Kan Putin besegras? Vilka är chanserna för fred i Ukraina? Efter att Donald Trumps löften om fred på 24 timmar avslöjats tycks ryska offensiver obönhörligt tugga sig framåt tillsammans med ökade terrorbombningar av ukrainska städer. Rysslands krig används av västmakterna för massiv militär upprustning. Samtidigt har USA:s militära stöd till Ukraina dramatiskt minskat. Kan Europa kompensera för det? Och hur ska vänstern ställa sig? Ett inlägg av Göran Högberg som tidigare publicerats i Internationalen.
Rysslands samhällsskick
Ryssland av idag är inte en ”deformerad arbetarstat”, en gemensamt ägd ekonomi med byråkratisk parasitär kontroll. Det ett kapitalistiskt samhälle med ett antal superrika oligarker men inte integrerade i ett politiskt system som i mer ”mogna” kapitalistiska samhällen. Men det är samtidigt kontrollerat av en enorm hemlig polis, ”säkerhetsapparat” med olika grenar. Denna apparat är parasitär och blir försörjd och även berikad genom massiv korruption. Den är uppenbart illegitim och borgerlig demokrati med yttrande och organisationsfrihet avslöjar den (”Putin tjuv”, viskades det) varför den måste utveckla diktatur för att överleva.
De oligarker som försöker omvandla sina pengar till annat än hus, båtar och fotbollslag utan istället vill bygga upp tidningar och partier i Ryssland blir fråntagna sina pengar och riskerar fängelse. De som flyttar till andra länder riskerar att bli giftmördade, en siffra finns på 14 oligarker och avhoppade säkerhetspoliser dödade i England.
Både Putin och Kirill, patriarken, är gamla KGB-agenter. Putin är att se som chef för säkerhetspolisen.
Förmodligen befann sig allt detta i viss förvirring under 1990-talet men Putin trädde fram kring år 2000 och återgav säkerhetspolisen makten. Ett medel i detta var högst sannolikt de sprängningar av bostadshus med hundratals döda som genomfördes. De skylldes på tjetjener och gav Putin mer makt och gjorde att han kunde sätta igång det andra tjetjenienkriget och utplåna huvudstaden Grosny.
Journalisten Anna Politkovskaja som skrev om detta blev mördad. Liberalen Boris Nemtsov som hade stort politiskt stöd blev mördad. Oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, som satte fokus på korruptionen, blev utsatt för mordförsök som misslyckades men sattes istället i fängelse för lång tid, närmast ett dödsstraff även det.
Putins samhälle
Putin satsade på att bygga upp kyrkan som en allierad, med kyrkligt monopol och politiskt stöd till Putin/säkerhetspolisen. Nationell propaganda, kyrklig propaganda, anti-västlig (homosex etc som moraliskt förfall) allt styrs för att dölja korruptionen. Rädslan att bli avslöjad och fråntagen sin makt och pengar styr politiken. Organisationen Memorial som samlar fakta om Stalintidens våld mot oliktänkande förbjuds när de började publicera namn på KGB-bödlar. Lögnaktiga berättelser är nödvändiga för att dölja tjuveriet.
En sådan enorm säkerhetspolis, siffran 28 procent av budgeten nämns i Internationalen nr 15/22, skapar inget kreativt produktivt samhälle. Ryssland som ekonomi är helt beroende av råvaruexport. De har ingen kvalificerad egen exportproduktion.
Belarus och Ukraina
Den massiva fredliga kampen i Belarus 2021 mot valfusket som gav Aleksandr Lukasjenko makten slogs ned oerhört brutalt, med tortyr, misshandel och massfängslanden. Sannolikt var ryska säkerhetstjänsten aktiv i detta krossande av en bred folklig icke-våldsprotest. Detta var en förberedelse för kriget mot Ukraina där Belarus var en viktig allierad med uppmarschområde och transporter. Men det kan även ses som vilken form att självständighet Ryssland var beredd att ge att annat närstående land, det vill säga en generalrepetition av vad som planerades för Ukraina.
