Varför är det tomt i köttdisken?

Varför är det tomt i köttdisken? Svensk media har uppmärksammat bristen på nötkött. En rad olika förklaringar har angivits. SLU pekar på att det ”det föds färre kalvar än tidigare. Det i sin tur beror på att antalet kor har minskat, vilket är en effekt av att antalet nötköttsproducenter blivit färre.” Svensk kött pekar på att antalet kor minskar och det blivit dyrare att vara bonde, att det är dåligt med foder, samt att det är en osäker framtid med oklara spelregler. LRF menar att det ökande antalet regler är en viktig orsak till köttbristen.

Om man tittar litet närmare på statistiken (från Jordbruksverket) ser man att det i princip varit ”brist” på svenskt nötkött sedan EU-inträdet, och att importandelen varit hög i 25 år. Den svenska produktionen har minskat, men relativt litet, medan konsumtionen ökade snabbt för att ha planat ut de senaste 15 åren. I själva verket var ”bristen” på svenskt nötkött större för 10 år sedan än den är idag, om man med brist menar andelen av försäljningen.

Brist på världsmarknaden

Den största skillnaden mot tidigare är att det är brist på världsmarknaden för kött med minskande produktion i nästan alla europeiska länder och i USA. Bristen gör att priserna ökar och att butikskedjorna snarast väljer att låta hyllor vara tomma, istället för att låta dem fyllas av irländskt eller brasilianskt nötkött. Om du undrar hur importandelen har kunnat vara så hög när man ser så litet importkött i butikerna beror det på att restauranger, burgarkedjor, offentliga kök och andra storkök i väldigt stor utsträckning använder importerat kött. Också färdigmat som säljs i butik har oftast importkött.

Det föds för få kalvar

På ytan är det väldigt enkelt: det föds för få kalvar. Nästa steg är att fråga sig varför det föds för få kalvar. Här är det viktigt att förstå hur det svenska nötköttet produceras. I stora drag har vi två huvudströmmar. Den ena är från mjölkkor och den andra är från dikor. Dikor mjölkas inte och är oftast av tyngre raser som har mer kött på benen. I båda fallen föder en ko normalt sett en kalv om året.

Det är i stora drag antalet kalvar som avgör hur mycket kött det kommer att bli, även om det blir litet mer kött från kalvarna från köttraser än från mjölkraser (därför inseminerar mjölkkobesättningarna ofta en viss andel köttras för att få mer snabbväxande kalvar).

Det absoluta flertalet av kalvarna föds idag upp tills de är ”slaktmogna”, dvs när tillväxten per insatt foder minskar. Det kan vara 15 månader vid intensiv uppfödning av tjurar eller det dubbla för betesbaserad uppfödning av kvigor (hondjur innan de blir kor) och stutar (kastrerade tjurar). En del av kvigkalvarna blir nya kor.

Mjölkkor blir för det mesta bara 4-6 år gamla medan dikor ofta får leva längre. Livslängden spelar dock ingen större roll för hur mycket kött som kommer att produceras eftersom om en ko slaktas, får en kviga leva istället.

Antalet kor har minskat kraftigt

Antalet kor har minskat dramatisk i Sverige sedan toppen i slutet på 1930-talet, och det fanns dubbelt så många kor på mitten av artonhundratalet som idag, trots att befolkningen då var 4 miljoner jämfört med 10,7 miljoner idag.

Att hålla dikor var ovanligt fram till 1960-talet, det var mest en del stora gods som höll på med det. Först 1974 började man därför att skilja dem åt i statistiken. År 2024 fanns det 200 000 dikor och 289 000 mjölkkor. Antalet dikor har minskat något sen toppen 2018, men vid slutet av 2024 var det ändå fler dikor än det varit någon gång innan 2017 (det finns inga siffror för slutet av 2025 ännu och även om det gjorde så är det antalet 2024 som påverkar köttproduktionen idag).

Mindre mjölk, mer kött

Om vi jämför situationen 2024 med 1960 kan vi se att mjölkproduktionen har minskat kraftigt medan köttproduktionen har ökat litet grand. Per person har mjölkproduktionen halveras och nötköttsproduktionen minskat kraftigt. 1960 var konsumtionen i princip densamma som produktionen.

1960 slaktades en mycket stor del av kalvarna som kalvar (ofta som gödkalvar som bara var några månader) eftersom fokus på produktionen var mjölk och det skulle ha blivit ett mycket stort överskott av nötkött om alla kalvar skulle få växa sig stora.

I takt med att den totala mjölkproduktionen minskade med 24 procent och avkastningen per ko ökade med 140 procent minskade antalet mjölkkor med 78 procent! I och med att det blev färre kor sjönk antalet kalvar dramatiskt och mjölkproduktionen kunde inte längre tillgodose efterfrågan på nötkött trots att numera det är ett mycket liten antal djur som slaktas som kalv.

