Medias dubbla standard för namnpublicering. Denna vecka har två brottslingar uppmärksammats mycket i media. Dels är det en ung kriminell man som är misstänkt för inblandning i flera våldsdåd. Dels är det en medelålders, kanske en del skulle säga äldre, man som är misstänkt för grovt koppleri i över 120 fall.
Den förste mannen anses tillhör ett kriminellt nätverk som hete Dalennätverket. Den andra mannen har bevisligen varit president i en klubb som anses syssla med grov kriminalitet, nämligen Hells Angels MC Stockholm.
I fall nummer ett har i stort sett alla stora medier namngett mannen som heter Ildar Galiyev. Också hans öknamn, Scar, används flitigt i media. De brott han är misstänkt för handlar i huvudsak om sprängningar och skjutningar. Han är uppvuxen i Sverige men född i Kazakstan. Hans föräldrar och han själv är alltså invandrare.
Den andre mannen har nästan inte namngivits i någon media trots att myndigheter köpt tjänster av honom och låtit honom ha familjehemsplacerade barn. Detta i ett hem med prostitution och missbruk. Mannen har sålt sin fru till fler än 120 män under några år. De två har också enligt uppgift missbrukat under den aktuella tiden. Det är ju ganska viktigt att ingen annan kommun kommer att utnyttja mannens tjänster i framtiden. Hans namn är Thomas Runsten (tidigare Elgstrand och Dahlén). Han är född och uppvuxen i Sverige.
Allmänt intresse
Jag skulle vilja hävda att det ur allmänhetens synpunkt är viktigare att få veta vem den andre mannen är än vem den förste mannen är även om det också är av allmänt intresse ur säkerhetssynpunkt.
Men de flesta medier har valt att bara namnge den person som är invandrare och har ett utländskt namn men inte den person som är svensk med ett svenskt namn, Det skulle jag i detta fall kalla en dubbel standard. Och som jag ser det är medias dubbla standard för namnpublicering ett resultat av ett rasistiskt tänkande. Rasism helt enkelt.
Läs mer:
PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Jackson Pollock.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Som den kanadensiske historikern Paul Robinson skrev apropå Mark Carneys berömda tal i Davos – han menade förstås att det i stort sett var bra men att han gjorde det för lätt för sig:
”Idén om att det vi kallar ”västvärlden” är exceptionell – det vill säga en modell för mänskligheten som andra måste efterlikna – är djupt rotad i den västerländska politiska psyken. Det samma gäller den slutsats som följer av detta: att västvärlden har rätt att bestämma reglerna för det internationella spelet, och att göra det på ett sätt som gynnar sig själv som upplysningens bärare. Som Immanuel Kant uttryckte det: ”Vår del av världen kommer förmodligen en dag att ge lagar till alla andra.””
Se https://canadiandimension.com/articles/view/why-leaving-the-rules-based-order-is-harder-than-carney-thinks
Ungefär samma sak skrev Le Monde Diplomatique i en ledare för ett par år sen, på tal om Gazamassakern: den naiva artonhundratalsrasismen har aldrig lämnat mainstream, och ju mer Europas ekonomiska kris utvecklas, desto mer främträder rasismen. Tyvärr hittar jag inte artikeln.
Grundprincipen för namnpublicering borde vara att ingen namnges före det att fällande dom vunnit laga kraft. Principen att alla skall betraktas som oskyldiga tills detta motbevisats i domstol är en grundläggande rättsprincip som, enligt men bestämda uppfattning, bör ha större vikt än allmänintresset.
Även efter lagakraftvunnen dom är det min uppfattning att stor restriktivitet bör tillämpas när det gäller att publicera namn. Publiceringar har ibland tendensen att ge upphov till sensationsjournalistik av allra snaskigaste slag. I sådana fall utsätts den dömde för ytterligare ett ”straff”, ett ”straff” vars omfattning styrs av en uppsjö av agendor i media och där resonemang om proportionalitet icke förekommer.
Lagstiftningen tillåter namnpublicering om det anses vara av samhälleligt intresse. Och det finns gott om fall där en dömd inte är skyldig och där en frikänd faktiskt har begått brott. Så det är inte alltid så enkelt osm du verkar tro. I Sverige är namn på misstänkta offentliga och åklagare såväl som domstolar publicerar dem i offentliga dokument.