Rysslands mål med kriget i Ukraina
Det handlar inte om NATO, utan det är dimridåer. Under 1990-talet var NATO intresserat av att få med Ryssland. NATO-utvidgningen drevs framför allt av länder som de baltiska staterna som hade starka historiska minnen av nationellt förtryck och massdeporteringar till Sibirien i kontakt med Ryssland under historien. I avsaknad av en verklig genomgång av historien och en lockande positiv utveckling med bra rysk mjuk makt inspirerar, styr, dessvärre med rätta, rädslan för återupprepning av rysk våld.
Putins uttalade ”nobla” mål, som han säger att han tänker vinna på slagfältet eller vid förhandlingsbordet (dvs när Ukraina har gett sig) är att ”avmilitarisera” och ”avnazifiera” Ukraina.
Utplåning av Ukraina är målet
Vad detta betyder formuleras tydligt av det som är att betrakta som Putins röst. Timofej Sergejstev 2022:
”Avnazifiering kommer oundvikligen att vara avukrainisering – ett förkastande av den storskaliga konstgjorda inflationen av den etniska komponenten av självidentifieringen av befolkningen i territorierna i det historiska Lillryssland och Novorossia, som startades av de sovjetiska myndigheterna. Till skillnad från, till exempel, Georgien och de baltiska staterna, är Ukraina, som historien har visat, omöjligt som nationalstat, och försök att bygga en sådan stat leder oundvikligen till nazism. ”…”Avnazifiering som målet för själva den speciella militära operationen förstås som en militär seger över Kievregimen, befrielse av territorier från väpnade anhängare av nazifiering, eliminering av oförsonliga nazister, tillfångatagande av krigsförbrytare och skapande av systemiska förutsättningar för efterföljande avnazifiering i fredstid.”
Putins rådgivare Timofej Sergejstev menade att en ”avnazifiering” av Ukraina måste bli lika med en ”avukrainisering” av landet.
Det är alltså ingen tvekan om att det ryska målet är att utplåna Ukraina som nation. Mängder av människor kommer att avrättas eller deporteras, all ukrainsk historia och medvetenhet kommer att utplånas. Det är planerad etnisk rensning (”de-nazification”) i bemärkelsen att Ukraina som land och som idé kommer att utlånas.
Efterkrigsscenario
Efter krig är det ofta erfarenheter och situationer som öppnar för politiska förändringar. Pariskommunen kom under tysk-franska kriget, första ryska revolutionen efter Ryssland nederlag mot Japan 2005, vänstervågen i England efter segern i andra världskriget. Men det är förstås oerhört svårt att spekulera om vad som kan hända.
Rysk förlust/Ukrainsk vinst
Om Ryssland enbart lyckas behålla Krim och de delar av Donbass de nu tagit så är det en förlust för Ryssland, även om de tar hela Donbass men inte får kontrollen över resten så är det en förlust utifrån de ryska målen.
En rysk förlust kan skapa förutsättningar för demokratisk förändring i Ryssland, med stora grupper som kräver organisationsfrihet och yttrandefrihet. Breda demokratiska organiseringar i Ryssland skapar förutsättningar för att attackera den säkerhetspolisbaserade kleptokratin.
En seger för Ukraina i ovanstående bemärkelser, även om förlusten av hela Donbass skulle vara bitter, kan leda till en progressiv energi, mot sociala orättvisor, för starkare demokrati. Efter att ha slagits tillsammans är nog inte viljan att låta oligarker ta allt och bestämma allt så stor utan det kan finnas förutsättningar för demokratiska sociala rörelser.
En sådan seger skulle även kunna leda till en demokratisering i Belarus och störtande av Lukasjenko.
En rysk vinst/ukrainsk förlust
Om Ryssland uppnår sina mål, vilket Putin ständigt hävdar att de kommer att göra, med ”de-militarisering” och ”de-nazifiering” kommer hela Ukraina bli ett Bucha. Vi kommer att få se ett massdödande av de som varit i armén och i ukrainska politiska partier. Landet kommer att utplånas som politisk enhet och att sjunka djupt i förtryck och avsaknad av demokratiska rättigheter.
För Rysslands del kan detta leda till en respit för den säkerhetspolisbaserade kleptokratin som kan vila ett tag i nationella känslor innan viskandet åter börjar (”Putin tjyv”).
För progressiva rörelser och partier i hela världen kommer Ryssland att vara ett ökande hot, genom bland annat stöd med träning och vapen för ultrahögergrupper.