Det beredde väg för dikoproduktionen. Dikoproduktionen skiljer sig mycket från mjölkproduktionen och är betydligt mer småskalig och betesbaserad. Trots att det finns färre dikor är det nästan fyra gånger fler gårdar som har dikor (vi själva har fem dikor med avkomma). Utöver det finns det rätt många småskaliga uppfödare av ungdjur som alltså inte har egna kor. En stor andel av nötköttsproduktionen är deltidsproduktion. Sedan finns det ett mindre antal större gårdar som har intensiv uppfödning av tjurar inomhus (tyvärr väldigt svårt att få fram statistik för det).

Tänkbara åtgärder

De skilda förhållandena gör det svårt att generalisera vilka åtgärder som kan behövas för att öka produktionen. Visst kan man som LRF hävda att alla regler är ett problem, men det är inget som särskiljer nötkött från fläsk eller kyckling. Och trenden med vikande nötköttsuppfödning är densamma i andra europeiska länder och USA, så svenska särregler kan knappast vara en viktig orsak. Visst kan man föreslå investeringsstöd och liknande, men den underliggande ekonomin i nötköttsuppfödningen är helt enkelt dålig.

Om man tittar på statistiken så förstår man att den varit dålig länge. Men istället för att diskutera att vi behöver öka produktionen borde man i första hand diskutera vilken typ av produktion vi skall utöka.

Bland annat genom dyrare konstgödsel har priserna på spannmål och intensivodlat vallfoder ökat kraftigt vilket gör den intensiva produktionen avsevärt dyrare, och ökar prisskillnaden gentemot gris och kyckling som är bättre på att omvandla spannmål och soja till kött. I min mening är kraftfoderuppfött nötkött från djur som står inne inte en produktion man borde öka utan tvärtom borde avveckla.

Den betesbaserade extensiva produktionen är i stor utsträckning beroende av stöd för bevarande av betesmarker och kostnaderna för att driva betesdrift är höga. Det är få ställen i Sverige där man kan driva ranchdrift i stor skala som är ett sätt att få ner kostnaderna.

Den kommande naturrestaureringen kan kanske ge incitament för en ökning av betesdriften och de nya virtuella stängslen kan kanske också bidra. För att bli självförsörjande på nötkött skulle vi behöva öka dikoproduktionen med ungefär 350 000 kor (jämfört med 200 000 idag). Det känns inte realistiskt annat med en ren revolution i jordbrukspolitiken.

Mjölk och kött

På det stora hela är nötköttsproduktionen nog bara internationellt konkurrenskraftig som en biprodukt till mjölkproduktionen, precis som det alltid varit i Sverige. Att öka antalet mjölkkor så att Sverige återigen blir självförsörjande på mjölk skulle utan någon annan förändring ge 110 000 nya kalvar om året, dvs öka nötköttsproduktionen med cirka 20 procent.

Om mjölkkorna sköttes mindre intensivt och mjölkade mindre skulle man kunna öka nötköttsproduktionen ytterligare. Det vore önskvärt, och det finns mjölkbönder som går den vägen, men det är tvärtemot branschens ständiga marsch mot högre avkastning per ko och allt större enheter.

Producentpriserna på nötkött har dock gått upp väldigt mycket på senare tid vilket nog kommer att leda till en viss expansion, både här och i andra länder. Samtidigt går mjölkpriserna ner snabbt vilket sannolikt leder till färre kalvar från mjölkproduktionen. Konsumtionen är inte heller stabil och med nuvarande priser får man nog räkna med en minskad konsumtion.

Mercosuravtalet då?

I och med Mercosuravtalet kommer årligen cirka 100 000 ton av sydamerikanskt nötkött få förmånligare tillträde till EU-marknaden. Det motsvarar mindre än 2 procent av EU:s totala marknad vilket gör att det snarast är effekterna på priset än volymen i sig som kan vara ett problem för EU:s nötköttsproducenter. Detta förstärks av att nötköttsproduktionen inom EU minskar och spås minska ytterligare med cirka 450 000 ton till 2035.

Konsumtionen har också minskat men inte i samma takt. EU är dock än så länge en nettoexportör av nötkött. Det är sannolikt så att mycket av det som exporteras är styckningsdetaljer som är svåra att sälja inom EU (till och med Sverige exporterar en del nötkött) medan det som importeras i första hand är högkvalitetskött.

USA har nyss också slutit ett avtal med Argentina om import av nötkött och man skall komma ihåg att nuförtiden är Kina och andra asiatiska länder mycket viktigare marknader för Mercosurländerna än EU. Å andra sidan har Kina tydligen just lagt på mycket höga tullar på nötköttsimporten för att skydda sina egna producenter…..

Gunnar Rundgren

Ursprungligen publicerat på Trädgården Jorden.