En samlad uppgörelse med det marknadsutopiska samhället

En samlad uppgörelse med det marknadsutopiska samhället. Lars Anell borde vara en av de bäst placerade för att skildra västvärldens destruktiva anpassning till orealistiska nationalekonomiska modeller från ungefär 1980 och framåt. Han skrev den mig veterligt första kritiken av såkallad neoklassisk ekonomi på svenska 1969. Sen dess har han jobbat på finansdepartementet, varit svensk ambassadör hos WTO och suttit i Volvos styrelse och har alltså en överblick grundad på erfarenhet som få andra.

Hans senaste bok Stat och marknad är delvis en uppdatering av kritiken av neoklassisk ekonomi utifrån att vi nu har facit, delvis en översikt över marknadsmisslyckanden inom offentlig administration och annorstädes, delvis tankar om vad man borde gör åt saken och vad som förmodligen händer om man inte gör det.

Kritiska synpunkter på neoklassisk ekonomi, eller ”mainstream-ekonomi” som man säger nuförtiden, överflödar det av. Världens största ekonomorganisation – World Economic Association – sysslar bara med sånt.

Men Anells sammanfattning är såvitt jag vet unik: å ena sidan föreställer sig mainstream-ekonomer att vår värld redan nu styrs av perfekt konkurrens (eftersom detta är förutsättningen för hela deras teori), å andra sidan anser de att världen borde dirigeras så att sådan uppnås, men å tredje sidan vore en värld i perfekt konkurrens outhärdlig.

Orealistiska modeller

I en sådan värld finns inget överskott, det går inte att investera i något, och allt kommer därför att vara fastlåst och oföränderligt för evigt (i mainstream-ekonomin kallas sådant ”balans” och är något mycket önskvärt). Det är den imperfekta konkurrensen som driver världen, förhoppningsvis framåt.

Men Anell skyller inte på ekonomerna att världen använder deras orealistiska modeller. Ekonomer är oftast medvetna om att dessa inte har så mycket med verkligheten att göra utan mer är en sorts akademisk lek. Istället är det rovfiskar som har använt dem för att motivera sin existens och ge sig själva ökat utrymme – och politiker har gått på dessas försäljningstrick.

Anell går igenom de viktigaste:

• Förmånstagare av offentliga kontrakt. Att offentlig verksamhet över huvud taget finns beror på att vissa typer av verksamhet sköts bättre på det sättet. Marknader blir dyrare att använda ju mer komplicerade och svåröverskådliga tjänster det handlar om. Vilket bland annat visar sig i alla de ekonomer och jurister myndigheter har tvingats anställa för att överse kontrakt. Ju mer svåröverskådliga tjänsterna är desto mer lockas dessutom entreprenörerna att fuska, som t.ex. när privatta skolor lockar kunder genom att lova höga betyg för släta kunskaper, eller när privata sjukhus lockar patienter att ta emot dyra men meningslösa behandlingar.
• Banker och andra finansinstitut. Ekonomen José Gabriel Palma menade till och med att det var dessa som drev igenom marknadsförtrollningen – och de har belönats riktligen. Deras andel av iländernas ekonomier har ökat från ett par procent till tio, för tjänster som ibland motsvarar roulette men också innefattar t.ex. tjuvgömmor i laglösa ministater. Inte minst skada, menar Anell, vållar de genom att anställa skarpa intellekt som skulle göra mer nytta i industrin men som lockas av finanssektorns höga löner. Kanske än värre är de aktiefonder som numera tvingar företag att satsa alltmer kortsiktigt för att hålla fonderna på gott humör.
• Infrastrukturer. Många av dessa, t.ex. järnvägar och elnät, har avyttrats till privata ägare som har höjt priset och försämrat servicen – vilket i och för sig är exakt vad mainstream-ekonomisk teori säger att de ska göra, eftersom det handlar om monopol. Den som läser den här bloggen vet också att det leder till att elsystemet inte kan ställas om till fossilfritt eftersom kontrollen är för utspridd och den statliga ambitionen är för liten.
• Patent- och copyright. De rättigheter som följer med såna har ökat radikalt genom de nya WTO-regler som drevs igenom vid millennieskiftet. Vilket inte bara har lett till att en mängd produkter har blivit dyrare, t.ex. mediciner, utan också till att nya produkter har blivit färre – eftersom det är omöjligt att veta för en utvecklare om hen är inne och tafsar på någon annans patent och kan vänta sig höga skadeståndsanspråk. Köpa upp patent för att hota företag med skadeståndskrav är en lönande business.
• Plattformar är förstås en sorts infrastruktur för vad som helst, och utövar därför monopol var och en inom sin sektor. Det är i många fall fråga om radikala monopol som man tvingas använda eftersom andra gör det. Den som äger dem kan därför lätt att ta stora överpriser, vilket också görs, plus att de kan utöva en okontrollerbar makt. Något Anell inte nämner är hur tjänsterna ofta försämras när ägarna väl har förvissat sig om att kunderna är fast i smörjan.
• Konsulter. Detta är en snabbt ökande bransch, inte minst på grund av att de som köper deras tjänster – framför allt stater men också producerande företag – numera är så avlövade att de inte har råd att hålla sig med tillräckligt mycket kunnigt folk. Konsulternas råd är ofta banala, men innehåller ofta sånt som gör deras fortsatta tjänster oundvikliga. Beställarna hålls på en barnslig nivå, som Anell uttrycker det. Mer om konsulter här.

