På sociala medier har jag läst ett stort antal upprörda inlägg om att Sverige nu ska få privata vägar och att det är en fruktansvärd katastrof. Men faktum är att de flesta vägar i Sverige är privata vägar. Dessa vägar kallas enskilda vägar.
Det finns totalt 430 000 kilometer enskilda vägar (dvs privata vägar) i Sverige. Det ska jämföras med 140 800 km allmänna vägar (2017) fördelade på 98 500 km statliga vägar och 42 300 km kommunala vägar och gator. Av de enskilda vägarna har 74 000 km statliga bidrag och de är därmed tvungna att hålla öppet för allmän trafik. Dessa vägar sköts i allmänhet av vägföreningar (samfälligheter). Sammantaget finns det 24 000 olika privata väghållare för dessa vägar.
Det allmänna vägnätet med staten som väghållare skapades 1944 när Vägverket bildades för att hantera de vägar som redan tidigare förstatligats och de vägar som vid detta tillfälle övertogs av staten. Det allmänna vägnätet består av europavägar, riksvägar och länsvägar. Alla dessa vägar har nummer.
Regeringens planer
Sveriges vägar är alltså i huvudsak redan privata förutom de största vägarna som är statliga kommunala. Att bli upprörd över att någon föreslår privata vägar är helt enkelt löjligt. Det som regeringen föreslår är alltså inte att det ska skapas privata vägar. Det de föreslår är att allmänna vägar ska kunna finansieras genom avgifter och att nån annan än Trafikverket kan ansvara för bygget av dem. Det senare är den föreslagna förändringen.
Regeringen vill i första hand skapa ett statligt bolag vid sidan av Trafikverket för att kunna bygga vägar. Det är något som redan finns i Danmark och Norge. Men regeringen funderar även på att släppa in privata bolag för att bygga vägar. Dessa bolag såväl som det statliga bolaget förväntas ta betalning för användandet av dessa vägar.
När det gäller att finansiera vägar genom vägavgifter är det redan tillåtet och möjligheterna utvidgades genom lagändringar som beslutades 2022 och trädde i kraft 2024 och i år. Rent principiellt kan jag inte ett problem med det. Det blir ett sätt att få bilismen att betala en större andel av de verkliga kostnaderna för att köra bil. Det är bättre om det bara är tillåtet för statliga bolag att göra det men troligen ingen katastrof om även privata företag får göra det.
Vägavgifter
Vägavgifter är heller inget okänt i Sverige. Både i Göteborg och Stockholm finns de så kallade trängselavgifterna som ju är en betalning för att köra på de aktuella vägarna och gatorna under vissa tider. Dessutom finns det avgifter för att köra på Öresundsbron. Dessutom är det avgifter för att får köra på Sundsvallsbron och Motalabron. Under åren 2001-2025 var det också avgift på Svinesundsbron.
Betalvägar finns också i en stor mängd länder i Europa (ex. Grekland, Kroatien, Frankrike, Spanien och Italien). Även privata företag kan driva vägar i en del länder. Avgifter för tunnlar och broar finns också i många länder. Några exempel är Danmark, Norge, Frankrike och Schweiz. Även trängselavgifter/vägtullar finns i en mängd städer såsom exempelvis Oslo, London, Aten,
Det finns numera också möjligheter för staten att ta betalt för trafik som vill köra genom Sverige genom så kallade vinjettavgifter, dvs betalning i förväg. Det kan även användas för svensk trafik på en del vägar. Detta finns redan i en mängd europeiska länder såsom Schweiz, Österrike, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Det handlar i de flesta av dessa fall om länder med en omfattande genomfartstrafik och det vore rimligt att också ha en sådan avgift i Sverige där det finns en omfattande genomfartstrafik med utländska fordon till Norge.
Ps. Bilden i toppen är ett konstverk av Joaquin Torres Garcia.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att det allmänna vägnätet i Sverige skapades 1944 torde vara en missuppfattning. Det allmänna vägverket går att leda tillbaka till medeltidens landslagar. Över tid utvecklades ett system med landsvägar (som förband stora orter, längs dessa fanns också gästgivaregårdarna), häradsvägar (som förband häradets socknar inklusive väg till tingsplats) och kyrko/sockenvägar (som förband gårdarna med kyrkan). En talrik kvarleva är alla milstenar som forfarande kan beskådas, Gästgivareförordningen av 1649 stipulerade om dessa milstenars uppsättande på lands- och häradsvägar.
Alla ovannämnda vägar var allmänna vägar vars underhåll, inklusive tämligen betungande bygge och underhåll av broar, var noga reglerad. Ett funktionellt vägnät var då som nu en viktig statlig angelägenhet.
Underhållet föll på bönderna och utgjorde en börda som på inget sätt var försumbar. Då vägunderhållet ofta inte lämpade sig att utföra under vintertid inkräktade det inte sällan på tid som behövdes i jordbruket. Vägunderhållet övervakades av statens tjänstemän (länsmän, kronofogdar, …) och att detta var en övervakning ”på riktigt” vittnar ett mycket stort antal mål vid häradsrätterna om, en historia som går att följa i handlingar från mycket tidigt 1600-tal och framåt.
Det som skedde 1944 var att staten tog ett samlat grepp över underhållet av det allmänna vägnät som varit reglerat åtminstone sedan landskapslagarnas tid.
Det allmänna vägnätet i statens regi skulle jag förstås ha skrivit. Innan 1944 var staten i allmänhet inet väghållare.
Absolut, det handlar om väghållning och ersättandet av gamla system som – med råge – överlevt dig själva. En sammanfattande beskrivning av vår väghistoria finns under https://www.hhogman.se/vaghistoria-sve.htm.
Det finns såvitt jag ser det två invändningar mot att privat kapital bygger vägar:
Dels det triviala. Det har byggts nog med vägar i Sverige. Trafiken behöver minska, och då är kapaciteten mer än nog.
Dels det lite mindre triviala. Det är stötande att privat kapital lockas in på rena infrastrukturprojekt där det i slutänden handlar om att tjäna pengar på att äga, inte på att producera. Det är en del av den rentierisering av kapitalet som Brett Christophers skriver om, se https://gemensam.wordpress.com/2021/10/27/naringslivet-har-trottnat-pa-produktion/.
Privat kapital bör lockas (och piskas) in på det som ligger i teknologisk framkant. Det är så Kina har gjort. Det bör vi också göra.
Det finns inget förslag på privata bolag. Det som föreslås är ett statligt bolag som ska finansiera vägbyggen (främst broar och tunnlar) genom avgifter. Sådan finansiering finns och såna bolag finns i Danmark.
Jag kan ändå inte se nåt principiellt problem med privatfinansierade vägar om vi behöver bygga dem. Men som du säger. Vi behöver inga fler vägar. Det är bättre att bygga nya järnvägar.
Fast jag tror att det icke-triviala är ännu viktigare: att infrastrukturer ska betalas av det allmänna medan både privata och offentliga pengar bör ställas till förfogande för tekniska nyskapelser. Det svenska storkapitalet är ju inte så bra på sånt, sa Jan Glete.