Lag och ”pressetiskt god sed” är förstår två skilda saker. Det är tidningarna själva som avgör om dom ska publicera eller inte, och de är generellt restriktivare än lagen medger.
Men förstås inte om det gäller utlandsfödda….
Precis. All media är mer restriktiva än lagen. Men de gör skillnad på invndrare eller folk med utländska nman gentemot svenskar. Jag namnger folk så att det blir tydligt att personer med svenska namn är vanligare blnad kriminella än vad folk tror.
Har du nån aning om varför det är på det sättet? Jag antar att journalister inte är mer rasistiska än folk i gemen. Och jag antar att chefredaktörer tillsatta av ägare inte ger sig in och råddar i småfrågor som det här.
Kanske är det så enkelt att de gärna vill publicera, alltid, men avstår när det är en svenskfödd, kanske med kontakter, som kan göra livet svårt för dom?
Ärligt sagt förstår jag inte besluten. I de här två fallen vore det ju mer befogat att namnge HA-mannen för att det fallet har bäring på socialtjänsten och svenska kommuner. I det andra fallet handlar det om en kille som haft problem sen han var liten och därför blivit gängkriminell.
Jag fullt på det klara med att lagstiftningen tillåter namnpublicering (även om GDPR kanske inte gör det hela glasklart i alla situationer) och jag är också mycket väl förtrogen med vår offentlighetsprincip. I detta har du missförstått mig helt. Kommentaren berör pressetik och det därmed förknippade ansvaret att visa respekt för människors integritet, Med lagstiftning och offentlighetsprincip som sådana har jag inga problem.
Det är för mig en mycket stor skillnad mellan att aktivt och av eget intresse, med stöd av offentlighetsprincipen, söka information om brottsmål och att i media sprida personuppgifter till en mycket stor mängd människor, varav flera sedan i nästa led skapar ”drev” i allsköns social medier. Media kan inte och skall inte styras genom lagstiftning – det skulle strida mot grundläggande tryck- och yttrandefrihet – utan har att under eget ansvar att upprätthålla god publicistisk sed. Här vidhåller jag därför uppfattningen att allmänintresset ofta tilldelas allt för stor vikt på bekostnad av icke dömda människors integritet.
Vidare, att hellre fria än fälla är en grundläggande rättsprincip, finns minsta tvivel skall ingen fällas. Allt annat är för mig helt främmande och stridande mot rättsstatens fundament. Denna princip innebär oundvikligen att skyldiga kommer att frias, detta ifrågasätter jag på inget sätt. Detta är det pris rättsstaten alltid måste vara beredd att betala för att förhindra att oskyldiga fälls.
I en rättsstat är det domstolen som dömer och ingen annan. Friar domstolen skall den friade, alldeles oavsett om det fortfarande finns dubier i skuldfrågan eller inte, betraktas som oskyldig. I annat fall öppnas upp för människor och organisationer som tar sig rätt på eget mandat. I sin extrem kan det leda till medborgargarden som ser det som sin uppgift, utan någon som helst förankring i vårt demokratiska system, att ”rätta” det man efter egen åsikt anser att domstolen gjort fel.
Slutligen, i vårt land avskaffades skamstraffet 1864. Genom en alltför vidlyftig publicering av namn på dömda återinför media i någon mening skamstraffet. I äldre tider fick den felande sitta och ”skämmas” i kyrkstocken inför söndagens kyrkobesökare vilket väl kunde vara nog så illa. I medias variant av skamstraff handlar det om att ”skämmas” inför en ”publik” som är tiotusentals eller hundratusentals gånger större än de kanske 100-talet besökarna vid söndagens gudstjänst i sockenkyrkan. För mig finns det ingen rim och reson i denna utveckling. Visst kan det finnas undantag då namnpublicering är motiverat men jag menar att dessa fall är mycket få.
GDPR har inget med saken att göra då media är undantagna från GDPR vad det gäller artiklar.
Riktigt så enkelt vet jag inte om det är då frågan om vad som är media och inte media i dagens digitala landskap innehåller gråzoner, därav min reservation. Till detta kommer att GDPR är en i sammanhang ny företeelse vilket innebär att det är tämligen magert med rättsfall som ger ledning i tolkningen.