Därför är sociala medieförbud för unga fel väg

Därför är sociala medieförbud för unga fel väg. Australien förbjuder nu sociala medier för alla under 16 år och fler länder är på väg åt samma håll. I en FAQ svarar mediestrategen Brit Stakston på frågor om vad förbudet innebär, hur andra länder agerar och varför hon menar att ett förbud missar de verkliga problemen i en digitaliserad verklighet.

Fråga: Varför är sociala medieförbud för unga en så laddad fråga just nu?

Samtidigt som 16-åringar i delar av Europa anses mogna nog att rösta om EU:s framtid, i såväl Europaparlamentsvalet som i nationella val såsom i Österrike, växer allt starkare politiska röster att förbjuda unga att ha konton i sociala medier.

Det ramar in vår tid på ett talande sätt. Vi säger att vi behöver unga i demokratin, men på nätet möts de som ett problem som ska begränsas.

Fråga: Vad är det som har hänt i Australien?

I veckan införde Australien världens första nationella förbud mot sociala medier för alla under 16 år. Ett urval av de större plattformarna måste nu stänga ute underåriga användare och rensa bort befintliga konton. Om de misslyckas med detta riskerar de mycket höga böter enligt lagstiftningen om Social Media Minimum Age.

Fråga: Vilka plattformar omfattas – och vilka slipper?

Det är Australiens onlinetillsynsmyndighet e-Safety, som beslutat vilka tjänster som faller inom ramen för ”åldersbegränsade sociala medier”. Det är just nu de 10 följande: Facebook, Instagram, TikTok, Snapchat, X/Twitter, YouTube, Reddit, Threads, Twitch och Kick. På myndighetens informationssida framgår också hur de olika plattformarna avser att genomföra ålderskontrollen. På dessa plattformar får inte barn ha konton, posta innehåll eller följa andra. De kan däremot fortsatt titta på innehållet i ett ”utloggat läge” men utan egna flöden eller möjlighet att interagera.

Tillsynsmyndigheten listar även vilka plattformar som exkluderats från förbudet. Här finns bland annat Discord, Pinterest, Messenger, WhatsApp och YouTube Kids. I myndighetens pressmeddelande om förbudet framgår att ingen av dessa listor är statiska, varje plattform som just nu inte är begränsad behöver säkerställa att de inte adderar funktioner eller utvecklas på ett sätt som gör att de kommer att omfattas av ålderskravet.

Uppdelningen mellan vilka plattformar som förbjudits och inte för barn handlar om hur tillsynsmyndigheten sett på tjänstens huvudsyfte. De har landat i att spel, meddelandetjänster och utbildningsalternativ som inte är sociala nätverk ska undantas. Men redan den här uppdelningen visar hur godtycklig politiken blir och hur lite fokus som läggs på att faktiskt stärka barns förmåga att agera säkert i digitala miljöer.

Fråga: Är det logiskt vilka plattformar som förbjuds – och vilka som undantas?

När jag i veckan debatterade frågan i SVT med socialminister Jakob Forssmed var ett av hans återkommande argument om hur barn slösar bort sina liv med åtta-timmar långa sessioner framför datorn och riskerar såväl allvarliga hälsorisker som att dras in i extrema miljöer.

Spelnära plattformar såsom bland annat just tillåtna Discord används av högerextrema miljöer för att sprida propaganda och rekrytera unga i gamingvärlden vilket bland annat Expo konstaterar i rapporten Spelnära plattformar såsom bland annat just tillåtna Discord används av högerextrema miljöer för att sprida propaganda och rekrytera unga i gamingvärlden vilket bland annat Expo konstaterar i rapporten Fulspel.  Och barnorganisationer återkommer regelbundet till att några av de vanligaste arenorna för nätmobbning bland barn i skolor och i samband med fritidsverksamheten är bland annat andra plattformar som inte omfattas av förbudet, såsom WhatsApp, Discord och Roblox.

Och barnorganisationer återkommer regelbundet till att några av de vanligaste arenorna för nätmobbning bland barn i skolor och i samband med fritidsverksamheten är bland annat andra plattformar som inte omfattas av förbudet, såsom WhatsApp, Discord och Roblox.

