
Carl Lindhagen
Inspiration för dagens vänster. ”Hans beslutsamhet, envishet och stora engagemang i så många frågor gjorde att han aldrig riktigt kunde finna sin plats inom ett enda parti. Hans engagemang för kvinnors rösträtt, likabehandling av män och kvinnor i fråga om nattarbetsförbud samt intresset för småbrukare och samer i Norrland framstår som inspirerande, liksom hans ambition att ständigt samverka med utomparlamentariska organisationer.”
Så sammanfattas något ur liberalen, socialdemokraten och vänstersocialisten Carl Lindhagens politiska liv i motiveringen till 2024 års ”Rudolf Meidnerpris” som utkoras av Arbetarrörelsens arkivs forskningsråd i Stockholm. Meidner var den radikale LO-ekonom som låg bakom förslaget till löntagarfonder på 1970-talet och priset på 25 000 kr tilldelades under året historikern Josefin Hägglund vid Södertörns högskola. Hennes bok och doktorsavhandling med titeln Demokratins stridslinjer Carl Lindhagen och politikens omvandling 1896-1923 är spännande – och nyttig – läsning inte bara för historiker utan i hög grad för engagerade i arbetarrörelsen och vänstern.
Studien handlar inte bara om en politisk gestalts levnadsöden i början av 1900-talet under den parlamentariska demokratins genombrottstid. Eller inte ens bara om, som prismotiveringen skriver, hur ”en så ihärdig och envis partibytare lyckats vara politiskt relevant under så lång tid i så många sammanhang?” Lindhagen började på 1890-talet sin bana som frisinnad liberal, övergick till socialdemokratin 1909, var ledande i bildandet av Socialdemokratiska Vänsterpartiet 1917, uteslöts 1921 när partiet blev kommunistiskt och återgick till socialdemokraterna 1923.
Humanism och demokrati
Ett ledmotiv i Lindhagens politiska tankevärld var humanism och demokrati, men då långtifrån som formalia. Demokratin var, ansåg han, ”ej en form utan ett innehåll, ej en lära utan ett leverne, ej en vetenskap utan ett sinnelag, ej en partibildning utan en rörelse”…
Att demokratisk frihet och självverksamhet utgjorde förutsättningen för människans frigörelse, kan sägas ha utgjort Lindhagens credo, oavsett vilken partiformation han tillhörde. Vad Josefin Hägglund i förlängningen visar är hur etablerandet av det parlamentariska partisystemet tvingade fram centralisering och hårdnande partidisciplin där friare röster reglerades. Lindhagen tillhörde en frisinnad politisk generation där den personliga övertygelsen sågs som grunden för ”idealpolitik” istället för ”realpolitik” med dess tvingande riksdagsuppgörelser. Därmed hamnade han på tvärs både hos liberalerna och senare socialdemokraterna liksom av delvis andra skäl hos kommunisterna.
När det socialdemokratiska vänsterpartiet bildades 1917 antogs Lindhagens så kallade ”demokratiska grundlagar” som det nya partiets riktlinjer för dess inre liv där partimedlemmarna skulle ha full frihet att hävda sina personliga övertygelser. Bara så, inte genom partipiskor, kunde förutsättningar skapas för kommande samhällslösningar på humanismens grund, menade Lindhagen.
Motstånd mot lydnadsplikt
Det socialdemokratiska moderpartiets krav på strikta majoritetsbeslut i riksdagsgruppen och på ungdomsförbundets lydnadsplikt under partiledningens överhöghet var för Lindhagen en styggelse. I det nya vänsterpartiet skulle den brokiga folkrörelseaktivismens blommor blomma.
Som en ödets ironi kom vänsterpartiet istället att snabbt ombildas till ett kommunistiskt kampparti med leninistisk centralism utan plats för fritänkare av Lindhagens typ. Världskrig, revolutioner och inbördeskrig i Europa med hård klasskamp även i Sverige krävde, ansåg kommunisterna, disciplinerade stridsorganisationer. Lindhagens visioner tillhörde en annan fredligare värld.
Men hur länge? När Jonas Sjöstedt 2017 talade kring Vänsterpartiets hundraårsfirande beskrev han den kommunistiska perioden som en ”parentes”. Visserligen en ganska lång sådan på sjuttio år, det vill säga huvuddelen av partiets existens. Men idén var att återknyta till socialdemokratiska vänsterpartiets demokratiska upptakt då bland andra Lindhagen förde ordet.
