Coop har nog gjort allt fel. Istället för att satsa på det som skiljer eller i alla fal skiljde Coop från andra svenska livsmedelskedjor, dvs medlemmarna och den möjlighet till engagemang det kan innebär, har Coop satsat på att konkurrera med ICA, Axfood (Willy, Hemköp, Tempo etc) och Lidl på de privata företagens villkor.
Istället för att satsa på små föreningar (varje butik en förening) där det är lätt att bygga medlemsengagemang, gemenskap och solidaritet har Coop istället valt att bygga jätteföreningar där ingen känner sig som ägare. Varken de som formellt är ägare, medlemmarna, de som arbetar i butiken, är företagsledning eller de som är kunder utan att vara medlemmar. Coop har gått från medlemsägt till att i praktiken sakna ägare. Medlemmarna har istället setts som vilka kunder som helst med rabattkoder och specialerbjudanden. Sånt erbjuder även ICA och Axfood. Allt detta har visat vara en återvändsgränd.
Från medlemsägt till ingen ägare
De få kvarvarande små Coop-föreningarna är fortfarande lönsamma medan många av de stora föreningarna liksom centralorganisation och moderbolag blöder. Istället för att förlita sig på medlemskraft har Coop förlitat sig på stordrift och försäljning av tillgångar såsom fabriker av olika slag. Det har varit en väg rakt mot undergången då det har lett till att de som är medlemmar inte längre är aktiva i föreningarna. De ser sig inte längre som delägare och Coop skiljer sig därför inte på nåt avgörande sätt från andra matkedjor. Ingen medlem känner samhörighet med Coop utan all handlar där de kan få varorna billigast eller där det är smidigast.
Ett litet lokalt kooperativ kan lika gärna sluta avtal med ICA eller Axfood och inte vara med i Coop. Ofta är det till och med den enda möjligheten. Detta då Coop på många håll inte velat ha små föreningar som faktiskt styrs av medlemmar. Föreningar där medlemmarna känner att det är deras butik.
Jag skulle nog säga att Coop gjort allt fel. Det startade den dagen de byggde sitt första stora OBS-varuhus utanför stadskärnorna. Det var ingen som förstod det då men satsningen på stora enheter var nog början till slutet. Det gjorde att medlemmarna upphörde att var aktiva medlemmar. Kopplingen mellan de egentliga ägarna, medlemmarna, och verksamheten bröts sönder. Större föreningar är inte bättre.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ja, det är sorgligt på riktigt.
Det är en gammal sanning att kopian aldrig blir lika bra som originalet, Coops kopierande av ICA’s m.fl. konceptlösningar är inget undantag.
Det handlar inte enbart om att medlemstanken urvattnats till oigenkännlighet utan också om stor brist på rent affärsmässig kompetens. ICA m.fl. har drivit koncepten kring ”rabattkoder och specialerbjudanden” till fulländning, med god lönsamhet, medan Coops ”kopia” blöder och detta trots att undersökningar tyder på att Coop ofta ligger högt i pris.
Coop har på något sätt utvecklats till ett ”självspelande piano” där ingen känner något riktigt ansvar. Har man medlemmar, som känner att medlemskapet inte ger något mervärde, och en ledning, om än mycket välbetald”, som fokuserar på kopiering istället för att ta kooperationens grundtanke som utgångspunkt blir det mycket svårt att bygga en organisation som kännetecknas av ansvarstagande. Det är väl i detta en stor del av problematiken ligger.
I vårt eget hushåll har vi i princip slutat att handla på Coop och medlemskap har inte förnyats. Vi har, även om det väl smärtade något, kommit till slutsatsen att det från de flesta aspekter fungerar bättre att handla hos originalet än hos kopian …
Det är också lätt att förklara. Thorsten Laxvik har t.ex. i bokan Rött kött på rätt sätt (som har ett stort avsnitt om landsbygdens maktlöshetsgörande) beskrivit hur tjänstemän fick allt större inflytande i lantbrukskooperationen tills de till slut kände sig som ett aktiebolag och började agera som ett.
Och Lena Hellblom beskriver i sin doktorsavhandling Från primitiv till organiserad demokrati hur samma sak hände inom fackföreningsrörelsen.
Tjänstemännen har en flyhänt kompetens som lätt förvirrar de vanliga medlemmarna. Och det är lätt för medlemmar att böja sig för detta och överlåta makt till tjänstemännen. Det är för övrigt lätt för fritidspolitiker i kommunala nämnder att göra detta också. Men det är livsfarligt.
Avsäger man sig ansvaret förlorar man också makten. De hör ihop.
Kooperationens, fackföreningars, kommun- och regionpolitikens men också vissa ”ideella” organisationers ständigt växande behov av tjänstemän är en direkt konsekvens en, näst intill religiös, tro på storskalighetens ”välsignelse”. Och med storskalighet följer alltid och undantagslöst centralisering.
Stora organisationer kräver otvivelaktigt mycket kraft att förstå, ”managera” och hålla ihop. För detta krävs horder av tjänstemän som på heltid kan ägna sig åt detta värv. Den oundvikliga följden är förstås att tjänstemännen erhåller ett informationsövertag mot vilket förtroendevalda och andra medlemmar/intressenter står sig tämligen slätt. Det är sannolikt informationsövertaget som utgör den mest betydande grundorsaken till situationen.
För mig framstår det hela som ett dilemma där problematiken kommer att kvarstå så länge de gigantiska organisationerna består. Endast en decentralisering – på riktigt – skulle i grunden kunna förändra situationen.