När makten vill äga konversationen

När makten vill äga konversationen. På pressfrihetens dag (söndag den 3 mars) vill jag börja med ett aktuellt juristupprop. Juridiken och journalistiken har absolut inte samma roll. Men båda är spelare i en fungerande rättsstat. Den ena ska kunna påminna makten om lagens gränser. Den andra ska kunna granska och berätta när de gränserna börjar förskjutas.

Ett stort antal advokater, professorer och andra rättsliga experter varnar nu för en nedmontering av rättsstaten. De beskriver också hur juridiska invändningar avfärdas som aktivism eller åsikter i stället för att bemötas som rättslig analys.

Det är därför juristuppropet på DN Debatt i helgen är så viktigt. Inte för att jurister står över politiken eller ska styra landet. Utan för att de måste kunna påminna politiken om de gränser som gör att demokratin kan hålla.

Det pågår stora förändringar av svensk kriminalpolitik och migrationspolitik. Det är i sig inte odemokratiskt. Regeringar får lägga om politik och riksdagar får stifta lag. Och väljare får kräva förändring. Men demokrati bygger inte på att den som har flest mandat får göra vad den vill i högsta möjliga tempo.

Därför är det allvarligt när granskningen av detta misstänkliggörs.

Aktivism

Det drabbar nu juristerna och har redan drabbat journalister, forskare, demonstranter, vårdpersonal och andra som berättar vad politiska beslut får för följder i verkligheten. En efter en flyttas demokratins verklighetsröster ut till marginalen och kallas aktivister, lobbyister, agendadrivna, partiska och störande.

Samtidigt började mycket av det som i dag är vår demokrati som just aktivism. Rösträtt, fackliga rättigheter, jämställdhet och medborgerliga rättigheter. Att människor agerar för att makten ska upptäcka problemen, och inte alltid förlitar sig på att politiken kommer att göra det, är själva livsnerven i fungerande demokratier.

Men när aktivism konsekvent används som skällsord händer något annat. Då förminskas människors engagemang för samhället, dessutom ofta just utifrån den roll de har i sitt yrke.

Här kommer även den svenska journalistiken idag in.

Självklart ska vi rikta blicken mot de länder där journalister fängslas, mördas eller tystas med hjälp av lagstiftning. Men vi behöver också tala om vår egen lågintensiva förskjutning.

Granskningar misstänkliggörs

Här förbjuds idag inga granskningar. Men den som granskar måste numera räkna med att misstänkliggöras på nya sätt. Det öppna samtalet hotas inte bara när någon förbjuds att tala. Det hotas också när människor börjar väga varje ord mot risken att bli uthängda, misstänkliggjorda eller avfärdade som aktivister.

Då uppstår självcensuren inte som ett stort beslut, utan som en försiktig vana. Man avstår hellre, väntar och säger lite mindre nästa gång.

Om jurister kallas aktivister när de varnar, vad kommer då journalisten att kallas som intervjuar dem, granskar lagförslagen eller beskriver konsekvenserna av dem?

Samma mönster syntes i veckan i ett helt annat men talande exempel. DN Kultur aviserade en valsatsning där nöjesprofilen Edvin Törnblom ska intervjua partiledare. Det finns rimliga frågor att ställa om formatet. Hur tydliggörs skillnaden mellan kultur, underhållning och politisk journalistik? Hur säkras trovärdigheten? Hur tänker redaktionen kring tidigare partipolitiska uttalanden och valårets särskilda krav?

Det är mediekritik.

Regeringen lägger sig i

Men något annat händer när regeringsföreträdare gör formatet till bevis för att DN rör sig politiskt åt vänster redan innan intervjuerna ens genomförts.

Carl-Oskar Bohlin skrev först på X att DN snart finns till vänster om Dagens ETC. Det var ett politiskt omdöme om en redaktionell satsning som ännu inte hade sänts. Därefter hörde SvD av sig för att fråga vad han menade.

I intervjun med SvD säger ministern för civilt försvar att han tycker att det är “märkligt av DN” att välja en person som han menar “så tydligt har tagit politisk ställning” som “oberoende utfrågare inför ett val”. När reportern frågar varför han som minister ska lägga sig i hur medier utformar sina format svarar Bohlin att han inte lägger sig i, utan bara gör ett konstaterande. Det är hans bedömning av Dagens Nyheter och den riktning han uppfattar att tidningen rör sig i.

Det är förstås inte censur. Men det är inte heller betydelselöst.

Makten vill äga konversationen

Bohlin deltog nyligen i Expressens mediepodd “Lägg ut”. Där beskrev han hur han ibland spelar in intervjuer och publicerar dem själv, även innan artikeln är publicerad.

Han ser det som ett nytt grepp för att kunna “äga konversationen”.

Det är en formulering värd att stanna vid när det gäller en minister.