Därmed tycks nu en ny historisk ironi ta form där Vänsterpartiets integrering i dagens parlamentariska maskineri knappast skulle lämna utrymme för någon Lindhagen. Istället för leninistisk centralism är det idag den parlamentariska och ska vi säga mediala centralismen som tenderar att selektera bort det som sticker ut. Och som oroar många vänsterpartister när uteslutningar och toppstyrning diskuteras.
Prismotiveringen anser att Josefin Hägglunds ”gedigna avhandling bidrar med nya perspektiv på svensk politisk historia under formativa och händelserika decennier som kan tjäna som inspiration för dagens politiska utmaningar och praktik.”
Kanske särskilt för aktiva i vänstern och arbetarrörelsen i dagens just formativa tid.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Centralismen hänger nog samman med partiernas funktion. De är väsentligen en del av statsapparaten, till för att sy ihop kompromisser för lagstiftnings- och statsbudgetbehov. Utformingen av det som de kompromissar mellan äger rum på andra ställen.
Det borde inte vara strukturellt svårt att lägga fokus i den systemkritiska politiken på exempelvis folkrörelser som inte har några aspirationer på att kompromissa. Däremot verkar det vara mentalt svårt. Folk har vant sig vid att partier är kärnan politiken – trots att de inte är det. Som vilken företagsekonom som helst borde kunna tala om kan man aldrig starta med kompromissen, man måste starta med vad man *egentligen* vill ha. Lagstiftning och statsbudget kommer långt, långt senare.
Jag har kallat den svenska politiken ”topptung” och det är detta jag syftar på: att mesta arbetet läggs på kompromissarenan, inte på den arena ståndpunkterna utformas på. På en sån arena skulle såna som Lindhagen komma till sin rätt, när som helst.
Politik är väsentligt mer komplext än företagsekonomi varför jämförelsen haltar.
Företagsekonomien räknar ut vad en tjänst eller produkt kostar att producera. Utifrån detta görs ett förhandlingsbud, innehållande ”prutmån”, varpå ”kompromissen” blir det pris både kund och leverantör kan acceptera (om inte affären faller då man inte kan hitta en ”kompromiss”). En i grunden tämligen enkel logik även om förhandlingar som sådana kan dra ut på tiden och inte sällan får karaktären av ”chicken race”.
I politiken är stegen flera. Först måste en ”kompromiss” inom det egna partiet, som innehåller olika åsikter och ibland direkta fraktioner, komma till stånd. Därpå sker nästa ”kompromiss” när budskapet ska ”slipas” för att kunna möta och få acceptans hos väljare. Den tredje ”kompromissen” sker sedan när förslaget skall implementeras tillsammans koalitionspartners (om man inte har egen majoritet vilket sällan är fallet). Logiken i detta är knappast särskilt förutsägbar.
Politik är något helt annat än att räkna ”täckningsbidrag” …
Du har nog en alldeles för enkelspårig syn på vad ett företag gör.
Kompromissens väsen gäller överallt. Den har beskrivits av såväl Peter Drucker som Thomas Schelling, och åtminstone Drucker är standardlitteratur för företagsekonomer. Först gör man klart för sig själv vad man vill ha. Troligen kan man inte få allt, men då gäller det att veta vad som är viktigt – vad ”gränsvillkoren” är – och vad man kan kompromissa bort. Annars slutar det bara med att man kompromissar bort allt.
Problemet med partier är att de redan har kompromissat så långt att det inte går att vända. Det är därför nya initiativ måste komma utifrån. Från folk som inte är disciplinerade av hur en stat fungerar och måste fungera.
Partiernas roll är sedan att ta med de nya initiativen och kompromissa ihop dem med de gamla kompromisserna. Hur mycket som kommer med bestäms sedan av hur stor mobiliseringen för dem är.
Borgerskapet begriper det här perfekt. Det skulle aldrig lägga sina centrala funktioner i ett politiskt parti. Det ser alltid till att det kommer politiska initiativ från andra håll som partierna måste ta hänsyn till för att det mobiliseras för dom (med pengar, i deras fall). Så bör vi också göra, fast med människor.