Att tro att mobbning, rekrytering eller utsatthet upphör på ett magiskt sätt genom att stänga ned tillgången till vissa plattformar samtidigt som andra undantas är naivt. Resultatet är att samma 15-åring som stängs av från Instagram utan föräldrarnas samtycke mycket väl kan vara djupt aktiv i spelchattar och slutna gruppkonversationer. I miljöer där insynen för föräldrar, skola och andra vuxna är ännu sämre. Och den här utvecklingen kommer alltid finna nya vägar.

Det stora problemet är att det är platser där vuxna ofta lyser med sin frånvaro.

Det som sker i Australien vad gäller val av vad som ska vara tillåtet eller inte illustrerar hur svårt det är att dra en juridisk gräns runt ”sociala medier”. Det är lätt att välja den enkla vägen präglad av moralpanik genom att förbjuda det politiker själva ser mest av i sina egna flöden, men samtidigt lämnar de stora delar av ungas vardag i ett digitalt samhälle utan att förstå hur meddelandetjänster också kräver digital kompetens. Det är ett trubbigt sätt att stänga av plattformar för att hantera komplexa utmaningar. Den viktigaste lösningen är ökad kompetens hos såväl barn som vuxna samt större krav på nätplattformarna och större insatser på elevhälsa.

Fråga: Handlar allt enbart om moralpanik?

Nej, problem finns uppenbart men föräldrar och politiken överreagerar på ett sätt som är starkare än vad fakta och forskning egentligen motiverar. Beslut baseras på rädslor, okunskap och förenklade förklaringar så att det här komplexa samhällsproblemet reduceras till att den enda orsaken är sociala medier.

Bakgrunden till den väg som Australien nu valt verkar enligt en artikel i Wired komma från en välkänd bok rörande nätpanik. ”Annabel West som är jurist och förälder i Adelaide, läste Jonathan Haidts bok Den ängsliga generationen och sa till sin man som är Syd­australiens premiärminister Peter Malinauskas att han måste göra något”. Konsekvensen blev att Malinauskas lade fram ett lagförslag i sin delstat som snabbt fick stöd i resten av landet och resten är historia.

Fråga: Hur ska sociala medieförbudet efterlevas?

Experimentet i Australien kräver att plattformarna tar ”rimliga steg” för att kunna identifiera användare under 16 år, stänga ner deras konton samt hindra dem från att skapa nya. Bolagen får enligt lagförslaget inte kräva statlig ID-handling som standard och får inte spara åldersdata i onödan. I praktiken kommer bolagen blanda metoder såsom ansikts- och åldersbedömning i kombination med verifiering via e-post och telefon. Dessa utförs ofta via tredjepartstjänster.

Redan under de första dagarna av förbudet rapporteras det om hur de unga går runt ålderskontrollerna och skapar vägar till ett skugginternet där de lånar vuxenkonton, kringgår blockering med hjälp av VPN och fortsätter att följa innehåll i utloggat läge.

Reaktionerna är splittrade och många föräldrar känner stöd i att det här kan hjälpa dem med att dra en gräns. Andra oroar sig för att utsatta unga, till exempel hbtq-ungdomar eller barn som lever i våldsamma hem mister den livlina som digitala frizoner kan innebära. Och unga kan å ena sidan själva känna lättnad över att spendera mindre tid för doomscrollande å andra sidan uppleva oro för att de redan nu drivs vidare till mindre reglerade miljöer.

Fråga: Hur ser det ut i övriga världen?

Frågan är vad världen kommer att lära sig av det här förbudet. Australien är långt ifrån ensamma.

Danmark har en politisk överenskommelse om att införa förbud mot sociala medier för barn under 15 år i ljuset av oron för barns mentala hälsa. Grunden i deras åtgärder är blockering under 13 och tillgång 13–14 år om det finns ett föräldramedgivande.

