Aretakis och Gustavsson har gått till överdrift. Leonidas Aretakis är chefredaktör på Flamman och Andreas Gustavsson har motsvarande post på ETC. De har båda två anmält en vänsteraktivist för att han jämfört deras ställningstaganden i Gaza-konflikten med Der Stürmers utgivare Julius Streicher som hängdes för att ha uppmanat till mord. Så här skrev den anmälde vänsteraktivisten på X (Twitter):
“Kom ihåg att man hängde en journalist i Nürnberg för vad han skrev i sin tidning. När vi säger att alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza borde hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna, då pratar vi om er också @LAretakis och @a_gustavsson”.
Det är uppenbart att vänsteraktivisten som heter Thomas Carlsson och är 55 år gammal gick alldeles för långt i sin kommentar och det är också uppenbart att det inte innebar ett personligt fysiskt hot Aretakis och Gustavsson. Int heller äör Aretais argumentation om att han vill stopa deras publcieringar speciellt övertygaden. Det kanske han ville men det spelar väl ärligt sagt tingen roll. Det skulle han ju inte ha kunnat göra ändå. Att de två redaktörerna anmälde Carlsson är som jag ser det ett betydligt större övergrepp än Carlssons inlägg.
Carlsson som inte är dömd för brott vid nåt tidigare tillfälle dömdes till en villkorlig dom och 40 dagsböter på sammanlagt 7 600 kronor.
De har gått till överdrift i sin kamp mot de vänstermänniskor som inte delar deras åsikt i frågan om folkmordet i Gaza och frågan om synen på staten Israel. Det är iofs en logisk följd av deras eftergifter inför den högerextrema hetsen mot vänstern och Palestinarörelsen. En inställning som flera gånger lett till vad jag ser som reaktionära och antihumanistiska skriverier och artiklar i deras tidningar. De har båda två spårat ur flera gånger.
Bild: Blundlund
Borgarstatens våldsapparat
En rapport från rättegången med kritik av de två chefredaktörerna har publicerats i nättidningen Parabol. Författare är Nadja Al-Malki. Samtidigt är det lite pikant med att det just är Parabol som publicerat denna kritik om vänsterfolk som använder rättsväsendet för att bekämpa andra vänstermänniskor och deras inställning.
Detta då Kajsa Ekis Ekman är chefredaktör för Parabol och hon har ju bedrivit två omfattande juridiska strider (den ena kanske inte är så mycket att säga om då det handlar om fackliga rättigheter och anställningtrygghet) mot en annan vänsterorganisation och vänstertidning för att de inte ville ha henne som chefredaktör. Hela tankegången med att använda borgarstatens våldsapparat för att bekämpa andra vänstergrupper och andra vänsteråsikter ser jag som vansinnig. Även om en tycker att de andra gör hur mycket fel som helst.
Och de tre chefredaktörerna Aretakis, Gustavsson och Ekman har enligt mitt sätt att se på saken gått till en enorm överdrift. Och tagit interna konflikter och bråk till motståndarna för att låta dem döma i konflikterna. Det är ett otyg och nånting som inte borde ske. Men Al-Malkis artikel är okej. Och att hon kallar Aretakis och Gustavsson för fängelsevänstern är kul.
Och Aretakis borde rent allamänt ha följt sitt eget råd som han för fram i Flamman. Att fokusera på den politiska motståndaren, dvs Israel och dess folkmord i detta fall, istället för på vänsteraktivister och vänsterfolk. Så även i detta fall. Gustavssson har för sin del kommnterat det hela på X i samband med att han lagt ut en länk till DN som skrivit om saken. Han tycker domen är rimlig på X såväl som i ETC. Det gör inte jag. De två redaktörerna har överdrivit hotet hotet som Carlsson utgjorde och vänst sig till borgarstatens våldsapparat.
Den borgerliga våldsapparaten har förstås tagit tillfället i akt för att statuera ett exempel då det handlade om en vänsteraktivist. Om en högerextremt hade uttalats samma tveskamma och lösa hot hade det förmodligen inte ens blivit nåt åtal.
Läs mer:
- Medias lögner om judeförföljelser i Amsterdam
- De två ledande vänstertidningarna i Sverige har helt tappat det
- Vänstermedier deltar i oseriös hets kring antisemitism
PS 241203 klockan 10:23. Till saken hör också att det var Thomas Carlsson som kringick medlemsdemokration och åsikterna hos de anställda på Arbetaren när Kajsa Ekis Ekman anställdes där. Vilket sen ledde till rättsprocesserna mot Arbetaren. Så Parabols cheredaktör har också ett personligt intresse i konflikten.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Carlsson har ett väldigt långt belastningsregister sen tidigare, vanlig brottslighet som ungdom och senare politisk relaterad brottslighet. Inte för att det är någon han bör belastas för nuförtiden då det ligger bak i tiden men samtidigt blir det fel att påstå att han inte har några tidigare domar.
Det är ju domstolen som säger det och därför ger honom villkorlig dom.
En av demokratins allra mest grundläggande principer handlar om respekten för att människor kan komma till olika slutsatser och att de, med grund i den fundamentala yttrandefriheten, har en självklar rätt att ge uttryck för dessa slutsatser och åsikter. Detta innebär på inget sätt att åsikterna som sådana behöver respekteras, tvärtom måste åsikter utifrån sakliga resonemang kunna kritiseras mycket hårt. Att föra en diskussion till ytterligheter är inte sällan ett ändamålsenligt sätt att förstå en frågas hela vidd.
Den aktuelle ”aktivisten” delar på inget sätt dessa demokratins grundpelare utan tycks kräva att alla som inte tycker exakt som han ska ”hålla käften” och på olika sätt tvingas till detta. Förvisso kan dödshotet antas vara av verbal karaktär då denne ”aktivist” knappast är så urbota korkad att han uttrycker sig bokstavligt. Rimligen tänker han sig inte att två, på det stora hela, sansade publicister, likt en av tidernas allra största antisemiter, Julius Streicher (som skrek ”Heil Hitler” och antisemtiska slagord när föstes upp för galgens trappsteg) skall hängas. Däremot kan mycket väl hotet innebära en uppmaning till trakasserier av olika slag vilket självklar är helt oacceptabelt.
Hur vi än vänder och vrider på det hela har denna ”aktivist” inte den ringaste respekt för grundläggande demokratiska principer. Och visst han har sin fulla rätt att hamna i den enögda synen att komplext problem, som Palestinafrågan, enbart har en och endast en lösning som inte minsta sätt får ifrågasättas och att de som tycker annorlunda skall tvingas till tystnad. Detta ger honom dock ingen som helst rätt att hota människor som kommit till en annan ståndpunkt.
Det går alltid diskutera om det skall göras rättssak i situationer som dessa. Dock har Aritakis och Gustavsson min fulla förståelse för att de agerat på sätt som skett. Är det någon gång saker som dessa skall ”föras till tings” så är det väl i slika exempel.