Bondi Beach och antisemitismen. Den bestialiska massakern på fredliga channukafirare vid Bondi Beach i Sydney sprider avsky och fruktan över världen. I synnerhet bland judar, måltavlan för attacken och oroade över växande antisemitism och hatbrott på olika håll. Det är en rädsla som inte kan viftas bort eller negligeras med ord om att andra har det värre, palestinier i Gaza och på Västbanken, smutskastade muslimer, jagade och internerade flyktingar. Rasism och folkhat, vare sig i form av hets eller fysisk terror, våld och ytterst mord måste bekämpas av alla som söker människovärdiga utvägar ur dagens kriser och återvändsgränder.
Oro bland judar
Att många judar upplever hot och oro handlar inte om inbillning utan om realiteter i vardagen och i våldsutbrott som i Sydney och på andra håll. Folkmordet på miljontals judar i Europa ligger bara åtta årtionden tillbaka, ännu existerar människor som genomlevde det och traumat har nedärvts genom generationer. Antijudiska blodsdåd aktiverar en fruktan för att det otänkbara ska ske på nytt.
Det betyder inte att alla reaktioner är rimliga. När Netanyahu anklagar den australiska labourregeringen för att ha berett marken för terrordådet genom att erkänna Palestina och fördöma Israels folkmord i Gaza är det krigsförbrytaren själv som talar, för att blanda bort korten och anklaga palestinasolidaritet för underblåsa antisemitiska terrordåd.
Men även bland israeler och judar på olika håll som inte alls bär ansvar för den israeliska statens krigsförbrytelser finns ofta oro inför att stödet för Palestina ska uttrycka antisemitism. Att ockuperade palestinier har rätt att göra motstånd, att staten Israel anklagas för apartheid, terror och folkmord och den sionistiska ideologin för rasism upplevs som outhärdligt. I synnerhet när Israel är hemmet, plats för släktingar och vänner, när den israeliska staten ses som skydd mot förföljelser och sionism inte tolkas som Netanyahus’ folkmordsideologi utan som nationell identitet.
Men det är samtidigt ofrånkomligt – ja, nödvändigt – att insikter om förtrycket och folkmordet tillsammans med den växande världsopinionen mot Israel blir smärtsamt för många. Det kan bidra till att ompröva personliga uppfattningar, känslomässiga band och världsbild men också till att gå i försvar.
Israelkritik
I rapporter, artiklar och uttalanden om upplevd antisemitism (se exempelvis Skolverkets senaste rapport) blandas inte sällan uttryck för öppen antisemitism i form av explicit judehat, konspirationstänkande och smutskastning med berättigat motstånd mot Israel och sionism och stöd åt Palestina – samt med ”gråzoner” däremellan.
Hakkors och förnedrande ”skämt” om gasning, judisk världsmakt och rikedom – i bild, ord och memes på nätet och andra sätt är förstås övertydligt antisemitiska. Men att Palestinafanor, massdemonstrationer och slagord mot folkmord för palestinska rättigheter och frihet skulle vara detsamma som uttryck för antisemitism är Netanyahuregimens och dess anhängares version.
Vad som subjektivt uppfattas som hotfullt eller kränkande är dock en annan personlig sak, ibland ofrånkomligt och utmanande när djupt känd identitet och lojalitet ifrågasätts eller angrips.
En människas personliga upplevelse styrs av många bottnar, som när exempelvis en Palestinaflagga från ett fönster upplevs hotande och för tanken till 7 oktober och Treblinka…Sådana subjektiva upplevelser kan i en del fall inte undvikas. Däremot behöver de förstås i meningen begripas, för omprövningens skull. Ett exempel är ”antisionismen”.
Antisemitism och antisionism
Allmänt i vänstern och Palestinasolidariteten är att skilja mellan antisemitism, riktad mot judar generellt, och antisionism, riktad mot en politisk ideologi och ett statsprojekt som byggdes på fördrivning av det palestinska folket. Här återfinns också stora – och numera växande – delar av judar globalt som motsätter sig sionismen som ideologi och statsprojekt. Judisk icke-sionism och anti-sionism kan vara av både religiöst och sekulärt slag, ofta med en stark övertygelse om alla människors lika rättigheter, både ”mellan floden och havet” i Palestina-Israel och internationellt, en motsats till antisemitism, islamofobi och annan rasism.