Frankrike antog 2023 en lag som kräver att plattformarna åldersverifierar användare och inhämtar föräldrasamtycke för alla under 15 som vill ha konto på sociala medier. På papperet finns därmed en ”digital myndighetsålder” vid 15, men den har fastnat juridiskt och har bara delvis fått genomslag i praktiken. Nu driver president Macron på för att skärpa detta till ett faktiskt förbud mot sociala medier för barn under 15.

Även i Spanien har regeringen lagt fram lagförslag för större skydd av minderåriga i digitala miljöer, där en central del är att höja åldern för att själv kunna ge giltigt samtycke till personuppgiftsbehandling från 14 till 16 år. I praktiken innebär det att fler digitala beslut för 13–15-åringar måste involvera föräldrar, samtidigt som lagen innehåller krav på bättre skydd, ålderskontroller och föräldrakontroller i tjänster och enheter.

Det finns ett spännande äldre exempel utanför Europa i den så kallade Askunge-lagen som infördes 2011 i Sydkorea. Då förbjöds alla under 16 år att spela onlinespel mellan midnatt och 06.00 på morgonen i syfte att skydda barns sömn och motverka spelberoende. Det ledde bland annat till omfattande stöld av personnummer, unga använda vuxna konton för att kunna spela vidare alternativt spelade via utländska servrar.  Efter tio år konstaterade regeringen att lagen varken var effektiv eller anpassad till hur spelandet utvecklats, och den avskaffades.  Istället lyfter man nu fram mer flexibla modeller där barn och föräldrar tillsammans kan sätta speltider, med stöd av verktyg i spelen.

Fråga: Vilka problem försöker sociala medieförbud egentligen lösa?

Visst kan man se hur dessa förbudstankar är försök att svara mot en bekymmersam utveckling där det finns allvarliga problem. Allt ifrån hur omfattande skärmtid ger sämre sömn, stillasittande och isolering som kan ge psykiska och fysiska besvär till risken för att utsättas för nätmobbning och grooming. Nya metoder att sprida skönhetsideal och kroppshets samt risken för att möta desinformation och propaganda. Dessutom förpackat i starkt beroendeframkallande design.

I Sverige har den svenska Folkhälsomyndigheten och Mediemyndigheten i sina rapporter om digitala medier och barns hälsa betonat den viktiga dubbelheten: hur digitala medier ger både gemenskap, lärande och stöd samtidigt som det finns risker som kräver vägledning. Mobilförbud ska råda hos alla förskolor och grundskolor i hela Sverige och gäller även under raster och på fritids.

Det låter som helt rimliga åtgärder för att kunna bedriva undervisningen på bästa sätt men att överväga ytterligare inskränkningar som berör ytterligare begränsningar liknande de som just införts i Australien är en helt annan sak.

I debatten om barns skärmframtid missas det ofta att relatera till barnkonventionen vad gäller barns rätt till information, integritet och privatliv. Det handlar inte om ”uppfostran” eller ett personligt tyckande utan är en fråga om barns rättigheter.

Visst rättigheterna kan begränsas om det är nödvändigt och proportionerligt för att skydda andra, eller barns egen hälsa. Men är generella förbud mot sociala medier ”en nödvändig och proportionerlig åtgärd” eller finns det mindre ingripande eller mer effektiva sätt att skydda barnen?

När en 16-åring i Europa anses mogen att rösta om klimatpolitik, EU-budget och migrationslagstiftning, men inte anses klara av att logga in på ett Snapchat-konto utan statlig övervakning, blir inkonsekvensen bekymmersam.

Fråga: Vilka risker innebär åldersverifiering för barns rättigheter och anonymitet?

Krav på åldersverifiering är en drömsituation för plattformsbolagens för deras datainsamling samtidigt som det riskerar samtliga barns anonymitet. För att plattformsbolagen ska kunna stänga ute de yngre barnen måste plattformarna först ta reda på exakt vem som är barn som ska stängas av. Ålderskontrollen kan kontrolleras genom olika avancerade ID-kontroller såsom ansikts- och åldersbedömning via AI, biometriska video-selfies som analyseras ansiktsgeometri och ansiktsdrag samt olika former av dataanalys för att gissa ålder.

