Livsmedelsstrategins matmål. I den uppdaterade livsmedelsstrategin ingår ett uppdrag till Jordbruksverket att utveckla mätbara mål för livsmedelsproduktionen i Sverige samt mätmetoder för dessa. Många har kritiserat att sådana mätbara mål inte har införts i den av regeringen antagna strategin med tanke på att arbetet har pågått i två och ett halvt år.
Det borde ju inte ha varit så svårt att antingen formulera det självt eller ha lagt ut uppdraget till Jordbruksverket under den långa beredningstiden. Det är också rätt magstarkt att man nu vill sätta mätbara mål samtidigt som man konsekvent avfärdat mål för ekologiskt lantbruk med motivet att det skall avgöras av marknaden.
Även om strategin inte fastställer några mål så ger den ett medskick till Jordbruksverket genom denna formulering:
Som exempel har nämnts en marknadsandel för kött och mjölkekvivalenter på 80 procent och spannmål 150 procent. Vidare att marknadsandelen för gröna proteiner bör vara 100 procent och avseende sjömat en produktionsökning med 80 procent.
Begreppet marknadsandel kan lätt missförstås. De flesta torde tro att det betyder andelen svenskt av det som säljs. Men som begreppet har använts av myndigheterna i Sverige har det betytt volymen av den svenska produktionen i förhållande till den svenska konsumtionen, dvs även den svenska produktion som exporterats har ansetts vara en del av ”marknadsandel”. Mig veterligen är det en tämligen unik användning av begreppet.
Regeringen verkar inte ha noterat att Jordbruksverket nyligen har bytt terminologi och har övergivit termen marknadsandel till förmån för ”försörjningsförmåga”, även om man menar samma sak som tidigare. I princip betyder det handelsbalans där värden över 100 procent betyder att vi producerar mer än vi konsumerar och värden under 100 procent att vi producerar mindre.*
Låt oss titta litet på de där målen i förhållande till den existerande situationen. Jag börjar med kött.
Kött
Nedan följer graferna för de tre helt dominerande köttslagen enligt Jordbruksverkets marknadsbalanser (de finns här).
Griskött
Vi ser att försörjningsförmågan (tidigare marknadsandelen) på griskött gått från som högst 104 procent 1997 till 81 procent 2024. Produktionen minskade från 309 000 ton 1995 till 246 000 ton 2024. Konsumtionen per capita gick ned från 35 kg till 29 kg samma period. Eftersom befolkningen ökade låg totalkonsumtionen rätt stabilt. För gris har således försörjningsförmågan gått ner kraftigt samtidigt som konsumtionen av griskött också minskat.
Matfågel
På matfågel (som i princip är kyckling) var försörjningsförmågan 110 procent 1997 och nere på 72 procent 2024. Till skillnad från gris så har konsumtionen per capita ökat kraftigt, från 9 kg år 1995 till 24 kg 2024. Den svenska produktionen har mer än fördubblats på samma tid, men som synes ändå inte hängt med konsumtionsökningen.
Nötkött
Nötköttsproduktionen har legat ganska stabil över tid även om den har sjunkit något. Samtidigt har ju både befolkningen och per konsumtionen per capita ökat. Per capita konsumtionen gick från 18 kg 1995 till 23 kg 1994. Den svenska försörjningsförmågan gick från 88 procent 1995 till 56 procent 2024. År 1985 var den 119 procent!
Låt oss slå ihop de tre köttslagen (utöver gris, nöt och fågel finns det får, vilt, get, häst och renkött, men de står för små andelar) för att se hur det ser ut för ”kött” .
Köttimport och -export
Vi kan se att produktionen och exporten har haft små förändringar medan importen och konsumtionen ökat. Lite förenklat skulle man kunna säga att den ökade konsumtionen har kunnat ske genom ökad import. Denna import, och den ökade konsumtionen har i stort att göra med EU-inträdet som gjorde kött billigare samt den explosionsartade ökningen av kycklingkonsumtionen. Jag har mer data som sträcker sig längre bak i tiden i den här artikeln.
Jag lade in en extra linje för ”svensk andel” i diagrammet, vilket då uttrycker den faktiska andelen svenskt av det som säljs i Sverige. Den uppgår till 61 procent, ned från 93 procent 1990. Försörjningsförmågan, det som regeringen vill sätta mål för uppgår till 71 procent, jämfört med 104 procent 1990. Så framgångsrikt har jordbruket klarat EU-medlemskapet…. Försörjningsförmågan var som lägst 2012-2014 för att därefter vända upp igen.
Det är inte ett särskilt ambitiöst mål att öka försörjningsförmågan från 71 procent till 80 procent. Man får ju också beakta att köttkonsumtionen har minskat från toppen 2013-2017 och att en minskning av köttkonsumtionen med ytterligare 13 procent skulle göra att man når de 80 procenten utan att öka produktionen överhuvud taget. Jag undrar om de som välkomnat målen har tänkt på det?
En annan fundering man kan ha när man ser denna statistik är hur branschen egentligen tänker när man vill öka exporten. Man kan inte gärna klaga på att svenska konsumenter inte köper svenskt i tillräcklig utsträckning samtidigt som man vill öka exporten, när man redan producerar alldeles för litet för den svenska marknaden.
Export
Det allra mesta av exporten är lågbetalade styckdelar som de svenska konsumenterna inte vill köpa, såsom grisfötter och kycklingvingar. Man exporterar redan dessa delar rätt framgångsrikt så om man vill öka exporten kommer det minska tillgången på svenskt kött i affärerna. Det kan väl knappast vara en bra strategi?
Personligen tror jag också att de affärsmässiga villkoren för en ökad export av svenskt kött är dåliga. Sannolikheten att man skulle kunna sälja kött utomlands till ett högre pris än det man kan få i Sverige är extremt liten eftersom de svenska priserna är betydligt högre än EU-marknadspriserna. På grund av valutakurssvängningar eller andra faktorer kan det ibland vara något lägre priser i Sverige under mycket korta perioder, men för det mesta ligger Sverigepriset en bra bit över EU-priser.
Gunnar Rundgren
Tidigare publicerat på Trädgården Jorden.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.