Våldet på SIS-hemmen och HVB-hemmen. Politiker försöker i debatten om SIS och HVB-hemmen framställa det som om barnen och ungdomarna är de som står för våldet. Men det är helt fel. Huvuddelen av våldet kommer från personalen. Detta är tydligt efter att jag lyssnat på riksdagsledamoten Maj Karlsson som arbetar politiskt med dessa frågor. Inte heller är det så att det är unga gängkriminella pojkar som färmst drabbas av våldet. Utan de som drabbas av personalens våld och övergrepp på SIS-hem och HVB-hem är unga flickor. Bland våldet förekommer också sexuella övergrepp och våldtäkter. Dessutom långvarig isolering som kan vara upp till omkring 1 år. Det handlar faktiskt om ren tortyr i många fall.
SIS-hemmen är statliga institutioner där våld och övergrepp verkar vara en integrerad och institutionaliserad del av verksamheten. Det är tillåtet och används flitigt. Samtidigt ska det säga att det också finns SIS-hem som fungerar bra och har en bra verksamhet. i praktiken fungerar SIS-hemmen som en slags ungdomsfängelser med höga staket, taggtprd
HVB-hemmen är vårdinrättningar som anlitas av kommuner. Men en överväldigande del av HVB-hemmen driv av privata företag. De allra svagaste i samhället lämnas alltså till vårdinrättningar som i första hand drivs för att göra vinst. Inte för att gör det bättre för ungdomar. Naturligtvis finns det också HVB-hem som är bra men det finns alltför många som är dåliga. Däribland en hel del som drivs av företag med koppling till kriminella gäng. Även på HVB-hemmen är det personalen som står för våldet. Och de som drabbas värst är de unga flickorna. HVB-hemmen är mycket öppnare än SIS-hemmen vilket medför en del andra problem. På en del HVB-hem förekommer öppet drogbruk och drogmissbruk samt att unga fickor säljer sig själva till män osv.
Inget har förändrats
Det som slår mig nör jag tar del av Maj Karlssons berättelse om SIS-hemmen och HVB-hemmen är hur lite saker och ting förändrats sen jag var ung. Det är fortfarande likadant. Samma övergrepp. Samma våld från personalen. Det är fortfarande likadant som det avslöjades i samband med Geijeraffären. Unga flickor som är intagna på HVB-hem säljer sig själva till män. Övergreppen och missförhållandena är exakt likadna som de var förr i tiden, exempelvis på Vidkärrs barnhem i Göteborg.
Detta avslöjar att problemen går djupare än till själva vårdverksamheten. Det handlar om synen på barn och just nu blir det bara värre och värre. Istället för att försöka åtgärda de problem och övregrepp barnen utsatts för i sina liv med ständiga trauman ger vi dem nya trauman när de tas in eller spärras in på HVB-hem och SIS-hem. På många av dessa institutioner finns ingen egentlig vård utan bara straff och mer övergrepp. De barn som redan var skadade och hade det svårt blir ännu mer skadade av att vistas på dessa dåliga HVB-hem och SIS-hem.
Det krävs vård – inte straff
Med tanke på att SIS-hemmen i stor utsträckning verkar vara värre än HVB-hemmen så är det inte heller en lösning att ha fler SIS-hem och färre HVB-hem. Men naturligtvis ska inte de som har det sämst i vårt samhälle inte vårdas på HVB-hem som drivs av vinstintressen och/eller kriminella. Vården av de mest utsatta måste ske i samhällets regi. Det ökar möjligheterna att upptäcka och åtgärda problemen. Och vad det gäller SIS-hemmen känns det som om de borde stängas omedelbart men det låter sig förstås inte göras. Men nåt måste förändras när det gäller inställningen till barn och ungdomar med problem.
Psykiska problem, trauman och NPF-diagnoser kan inte straffas bort. Det handlar oftast om barn som växt upp i dysfunktionella familjer där det är vanligt med våld mot kvinnor, drogmissbruk och övregrepp mot barnen. Inga barn och ungdomar blir bättre av att utsättas för fler övergepp, inga barn och ungdomar blir bättre av att spärras inte. Det som krävs är vård och kärlek, Inte straff.
