Det påstås råda brister i samhället. Å andra sidan finns det massor med folk som får betalt för att göra meningslösheter. Enligt David Graebers Bullshit jobs finns det åtminstone fem sorters meningslösa jobb, kanske fler. De är:
– lakejer, dvs folk vars anställning bara är till för att deras chefer ska känna sig viktiga. Till exempel receptionister som väntar på att det ska dyka upp någon så att de kan säga att direktören är upptagen.
– gangsters, dvs folk vars arbetsuppgift innehåller en god del av bluff eller hot. Till exempel telefonförsäljare, bolagsjurister och lobbyister. Orsaken till dessa är konkurrensen; andra anlitar såna, därför måste man själv göra det. Verkliga gangsters hör däremot inte dit, säger Graeber, han utgår uteslutande från de arbetandes egen bedömning av vad de gör.
– tejpare, dvs folk som sysslar med att tillfälligt få något att fungera bara för att man ska slippa göra något åt det på allvar. Exempel kan vara folk som gör chefens jobb för att chefen är inkompetent, eller folk som mödosamt för hand gör sånt som det är tänkt att ett odugligt datorprogram ska göra.
– rutifyllare, dvs folk som fyller i formulär och skriver rapporter som aldrig används till något men som måste finnas där utifall att. Tydligen finns det många som har detta till heltidssysselsättning men även nyttiga offentliganställda måste ägna en stor del av sin dag åt det, vid sidan av sitt egentliga jobb.
– överflödiga kvartschefer, dvs folk som talar om för sina underordnade vad de ska göra fast dessa mycket väl vet detta själva. Egentligen kan de också sägas vara en form av lakejer, de finns där för att öka statusen för deras egna överordnade.
Plåga från finansbranschen
Graeber misstänker att allt detta har spritt sig från finansbranschen som började växa okontrollerat ungefär samtidigt som struntjobben gjorde det. Branschen är till för att distribuera pengar, och då är det en fördel om det görs ineffektivt, då stannar merparten av pengarna inom branschen själv.
Enligt statistik från UK och Nederländerna (som Graeber refererar till) omfattas så mycket som 40 procent av de anställda, som själva upplever meningslösheten i det de gör och mår illa av detta.
Det är nyttigt att jämföra detta synbara slöseri med den bondsnålhet som råder på andra håll i samhället.
Vi har sen 90-talet ägnat oss åt den form av långsamt självmord som heter åtstramning (eller austerity på engelska). De offentliga finanserna i den nordatlantiska världen, och i synnerhet inom EU, har strypts så att mycket som gjordes tidigare inte kan göras idag av antaget ekonomiska skäl.
Förmodligen är detta ett av skälen till att folk ändå håller fast vid sina olustskapande struntjobb. Det finns inget annat.
Ett ofta brukat exempel är sjukvården där antalet sjuksköterskor har minskat med 15 procent medan antalet läkare i alla fall har ökat långsammare än befolkningen. Det alldeles otillräckliga bostadsbyggandet är ett annat exempel.
Det kan aldrig råda brist på pengar i ett samhälle, sådana skapas genom att man fyller i ett bokföringsformulär. Men det kan ju råda brist på verkliga resurser i form av folk, verktyg och kunskaper, som pengarna bara är en symbol för.
Använd struntarbetarna till något vettigt
Men det finns alltså massor av folk, ca 40 procent enligt Graeber, som bara sysslar med strunt och som lämpligen borde kunna omskolas till att göra något vettigt. Även för dessa personers egen skull.
Kanske Graeber överdriver volymen. En annan undersökare av samma fenomen för 40 år sen, Christian Vennerød kom kom fram till ca 30 procent i boken Arbeta mindre – lev mer. Och även om andelen bara är hälften så stor är den ändå försvarligt stor och skulle kunna avhjälpa stora brister i samhället om folk som omfattas av den fick den möjligheten.
Det borde vara enkelt att åstadkomma. Om de som gör en verklig insats mår bättre än den som bara ägnar sig åt meningslösheter borde det räcka att organisera nyttiga verksamheter och annonsera ut så många lediga platser inom dessa – med internutbildningar för dem som inte har rätt kvalifikationer – att det finns verkliga alternativ för struntarbetarna. Dessa kommer då att kunna säga upp sig från de meningslösa jobben och söka.
En arbetsmarknad med överfull sysselsättning borde helt enkelt driva ut meningslösa jobb från marknaden – och på så sätt öka avkastningen av de jobb som blir kvar.
Och om struntarbetarna sa upp sig, men att deras arbetsgivare ändå tyckte de behövdes till något, exempelvis för att öka sin egen glans, måste de höja lönerna för att locka folk – kanske så mycket att de istället tvingades göra om sin egen organisation av ekonomiska skäl. Till fördel för folkhushållet.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensambloggen.
PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Vasilij Kandinskij.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.