Om regeringsfrågan. Det rasar en debatt om att ledande företrädare för Vänsterpartiet sagt att partiet kommer att rösta nej till en regering V inte själva sitter i. Partistyrelsen i V vill också att kongressen idag skall konfirmera denna ståndpunkt. Detta ultimativa krav har fördömts i alla tonarter från främst företrädare för S och C.
Det märkliga med denna debatt är att regeringsfrågans demokratiska och konstitutionella aspekter helt lyser med sin frånvaro. Så här sa konstitutionsutskottets dåvarande kanslichef Magnus Isberg i tal till riksdagsledamöterna 2004:
”Knappast någon är särskilt lycklig över systemet med samarbetsöverenskommelser mellan regeringen och ett eller flera partier utanför regeringen. Denna ordning är en skvader, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering som söker stöd för sina förslag i utskotten. Den innebär för det första oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott.”
Regeringskansliet
Åren 2002 till 2006 försökte S-regeringen komma till rätta med ett av dessa problem, kvaliteten på besluten, genom att släppa in ett antal vänster- och miljöpartister i regeringskansliet. Samma sak har den nuvarande regeringen gjort med SD. Och visst, det blir en begränsad kvalitetsökning. Men i och med att de politiskt ansvariga i stödpartierna fortfarande kommer in först i slutet av processen blir kvaliteten sämre än om alla partier i majoriteten har platser i
regeringen. Och ansvarsförhållandena är fortfarande oklara.
Regeringskoalition
Efter valet 1998 var jag ganska ensam i V-ledningen om att driva den linje i regeringsfrågan som V- ledningen nu äntligen intagit. Och jag blev vederbörligen avhånad av både partikamrater, som sa att jag var ministerkåt, och av Göran Persson, som kallade mig naiv. I en intervju med Erik Fichtelius var hans argument mot att ha oss i regeringen att V var ett ”svagt reformerat
kommunistiskt parti med utträdeskrav ur EU”. Vilket inte hindrade att han i valrörelsen 2006 svarade på Fichtelius fråga om hur han ställde sig till en regeringskoalition med V och MP om valet vinns: ”Jag tror inte det finns anledning att börja samtal om något annat.”
Min slutsats av detta är att problemet för Persson med V i regeringen inte alls var utträdeskravet ur EU eller att vi var ett svagt reformerat före detta kommunistiskt parti. Vänsterpartiet var nämligen snarast mer kommunistiskt och mer EU-negativt under Ohly, som var partiledare 2006, än under Schyman som var partiledare 1998 och 2002. Persson såg tror jag helt enkelt såg ett K- märkt parti på 6-procentsnivån som mer ofarligt att ha med i regeringen än ett
grönt, feministiskt och vänstersocialistiskt parti på 12 procent (1998), 15,8 (EU-
valet 1999) eller 8,4 (2002).
Valförlusten för vänsterblocket 2010 brukar skyllas på att Mona Sahlin av sin interna partiopinion under valrörelsen tvingades ta med inte bara MP utan också V i en regering vid en valvinst. Men jag tror att detta till stor del hade att göra med att bilden av Vänsterpartiet var mer negativ hos väljarna än vad den är idag. Vilket hade att göra med att partiet ännu inte helt blivit av med
kommuniststämpeln.
Stödparti
Under regeringen Löfven perioden 2014 till 2018 använde Vänsterpartiet skickligt sin roll som stödparti, vilket gjorde att kravet på regeringsmedverkan tystnade. Men när Jonas Sjöstedt under stor vånda såg sig tvingad att släppa fram en S+MP-regering, som i det förnedrande januariavtalet gjort upp med C och FP om en i stora stycken borgerlig politik med borttagen värnskatt, försvagad arbetsrätt och marknadshyror i nyproduktionen, svängde partiopinionen.
När V sedan som utlovat fällde regeringen Löfven på marknadshyrorna, var vi många som upplevde det som en befrielse. För första gången klarade inte den mäktiga S-maskinen att tvinga oss till underkastelse. SD borde ha varit med i regeringen efter valet 2022. Då hade dom varit tvungna att ansvar inte bara för de egna hjärtefrågorna utan också för allt sådant deras
väljare ogillar. Jag har således stor förståelse för att först Simona Mohamsson och nu också M och KD accepterat SD som regeringsparti. Men självklart hoppas jag att vi skall slippa uppleva det.