Och naturligtvis ska inte barn och ungdomar dömas till fängelse, Ingen blir bättre av det.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Jag betvivlar inte på minsta sätt att det förekommer våld på SIS- och HVB-hem utövat av personalen. Att få en helt vederhäftig bild av omfattningen av detta våld tror jag dock travar en grundlig utredning vilande på vetenskaplig grund.
Vi får inte hamna i ett läge där personalen på ifrågavarande instruktioner, som yrkesgrupp, utpekas som våldsbejakande ”rötägg” och sexualbrottslingar. Det finns många i denna grupp, som trots brist på fundamentala förutsättningar, faktiskt gör så gott de kan. Dessa förtjänar respekt. Sedan förnekar jag inte att det säkert också finns ett och annat ”rötägg” som på inget sätt skulle bedriva sin yrkesgärning på dessa institutioner.
Sedan kan vi inte hymla med att de som är intagna på ifrågavarande institutioner är trasiga människor behäftade med en omfattande problematik innefattande förfärliga uppväxtförhållanden, utbildning begränsad av skolkande, drogproblem, personlighetsstörningar, psykiska sjukdomstillstånd och mycket annat. Att dessa då ibland ger sig hän åt provokationer eller ger uttryck våldsamma aggressioner är helt naturligt. Följden blir oundvikligen att det uppkommer våldssituationer såväl mellan intagna som mot personalen.
Att som personal stå emot provokationer och att inte reflexmässigt möta våld med våld kräver mycket. En del handlar om lika gedigen som regelbunden utbildning att hantera slika situationer, en annan del handlar om personaltäthet och om att erfaren personal alltid måste finnas tillgänglig. Det är i bristen på dessa förutsättningar som en inte oväsentlig del av grundproblemet ligger.
En annan del av grundproblemet sammanfattar du på ett utmärkt sätt i rubriken ”Det krävs vård – inte straff”. Det är insikten om detta faktum, som borde vara självklart för de flesta, som i mångt och mycket saknas och som helt uppenbart många politiker förbiser.
Den vård som krävs är mycket kvalificerad vård. En vård som kräver ett antal olika kompetenser för att kunna tillhandahållas på ett vederhäftig sätt. Att SIS och HVB-hem inte ges förutsättningarna att driva denna vård är det verkligt stora problemet. Det förefaller också tveksamt om det är rimligt att lägga huvudmannaskapet för detta slag av mycket kvalificerad vård på kommuner. Det blir lite som att lägga ansvaret för hjärnkirurgi på vårdcentraler om jag tillåter mig att överdriva något.
Jag kan omöjligt komma till någon annan slutsats än att systemet måste göras om i grunden och att en sammanhållen organisation, under statligt huvudmannaskap, etableras. En organisation som då ävenledes måste få tillgång – på riktigt – till den ”mosaik” av kompetenser som krävs för att ge en vård som är värd namnet. Och det kräver oundvikligen resurser …
Det har gorts en sån undersökning av SIS-hemmen men den har inte publicerats utan i praktiken försvunnit. Maj Kalrsson har dock läst den eller bitar den. Våldet är mer omfattande än någon kunde tro. Dessutom är det en integrerad och planerad del av verksamheten.
Nåväl, en undersökning som inte publicerats och som enbart lästs i delar är nog tämligen vanskligt att låta utgöra grunden för en mer djuplodande analys. Dock är det så att SIS varje år publicerar statistik innehållande en ändå ganska fyllig statistik om än utan analys och slutsatser:
https://www.stat-inst.se/globalassets/arlig-statistik/sis-i-korthet-2024.pdf
Däremot publicerar organisationen Barnrättsbyrån en årlig rapport väl värd att läsa:
https://barnrattsbyran.se/app/uploads/2025/05/Uppfoljning_SISrapport_2024_FINALDigital.pdf
Rapporten, som huvudsakligen bygger på SIS-statistiken, tar sin utgångspunkt i ”avskiljningar” med vilket avses att intagna av olika skäl behöver ”avskiljas” och då tvångsmetoder, vilka givetvis kan innehålla moment av våld, nyttjas. En annan utgångspunkt är anmälningar. I båda fallen konstateras att en ökning skett. Däremot resoneras inte så mycket om orsakssambanden.
