En bok om facklig organisering. Jag har läst Rasmus Hästbackas bok Vad vill syndikalismen? I mångt å mycket är det som att läsa en grundkurs i facklig kamp och politik skriven av en medlem i Socialistisk Politik (SP).
Allt Hästbacka beskriver när det gäller facklig organisering är för mig självklarheter. Det gäller sådant som rotation på förtroendeposterna och att förtroendemän inte ska ha det som ett arbete och som ersättning få en helt normal lön osv.
Klasskamp
Synen på intern demokrati i fackföreningen är densamma. Det gäller även synen på demokrati på arbetsplatsen och ekonomisk demokrati i samhället är i stort. Det är densamma som jag omfattar och som jag lärt mig under alla mina år i SP. Även synen på de problem som kan uppstå i en fackförening med demokrati och byråkratisering som tas upp i boken är något som många andra än syndikalister kan skriva under på.
Det som skiljer sig åt att Hästbacka förhåller sig till och förklarar hur SAC och syndikalismen som ideologi fungerar och ser ut. En grundkurs från SP skulle handla om hur LO-fackföreningarna måste förändras i demokratisk inriktning. Idag är dock min uppfattning att det är tveksamt om det går. SP har ju försökt i 50 år utan att lyckas.
Demokratisering behövs ju dock inte i SAC:s fall då fackföreningen redan fungerar demokratiskt. Och frågan är om inte SP:s medlemmar idag istället borde arbeta inom SAC och deras lokalorganisationer som brukar heta LS (I den mån SP har kvar några medlemmar på industriarbetsplatser och liknande). Vidare skulle SP:s grundkurs handla om vikten av att vara organiserad i en majoritetsfackförening.
Hästbackas bok handlar istället en del om hur ett minoritetsfack kan fungera. SAC är ju i allmänhet minoritetsfackförening. Men det är kanske i det nuvarande situationen nåt som är mer intressant än hur majoritetsfackföreningarna i Sverige ska kunna demokratiseras.
När det gäller synen på fackföreningen som en klasskampsorganisation och synen på ekonomisk demokrati behöver ingen vara syndikalist för att omfatta de tankegångar Hästbacka för fram.
Ekonomisk demokrati
Det enda område där jag inte håller med Rasmus Hästbacka (och syndikalismen) är synen på parlamentet och staten. Jag kan inte se att det går att bygga en fungerande demokrati utanför arbetsplatserna utan parlament, parlamentariska val och en statsapparat. Det är som jag ser det inte möjligt.
Men det måste också kompletteras med en fullständig ekonomisk demokrati där de anställda i företagen styr dem. Dessutom behövs det förstås en mängd andra organisationer och en massa annan organisering. I bostadsområden, kring kulturen, solidaritetsörelsler, miljörörelser, kvinnorörelser, rörelser för olika minoriteter av en mängd olika slag med mera.
Med detta följer att jag också har en annan syn på politiska partier. Det är ur mitt sätt att se det också en demokratisk basorganisering.
Bas för en diskussion
Som helhet tycker jag att Vad vill syndikalismen? kan fungera väl som grundbok och skolningsmaterial. Det är lämpligt för vem som helst som vill fundera på hur en demokratisk fackförening borde och kan fungera. En behöver bara att låtsas som om det inte står SAC överallt och att skippa en del av de delar som förklarar syndikalismens ideologi. Det är en lättläst fungerande grundkurs i facklig basorganisering och klasskamp. Ett bra underlag för vidare diskussion och det är uppenbart det som är tanken med boken.
Grunderna i boken skrevs 2021 och gavs ut som ett häfte av Umeå LS. Den finns i det skicket att ladda ner på bland annat Marxistarkivet.
Läs mer:
PS. När det gäller syndkalismen som ideologi fungerar boken förstås också som en grundkurs. Men det är inte det intressanta för mig. Dessutom ser jag i flera artikalr i arbetaren och andra tidningar att den syn Hästbacka har på vad syndikalism innebär inte delas av alla syndikalister.
Läs också:
- Byt ”socialism” mot ”ekonomisk demokrati”
- En socialistisk politik för ekonomisk demokrati, makt och ägande
- Förändrad äganderätt och ekonomisk demokrati
- Dags för ekonomisk demokrati?
- Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati
- Om konsten att demokratisera demokratin
- Liberal socialism, frihetlig socialism, demokratisk socialism
- Vi måste konfrontera ägandet
- De små segrarnas socialism
- Pelle Dragsted – Nordisk Socialism
- Tillbaka till framtiden – via sjuttiotalet
- Låt arbetarna ta över industrin
- Alternativt förslag till program för Vänsterpartiet
- Socialism – dela makt och pengar
- V behöver se skillnad på kapitalmakt och marknad
- ”Jag har alltid sett mig som frihetlig socialist”
- Socialism eller liberalism? Både och!
- Allmänningens tragedi, äganderätt och nyttjanderätt
- Nyttjanderätt är det rimliga för gemensamt ägda resurser
- En ny vänster – nyttjanderätt i stället för äganderätt
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag håller inte med dig om att det kanske vore meningsfullt att organisera sig i SAC, istället för LO-facken. Att starta SAC-klubbar på våra arbetsplatser skulle i grunden fungera splittrade, även om jag tycker att det är fel att se syndikalister som motståndare. Men jag vet att SAC lockat till sig missnöjda medlemmar som sedan försökt rekrytera fler av klubbens medlemmar. Jag tror dock inte att de drivande varit övertygade syndikalister.
Det finns många fackligt aktiva med vettiga ståndpunkter, som jag känt mycket samhörighet i många frågor. Det är bara att streta på, tror jag. Jag vet inte hur många medlemmar SAC har utanför sina ”migrantfack”, men inte är det mer än några få tusen.
De är inte många. De har ju inet lyckats bygga nåt heller. Lika lite som vi har det. HAmnarbetarförbundet känns idag som det enda som fungerar som vi tänker. Men det är ju ett lite fack även om de organsiera en majoritet av hamnarbetarna. Jag vill inte heller var bombsäker på vad som behöver göras såsom varande pensionör. Utan det är upp de som faktiskt arbetar att betsämma och kämpa för det de vill. Så kanske har jag fel och du har rätt.
Att vissa vill uppfatta en nystartad eller en gammal SAC-sektion på sin arbetsplats som splittrande är inget att ta fasta på. Den som känner sej hotad av det är väl dom byråkrater som har lön eller den som har en ”säker” post i sitt eget fack. Det avgörande för en arbetare/anställd är att dom viktiga frågorna diskuteras och åtgärdas. Om inte majoritetsfacket för fram dessa frågor eller om dom tillbakavisas av arbetsköparen blir det ju tydligt att facket måste agera. Har man då ett passivt fack så är ett mer beslutsamt fack att föredra. Det är agerandet och trovärdigheten som ger resultat. Dessutom är dom LO-anslutna klubbarna beroende av toppbyråkraternas godkännande av en aktion. Det är inte en SAC (LS) – sektion. Det är den främsta skillnaden mellan organisationerna.
Jag har tillsammans med andra organiserat massor med strejker som förtoendevald i ett LO-fack utan något som helt godkännnande uppifrån. Så kallat ”vilda” strejker förstås och på 1980-talet. i Vår klubbstyrelse på Saab i Göteborg var 50% sossar och 50% från facklig opposition. Godkännande uppifrån behöver inte vara en grej. Men i övrigt håller jag med dig om det mesta.