Organisering för folkrörelsemakt. Det är rätt svårt att hitta någon som inte upplever försämringar på sin arbetsplats. Ändå är debatten kring den fackliga rörelsens inriktning i det närmaste obefintlig i Sverige. En och annan rapport om sjunkande medlemssiffror och en del vardagsgnäll vid fikaborden, men utanför en rätt trång krets av aktivister är det rätt tyst om hur denna, den största folkrörelsen, ska kunna stärka sina positioner.
En av få som i någon mån brutit igenom tystnaden är Frances Tuuloskorpi som oförtröttligt argumenterat för en facklig strategi som skulle kunna sammanfattas i parollen: Anställda på alla arbetsplatser, snacka ihop er! Boken Bageriet i paradiset är ett slags fackligt testamente, ett destillat av 45 års erfarenheter av fackligt vardagsliv – och en del högtidsdagar – präglade av Tuuloskorpis första budord: Vi får bara det vi är beredda att kämpa för tillsammans.
Till stora delar är boken en berättelse om hur hon och hennes arbetskamrater på Stockholmsbagarn lärde upp sig själva i konsten att försvara och förbättra sina arbetsvillkor och hur de med framgång använde den styrkan i en tid när de flesta andra backade.
Det försämrade arbetslivet
I avsnittet Det försämrade arbetslivet sätter Tuuloskorpi in de enskilda erfarenheterna i den utveckling som skett på de flesta arbetsplatser. Hon beskriver hur de osäkra anställningarna brett ut sig, bemanningen minskat, anställningsskyddet tunnats ur, stressen ökat och cheferna fått bestämma mer över våra arbetstider. Kort sagt hur arbetsgivarna fått mer makt. Hennes huvudtes är att trots att det ofta handlat om förändrad lagstiftning så har – som en av kapitelrubrikerna lyder – allt börjat på arbetsplatserna. Det är vår oförmåga att slåss och organisera oss tillsammans på arbetsplatserna som ligger bakom arbetsgivarnas framsteg på den politiska nivån.
Precis som arbetarrörelsen en gång kämpade underifrån för sina rättigheter och så småningom lyckades få igenom lagstiftning kring alltifrån åttatimmarsdag till anställningsskydd, har arbetsgivarna under de senaste fyrtio åren systematiskt drivit igenom lokala försämringar. Med tiden har lagarna blivit så urholkade att de varit svåra att försvara och arbetsgivarnas politiska representanter har utan större motstånd kunnat formalisera de förändrade maktförhållandena genom riksdagsbeslut. Minns till exempel hur argumenten löd från såväl fackligt håll som företagare när Lag om anställningsskydd (LAS) skulle försämras: lagen skulle anpassas till verkligheten.
Makten på jobbet
När vi diskuterar makten på jobbet är det viktigt att komma ihåg att den inte vilar på lagar. Företagsledare och chefer har inte bett riksdagen om lov för att flytta jobb till låglöneländer, lägga ner arbetsplatser, stressa upp tempot, införa detaljstyrda arbetsledningssystem och minimal bemanning. De gör det i kraft av något betydligt starkare än lagar: sitt ägande och sin kontroll över produktionen. Lyckligtvis är vår möjliga makt ännu större. De kan fatta vilka beslut som helst men om inte vi gör jobbet så händer ingenting. Det är dock en makt som går på tvärs mot vardagen i det kapitalistiska systemet.
Redan genom att gå till jobbet inordnar vi oss varje dag i deras system och stärker kapitalets makt över oss. Vi simmar ständigt mot strömmen. När vi revolterar och vinner mark behöver vi göra oavbrutet motstånd för att behålla vad vi erövrat. För att klara detta behöver vi organisering och institutioner, fackföreningar, kollektivavtal och lagar som förmår upprätthålla det vi vunnit även när vardagslunken är tillbaka.
Liksom vi behöver avtal för att slippa strida varje gång lönen betalas ut behöver vi också slå fast övergripande rättigheter på samhällsnivå, genom lagar. Även om lagar stiftas inom de ramar som klasskampen sätter och förskjuter så skriver den fackliga kampen inga lagar på egen hand, sådana beslut fattas i politiska församlingar. Då behöver vi också organisering på den politiska nivån som kan växla in de fackliga framgångarna i politiska beslut när vi lyckas förskjuta ramarna åt vårt håll.
Risken med institutioner
Det som är styrkan med institutioner är också en risk. I tider av låg aktivitet i basen finns en tendens att den verksamhet som hålls uppe av de människor som befolkar institutionerna tar överhanden och bidrar till att ytterligare minska aktiviteten underifrån. När “de fackliga” eller politikerna tar hand om saker och ting så behöver vi inte göra det själva. Vi vänjer oss vid det och representanterna börjar förväxla den makt som rörelser ger dem med sin egen makt och förträfflighet.
