En demokratisk sekulär stat från floden till havet. Det är vad jag stöder och det är vad en stor del av palestinaaktivisterna förmodligen stöder. Att demonstrera i solidaritet med palestinierna innebär att ta avstånd från den koloniala staten Israel och dess apartheid- och ockupationspolitik. Det innebär inte att ta ställning för nån politisk organisation i Palestina eller någon bestämd politisk linje, lösning eller organisation.
För mig innebär det att ta ställning för alla människors lika rättigheter och att ta ställning för en demokratisk sekulär stat från floden till havet. Det handlar för mig om att ta ställning för en enstatslösning där alla människor som lever i området är välkomna att leva med samma demokratiska rättigheter och skyldigheter. Men alla som demonstrerar mot folkmordet i Gaza har inte samma uppfattning. En del vill att folkmordet ska upphöra men att Israel ska kunna finnas kvar. De är i allmänhet anhängare av en tvåstatslösning.
De odemokratiska
En mycket liten minoritet vill upplösa Israel och fördriva alla judar. De är extrem sällsynta och demonstrationerna accepterar i allmänhet inte deras budskap. Lika lite som demonstrationerna accepterar stöd till Hamas eller Islamiska jihad. Men de går ändå med i tågen ibland. Vad folk tycker går liksom inte att se utanpå. Ibland lyckas de smuggla in en Hamas-fana eller nåt liknande. När det väl har hänt går det inte att göra mycket åt. Att försöka köra bort dem skulle resultera i bråk och våld. Därför försöker de ansvariga för demonstrationer inte ens det. Inte heller polisen skulle komma på en så befängd tanke som att försöka köra bort dem.
Fredsförslag
När det gäller fredsförslag och förhandlingar så tar solidaritetsdemonstrationer och solidaritetsrörelser i allmänhet inte ställning. De ska inte ta ställning. Det är inte vi som ska besluta om det utan de som finns i Gaza och på Västbanken. De som är med i Hamas eller nån annan organisation. Det är de som beslutar om det. Vi som demonstrerar behöver inte och ska inte ta ställning till detta. VI kan tycka förslagen är usla och att de inte leder framåt. Men om de innebär ett stopp för mördandet är det bra. Resten kan lösas sen. Men vi som solidariserar oss med Palestina är inte de som ska besluta om detta. Det är därför inte viktigt att förhålla oss till det i olika demonstrationer och aktioner.
Och jag är anhängare av en demokratisk sekulär stat från floden till havet. En enstatslösning. Det innebär att staten Israel försvinner. Det är en åsikt som kanske inte delas av de flesta som går i Palestinatågen. Och kortsiktiga eld upphör-avtal eller fredsavtal löser inte de grundläggande problemen. Apartheidpolitiken, ockupationspolitiken, koloniseringen etc. Det enda som kan lösa det på sikt är en demokratisk sekulär stat från floden till havet.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Den idealistiska tanken där alla innebyggare i Israel och Palestina skulle samlas i en gemensam statsbildning må vara vacker. För egen del finner jag den dock fullkomligt orealistisk av i huvudsak två skäl.
För det första kan jag omöjligen se hur processen för bildandet av denna hypotetiska statsbildning skulle ske. Såväl demokratiskt som folkrättslig skulle det, som jag ser det, krävas folkomröstningar, av lika vikt, i Israel och Palestina (i meningen Västbanken, Östra Jerusalem, Gaza). Israels befolkning utgörs till 70 procent judiska medborgare, dryga 20 procent arabiska medborgare (varav en mindre del är kristna) samt en resterande del (storleksordning 5 procent), som utgörs av medborgare som varken är judar eller araber. Att det utifrån dessa förhållanden skulle gå att uppnå majoritet för en enstatslösning saknar, som jag ser det, all verklighetsförankring. Det kommer inte att hända …
För det andra är jag mycket betänksam till att upprätta en statsbildning som redan från dag ett skulle innehålla betydande grundläggande inbyggda motsättningar. Betänk den polarisering som enbart ökat, möjligen med undantag för någon kort period kring Osloavtalets slutande, sedan 1948. Att överbrygga en sådan polarisering är på inget sätt något som sker från en dag till en annan, realistiskt handlar en sådan överbryggning om flera generationer.
Ser vi till historien efter Andra Världskriget visar den knappast på några ”framgångskoncept” där stater slås samman. Exemplen är få, det enda jag spontant kan påminna mig är när det lilla självständiga kungadömet Sikkim genom en folkomröstning 1975 kom att ansluta sig till Indien.
Exemplet på statsbildningar, innehållande inbyggda motsättningar, som slagits isär är desto fler. Här finner vi Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall, vi finner delningen av Tjeckoslovakien och Sudan. Därtill har vi exemplet Katalonien, där den spanska centralmakten motsäger sig folkomröstning, och exemplet Skottland där folkomröstningen förvisso utmynnade i en seger för bevarandet av unionen men någon ”jordskredsseger” var det på inget sätt.
Min slutsats av detta kan inte bli något annat än att enstatslösningen, som realiserbar företeelse, är en tämligen dålig idé. Lösningen på den mycket komplexa situation måste sökas på annat sätt, ett sätt som är mer näraliggande och som har faktiska förutsättningar att kunna realiseras.
Min egen åsikt är att enda vägen framåt består i en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser. Självfallet inser jag att denna väg är lång och att den blivit betydligt längre i skenet av den pågående, lika förfärliga som tragiska, situationen. Dock kan jag inte se något annat alternativ än två likvärdiga stater, Israel och Palestina.