Den här utvecklingen resulterar i att barn förväntas registrera ansikten, persondata och sina vän- och familjerelationer redan när de tar de första stegen in i det digitala offentliga samtalet. Rätten att vara anonym särskilt för unga som söker sin identitet och behöver få söka information om sin sexualitet, sin hälsa, sin tro eller lever i destruktiva våldsamma hem raseras, samtidigt som infrastrukturen för alltmer omfattande övervakning byggs upp.

Fråga: Vad är det största problemet enligt dig?

Det är plattformarnas affärsmodell som är den egentliga frågan, inte skärmen i sig. Det största problemet i mycket av de här politiska strömningarna är att de förväxlar skärmen med affärsmodellen.

Sociala medier beskrivs ofta slarvigt som det är internet. I själva verket är internet infrastrukturen, webben den öppna ytan där sociala medier endast är en kommersiell zon av webben där vår tid, uppmärksamhet och känslor blivit valuta.

Den zonen domineras av några få stora plattformsbolag, där samma företag blir våra arenor för allt ifrån våra digitala sociala relationer, mediekonsumtion och exponering för alltifrån reklam till desinformation. EU synar den makten och vill genom Digital Services Act ställa krav på större transparens kring algoritmer, begränsningar för riktad reklam mot barn och införa förbud mot vissa manipulerande designgrepp, så kallade dark patterns.

Det är exakt i den riktningen politiken borde fortsätta inte kliva in i barnens sovrum och införa nattliga skärmlås eller driva frågor om nationella förbud mot vissa plattformar.

Fråga: Om inte förbud, vad ska vi pressa plattformarna på?

Vid sidan av att barnkonventionen ofta glöms bort så finns det ytterligare ett problem i debatten. Varför talar vi inte om att det finns utmärkta föräldrakontroller redan? det är kravet på dem och efterlevnaden av dem hos nätbolagen som politiken fortsatt ska ägna sig åt. De verktyg som finns i plattformarna är alldeles för dåligt kända och dåligt granskade.

Det finns familjelägen, tidsbegränsningar, innehållsfilter och rapporteringsverktyg som kan länkas till vårdnadshavarens konto. Visst de är långt ifrån perfekta på alla plattformar men de existerar, utvecklas snabbt i takt med tryck från lagstiftning såsom DSA.

Här borde politiken ägna sig åt följande hårda fotarbete:

Fortsätta kräva transparens som ger insyn i hur effektiva föräldrakontrollerna är och hur fungerar de rent praktiskt i frågor om vad som begränsas, vad som loggas och vilken data som samlas in.

Ställa minimikrav på standarder för alla stora plattformar: med begriplig icke beroendeframkallande design, tydlig svensk information och funktioner ska vara enkla att både aktivera och stänga av.

Ständigt följa upp och djupdyka i hur verktygen fungerar så att man säkerställer att de inte är mest PR.

För att skydda barn krävs det att plattformar erbjuder fungerande, effektiva verktyg för föräldrar. Men vi får inte låta det behovet förvandlas till ett system där det är statens roll att ge bolagen än större mandat att registrera alla barns digitala vardag.

Fråga: Tror du att unga kan sortera ut det här själva?

Nej, det är klart att de unga behöver stöd från vuxna i sin närhet men samtidigt som de och politiken i paniken över utvecklingen skruvar upp tonläget ser vi en annan rörelse underifrån bland de unga.

I trendanalyser och internetstatistik över användandet av plattformar märks hur unga funderar rejält över sitt skärmberoende och den konstanta uppkopplingen. Unga själva beskriver en vilja att återhämta sig och komma bort från nätets överstimulans, de är allt mer kritiska mot de polerade flödena och den prestationshets som märks där. De vill lägga mer tid på att ta hand om sig själva, sina relationer och verkliga möten. Generation skärm ser med andra ord att redan finna sina egna vägar bort från de mest skadliga delarna av det digitala livet.

”I centrum för ungas trendspaningar finns det mänskliga, verkliga och äkta, som väljs framför det digitala och på ytan perfekta” summerar Ungdomsbarometern 2025 utvecklingen.

Politiken borde intressera sig för att vilja stötta den utvecklingen och inte driva trubbiga förbudstankar som riskerar att försvåra både delaktighet och tillgång till livsviktig information.

