Miljardärerna och makten. En sökning på ”carried interest” och ”skatteregler” ger en väldig massa träffar. Inte på medias sajter dock. Det är skattejurister, revisionskonsulter och banker som jublar samfällt över att regeringen förra vintern äntligen beslutade att inkomsten med det märkliga namnet ska räknas som kapitalinkomst. Det ger nämligen rejält lägre skatt än inkomst av tjänst.
En vinst för en handfull riskkapitalister – som länge lobbat hårt för detta – på 300 miljoner om året och en förlust för statskassan med lika mycket. Ett litet exempel på det som är kärnan i den franske ekonomiprofessorn Gabriel Zucmans bok Miljardärsskatt, nämligen att de allra rikaste ställt sig utanför demokratin och använder sin makt till att öka de redan svindlande förmögenheterna.
Skattesmitning
Den unge professorn Zucman har lång erfarenhet av att studera skatteflykt. I slutet av 2010-talet började han föra fram tankar på att beskatta de allra rikaste personernas förmögenheter. I en omfattande rapport från 2024, som han var med och samordnade, kunde de över hundra forskarna visa att miljardärerna globalt betalade mellan noll en halv procent av sina förmögenheter i skatt.
De visade också att den skattesmitning som tidigare hanterades av ljusskygga banker i skatteparadis allt mer pågick helt öppet och lagligt i hemländerna genom olika typer av holdingbolag.
Rapporten konkretiserade förslaget om beskattning av de ultrarikas förmögenheter till två procent per år och Zucman fick också, på den brasilianska regeringens uppdrag, presentera förslaget på ett G20-möte samma år. I fjol blev han ett affischnamn för den franska arbetarrörelsen när hans förslag om att beskatta de superrika vann ett massivt folkligt stöd när det ställdes mot regeringens försök att skära ner pensionerna.
Miljardärerna
Den lilla boken, 72 sidor inklusive för- och efterord, är en populär sammanfattning av förslaget och den forskning som ligger bakom. Den svarar även på de vanligaste invändningarna. Zucman beskriver hur de rikaste lyckats slingra sig ur de flesta tidigare försök att få dem att bidra till samhället och sätter exakta siffror på det extrema gap som uppstått i världen och som många påpekat innan.
År 1993 ägde världens 3 000 rikaste hushåll (0,0001 procent) förmögenheter som motsvarade tre procent av världens samlade BNP. Trettio år senare hade den siffran ökat till 13 procent. I Sverige har utvecklingen varit ännu mer extrem, här har de rikaste femtio hushållen gått från sex procent av BNP år 2001 till motsvarande trettio procent i fjol!
Zucmans forskning visar också att klyftan efter skatt har blivit ännu större på grund av att de superrika – precis som i fallet med ”carried interest” – lyckats forma skattepolitiken efter sina behov. Även här är Sverige ett tydligt exempel. Det som hindrade Anders Borg att ändra reglerna redan 2012 var att SD då gick emot det. Ett Tidöavtal och ett okänt antal näringslivsluncher senare svängde Åkesson och hans grabbar även om detta miljardärsbidrag.
Försvåra skattesmitning
Förslaget med en årlig lägsta tvåprocentig skatt på miljardförmögenheter skulle, enligt Zucman, kraftigt försvåra miljardärernas möjligheten att skattesmita. Det skulle vara en skatt utan undantag eller kryphål, riktad mot personernas förmögenheter, oavsett i vilken form de har denna. Idag är skatten för den rikaste procenten regressiv: de betalar en lägre andel av sin inkomst i skatt än de med lägre inkomster. Valet av just siffran två procent är för att det skulle beskatta att de ultrarika med ungefär samma procentsats som resten av befolkningen.
I Arenas podd Pengar och Politik erkänner han att den blygsamma skatten inte skulle utjämna de väldiga skillnaderna, tvärtom skulle de fortsätta att öka. Miljardärernas förmögenheter har ökat med i snitt tio procent per år de senaste fyra årtiondena. För den genomsnittlige personen i Sverige har tillgångar bara ökat med fyra procent. Att bara stoppa den snabba ökningen och frysa dagens stora klyftor skulle alltså kräva en skatt på sex procent av miljardärernas förmögenheter.
Beskatta även de som flyttar utomlands
Det vanligaste motargumentet mot att beskatta de superrika är att de kommer att flyttar utomlands, något Zucman avfärdar som en självpåtagen maktlöshet från regeringarnas sida. Rent tekniskt föreslår han att helt enkelt fortsätta beskatta dem som eventuellt flyttar utomlands.