En tvåstatslösning så som vi uppfattar den finns inte på kartan. Det kommer aldrig att hädnd och det löser dessutom inet problemn. Det enda som löser problemen är om de lär sig att leva ihop i sammaa område. Exakt hur det kommer att se ut har jag ingen aning men jag är säker på attdet mesta bygga på sekularism och demokrati. Israel som en judisk stat kan inte vara en del av lösningen. Och en demokrtisk stat för olika folkgrupper kan se ut på en massa sätt. Förbundstat som Tyskland och USA, enhetsstat som Sverige och Frankrike, kantoniserad stat som Schweiz och säkert en mass varianter som jag inte en kan fundera ut. Men Israel som judisk stat och Pastina som en muslimsk stat kan inte vara en del av lösningen för det är ingen lösning. OCh i all fall jag kommer inte att få uppleva en lösning.
Dessvärre är det inte enbart du som inte har någon ”aning”. Ingen tycks ha någon mer detaljerad uppfattning om hur den process skulle se ut som skulle kunna leda fram till denna sekulära demokratiska enhet. Konsekvensen är att enhetsstaten inte är någon lösning på problemet vare sig idag, imorgon eller ens i övermorgon. Vi tycks ju här dessutom vara överens om att någon enhetsstat inte finns i sikte under vår generation.
Jag gissar att vi också är överens om att dagens konkreta problematik med svält, lidande och dödande inte kan vänta på något som möjligen skulle kunna uppstå generationer bort. En hypotetisk diskussion om en enhetsstat leder därför ingenstans i den situation vi befinner oss idag, en situation med många begränsningar, begränsningar vi har att förhålla oss till men inte kan göra särdeles mycket åt.
Det är i detta perspektiv jag, till skillnad från dig, ser tvåstatslösningen, byggande på 1967 års gränser, som det enda realistiska alternativet till ett ”Storisrael”.
Faktum är att de två staterna redan finns även om den ena måhända inte kontrollerar sitt territorium fullt ut och där en del av detsamma otvivelaktigt är ockuperat. Tvåstatslösningen hade kunnat vara ett faktum redan 1948 om inte Arabförbundet valt att försöka utplåna Israel. Resultatet blev istället att Jordanien annekterade Västbanken, Egypten ockuperade Gaza och Israel utökade sitt territorium.
Med en tvåstatslösning skulle en i alla fall hjälpligt fredlig samexistens kunna etableras. Med fredligare förhållanden skulle också helt nödvändig återuppbyggnad kunna påbörjas. Det finns heller ingenting som säger att de två staterna på.sikt skulle kunna vara såväl demokratiska som sekulära. Det för mig helt avgörande är tvåstatslösningen inte behöver vänta på att polariseringen upphör (… kanske några generationer bort). Tvångsäktenskap har aldrig varit någon framgångsfaktor vare sig för människor eller länder.
Det mycket glädjande förhållandet att allt fler länder erkänner Palestina stärker tvåstatsalternativet. Möjligen är det ävenledes så att USA skulle kunna sätt press på Israel då USA också är mycket mån om goda förbindelser med ett antal arabiska stater.
Alternativet är krasst sett att dagens destruktiva situation med ett militärt och ekonomiskt helt överlägset Israel, även om Gazakriget klingar av, steg för steg genom bosättningar och annat, än mer kommer att inkräkta på palestinskt territorium. Förr eller senare kommer högst sannolikt få till följd att allt fler palestinier välja att lämna Palestina, antingen genom regelrätt flykt eller genom utvandring sponsrad av USA’s mäktiga och rika arabiska vänstater. Och vi har ett ”Storisrael” mycket snabbare än vi tror…
Jag tror på ettt helt annat scenario. Att Israel tar död på sig självt. Och att de flesta judar lämnar området. För de arabiska länderna kommer att växa om Israel och världen komer attöverge Israle. Kina och Indien har ingen anledning att hålla Israel under armarna och den epok nör USA var mäktigast i världen är över och kommer så att förbli.
Vi har förstås alla rätt att på olika sätt och utifrån våra egna bedömningar försöka förutse framtiden. Själv delar jag inte alls någon tro på det scenario du beskriver. Det jag menar förbises i resonemanget är att mäktiga arabiska länders styrka ligger i oljan. När oljans ekonomiska betydelse minskar, vilket obestridligen kommer att ske över tid, kommer oljeproducerande arabiska länders inflytande att minska. Den geopolitiska betydelsen kommer som en följd av detta att reduceras.
Kina, med dess nykolonialism, och Indien, med dess ekonomiska tillväxtfokus, kommer huvudsakligen välja väg utifrån krasst ekonomiska parametrar. Om då ökenländer med oljeproduktion, vars betydelse minskar, är särskilt intressanta är på inget sätt någon självklarhet. Kina är, enligt min uppfattning, mycket mer intresserade av att exploatera naturtillgångar i Afrika.
Och till detta kommer min uppfattning om att USA’s makt i huvudsak nog kommer att bestå under överskådlig tid. Sedan utmanar förstås statskapitalismens Kina och dess auktoritära regim denna makt, var det slutar kan jag dock inte på något sätt se som givet.
Min slutsats kan inte bli någon annan än att Israel som statsbildning kommer att bestå och det därigenom brådskar att forma lösningar i Palestinafrågan innan det är för sent.