Felicia Stenroths roman Handens rörelser handlar om en ung kvinna som arbetar på något slags kundtjänst, inleder en kärleksrelation och minns sin uppväxt med en fattig ensamstående mamma.
Dessutom är den ett slags formexperiment. Istället för att låta händelser följa på varandra har författaren flätat samman dem i ett enda tidsplan. Det innebär att huvudpersonens förflutna och samtid skildras på en och samma gång, i ett slags medvetandeström där bilder från då och nu blandas och överlappar varandra.
Detta medför att det kan ta en liten stund innan man kommer in i berättelsen, men när man väl gör det blir läsupplevelsen stark. Att det som berättas hela tiden kopplas samman med någonting annat och att det därigenom uppstår såväl likheter som kontraster gör att varje händelse får en utökad betydelse (åtminstone potentiellt). Därmed blir det man skulle kunna kalla ”den sociala” skildringen – i detta fall skildringen av en individs öde i klassamhället – osedvanligt rik och intressant. Dessutom får romanen närmast poetiska dimensioner.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på bloggen Litteratur och Klass år 2020. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.