Demokratin dör i skydd av mörkret

Demokratin dör i skydd av mörkret. Men vem släcker ljuset? En bekväm förklaring till Washington Posts kris är digitalisering, fallande intäkter och nya läsarvanor. Men när en av världens mest symboltyngda redaktioner krymper handlar det också om ägarmakt.

I veckan kallades redaktionen till ett informationsmöte och ett sparpaket presenterades som berörde 300 medarbetare. Konkret försvann sport-, kultur- och den största delen av utrikesjournalistiken. Allt med hänvisning till förändrade publikvanor.

Men neddragningen handlar inte bara om digitaliseringens effekter, den kan också ses som en del av kampen mellan etablerade medier och den politiska makten i USA.

När entreprenören och Amazon-grundaren Jeff Bezos tog över tidningen 2013 fanns det viss skepsis. Men när han återkommande gav försäkringar om att han inte avsåg att utöva ett redaktionellt inflytande och lovade lojalitet gentemot läsarna verkade det hoppfullt för tidningens framtid.

Washington Post var inne i en digital transformation och den första tiden med Bezos som ägare kunde det redaktionella digitala arbetet och sajten utvecklas. Under Trumps första mandatperiod ökades läsarintäkterna markant även hos dem. De blev världskända för sin politiska faktagranskning i en tid som ställde krav på nya kompetenser och heltidstjänster för att bevaka politikers och staters användande av desinformation och falska påståenden.

Intern turbulens

Men med tiden växte den interna turbulensen. När Washington Post valde att för första gången på 36 år inte ställa sig bakom en kandidat i det amerikanska presidentvalet 2024 väckte det starka reaktioner. Beslutet kom strax före valet och ledde till avhopp bland såväl medarbetare som prenumeranter.

Will Lewis tid som publisher har kantats av intern turbulens, och hans avgång kort efter beskedet i veckan förstärker bilden av att krisen handlar om mer än ekonomi.

En av de ledande faktagranskande journalisterna, Glenn Kessler, lämnade Washington Post i somras efter 28 år. Ett lukrativt erbjudande från Bezos var omöjligt att avstå ifrån uppgav han under ett Sverigebesök i höstas. Även om Kessler inte avskedades säger det ändå något att hans faktagranskande prisbelönade arbete inte ersattes av någon kollega under Trumps andra mandatperiod.

Parallellt har den digitala utvecklingen pågått och innebär absolut sådant som att trafiken från sociala medier konstant minskar och sökbeteenden helt förändrats efter att Google numer ger AI-summeringar som ofta ger tillräcklig information. Det har med tiden också blivit allt svårare att konvertera det digitala läsandet till betalande prenumeranter.

Men en sak är säker. Ville Jeff Bezos försäkra sig om att Washingtons post verksamhet med bredd, kunskap och korrespondenter på plats skulle kunna fortsätta ge ut journalistik i världsklass skulle han kunna det. Pengarna är absolut inte en fråga för honom.

Hålla sig väl med Trump

Det handlar uteslutande om hans förändrade fokus och ökade närhet till den sittande administrationen. Hans prioritering nu utgår från rädslan om att stöta sig med Trump. Varje beslut som riskerar att påverka den relationen kan leda till riktigt kostsamma konsekvenser för hans övriga verksamheter, från reglering som kan påverka Amazon till finansiering av hans satsningar på infrastruktur i rymden genom Blue Origin.

Viljan att stå på god fot med Trump märks från Bezos sida bland annat genom donationer till installationsfonden, streamingen av installationen på Prime samt nyligen genom finansieringen av det som beskrivs som ”världens dyraste dokumentär”, den om Melania Trump. Enligt nyhetsbyrån AP uppgår kostnaden till minst 75 miljoner dollar.

Medieförakt

Det starka medieföraktet som präglat Trump under båda mandatperioder finns också utstakat i visionsdokumetet Project 2025. Medie- och kunskapsinstitutioner anses inte vara skyddsvärda, utan snarare institutioner att disciplinera vilket det finns många exempel på från det gångna året. Så den väg som Washington Post nu slagit in på kan verkligen ses som kronan på verket av MAGA-rörelsens långvariga antimediearbete. Alldeles oavsett om någon i ett styrelserum ens formulerat det exakt så eller inte.

När en av världens mest mytomspunna granskande redaktioner krymper på detta sätt är det djupt allvarligt. Färre reportrar betyder färre granskningar och färre källor som vågar tipsa, särskilt när deras publicistiska ryggrad nu allt mer kommer att ifrågasätts.

Glenn Kessler konstaterar på Substack att neddragningarna gör att Washington Post tappar just den bredd och fältkapacitet som gjorde tidningen unik och den kommer dessutom då bli än mer utbytbar, ha ännu svårare att ta betalt för sin journalistik och att det i slutänden är sämre för både amerikansk journalistik och demokratin när allt färre historier blir berättade. Han påminner om hur Watergate började som ett lokalt gräv och slutade med Nixons fall, och hur det visar att Washington Posts storhet låg i att vara en storstadstidning i världens maktcentrum, där det lokala kan bli global historia.

Och i skrivande stund pågår nu en insamlingen Support for Washington Post international employees för att samla in pengar till de uppsagda internationella korrespondenterna på Washington Post som inte har samma fackliga rättigheter.

Nedmontering

Neddragningarna får också en psykologisk effekt för branschen och allmänheten. Retoriken mot etablerade medier som överflödiga och vinklade byggs på av att ”de ändå dör”, ”är irrelevanta” och dessutom ”inte ens lönsamma”. Det blir ett självspelande piano när redaktioner tvingas skära ned. Det började med en kamp om legitimitet och medieförakt som nu byggs på av att det i slutändan resulterar i direkt budgetpåverkan med indragna federala stöd, lagstiftning och nedmontering av medier.

När den ekonomiska, politiska och mediala makten flätas ihop blir det omöjligt för journalistiken att stå i vägen.

Under Trumps ledarskap har den politiska makten styrts och kommunicerats mot en mer lojalitetsbaserad och hämndorienterad maktutövning. Bolagen, inklusive tech-bolagen och dess ledare agerar därefter oavsett om det handlar om investeringar, relationer eller rena symbolhandlingar.

Washington Posts kris är inte bara är ännu en titel som är drabbad av ett omställningsbehov. Den är allra mest en berättelse om hur normaliseringstvätten, (jag skrev om det nyligen) fungerar i realtid.

Först görs medierna till fiende, sedan gör man dem ekonomiskt svagare, sedan pekar man på svagheten som bevis för att de aldrig betydde något. Och mitt i allt står, publiken. och tror att vi bara konsumerar innehåll. Men i själva verket väljer vi vilken sorts offentlighet som ska finnas kvar. Om vi bara scrollar vidare: kommer demokratin att dö.

Brit Stakston

Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE. Mellanrubriker tillagda vid publiceringen här.

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Jackson Pollock.