Ett maktparti utan ideologisk kompass. Kanske gick det en våg av förhoppningar om förändring bland de socialdemokratiska gräsrötterna i förra veckan när den omfattande kritiken inom rörelsen mot de absurda konsekvenserna av migrationspolitiken tvingade partiledningen till en mindre pudel. Magdalena Anderssons medverkan i söndagens Agenda stäckte varje sådan dröm.
Jo, precis som Ebba Busch och Johan Forssell tycker hon inte att det är en bra idé att utvisa åtta månaders spädbarn ensamma. Men hon viker inte en tum från samsynen med Tidöregeringen om den strama migrationspolitiken.
Och i inslaget efteråt försäkrade hennes kronprinsessa, Teresa Carvalho, att hon kommer att fortsätta att övertrumfa justitieminister Strömmer om en mer repressiv kriminalpolitik. Antalet fångar ska fyrdubblas, att forskning och personal menar att allt tyder på att det kommer att bli kontraproduktivt intresserar henne inte.
Socialdemokratin
De svenska socialdemokraterna bidrog en gång aktivt till att utveckla den idé som mer än någon annan vunnit anklang hos arbetarklassen: Ett program som gav breda samhällsgrupper skydd mot kapitalismens kriser. Den gemensamt ägda solidariska välfärdsstaten, ställd utanför marknadens direkta inflytande, som centrum, verktyg och bas för ett samhälle byggt på jämlikhet, jämställdhet och minskade sociala klyftor.
När partiet från 1980-talet valde att knyta sin politik till den nyliberala dagordningen skulle politiken inte längre vara en motvikt till kapitalismens brister utan istället underlätta för marknadskrafternas expansion. Och välfärdsstaten skulle inte längre vara en plattform för gemensamt ägande och minskade sociala klyftor.
Priset har varit högt. Det handlar inte om en uttunning av en traditionell reformistisk politik, det handlar om en omdefiniering av partiets hela struktur och profil.
När socialdemokratin förlorat sin roll som den som företräder arbetarklassens intressen och när den brutit med sina politiska och programmatiska rötter återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass. En tydligare illustration Magdalena Anderssons framträdande i söndags är svår att tänka sig.
Det handlar inte bara om den principlösa anpassningen till högerns dagordning när det gäller migration och kriminalitet (Ja, anslutningen till Nato hör också hit).
Det handlar också om avsaknaden av perspektiv efter valet.
Ny regering – samma politik
Ett halvår före valet tyder ju mycket på att Socialdemokraterna i en eller annan form kommer att återta regeringsmakten. Å andra sidan finns fortfarande möjligheten att väljarna, precis som 2022, på valdagen kommer att föredra originalet och åter rösta fram en Tidöregering, hellre än en hållningslös Socialdemokrati.
Men även om Magdalena Andersson får chansen att bli statsminister är det en öppen fråga hur denna regering kommer att se ut. En rent röd-grön med vänsterprägel? En mittenregering, där Centerpartiet får ett avgörande inflytande? Eller, som flera ledande Socialdemokrater nu verkar föredra, den stora koalitionen med Moderaterna.
Att alla dessa utfall idag är realistiska (även om det röd-gröna blivit allt mindre troligt) är den avgörande bekräftelsen på att den svenska socialdemokratin, i 75 år Sveriges ledande politiska kraft har omvandlats till ett principlöst maktparti. Förutom stram migrationspolitik och repressiv kriminalpolitik torde det inte finnas någon programpunkt som partiet inte är berett att kompromissa bort.
För att få vara en del av makten är partiet idag istället berett att göra långtgående eftergifter också om det som en gång varit partiets hjärtefrågor. Det är knappast för en sådan politik man entusiasmerar partiets gräsrötter att knacka dörr i vår.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Så frågan är: vem utmanar?
I UK tycks det vara the Greens som utmanar ett alltmer hållningslöst Labour – och tycks ha framgång med det. Men vem är det i Sverige? Ett vänsterparti som verkar vara berett att kompromissa om allt för att få sitta i en S-regering?
The Greens är tydliga med att de inte vill vara med i en Labour-regering, de vill ersätta Labour!
Sen är det förstås en helt annan fråga om de lyckas med det.
Uppenbart helt omedvetna om att svenska riksdagsval för det allra mesta är jämna tillställningar och att politik handlar om att ha ett pragmatiskt förhållningssätt för att kunna navigera bland olika åsikter och viljor som alltid kommer att finnas så målar såväl vänsterparti som centerparti in sig i hörn där de kräver total underkastelse från alla andra. Det hela gränsar till urbota dumhet.
Med detta säkerställs att valrörelsen till stor del kommer att handla om regeringsfrågan. Oppositionen har ingenting, ingenting alls, att vinna på att varje sakfråga hela tiden kommer att överskuggas av ett patetiskt trätande tilltänkta regeringspartier emellan. Utfrågningarna i media kommer att bli än smärtsammare än de vi redan kunnat beskåda så långt.
Med detta är den sannolika utgången av valet antingen ett fortsatt Tidö-regerande eller att det under hot om nyval, efter månader av ”talmansrundor”, kommer att landa i en lösning av tysk modell där socialdemokrater och moderater regerar ihop. Alternativet är ett regerande under förmynderi (a’la december- och januariöverenskommelse) men det kommer knappast vara aktuellt utifrån de erfarenheter som dragits.
Om det absolut viktigaste som finns är att sitta i regeringen har du rätt.
Men SD uppnådde mycket mer genom att ställa ultimatum utan att sitta i regeringen än nånsin v eller c kommer att kunna göra genom att sitta där.
När ska dom lära sig?
Även om de möjligen skulle ha lärt sig något är det för sent, de har målat in sig i hörn som de inte kommer ur utan en mycket stor prestigeförlust. Och prestigeförlust är bland det allra värsta politiker vet. Att de skulle backa före valet är väl därför näst intill uteslutet. Skadan är därför redan skedd och hur den skulle kunna repareras står skrivet i stjärnorna i nån avlägsen galax. Tills detta avlägsna svar är funnit kommer de patetiska trätorna ”koalitionspartners” emellan att fortsätta och ta det mesta av fokus från sakfrågor.
Partier med uselt politiskt handlag och noll fingertoppskänsla är dömda till ett liv där påverkan på samhällsutvecklingen är högst begränsad och detta alldeles oavsett relevansen i de politiska sakfrågor som drivs.
Jo, det skulle säkert behövas lite utbyte av folk i partitopparna som har bundit upp sig. Men sånt är ju inte helt okänt.
Och framför allt skulle det behövas mobilisering av folk som vill nåt annat än vad yrkespolitikerna vill. Annars blir ett sådant byte inte av.
Politikers jobb är att sy ihop kompromisser mellan de mobiliserade aktörerna, och de kan aldrig komma fram till nåt annat än vad dessa har mobiliserat för. Det funkar som en kraftresultant: https://sv.wikipedia.org/wiki/Resultant.
Och naturligtvis hinner man inte med sånt före valet. Men det finns ju ett liv efter också.