En död uteliggare. Idag läste jag en artikel om en död uteliggare som kallades Dan. I alla fall var det vad han själv kallade sig. Om han verkligen hette så vet jag inte men det är väl troligt. Jag har träffat honom många gånger och haft samtal med honom. På politiska möten och olika träffpunkter. Men under det senast decenniet har jag inte träffat honom,
Han föraktade andra människor och myndigheter men i övrigt var han oförarglig. Jag hjälpte honom aldrig med nåt och gav honom inga pengar. Men under flera år träffades vi ganska regelbundet även om jag inte på något sätt var vän med honom.
Föraktade samhället
För mig var han en psykiskt sjuk person som vägrade ta emot hjälp. En i grunden snäll person men full med förakt för andra. Han ansåg sig och vara bättre än andra. Och han hade som en konsekvens svårt för kompromisser och gjorde sig till ovän med många. Eller som han såg det: de gjorde sig till ovän med honom och accepterade inte hans val i livet. Och på ett plan stämmer det väl också. MIn bild av honom är densamma som Sjömanskyrkans Cecilia Peterssons:
Hon tyckte om mannen i den gröna militärskjortan, kunde imponeras över hans intellekt och sätt att leva. Med tiden blev hon mer och mer engagerad i hans öde.
Via pengar från Sjömanskyrkan fick han nya kängor, musfällor, sovsäckar och liggunderlag. Och ju mer Dan fick, desto mer krävde han. Han köpslog på ett skickligt sätt och kunde få ett par erbjudna kängor att bli två av den bästa sorten.
[…]
Hon säger att hon aldrig fått ett tack, men att det var just den otacksamheten som gjorde att han överlevde.
– Han hatade samhället. Han föraktade myndigheter. Inklusive mig. Jag försökte prata med honom flera gånger om att han skulle ta ut sin pension.
Han hade som jag ser det kunnat välja ett annat liv. Men gjorde inte det. Ville inte. Kunde inte. Så var det för Evald Sjödahl också. Men han lät sig till slut övertalas att flytta in på Fjällbo. Och han tycks inte ha föraktat samhället och andra människor.
Dan Henning som han tydligen hette hittades död i sitt läger i Delsjöterrängen i början av februari. Och artikeln i GP är en fin artikel. Men också en skönmålning av en intelligent men djupt föraktfull person utan några som helst lösningar på några som helst problem.
Inte i ett enda av de samtal jag hade med honom om politik hörde jag ett enda rimligt ställningstagande och argument. Det mesta var förvirrande och förvirrat. Utan sammanhang, logik och konsekvens. För en del gick det säkert att läsa ut nåt vettigt ur det han sa. Men det jag hörde var mest gallimatias. Men snäll var han liksom individualist. Och ett original. Precis som Evald Sjödahl, Kalle Glader, Fiolmannen och andra.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det låter som en borgerlig livsinställning in absurdum – gnetigt förhandla sig till allt mer, samtidigt som man föraktar den man förhandlar med, och alla andra också. Inte undra på att GP gillar det.
Det handlar ju uppenbart om en psykiskt sjuk person vars agerande styrs av sjukdomstillstånd och inget annat. För människor som lever på samhällets marginal med ett trasigt liv som följd är det inte alldeles ovanligt att psykisk sjukdom ligger bakom.
Att anklaga detta slag av medmänniskor utifrån någon sorts politisk agenda visar på såväl bristande respekt för människovärdet som på en mycket stor okunskap om psykisk sjukdom. Ett riktigt lågvattenmärke!
Jag talar inte om persionen, jag talar om beteendet och varför detta verkar locka GP.
Men du tar din utgångspunkt i en person, som uppenbart är behäftad med psykisk ohälsa, det måste du väl ändå medge? Varför välja att diskutera ”beteendet” utifrån ett fall där psykisk ohälsa utgör den ”röda tråden” när det finns tusen och åter tusen andra fall att resonera kring ”beteende”?
Denna din ”ursäkt” förfaller mig helt obegriplig och i synnerhet då du faktiskt genom formuleringen ”det låter som en borgerlig livsinställning in absurdum” mycket tydligt relaterar till den aktuelle personen, artikeln handlar ju om just personen. Även detta förhållande måste du väl ändå medge?
En kärnpunkt i artikeln är:
”Han hade som jag ser det kunnat välja ett annat liv. Men gjorde inte det. Ville inte. Kunde inte”
… och då med betoning på ”Kunde inte”. Att ”inte kunna”, just beroende på psykisk ohälsa, är en gemensam nämnare för många som på liknande sätt befinner sig på samhällets marginal. Bristen på ”vilja” att förändra sin situation ser jag i fall som dessa vara underordnad det psykiska hälsotillståndet. En människa behäftad med psykisk sjukdom resonerar inte sällan utifrån en annan rationalitet och en annan bild av den omgivande verkligheten.