De arbetarpartier som bildades underifrån i symbios med fackföreningarna runt förra sekelskiftet är svåra att tänka sig idag. Det är fortfarande större möjligheter att sätta tryck på partier som är socialt och organisatoriskt knutna till arbetarklassen – även om banden idag tänjts till bristningsgränsen – än på partier som är knutna till kapitalet. Även om det går att tänka sig nya partier får vi tills vidare jobba med dem vi har.
Partipolitik
Skulle då Tuuloskorpi och andra som bitit sig fast vid fackligt harvande på golvet gjort mer nytta som politiker? Knappast. Det råder ingen brist på kloka människor som mer än gärna tar på sig parlamentariska uppdrag. Desto större brist är det på folk som lägger ner ett långsiktigt engagemang för att bygga upp stridbara kollektiv på arbetsplatserna. Problemen har sina rötter på arbetsplatserna och kan bara lösas där. Åtminstone kommer de inte att kunna lösas om motståndet och organiseringen saknas där.
Ett av problemen med partipolitik, förutom den splittring det kan skapa i ett kollektiv som lyckats ena sig kring gemensamma intressen och strider, är att den drar bort aktivitet och människor från arbetsplatsen. Partier har en tendens att ”belöna” bra aktivister med parlamentariska poster och bekräftar därmed budskapet att sådana uppdrag är viktigare än det vi gör i vardagen, på jobbet.
Det parlamentariska arbetet har också en tendens att sluka de politiska organisationerna. Jag vet inte hur många människor som till exempel Vänsterpartiet har som arbetar heltid kring den parlametariska verksamheten i form av kommunalråd, riksdagsledamöter, politiska sekreterare och så vidare, men det är säkert flera hundra. Som en kontrast har partiet en (1) central tjänst för att stötta medlemmar som är aktiva i den fackliga rörelsen.
Rörelsearbete
Finns det då vägar att knyta rörelsearbete till den institutionella politiken utan att slukas av den? I boken A New Politics From the Left från 2018 resonerar den brittiska sociologen och aktivisten Hilary Wainwright om behovet av att kombinera arbete i institutioner med folkrörelsemakt. Problemet med den senare är dess tillfälliga natur. Strejker och demonstrationer är utbrott som klingar av och är svåra att ständigt hålla igång. Statens och politikens maskinerier tenderar å andra sidan att anpassa aktivisterna och deras organisationer till det samhälle dessa apparater byggts upp för att bevara, exemplen är otaliga på partier och aktivister som burits fram av folkliga rörelser men snabbt slukats av det bestående och själva blivit delar av problemet.
Den väg Wainwright skissar är samverkan mellan politiska rörelser i valda församlingar och folkrörelser som behöver uppbackning av institutioner för att driva igenom sina krav och utveckla sin makt, något som måste basera sig på starka rörelser med självförtroende, intern demokrati och egen förmåga att producera och utbyta kunskap. Och, vill jag tillägga, en förståelse för byråkratiseringens problem och mekanismer både i folkrörelser och politiska organisationer.
En organiserad samverkan mellan folkrörelser och politik kan inte vara den “facklig-politiska samverkan” som råder i de svenska LO-facken. Där har det blivit kodord för ett obrottsligt stöd till det socialdemokratiska partiet och innefattar en långt gången personallians mellan de fackliga ledningarna och partiet med krav på partibok för högre fackliga poster. En garanti för byråkratisering och motsatsen till folkrörelsearbete.
Oberoende rörelser
Vad som krävs är snarare oberoende rörelser, fast förankrade i kollektiv som skaffat sig makt och självförtroende genom sina egna erfarenheter. Något åt det håll som kort glimtar förbi i boken, försöket att starta ett “visstidsuppror” på San Remobageriet, en proteströrelse på golvet mot de allt vanligare osäkra anställningarna. Att initiativet kom av sig på grund av den fabriksnedläggning som drabbade bageriet strax efter det att idén väcktes visar på en av många svårigheter med lokala initiativ. Det är ändå en tanke värd att ta vidare.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i tidskriften Röda Rummet.
Läs mer:
- Folkrörelser krävs för att parlament ska kunna ta radikala beslut
- Bygg landet – igen!
- Demokrati vinner man genom att först utmana lokalt
- Rörelsesocialism inom och bortom en nationell horisont
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Veit Michael Baders Kollektives Handeln, som är den bästa och mest genomtänkta boken hittills om folkrörelser, pekar på att vi har motstridiga behov. Vi behöver institutioner för att bära en rörelse mellan mobiliseringar. Institutioner fylls av människor som arbetar där för en lön och därför får behov av trygghet och reglerad befordringsgång, och därmed att sätta sina egna intressen före medlemmarnas.
Men det måste vi leva med. Institutionerna är bara verktyg, och de måste kunna slängas undan när de förslöas, som Bader säger. För att sen skapa nya verktyg som slängs undan när de förslöas.
Med andra ord, vi måste förhålla oss till folk som får betalt för att arbeta i en rörelse som till våra passopper och underlydande. Någon rätt till vår undfallenhet har de inte.