Rentiärer

Den som har följt med den här bloggen kan se att förmånstagarna, som troligen också är pådrivarna, i stort sett är vad vi har kallat rentiärerna. Anell har bara glömt eller struntat i fastighetsägarna, som har tjänt på att såväl bostadspolitik som stadsplanering har krympts med marknadskonkurrensen som som ursäkt, samt råvaruutvinnarna, t.ex. oljebolagen som t.o.m. subventioneras för att fortsätta sin samhällsfarliga verksamhet.

Anell säger det inte rentut, men låter ana att dessa har fått makt att gynna sig själva på grund av att efterkrigstidens makalösa högkonjunktur lagrade en massa pengar på deras konton. Och pengar ger makt. Inte bara att korrumpera, vilket Anell ger exempel på, utan också att använda som hot. När det begav sig var det ingen ände på alla rykten om vilket elände som skulle drabba oss om inte rentiärerna (som då lite oegentligt kallades ”entreprenörer”) fick mer makt. Och regeringarna böjde sig.

Dagens utlänningsfientliga trollfabriker har tydligen föregångare som har varit väl så destruktiva.

Så vad gör man? Anell är lite oprecis om detta, för att inte säga pessimistisk. I första hand måste vi bli mindre ideologiskt blåögda, mer pragmatiska, och inte utgå från att marknader alltid sköter saker bäst; för detta finns inga empiriska belägg. Men som nästan alla lämnar Anell åt sidan vem som ska genomföra detta.

Om inget görs

Men vad händer om man inte gör något? Där är Anell ganska tydlig. Staten är nu så avlövad att den inte törs lova något och inte kan genomföra något, eftersom den har avhänt sig stora delar av sin kompetens. Vilket är farligt för systemets fortlevnad. När politiker börjar framstå som löjliga figurer i en pantomim är deras legitimitet borta. Det finns helt enkelt ingen anledning att göra som dom säger.

Inte minst skulle de ekonomiska svårigheterna i den nordatlantiska sfären behöva handlingsförmögna regeringar som förmår ompröva gamla missuppfattningar. En svag stat är ett hot mot demokratin eftersom den blir oförmögen att tillmötesgå medborgarna, säger Anell men frågan är om den inte hotar existensen. Vi behöver utvecklingspolitik – men dagens regeringar klarar knappast av sånt, den har avhänt sig för mycket.

Anell tror att det kanske händer något när denna ekonomi kollapsar och inte längre kan tillgodose ens medelklassens intressen. Men då är det så dags.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam. Försedd med mellanrubriker vid publiceringen här.