Kriget kan stoppas genom rysk motstånd?
Tyvärr är detta inte så realistiskt då ordet krig är förbjudet och kan ge 15 års fängelse om det skrivs på ett plakat. Enligt uppgift finns det förslag att de som kritiserar kriget skall kunna fråntas sitt medborgarskap.
Kan kriget stoppas genom uppmaning till att förhandla, fredskonferenser etc?
Uppmaning till fred, lägga ned vapnen, förhandla är naturligtvis välmenande, men är det till någon nytta? Naturligtvis kan kriget sluta om Ukraina omedelbart lägger ned vapen och går med på Rysslands krav – det vill säga utplåning. Men är det fråga om två parter som krigar och som kan nå en kompromiss? Inget från Rysslands sida har hittills talat för annat än att de håller fast vid sina krigsmål.
Kan kriget vinnas av Ukraina genom vapenhjälp?
Det är ingen tvekan om att det Ukrainska motståndet har karaktär av ett nationellt befrielsekrig med massiv uppslutning av befolkningen. Men utan hjälp med avancerade vapen skulle de inte ha kunnat hålla ut så länge. Och det är detta den Ukrainska regeringen begär – mer och bättre vapen. Men vi kan förstås säga att det bara förlänger lidandet, de kommer ändå att förlora och strid leder bara till fler döda och Ryssland kommer i slutändan göra som de vill. Det kanske är så det blir – men skall vi tala för Ukraina att vi är emot kvalificerad vapenhjälp och att det är bättre att de ger sig direkt?
Sveriges vapenhjälp
Sverige har gett vapenhjälp med pansarskott som varit till nytta. Men finns det något skäl att inte ge ännu bättre material med sådant som den Ukrainska regeringen begär? Om Sverige har börjat ge vapen, varför då inte ge mer och av sådan karaktär som Ukraina behöver för att vinna?
Ska inte Sverige skicka de vapen Ukraina behöver (på bilden luftvärnssystemet Archer)?
De finansiella skatteparadisen
Nu finns det intresse av att avslöja och beslagta ryska oligarkers ofantliga summor som är gömda på hemliga konton i skatteparadis för penningtvätt. I dessa skatteparadis gömmer sig även kapitalister och kriminella från resten av världen. Nu är ett gyllene tillfälle att kräva att bankhemligheten upphävs och kontona avslöjas i bankerna i ”skatteparadis” som Malta, Luxemburg, Schweiz, Cypern, Jersey etc.
Göran Högberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer om Ukraina:
- Om Ukraina – en resolution från Fjärde Internationalen
- ”Fred för vår tid”? – slakt av Ukraina
- Ryssland ut ur Ukraina – varken Putin eller NATO
- Vapenhjälpen till Ukraina och Socialistisk Politik
- Fred och krig i Ukraina
- Vadå krig genom ombud i Ukraina?
- Är Ukrainastöd krigshets?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Oavset hur osympatisk den interna ryska politiken är så är detta en rysk fråga, som bara ryssarna själva legitimt kan göra något åt. Otvivelaktigt stärks dess regering dessutom av den fiendskap den möter från utländskt håll. Ett externt hot har alltid varit något som enat befolkningar bakom sin regering.
Ukraina är ett ganska litet land, i alla fall jämfört med Ryssland – 25 miljoner jämfört med 125. Det har redan från första början varit en helt orealistisk poltik att det ska besegra Ryssland med våld. Om det råder ställningskrig vinner alltid den största – se t.ex. https://peterturchin.com/war-in-ukraine-ii-the-model/ – om inte kriget från den lilles sida kan omvandlas i revolution vilket det uppenbarligen inte finns någon utsikt till i Ukraina.
2022 fanns ett avtalsförslag, framtaget av den ukrainska regeringen, som gick ut på att Ryssland skulle dra sig tillbaka mot att Ukraina drog tillbaka sin Natoansökan. Ryssland var berett att skriva på, och för en tid också Ukraina. Tyvärr la Nato in sitt veto mot detta och utlovade Ukraina obegränsad hjälp om det fortsatte kriget. Och Zelenskiy föll för frestelsen. Tyvärr.