Men antisionism kan också vara en lätt maskerad form av antisemitism, som när svenska nazister tågar bakom banderoller om att ”Krossa sionismen” och ”ZOG, Zionist Occupation Government”, utgör slagord för amerikanska och andra naziströrelser. Ja, nutida organiserade antisemitiska nazister och fascister använder hellre ord som ”sionister” än ”judar” för att undgå censur och utdefiniering. Ungefär som att näthat mot judar kan använda ord som ”juice” istället för ”jews”. Att det inte bara är lek med ord visar hemska historiska exempel, inte bara från Mellanöstern.
De tusentals polska judar som fördrevs till bl a Sverige efter 1968 var offer för regimens ”antisionistiska” kampanj. Den riktades inte explicit mot Polens och det styrande kommunistiska partiets judar, utan mot ”sionister” och ”sionismen”, men alla förstod vad som avsågs när judar förlorade sina jobb, utbildningsplatser, vänner och grannkontakter. Det är erfarenheter många judiska familjer bär med sig än idag.
Antisionism kan dölja judefientlighet
Misstänksamheten mot att antisionism bakom en ideologisk yta döljer allmän judefientlighet kan därmed inte bara nonchaleras. I synnerhet inte i en världsdel som under långt mer än tusen år marinerades i en kristen kultur med starka antijudiska inslag som för bara några årtionden tillbaka användes till att motivera vår kontinents värsta folkmord. Oron för att dagens antisionism ska öppna dörrar till det nära förflutnas reservoarer av antisemitism måste tas på allvar, även när motstånd mot sionism missförstås och misstänkliggörs.
Så mycket viktigare därför att vänstern och Palestinasolidariteten går i spetsen – just som sker på många håll – även mot antisemitism, respekterar judisk oro och rädsla och bidrar till skydd, trygghet och solidaritet mot alla uttryck för judehat.
Netanyahus anklagelser mot den australiska regeringen för att ha bidragit till massakern på Bondi Beach genom att erkänna Palestina och fördöma Israels folkmord är i själva verket en drängtjänst åt dem som likställer världens judar med regimen i Jerusalem och hoppas på nya attacker. Ungefär som de australiska nazister vilka återkommande spridit sina hatflygblad och hetsat motden judiska befolkningen i området kring Bondi Beach och blev bönhörda genom ett par mordiskaIS-terrorister. Den kombinationen mellan gammal och ny antisemitism är det allas vår uppgift att besegra.
Håkan Blomqvist
Tidigare publicerat i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Påhopp, dödliga eller bara otrevliga, på judar utanför Israel måste vara det mest idiotiska som Israelkritiker kan ta sig för. Vad vi vill är ju att israeler ska lämna Israel och att ingen ska flytta dit. Vi vill göra bosättarstaten bankrutt. Och då måste det vara tryggt för judar att bo på andra ställen.
Precis.
”Vad vi vill är ju att israeler ska lämna Israel och att ingen ska flytta dit”.
Israels befolkning består till nästan 75% av judar, av dessa är nästan 80% födda i Israel. Menar du på fullaste allvar att dessa skall köras ut ifrån det land där de är födda av enda anledningen att de är judar? Varför skall judar särbehandlas?
Resonemang av detta slag utgör för mig exempel på lika orimlig som riktigt otäck historierevanschism. Skall vi då, utifrån samma historierevanschistiska logik, kräva att ryssar lämnar Karelen, att polacker lämnar vissa delar av västra Polen och att tjecker lämnar Sudetenland?
Och ska vi då ävenledes kräva ”återvandring” av levande och ättlingar till de uppåt 1 miljon judar som under det som kallats för judisk exodus från sent 1940-tal till 1970-tal tvingades lämna arabiska länder? Länder där de bott och verkat under många många generationer?
Med samma logik blir inte steget långt till att stödja de strömningar i vårt eget land, strömningar som förfärligt nog blir allt mer ”rumsrena”, där det krävs ”återvandring” av människor som inte ”passar in” av enda orsaken att de är muslimer.
Mitt entydiga svar på ovanstående frågor är ett lika entydigt som kompromisslöst NEJ. Historien kan aldrig någonsin backas flera generationer bakåt i tiden. Våra stater och samhällen måste byggas utifrån de förutsättningar som gäller IDAG och inte utifrån de förutsättningar som förelåg för 75, 100 eller 125 år sedan. INGEN skall tvingas lämna det land hen är född och uppvuxen i av enda orsak att man tillhör en viss folkgrupp som historien placerat i en viss position.
Detta handlar om grundläggande MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, det är inte svårare än så.