Fråga: Vad menar du med digitalt trafikvett?

Jag har återkommande under de 30 år jag följt utvecklingen liknat förhållandet till nätet vid det vi har med vägar och vägnät. Vi kastar inte ut barn i trafiken utan att lära dem hur man förhåller sig till det som sker på vägarna. Det kan vara allt från när man stannar, hur man cyklar och visa varför man ska ha hjälm. Vi förbjuder dock inte barn att använda vägar och tvingar dem inomhus utan vi reglerar istället bilarna, bygger övergångsställen, sänker hastigheter, utbildar oss och alla insatser backas upp av andra aktörer utanför familjesfären.

På samma sätt borde vi tänka om internet och fortsätta reglera de stora plattformarna hårdare och bygga en säkrare infrastruktur vilket innefattar sådant som algoritmer och rapporteringssystem. Det handlar ytterst om att ge alla barn kunskaper om digitalt trafikvett och här bär så många på ett ansvar. Från skola, bibliotek, civilsamhälle och ökade insatser på föräldrautbildningar. Barns rätt till information, anonymitet och privatliv ska stärkas snarare att göra dem till testgrupp för nya globala ID-system som en bekväm lösning på att sopa vuxensamhällets digitala oförmågor unde mattan.

Australien, Danmark, Frankrike och Spanien visar hur snabbt vi nu rör oss mot tankar om allt hårdare digital myndighetsålder. Australiens världsunika förbud kommer att ge massor av data om vad som händer när man stänger av en hel generation från de stora sociala plattformarna. Men Sydkoreas erfarenhet av spelförbudet påminner oss om att lagar som inte tar höjd för hur unga faktiskt lever sina liv och hur dynamisk den digitala utvecklingen är riskerar att bli både tandlösa och skadliga.

I stället för att göra sociala medieförbud till symbolpolitik för vuxenvärldens oro borde vi bygga vidare på den kunskap som Folkhälsomyndigheten och Mediemyndigheten tagit fram om balanserad användning. Fortsätta öka pressen plattformarna på design, datainsamling och fungerande föräldrakontroller trots USA:s reaktioner mot dessa krav samt stötta och förstå den rörelse bland unga som redan nu vill ha mindre skärmhets och mer verklighet utan att för den skull stänga dörren till deras digitala rättigheter.

Sociala medieförbud för unga är fel väg för verkliga problem. Inte för att allt är bra som det är, utan för att vi då angriper problemen på fel nivå. Vi ser ut att vilja låsa dörren för barnen i stället för att gå på den affärsmodell och maktkoncentration som gjort så att delar av den digitala världen inte brytt sig om att skydda barn. Och ett okunnigt vuxensamhälle drar ett djupt andetag och tror att problemet är löst samtidigt som de öser in annonspengar i de här plattformarna.

Fråga: Vad oroar du dig mest för?

Ett förbud  kommer inte ge unga verktyg att kunna leva i en digital tidsålder och vad händer när en lag signalerar till de unga att de egentligen inte ”får” vara på sociala medier och de ändå råkar illa ut? Till och med unga deltagare i det australiensiska e-safety board lyfte i en intervju i Wired oron över att färre unga nu kanske vågar anmäla övergrepp, grooming och nätmobbning, eftersom de är rädda för att själva hamna i trubbel.

Det om något summerar att dessa förbudstankar i praktiken gör unga mer osynliga och knuffar dem till mer oreglerat uppkopplade plattformar samtidigt som de verkliga makthavarna, plattformarna, slipper genomgripande krav på transparens, designförändringar och ansvar.

Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.

Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlioghet med licensen CC-BY-NC-ND 2.5 SE

Läs mer:

• Expo kartlägger högerextremism i gamingvärlden
• Granskningen av högerextrem närvaro i gamingmiljön
• Tio åtgärder mot högerextremism i gamingmiljön
• Expo – tio åtgärder mot högerextremism i gamingmiljön
• Rensa ditt onlineliv från Microsoft
• Avgooglifiera dig
• Lämna Meta Platforms
• Även Amazon bör överges