Nu sitter vi i ett läge där Ukraina inte kan hålla ut mer än kanske något halvår till. Till en del beroende på brist på ammunition – Natoländerna har inte ammunition nog att dela ut. Men framför allt beroende på brist på soldater.
Det är inget Natoländerna kan göra något åt, om de inte själva går i krig mot Ryssland. Och i så fall har vi antagligen kärnvapenkrig på gång, och gemensam utplåning.
Det ekonomiska kort som Högberg talar om har redan spelats ut, utan effekt. Annat än att den ryska regeringen har kunnat disciplinera sina oligarker och få dom att arbeta för den nationella ekonomin, ungefär som USA kunde under andra världskriget. Den ryska ekonomin har om något stärkts under kriget, beroende på detta.
Som jag ser det blir europeerna tvungna att bita i det sura äpplet. Om inte annat kanske detta kan hjälpa till att visa det europeiska ledarskapets allmänna inkompetens och uselhet. Och det är i så fall en bra konsekvens. Detta europeiska ledarskap har ju i en generations tid inte gjort något annat än saboterat det europeiska samhället, ekonomiskt och socialt.
Men vad finns det i så fall för alternativ att ställa upp? Dvs alternativ som fokuserar på frågor den stora majoriteten finner relevanta?
Konsekvensen av ditt resonemang, att det är en ”intern” rysk fråga, är att det skulle varit en ”intern” tysk fråga att avsluta Andra Världskriget och en ”intern” sydvietnamesisk fråga att avsluta Vietnamkriget. Resonemanget förefaller mig helt obegripligt.
Faktum kvarstår, Ryssland, med dess fascistoide diktator i spetsen, startade det första regelrätta anfallskriget i Europa sedan Hitlers (Polen 1939, följt av flera länder 1940) och Stalins (Finland 1939) dagar, i syfte att underkuva Ukraina. Detta handlar om INTERNATIONELL RÄTT och ingenting annat. Detta är principer som, undantaget Balkankriget på 90-talet, förhindrat krig i Europa sedan Andra Världskriget slut. Detta kan ALDRIG NÅGONSIN vara en ”intern” rysk fråga.
Att Ryssland verkligen skulle varit berett att skriva på en skiss på ett avtalsförslag 2022 där man helt skulle dra sig tillbaka om Ukraina avstod från NATO-medlemskap tror jag inte ett ögonblick på. Att dra sig tillbaka från ockuperade områden, vars ockupation kostat oerhört många ryska soldaters liv, skulle varit en gigantisk prestigeförlust för den fascistoide diktatorn i Kreml. Detta var enbart slug förhandlingsteknik utan substans, allt annat är för mig enbart naiva förhoppningar grundade i pro-rysk propaganda.
Den fascistoide diktatorns mål idag är precis detsamma som när det folkrättsvidriga angreppet inleddes, d.v.s. att underkuva Ukraina. Denna insikt, som länge varit uppenbar för de flesta, tycks nu även nått Egot i Vita Huset vilket väl säger väldigt mycket om situationen.
Alla som står upp för internationell rätt måste fortsatt och ovillkorligt stå upp för Ukraina. Och finns en vilja så kommer näppeligen ammunitionen ta slut om ett halvår. Får den fascistoide diktatorn i Kreml igenom sin vilja mot Ukraina står fler självständiga stater på tur att underkuvas vilket måste förhindras.
Jag började skriva ett svar på ovanstående men fann att det blir nog väl långt. Intresserade hänvisas till https://aktivisterforfred.wordpress.com/2025/07/13/inga-fler-bjorntjanster-at-ukraina/.
Där försöker jag också påpeka dels varför natoländerna, efter alla sina avtalsbrott, inte kan göra något vettigt, dels vad vi själva borde göra för att åstadkomma en uppstädning.
Bland annat.
Ärligt talat är det ganska vidrig läsning du hänvisar till där undermeningen i princip är att Ukraina och Zelenskyj har sig själva att skylla. Det hela faller in i en pro-rysk propaganda för att på något sätt förminska det flagranta brott mot internationell rätt som Ryssland gjort sig skyldigt till, först genom ockupationen av Krim och sedan genom det aggressiva anfallet mot Ukraina.