Att sitta i regering
Inställningen att V skall sitta i regering handlar inte om partiegoism. Periodvis har partiledning och riksdagsgrupp i V varit duktiga på att använda rollen som stödparti. Och SD har under innevarande mandatperiod visat hur stödpartirollen kan användas effektivt. Det finns också gott om exempel på hur svårt det är för partier till både vänster och höger att sitta i minoritet i en regeringskoalition. När danska SF satt i regeringen 2011 till 2014 gick det dåligt i valet därefter. Samma sak drabbade norska SV efter att ha suttit i regeringen 2005 till 2013, liksom norska Fremskrittspartiet som satt i regeringen 2013 till 2020.
Men på lite sikt repade sig de tre partierna och då var regeringserfarenheten värdefull. Vänsterpartiet är det enda nordiska land där partier till vänster om socialdemokratin inte suttit i regering. Det får vara slut på det nu. Jag uppmanar kongressen att gå på partistyrelsens linje. Och Nooshi Dadgostar: Stå på dig!
Johan Lönnroth
Läs mer:
- Inför V-kongressen
- Att ställa krav på att sitta i regeringen är självklart
- Ultimatum i regeringsfrågan
- Sveriges största vänsterkongress inför en historisk kraftmätning
- Regeringsfrågan inför Vänsterpartiets kongress
- Intern strid i Vänsterpartiet – tunga föreningar vill backa i regeringsfrågan
- Politiska motsättningar i Vänsterpartiet
- I takt med medlemmarna – V i Göteborg
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
För en utomstående betraktare, som förvisso vill ha en annan regering men som fortfarande inte kommit till slutsatsen om vilken valsedel som bäst främjar detta, framstår den ”hårda” linje som det propageras för ovan som mycket enkelspårig.
Det är väl självklart att det ger mer inflytande att sitta i en regering än utanför den, för detta krävs inga långa förklaringsmodeller innefattande en kanslichefs förnumstiga självklarheter. Problemet, med stort P, är att denna argumentation fullständigt förbiser att den politiska situationen efter valet högst troligt kommer att vara komplex och att då nu måla in sig i hörn, som inte kommer att gå att ta sig ur med ”hedern i behåll”, är inget annat än självskadebeteende på allra högsta nivå eller, för att tala klarspråk, dumhet på riktigt.
Svenska val är nästan undantagslöst jämna ”tillställningar” och det finns egentligen inget som talar för att årets val på något väsentligt sätt skulle avvika från detta. Det troligaste utfallet är en situation där centerpartiets medverkan, på ena eller andra sättet, kommer att krävas för att ett regeringsskifte ska kunna bli verklighet.
Att vänsterparti och centerparti skulle kunna enas till den grad att man sätter i samma regering kommer inte att hända. Ekonomi är grunden för all politik och här är, hur vi än vänder och vrider på det, vänsterparti och centerparti varandras motpoler. Krasst sett finns det inga partier som står längre ifrån varandra när det gäller ekonomisk politk. I detta perspektiv framstår Dadogostars inviter till nyliberalismens främsta banérförare som mer än lovligt naiva.
Skall ett skifte av regering, i nämnda scenario, bli verklighet är den förmodligen enda realistiska vägen att det sker genom en socialdemokratisk minoritetsregering med den, i och för sig mycket svåra uppgiften, att navigera i ett landskap fullt av ”minor”. De partier som stödjer regeringen får fokusera på sin kärnfrågor och försöka nå framgång i dessa.
Om Vänsterpartiet redan nu stänger vägen finns, i nämna scenario, egentligen endast två alternativ, nyval eller en bred koalition av tysk modell med socialdemokrater och moderater. Rent sakpolitiskt skulle en sådan koalition förmodligen kunna upprättas genom givande och tagande från båda sidor, om dessa partier skulle våga är dock en helt annan fråga.
Även rent taktiskt är den ”hårda” linjen ofattbart korkad. Genom denna placeras regeringsfrågan överst på valrörelsens agenda. Enade Tidöpartier kommer hela tiden peka på att oppositionen saknar svar i regeringsfrågan. Och val avgörs i det väljarflöde som finns i politikens mittfåra (flödet s-v-mp är i detta avseende av mindre betydelse). Oklarheten i regeringsfrågan kan därför mycket väl leda väljarströmmarna i en riktning mot 4 nya år av Tidöregerande med Jimmy Åkesson som självklar återvandringsminister.