Ett annat intressant förhållande är att det finns en stor, eller till och med mycket stor, spridning vad gäller frekvensen för ”avskiljningar”. Värst är det i Hässleholm med 16.58 avskiljningar på 365 vårddygn medan motsvarande siffra för Råby är 0.32.
För att förstå dessa förhållanden skulle upplysning om personaltäthet, personalens kompetens/utbildningsnivå och personalens erfarenhet ha underlättat. En annan faktor är måhända också lokalernas utformning som sådan. En tredje faktor skulle kunna vara tillgång till aktiviteter. Det är dessa faktorer man skulle önska en utredning om.
Rapporten framhåller också att det finns delar av verksamheten som fungerar och att det inom verksamheten också finns engagerad personal som intagna hyser förtroende för. Allt är alltså inte nattsvart.
Dock, på det stora hela synes det vara en verksamhet med väsentliga brister vilket väl också är grunden till att en ny ordning planeras inom ramen för statlig utredning. Här är det väl dessvärre en inte allt för vild gissning att en del av lösningen kommer att bestå i regelrätta ungdomsfängelser, vad man då har vunnit kan man i sanning fråga sig …
Så länge insikten om att det hela måste bygga på vård, värd namnet, kommer det dessvärre vara svårt att nå framsteg.
Nej, det är det inte i detta fall. Maj Karlsson har varit med under arbetet. Hon har arbetat med frågan i fler aår, hat kontakt med SI-ledningen och samarbetar med barnrättsbyrån och andra. Det hon säger kan tas på allvar. Men som du säger, all information som finns säger samma sak. Våldet är organiserat, ingår i den så kallade behandlingen och riktas främst mot unga flickor. Det fins ingen anledning att ifrågasätta Maj Karlssons uppgifter.
Min avsikt har inte varit att ifrågasätta Maj Karlsson engagemang eller kunskap om frågan. Vad det handlar om är att kvantitativa uppgifter, som jag ser det, bör kunna beläggas i faktabaserad evidens för att ge styrka i en argumentation. För mig är detta en grundprincip oavsett vad det gäller. Nu finns ju dock alldeles uppenbart denna evidens i vederhäftig statistik, i ”rådata” från SIS och i bearbetad form från Barnrättsbyrån. Härigenom är denna del en ”icke-fråga”.
När det gäller våldet och övergreppen som sådana blir min slutsats ett det nog bör brytas ned i två delar.
Den ena delen handlar om ”avskiljning” där det i verksamhetens natur ligger att tvångsmetoder ibland oundvikligen måste nyttjas för att förhindra att den intagne inte skadar sig själv eller andra. Detta slag av situationer uppkommer ibland också i den psykiatriska slutenvården vilket innebär att det inte är något unikt för SIS.
Vad det därför handlar om är att hitta formerna för dessa ingripanden och det är väl här vi på tämligen goda grunder kan förmoda att det går snett på vissa men inte alla SIS-hem. Såsom nämns i min föregående kommentar är skillnaden mellan SIS-hem mycket stor varför det blir svårt att resonera i termer av generell systematik.
En annan mycket intressant fråga är varför gruppen flickor är kraftigt överrepresenterad vad gäller ”avskiljningar”. Här kan man enbart löst spekulera vad som är orsaken vilket jag avstår ifrån. Mycket mer klarhet om denna aspekt skulle högst sannolikt kunna erhållas genom ett gediget utredningsarbete. Kanske sker detta redan – internt på SIS eller inom ramen för det statliga utredningsarbete som syftar till att ”stöpa om” verksamheten i grunden – eller sker det inte …
Den andra delen synes handla om att det bland personalen – det behöver inte vara många för att det hela ska bli problematiskt – helt enkelt finns de som inte är lämpliga att vara verka på SIS-hem. De exempel på övergrepp som ges i Barnröttsbyråns rapport pekar, enligt mitt förmenande. i denna riktning. Det finns här en risk att det utvecklas sub-kulturer och kanske är detta en del av förklaringen till den stora skillnaden mellan olika SIS-hem.