Ryssland, med dess fascistoide diktator i spetsen, är helt och hållet skyldigt till den situation som råder. Brott mot internationell rätt kan aldrig bortförklaras på sätt som sker i den tämligen förfärliga pro-ryska propaganda du hänvisar till.
Allt handlar om rysk imperialism och historierevisionism. Detta ovedersägliga faktum går inte att komma ifrån. För att förhindra detta finns ingen annan utväg än att förse Ukraina med militärt stöd. Trots min i grunden pacifistiska grundinställning ser jag inget som helst alternativ.
Jag håller med Jan, att kategoistiskt avfärda andra perspektiv som PRO rysk propaganda är inte konstruktivt. Verkligheten är knappast så svart vit som du beskriver den. Att tro att ge mer vapen till Ukraina ska leda mot seger mot en kärnvapenmakt med överlägset manskap och resurser är naivt och på gränsen till farligt. Jag råder dig att själva åka dit och kriga istället för att tycka att vapen löser alla problem. Detta är en förankrad verklighetsuppfattning.du kallar dig pacifist med förespråkar mer krig som enda lösning, du sitter tryggt bakom en skärm och kräver mer vapen till ett krig som Ukraina uppenbart inte kan vinna. Du är dessutom lärare , en person som ska uppmuntra elever till kritiskt tänkande så lättvindigt avfärdar andras perspektiv och predikar krig som enda lösning det är djupt oroande. Jan du har min röst
Jag har kommenterat det hela, inte den här artikeln eller dina inlägg, på en annan sida här på Svenssons Nyheter: https://blog.zaramis.se/2025/06/15/mordisk-moralism/
Artikeln börjar” Det verkar anmärkningsvärt enkelt att övertyga dagens yngre generation om att världen är uppdelad i gott och ont och att det är vår plikt att bekämpa det onda, även om det kostar tusentals, om inte miljoner, människoliv – för ”rättvisans” skull.”
Den fortsätter med uppräkning av de tre etiksystem som finns, och där krigshetsarna ensidigt följer ett – regeletiken – långt in i väggen.
Jag försöker vara realistisk. Natoländerna kan inte erbjuda Ukraina nåt annat än björntjänster. Jag skulle inte vilja anförtro Natoländernas ledare ens innehållet i ett barns sparbössa. De är fullständigt amoraliska (vilket för övrigt också de ryska ledarna är). Men genom att erkänna detta kan vi titta bortom det oundvikliga fredsslutet, som kommer att innebära dels att det inte blir några Natobaser i Ukraina, dels förmodligen att de rysktalande delarna annekteras av Ryssland.
Detta är inte en sådan katastrof att det är värt ett kärnvapenkrig för att undvika det.
PS. Jag hänvisar för övrigt i artikeln på https://aktivisterforfred.wordpress.com/2025/07/13/inga-fler-bjorntjanster-at-ukraina/ till att en majoritet av ukrainarna vill ha en snabb fred. Vem är du att underkänna deras önskemål? Det är verkligen att ”hjälpa” Ukraina genom att offra den sista ukrainaren. Rädda Vietnam genom att bomba det till stenåldern, som det hette för 55 år sen.
Ditt resonemang blir mer och mer märkligt då du, som jag ser det, fullständigt lämnar allt vad internationell rätt heter åt sidan.
Internationell rätt handlar om av världssamfundet erkända gränser som skall respekteras. Finns skäl att förändra dessa gränser (vilket det ibland funnits) löses detta genom förhandlingar vilka ibland slutar i folkomröstningar. Denna ordning har fungerat tämligen väl efter Andra Världskriget då vi i huvudsak varit förskonade från anfallskrig i syfte att erövra och annektera. Inte så att vi varit förskonade ifrån krig men dessa har i huvudsak handlat om olika slag av inbördeskrig där stormakter (… i alla fall ibland) på olika sätt varit inblandade (Korea, Vietnam, Balkan, …) eller krig med syfte att avlägsna en ”misshaglig” regim (Afghanistan, Irak, …). Sedan finns det också lågintensiva gränskonflikter som ibland blossar upp men som vanligen dämpas ganska snabbt (Kashmir, …).
Genom att nu hänge sig åt ett regelrätt anfallskrig i syfte att annektera och underkuva bryter den fascistoide diktatorn i Kreml mot denna ordning och kastar världen 90 år tillbaka i tiden. För mig är detta helt och fullständigt oacceptabelt.