För här syns också en annan del av den nya medielogiken. Makthavaren är inte längre bara intervjuobjekt. Han är också publicist, distributör, kommentator och kritiker av den kommande journalistiken.

I det aktuella fallet med kritik mot en intervjuserie i DN skriver Bohlin ett inlägg på X på kvällen, får en annan stor redaktion att ringa dagen efter och kan sedan publicera sin egen filmade version av intervjun i sina egna kanaler. Han hinner sätta sin version innan publiken ens har läst artikeln.

Det sker dessutom på plattformar som i åratal har tagit annonsintäkterna från journalistiken. Samma kanaler som gjort redaktionerna fattigare används nu av makthavare för att runda redaktionernas arbete och sätta sin egen version först. Det är också en del av pressfrihetens villkor 2026.

Det är inget problem att ministrar kritiserar medier. Medier ska kritiseras. Redaktörer ska kunna granskas. Publiceringar ska kunna prövas. Men bemötandet av kritiken spelar roll. Det finns en avgörande skillnad mellan mediekritik och medieförakt.

Mediekritik frågar: hur tänkte redaktionen här? Hur har ni säkrat saklighet, relevans och transparens?

Medieförakt

Medieförakt vill att journalistiken ska förlora sin legitimitet innan den ens har utfört sitt arbete. Det vill få publiken att möta reportaget, intervjun eller granskningen med misstanken att publicisten är partisk och har en agenda. De ska reduceras till aktivister.

Det är samma rörelse som när juridiska invändningar görs till aktivism. Det som borde bemötas i sak flyttas först till avsändaren. Då blir det lättare att slippa svara på vad kritiken faktiskt handlar om.

Juridiken blir aktivism. Journalistiken blir agenda. Protesten blir störning. Yrkeskunskap blir lobbyism. Historien blir skämt.

Moderaternas första maj-bild med statsministern och finansministern i solen, varsin glass i handen och texten om att vara ledig och slippa gå i tåg, har redan kritiserats som tondöv och historielös. Partiets presschef svarade TT att många nog känner igen sig i att det är trevligt att äta glass när solen skiner, och att det dessutom kan vara skönt att slippa ett första maj-tåg där det “inte sällan skanderas otrevligheter”. Det är nästan mer talande än själva bilden.

Först görs första maj till en fråga om glass och ledighet. Sedan görs demonstrationen till något man helst slipper. På ett sätt är det bara en tramsig bild i flödet. Men reaktionerna visar att den träffade något större. För första maj är inte vilken ledig dag som helst. Man behöver inte dela arbetarrörelsens politik för att förstå att dagen bär på rösträttskamp, organisering, fackliga rättigheter och bättre arbetsvillkor.

Det är inte bilden i sig som är problemet. Det är mönstret.

Angrepp på demokratin

Ett mönster där juridiska varningar kallas aktivism, där redaktionella val misstänkliggörs som partipolitik, där protester reduceras till störningar och där historiska demokratiska uttryck behandlas som något man helst slipper.

Det är så demokratins vardag förminskas. Demokratin lever när människor samlas, demonstrerar, säger emot, skriver, granskar, överklagar, organiserar sig och ställer frågor. Inte enbart på valdagen, under riksdagens voteringar eller vid presskonferenser.

Demokratin bygger på att makten aldrig får vara den ensamma berättaren som “äger konversationen”.

Pressfrihet

Pressfrihet är inte bara rätten att publicera. Det handlar lika mycket om villkoren för att kunna granska utan att först behöva försvara sin rätt att ställa frågor. När rättsstatens varningsklockor kallas aktivism misstänkliggörs också journalistiken som rapporterar om dem.

När Sverige nu backar i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex är det för enkelt att bara se det som ett resultat av medieekonomin även om den är central. Men ett hårdare klimat runt journalistiken är också en del av pressfriheten. För vad betyder rätten att publicera om varje granskning först måste ta sig igenom misstanken om aktivism, agenda eller illojalitet?

Makten har aldrig tyckt om granskning. Det nya är hur ofta den försöker sätta etiketten först: aktivism, agenda, vänsterförskjutning eller egenintresse. I vårt eget fall har journalistik till och med kallats konspirationsteorier av utrikesministern. Sedan är det grundfrågan som måste kämpa sig tillbaka.

Därför måste fler göra det motsatta. Jurister som ser gränser förskjutas ska varna. Journalister som ser hur makten försöker sätta etiketten före grundfrågan ska granska. Medborgare som lever med konsekvenserna ska kunna säga ifrån.

Och de som driver igenom förändringarna måste svara på kritiken i sak. Inte kalla den aktivism för att slippa stå till svars för konsekvenserna.

Brit Stakston

Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE. Mellanrubriker tillagda vid publiceringen här.

PS. Bilden i toppen på Riksdagshuset är tagen av CEphoto, Uwe Aranas. Publicerad hör i enlighet med licensen CC BY-SA 3.0.