Palestinas befolkning består till 100% av palestinier om vi räknar bort alla olagliga bosättare. Tillsamans med Israel utgörs befolkningen av totalt cirka 8 miljoner judar och cirka 7 miljoner palestinier. Det finns alltså ungefär lika många av varje befolkningsgrupp. Men den ena gruppen är kolonister och ockupanter. I Sydafrika kunde de vara kvar efter att apratheid upplösts. En läsning är rimlig även i detta fall efter att apartheid i Israel upplösts och situationen lösts genom en enstatslönsing (som jag ser som det enda möjliga alternativet). De som olagligen körts bort måste också få rätt att återvända till sin hembygd. Men för att det ska vara möjligt kan inte fler kolonisatörer flytta dit och stjäla mark. För att inte fler judiska kolonisatörer ska flytta dit måset rasism riktad mot judar i andra länder upphöra. Det tar bort en av drivkrafterna för judar att flytta till Palestina/Israel. Kolonisatörer och ockupanter har inga rättigheter som sådana. De har förstås rättigheter som människor men i de rättigheterna ingår inte folkmord på andra människor, stöld av mark och egendom eller ockupation.
Israeliska bosättare är därför inte jämförbara med flyktingar eller arbetskraftsinvandrare. De förstnämnda är kolonisatörer som medvetet har stulit mark av andra. De andra har flytt av politiska skäl eller på grund av krig respektive flyttat för att få arbete. Att bosättare som stulit mark och ockuperat andras mark, hus och gårdas tvingas bort kan inte på nåt sätt vara fel. Det skedde också till viss del i Sydafrika och til stor del i Zimbabwe trots att stölderna där skedde för mycket länge sen. I Sydafrika handlade det om afrikaner och engelktalande vita, i Zimbabwe föärmst om engelsktalande vita. I Israel handlar det mest om vita engelsktalande judar.
Att bekämpa både ockupnatmakten och apartheidstaten Israel och antisemitism är en självklarhet för mig. Och självklart att judar måste kännas sig trygga i alla världens länder. Inklusive Palestina/Israel.
”Och självklart att judar måste kännas sig trygga i alla världens länder. Inklusive Palestina/Israel.”.
Exakt så och det är därför jag så kraftigt vänder mig mot ståndpunkten:
”Vad vi vill är ju att israeler ska lämna Israel och att ingen ska flytta dit”.
Hur skall judar kunna känna sig trygga när denna tanke drivs? Motsägelsen mellan dessa två ståndpunkter är för mig total.
Budskapet i sistnämnda tanke är tydligt:
”Trots att ni judar är födda i Israel (gäller 80 procent av landets judiska befolkning), en av världssamfundet erkänd stat, och bott här i generationer är ni judar inte önskvärda här, vi vill att ni flyttar.”
Den judiska invandringen, som tog fart under 1800-talets senare hälft, ledde så småningom, som är mycket väl medvetna om, till staten Israels grundande 1948. Vid samma tillfälle hade en palestinsk stat också kunna ha bildats men Arabförbundet ville annorlunda och avsåg istället att krossa den nybildade israeliska staten. Försöket misslyckades och konsekvensen blev istället att den palestinska statstanken krossades innan den realiserats. Västbanken annekterades av Jordanien och Gaza ockuperades av Egypten, punkt!
Vi kan – med viss rätta – tycka att det för snart 80 år sedan begicks oförätter men det innebär inte att historien kan backas 80 år tillbaka tiden. Historien har haft sin gång alldeles oavsett ”kolonisation” eller inte. Detta måste vi förhålla oss till.
Att pådyvla dagens generation av israeliska judar (80 procent är, som sagt, födda i Israel) någon sorts ”arvssynd” – att de fötts i Israel – är för mig fullständigt orimligt. För dessa är och förblir Israel hemland och hembygd där deras förfäder bott 2, 3, 4, 5 eller fler generationer tillbaka i tiden. Att tvinga dem att flytta vore tveklöst en ny historisk oförrätt.
Israel är och förblir en av världssamfundet erkänd suverän stat. Såsom suverän stat har Israel sin fulla rätt att avgöra vem som får flytta in. Statsrättsligt finns således ingen som helst grund att förhindra judar eller någon annan att immigrera till Israel givet att det sker om Israel inom ramen för 1967 års statsrättsligt erkända gränser.
Däremot förkastar jag med skärpa alla israeliska bosättningar på de områden som ligger utanför 1967 års statsrättsliga gränser. Här kräver självklart en varaktig fred att israeliska bosättningar evakueras och att en fullt suverän palestinsk stat grundas på Västbanken och i Gaza med östra Jerusalem som huvudstad.