Menar du på fullaste allvar att Ryssland skulle ha stöd i internationell rätt för sitt angreppskrig? Ditt svar på denna fråga är högst väsentligt för att förstå ditt resonemang.
I detta perspektiv är det, enligt min mycket bestämda åsikt, av oerhörd vikt att Ukraina ges möjlighet att försvara sig. Åter, det handlar om grundläggande internationell rätt. Krasst sett är enda alternativet en underkastelse inför det imperialistiska Ryssland, där vissa delar av Ukraina skulle annekteras (vilket ensidigt redan skett), andra delar av Ukraina skulle förvandlas till ett ryskt lydrike, möjligen skulle någon liten del av västra Ukraina kunna bestå som en hjälpligt självständig stat.
Enda möjligheten för Ukraina är att försvara sin självständighet med väpnad kamp. Och detta är en slutsats jag kommit till trots att jag i grunden har en pacifistisk grundsyn bottnande i att våld föder våld. Att jag ändå nått denna min slutsats är att personer som Hitler och Putin resonerar utifrån en annan dimension, i alla fall så länge de känner styrka.
Ryssland har förvisso stora men inte obegränsade personella resurser. Att använda värnpliktiga är för känsligt då det kan skapa stora problem med hemmaopinionen vilket gör att man är hänvisade till att värva soldater vilket är kostsamt (…och mer utmanande då de ökande siffrorna i förluster blir svårare att ”mörka”). Ett ytterligare tecken på dessa svårigheter är att man förmått Nordkoreas absolute monark att skicka soldater.
Problemet för Ryssland är att man inte förmår nyttja fördelen av en till storlek överlägsen numerär (ett historiskt problem som ledde till katastrof i första världskriget och som innebar ofattbart stora förluster i andra världskriget). En enskild soldat anses inte ha något egentligt värde utan kan offras som ”kanonmat” (…det finns ju alltid nya att skicka fram). Omfattande korruption ställer till det på materialsidan och ett gammaldags hierarkiskt tänkande leder i många situationer till förlamning.
Ukraina har kunnat försvara sig på ett förvånansvärt framgångsrikt sätt. Redan inledningsvis kunde angreppet mot Kiev slås tillbaka. Efter inledande framgångar i öst och i syd gick den vidare ryska offensiven i stå.
Varför skulle Ukraina sluta försvara sig i detta läge, vilket tycks vara din mening?
Och om Ukraina skall kunna försvara sig krävs vapen och de enda som krasst sett kan förse Ukraina med dessa är EU och Nato. Man kan tycka vad man vill om detta MEN några andra reella möjligheter finns inte. Vem skulle i så fall förse Ukraina med vapen? Upphör tillförseln av vapen kommer Ukraina att underkuvas och inlemmas i den fascistoide Putins imperium. Eller tror du på fullaste allvar att någon annan utveckling skulle vara möjlig?
Alla krig har ett slut, ju förr desto bättre, och ett slut måste föregås av förhandlingar. Här gäller det för världssamfundet att få Putin till ett förhandlingsbord där han ser Ukrainas företrädare som likvärdiga parter. Detta är enda vägen mot fred.
Det är kanske bäst att punkta upp mina argument. En del av dem har redan framgått, men för fullständighetens skull:
• Ukrainakonfliktens fastlåsning är en fråga om en konflikt mellan regeletik och konsekvensetik, se mer om detta på https://gemensam.wordpress.com/2025/06/11/mordisk-moralism/. Regeletiken säger att man ska upprätthålla reglerna, men konsekvensetiken säger att detta kan bli orimligt dyrt. Polisen – som är en regelhävdande myndighet om något – har t.ex. order att inte skjuta mot brottslingar om oskyldiga kan drabbas. I Ukrainafallet löper oskyldiga mycket stor risk att drabbas om man drar igång ett allmänt krig bara för att straffa Ryssland.
• Regler är inga självändamål. De regler som förbjuder stater att använda våld i annat syfte än att försvara sig mot angrepp syftar ytterst till att värna människors liv och livsmöjligheter. Att då trappa upp ett krig bryter mot reglernas syfte och bör därför inte vara tillåtet. Målet måste om möjligt vara att trappa ner.