En princip som redan idag faktiskt gäller för medborgare i USA. Som exempel på att det är praktiskt möjligt att hålla koll på rikedomarna lyfter han fram det internationella OECD-avtal som sedan 2018 gör det obligatoriskt för de anslutna staternas banker att automatiskt rapportera alla transaktioner till myndigheterna.
Att driva in skatt är därför ingen omöjlighet utan mer en fråga om politisk vilja och administrativ förmåga. Något som inte låter omöjligt i ett land som Sverige där det inte tycks finnas några gränser för vilka resurser som ställs till förfogande för polis och kriminalvård när det gäller brott som begås av fattiga grupper.
Skatter, även mot miljardärer, är i allt väsentligt något som rör sig inom systemet. Varför det ekonomiska toppskiktets förmögenheter vuxit så dramatiskt är inget Zucman går in på, mer än att de lyckats använda sin ekonomiska makt skattepolitiskt. Men grundorsaken är att en allt större del av resultatet av produktionen tillfallit ägarna.
De ökande vinsterna
Vinsternas andel har ökat medan de som arbetar fått en allt mindre del. Bakom detta ligger företagsstyrd globalisering, massiv låglönekonkurrens, arbetslöshet och att de ultrarika på tusen och ett sätt använt sin makt till att undergräva demokratin och de arbetandes organisationer. Och att fackföreningarna och arbetarklassen i sin helhet inte lyckats försvara sig globalt.
Som den internationella fackliga konfederationen ITUC uttryckte det i sin rapport för 2025:
Vi bevittnar en kupp mot demokratin: ett samlat, ihållande angrepp arbetandes rättigheter och välfärd från statliga myndigheter och bolagsintressen. Allt oftare leds attacken av högerextrema demagoger, uppbackad av miljardärer fast beslutna att omforma världen i sitt eget intresse på bekostnad av vanliga arbetande människor.
Det centrala budskapet i Zucmans bok att miljardärerna inte kan få fortsätta att stå ovanför demokratin. Men den demokrati hans förslag handlar om inskränker sig till själva skattesystemet. Som han själv säger i Arenapodden är det inget som kommer att ändra maktförhållandena men att det kan vara en början.
Det är också något de franska miljardärerna och deras talespersoner förstått när de gått till ursinniga angrepp mot honom. Som Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé, skriver i efterordet: ”Det säger något om den ekonomiska elitens makt över det offentliga samtalet när en ekonom som föreslår en ytterst modest och pragmatisk skattehöjning för de superrika utmålas som radikal och samhällsomstörtande i debatten.”
Boken Miljardärsskatt är till största delen inriktad på Frankrike men tar i förordet även upp de extrema förhållandena i Sverige. Om några veckor släpper Zucman och hans kollegor resultaten av sin forskning om förmögenheter och skatter i Sverige och Norge. Den perfekta starten för en valkampanj som tvingar in högern i miljardärshörnet och flyttar valdebatten, från högerns önskeämnen till frågor om problemet med de superrikas makt. Men såklart bara om något parti förmår göra ett konkret förslag på miljardärsskatt till en central fråga i sin valkampanj. Att Zucmans förslag fått stöd av åttio procent av fransmännen borde vara ett lockande skäl.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Enligt vad Stefan de Vylder sa för sådär tio år sen är det lätt att gömma förmögenheter – kanske inte alla slags förmögenheter, men dock. Det enda tillfälle när man verkligen kan komma åt allt är vid arvskiften. Då måste allt upp på bordet.
I Frankrike beskattas förmögenheter på över ca 2 miljoner euro med ca 40 procent (mindre förmögenheter beskattas mindre). Det tycker jag verkar väl så rimligt. Förmodligen bör dock inte reglerna vara skrivna som i Frankrike där ju familjen Peugeot, till exempel, lyckas hålla kontroll över företaget i generation efter generation. Det går uppenbarligen att smuggla undan förmögenheter även vid arvskiften om lagarna är skrivna så.
Det går ju i Sverige också. Wallenberg är uppe i sex generationer genom att förmögenheten ligger i familjestiftelser. Bonniers är uppe i 8 generationer. Söderberg i 5. I Danmark är det likadant genom att familjerna placerar pengarna i familjestiftelser.