Att känna hat kan aldrig vara ett brott

Att känna hat kan aldrig vara ett brott. I en intressant debattartikel i tidskriften Parabol skriver Nina Björk om att det kommit förslag om hat ska förbjudas då det sägs hota demokratin. Björk vänder sig starkt mot detta resonemang och menar att det vor att förbjuda känslor. Hon hänvisar också till en annan artikel i Parabol där Sven Anders Johansson vänder sig mot att hat och hot likställs i debatten. Med anledningen av detta skriver Nina Björk:

Att hota någon är ju en brottslig handling, vilket hat – än så länge – inte är. Men håller kanske på att bli?

[…]

På DN-debatt publicerades i december en artikel av kriminologen Jenny Rogneby med rubriken ”Hat och hot mot debattörer måste bli ett demokratibrott” Hot är en handling, men hat är en känsla. I demokratins namn bör vi alltså förbjuda vissa känslor.

[…]

Hur skulle det rent konkret gå till att förbjuda känslan hat? Vem ska avgöra vad som är hat och hur ska det avgöras? Var ska gränsen gå mellan hat och ogillande? Säg att jag är en människa som ogillar privatiseringar av till exempel skolan – det är väl en åsikt som man bör få hysa i en demokrati? Men om jag hatar privatiseringar av skolan, då ska den känslan förbjudas.

Mycket finns att hata

Att förbjuda hat är som jag ser det helt orimligt. Hat är inget hot mot demokratin. Att förbjuda någon atta känna hat är däremot ett inskränkning av demokratiska rättigheter och faktiskt därmed också ett hot mot en fungerande demokrati. Att känna hat, kärlek, avundsjuka, svartsjuka, omtanke, rädsla, skräck, förtjusning spänning, ensamhet, gemenskap, solidaritet, förakt, älskvärdhet med mera är att vara människa. Förbud mot en enda känsla är att förbjuda en del av det som gör att vi är människor. Att snöpas oss som varelser, som kännande varelser. Att känna har är naturligt. Det är livsnödvändigt att kunna gör det.

Jag hatar privatiseringen av förskolan, skolan, järnvägen, elnätet och vården med mera. Jag hatar våld från kriminella och våld från polisen. Dessutom föraktar jag Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari samt hatar Jimmie Åkesson och Johan Forssell. Jag tycker illa om Ebba Busch och Simona Mohamsson. Hatar regeringens rasism och deras utvisningspolitik gör jag också. Jag hatar regeringens förakt för för fattiga och deras bestraffning av fattiga genom att ge fattiga mindre inkomster. Jag hatar de rikas privilegier. Det finns många saker och personer jag hatar eller föraktar.

Mer finns att älska

Det finns förstås mer jag älskar. Min fru, mina barn, mina kamrater i Vänsterpartiet Guldheden-Krokslätt-Jonaneberg, mitt hus, min sommarstuga, att skriva, att ta promenader med vänner,  att dansa. Jag älskar också solidaritet, facklig kamp, socialism som för mig innebär att arbetarna styr och äger produktionen, gemenskap, mina syskon, min mamma och mycket mer.

Känslor ska inte kriminaliseras. De ska heller inte styra politiken. Att vilja förbjuda vissa känslor är att låta känslor styra politiken. Att inte gilla hat är förståeligt. Men det är en känsla och ska därför inte ligga til grund för lagstiftning.