• De stater som mest rabiat hävdar regeletiken bryter själva mot reglerna när det passar, t.ex. i Irak, Afghanistan och Libyen, och nu också i Gaza. De är alltså inte bara ”mordiska moralister” utan också dubbelmoraliska moralister. Det är inte möjligt att tro på dem, det sannolika är att de bara hävdar ett eller annat intresse, oklart vilket. Att låta tillfälliga intressen (i det här fallet intresset av att ansluta Ukraina till nån sorts västallians) ta formen av höga moraliska principer är tyvärr en amerikansk specialitet, och att låta USA bestämma en europeisk.
• De personer som mest rabiat hävdar regeletiken gjorde detta mycket mindre rabiat när det var Natoländer som bröt mot reglerna. En del av dem (men långt ifrån alla) fördömde då de regelbrytande staterna, men ingen, så vitt jag vet, krävde att man skulle använda våld mot dem. Varför gör de då detta nu?
• Natoländernas uppenbara dubbelmoralism har lett till att inga andra länder stöder dem i den här frågan, inte ens den majoritet av stater som faktiskt har fördömt Rysslands angrepp. Om reglerna över huvud taget ska kunna hävdas på sikt måste det råda något så när tillit mellan dem som ska hävda dem. Dvs tillit till att inte Natoländerna bara styrs av gammal europeisk, rasistisk kolonialmentalitet vilket alltför mycket tyder på att de faktiskt gör.
• Världen är ett anarkistiskt ställe, ett samhälle utan annan regelupprätthållande instans än den de olika samhällsdeltagarna behagar hålla sig med. För den nuvarande världens del är detta FN. Ingen har gjort mer för att skada FNs anseende som upprätthållare av globala regler än Natos ledande makt USA, som därför har största ansvaret för det kaos som världen är på väg in i. De övriga Natoländerna har uppträtt som USAs svans och måste dela ansvaret.
• Båda parter i Ukrainakonflikten – ja även Ukraina självt naturligtvis – har därför ett ansvar för att det har gått som det har gått (det är lätt att hitta belägg för detta bara man studerar båda parters version och inte bara den enas). Tyvärr ägnar de sig uteslutande åt att skylla på ”den andra”, och har inte skuggan av förståelse för att vad ”den andra” gör kan vara en reaktion på något de själva har gjort – tyvärr en ovana ärvd från det förra kalla kriget. Vi bör undvika att ställa upp i denna egenrättfärdiga kör, och istället försöka få de länder vi bor i att ta ansvar för sitt eget beteende som en god början till större klokskap i framtiden. Att det av tradition paranoida Ryssland uppträder självgott är illa nog, att dessutom Natoländerna gör det är en garanti för upptrappning mot det globala självmordets gräns.
• Det värsta som kan hända om Nato slutar med sin såkallade hjälp till Ukraina är att Ryssland lägger beslag på de rysktalande delarna och tvingar de andra till ”finlandisering” dvs en Rysslandslutande neutralitet. Detta resultat är öppet för olika fortsatta utvecklingar i framtiden. Det värsta som kan hända om Nato fortsätter sin politik är ett världskrig med kärnvapen. Detta skulle innebära slut på den mänskliga kulturen och förintelse av åtminstone Europa. Det är en risk som inte är värd att ta.
• Och slutligen är opinionen för fred i Ukraina stark, i en gallup i oktober stöddes snabb fred av något mer än 50 % medan bara drygt 30 % ville fortsätta slåss, se https://news.gallup.com/poll/653495/half-ukrainians-quick-negotiated-end-war.aspx. Man kan räkna med att opinionen för snabb fred har växt sedan dess, med tanke på att det militära läget har försämrats och alltfler ukrainare dör. Man skulle önska att krigsopinionen i Natoländerna frågade sig vad ”stödja Ukraina” egentligen betyder – betyder det stödja majoriteten av ukrainarna, eller betyder det exklusivt stödja hardliners? Betyder det att ukrainarnas uppfattning saknar betydelse? Betyder ”stödja Ukraina” att ukrainarna ska dömas att slåss tills den sista av dem är död?
Slutsatsen av allt detta är: trappa för guds skull ner!