Slavoj Zizek om framsteg och nerväxtkommunism. I essän Emot framsteget, från antologin med det snarlika namnet Krossa framsteget lyfter Slavoj Zizek kritik i tre punkter mot den japanska marxisten och nerväxtförespråkaren Kohei Saito.
Temat för essän är att tidigare framgångar överskuggar framtida framgångars potential. Tvärt om är det just genom att ifrågasätta de tidigare framgångarna som kommande framgångar kan göras möjliga.
“Den teknokratiska drömmen om att vetenskapliga landvinningar skall lindra mänskligt lidande skapar den idealiska kapitalistiska varan: verksam, beroendeframkallande och biefektsalstrande.”
Zizek liknar denna dröm med det framgångsrika läkemedlet Oxikodon. Ett medicinskt framsteg som lindrade mänskligt lidande men som nu bär skulden för en av världens största missbrukskriser.
Nerväxt
Saito, menar Zizek, lyckas “övertygande visa att det enda sättet att verkligen gå framåt i dag är att problematisera själva den uppfattningen om framsteg som inte bara är ideologisk förhärskande, utan också sätter sin prägel på våra liv”.
“Det är paradoxalt att en av de mest radikala idéerna om äkta framåtskridande har formulerats inom ramen för ett försök att göra sig av med den ‘progressistiska’ aspekten av Marx teori.”
Zizeks första kritik mot Saitos idéer om nerväxt hämtas från Rafael Bernabes kritik publicerad i Against the Current. Där vänder sig Bernabe mot den övergång till lokalt samordnad småskalig produktion och styrelseskick som han påstår att Saito förordar.
“Man skulle behöva vidta kraftfulla, centraliserade, kanske rent av diktatoriska åtgärder för att nå Saitos mål.”
Paradoxen, menar Zizek, är att vi måste mobilisera oss på ett “än så länge okänt sätt” för att lyckas med nerväxt. Och lyfter fram ett citat som med all rätt borde attributeras McKenzie Wark istället för linslusen Yanis Varoufakis. Som påstår att en ny och än “värre” produktionsordning har en normerande roll idag. Snarare än kapitalismen. Så kanske är objektet för Saitos kritik helt enkelt felriktad.
Begär
Den andra kritiska punkten är hurvida självuppoffring och måttfullhet kan ha en central roll som strategi i nerväxten. Detta är också en tydlig kritik från vänstern som av tradition söker subjekt som själva har något att vinna på en revolutionär handling, en revolutionär klass. Men Slavoj är främst lacanian och mer upptagen med det mänskliga begäret som drivkraft.
Här lyfter Zizek fram Todd MacGowan som menar att kapitalismens motståndskraft är att den hela tiden lyckas svara på de mänskliga begären, genom att hela tiden lyckas omforma sig efter samtidens nycker.
Den tredje punkten utgår också den utifrån begäret. För är det samhälle som Saito målar upp ens önskvärt, frågar sig Zizek.
Vad människan begär är just överskottet. Måttlighet må vara en dygd men aldrig nog för vårt begär. Vi nöjer oss inte med att äta för näring och mättnads skull. Det är överskottet, det vill säga gommens lättja som driver oss i vår matkonsumtion.
Jämvikt
Zizek menar att Saito närmar sig en traditionell buddhistisk hållning. Alltså inte om asketism utan idén om jämvikt. En holistisk förståelse av individuell rikedom och kollektiv nytta. Eller mänsklig njutning och planetens fortsatta fortlevnad.
“Ur mitt lacanianska perspektiv är det här problemet uppstår: den buddhistiska ekonomin vill ha ett begär utan överskott, men överskottet är just vad som gör det till ett mänskligt begär!”
Begäret har en obscen andlig dimension i form av den alltid driver på en gränslös expansion. Försök att nå målet om det rätta måttet brukar inte heller sällan hamna i någon form av fascism.
“Paradoxen består i att vi genom att begära det överskott som undflyr varje objekt blir vi orienterade mot lust och tillfredställelse på ett sätt som tvingar oss att hela tiden offra den tillfredställelse som för tillfället står till buds till förmån för en kommande tillfredställelse…”
Denna natur är endast något som kapitalismen lyckats erbjuda en grogrund för. Och eftesom vi redan befinner oss här så finns det heller ingen återvändå. Vi kan inte återupprätta någon organisk enhet med naturen. Istället måste vi avnaturialiseras.
Vi måste alltså göra upp med även denna uppfattning om framsteg. Naturen är onaturlig. Zizek pekar på exemplet med vår “magkänsla”, vår vishet.
“Vår inställning här präglas av den fetischistiska klyvningen: ‘jag vet mycket väl (att den globala uppvärmningen utgör ett hot mot hela mänskligheten), men ändå… (jag tor inte riktigt på det).”
Det inlärda beteendet med att använda våra naturliga sinnen för att förstå världen arbetar mot vår intellektuella kunskap. Utanför fönstret ser nämligen allt ut som det ska. Solen skiner, blommorna blommar, bilarna brummar osv.
Greta Thunberg har alltså rätt när hon säger att vi skall lyssna på vetenskapen. Vi skall lyssna mer på den än på vår egna vishet.
Svårläst
Som vanligt är det inte helt lätt att följa den röda tråden i Zizeks essäer. Men kanske kan man säga att han uppskattar Saitos förmåga att göra upp med en uppfattning om framsteg men också kritisk till att han lutar sig mot en annan tidigare framstegsuppfattning för hur vi skall agera istället. Snarare än att föreställa sig en helt ny typ av framsteg som på riktigt lyckas erbjuda svar på vår andliga törst efter ett överflöd.
httpster
Ursprungligen publicerat på bloggen Turist utan upphovsrättsliga restriktioner.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det är inte heller lätt att följa tråden i nerväxtanhängarnas tankegång.
Såvitt jag förstår bör man göra mycket mer av en del saker och mycket mindre av annat, medan ytterligare annat kan vara som det är.
Och eftersom det inte finns något vettigt gemensamt mått för dessa (nej kronor är inget vettigt mått) är det ogörligt att tala om en summa som är större eller mindre än något annat.