Vi har olika åsikt om hur Palestinafrågan ska kunna lösas. Jag ser en tvåstatslösning som omöjlig. Upplösning av Israel (en kolonial apartheidstat) och en sydafrikansk lösning genom bildande av en stat och försoning ser jag som enda möjligheten för att alla folk i omrpdet ska kunna leva kvar. Israeler såväl som palestinier, araber, samarier, druser, kristna, judar och muslimer. ISrael är idag inte en säkerhet för judar utan istället en stor fara för världens judar. Det är en rasistisk skapaels fö att västvärlden ville bli av med alke judar från sina länder och genom att urpsrungsfolket i området diskrimineras, förföljs, jagas bort, mördas och förtrycks.
Självklart kan man komma till olika slutsatser i Palestinafrågan. Min egen ståndpunkt grundar sig på att den polarisering som eskalerat under många år omöjliggör en enstatslösning. Hur hatet, som byggts upp på båda sidor, skulle kunna överbryggas under överskådlig tid övergår mitt förstånd.
Tvåstatslösningen är svår nog men jag ser den ändå som möjlig givet ett starkt internationellt tryck och en annan regering i Israel.
En del i detta består i ett erkännande av Israel från betydande arabiska stater som Saudiarabien, ett sådant erkännande kan mycket väl villkoras mot upprättandet av en suverän palestinsk stat. Det har pågått förhandlingar i denna riktning, förhandlingar som gick ned på sparlåga efter de förfärliga händelserna den 7 oktober.
Vidare kommer ”höken” Netanyahu inte sitta för evigt (han har dessutom korruptionsanklagelser riktade mot sig) då det finns en krigströtthet. Med en lugnare situation i Gaza kommer inrikespolitiken att få andra fokus, fokus som inte nödvändigtvis kommer att gynna den sittande regeringskoalitionen. Att majoritetsförhållanden i Knesset på sikt skulle kunna förändras är ett scenario som inte skall förkastas.
Jämförelsen med Sydafrika ser jag som något haltande beroende på att majoritetsförhållandena mellan befolkningsgrupperna var helt och hållet annorlunda. Detta omöjliggjorde ett fortsatt minoritetsstyre vilket även betydande delar av den ”vita” befolkningen insåg. I Sydafrika är dryga 80 procent av befolkningen ”svarta” medan din ”vita” befolkningen är av storleksordningen 10 procent.
I Israel/Palestina handlar det om storleksordningen två lika stora grupper, om än med någon övervikt för judar. Geografisk är dessa grupper i huvudsak separerade förutom Israels arabiska befolkningsfel, vilka är israeliska medborgare och därför integrerade i den israeliska samhällsstrukturen.
Utifrån de förhållanden som råder skulle enstatslösningen för att på något sätt vara realiserbar sannolikt utgöras av en federativ statsbildning. Den historiska erfarenheten av att hålla ihop federativa statsbildningar, där det finns ett stora spänningsfält mellan ingående delar, är inte särdeles positiv. Fallet Jugoslavien är ett talande exempel på detta förhållande.
Det finns ingen omedelbar lösning, men försoning och förlåteles som i Sydafriak är som jag ser det den enda framkomliga vägen på sikt. Det betyder enstatslösning men exakt hur den ska se ut är naturligtvi oklart. Någar av världens mest framgångsrika stater är federala stater. USA och Tyskland är de tydligaste exemplen. Andra är Kanada, Mexico, Venezuela, Brasilien, Argentina, St. Kitts & Nevis, Österrike, Schweiz, Belgien, Bosnien-Hercegovina, Ryssland, Nigeria, Somalia, Sudan, Sydsudan, Komorerna, Förenade Arabemiraten, Irak, Indien, Nepal, Pakistan, Malaysia, Australien och Mikronesien. Allt det självklart skulle var nåt misslyckat är helt enkel inte sant. Schweiz har fungerar sen medeltiden.
Och angående Sydafrika (drygt 80% svarta) var det mycket mer likt Israel än vad du vill ge sken av. Det fanns motsvarigheter til Gaza och Västbanken där en mycket stor del av den svarta befolkningen bodde. En annat område där det ser ut som israel befolkningsmässigt är Nya Kaledonien. En fransk koloni med svåra motsättningar mellan urpsrungsbefolkningen och kolonisatörer osm bott där i 100-tals år.