Industrijordbruk – vad är det? Vår debattartikel I Aftonbladet innehöll följande stycke: Industrijordbrukets sagor är av ett slag som man helst inte vill höra innan man somnar om kvällen. Därifrån kommer inga berättelser att längta till och sträva mot, snarare ger de kalla kårar längs ryggraden. Det är därför man lägger så mycket kraft på att förtala alternativen och likt Lönnebergas Krösa-Maja – skrämmas med svält, jämmer och elände.
Att vi kritiserar industrilantbruket betyder inte att vi kritiserar de enskilda bönderna. De är oftast fast i den situation de är och gör för det mesta det bästa de kan. Men de som förespråkar en fortsatt industrialisering av lantbruket kastar skit på alla de som varken vill eller kan gå den vägen. Och de säger egentligen att de allra flesta bönder borde lägga av så att deras mark kan tas över av de som är mer effektiva.
De som förespråkar en fortsatt industrialisering av lantbruket säger egentligen att de allra flesta bönder borde lägga av så att deras mark kan tas över av de som är mer effektiva.
Begreppet industrijordbruk föranledde en del kommentarer och frågor, bland annat påståendet att Sverige inte har något industrijordbruk och frågan vad som menas med industrijordbruk. Jag tror i och för sig att frågan egentligen inte var uppriktig utan snarare än ingång till en vidare diskussion, men låt mig beskriva vad som kännetecknar ett industrijordbruk.
Industrijordbruk 1
Det finns ingen allmänt vedertagen definition av begreppet. Men om vi ser rent allmänt till vad som kännetecknar en industri (nu pratar jag om det svenska industri, engelskans industry används bredare ofta i betydelsen näring, man pratar exempelvis om jordbrukssektorn som ”the agriculture industry”, däremot används begreppet ”industrial agriculture” ungefär som jag andvänder begreppet industrijordbruket) till skillnad från hantverk handlar det om lönearbete, specialisering, mekanisering och skala. Om vi ser till jordbruket kan vi se följande kännetecken för ett industrijordbruk:
- Produktionen är högt mekaniserad, ofta automatiserad
- Produktionen är mycket kapitalintensiv
- Produktionen är standardiserad och specialiserad
- Verksamheten är beroende av anställda med specialiserade uppgifter utöver ägarna
- Produktionprocessen bygger på stora linjära flöden av energi och insatsmedel och stora flöden av sålda produkter.
- Försäljningen riktar sig till köpare som grossister och livsmedelsindustrin.
Om vi kontrasterar det mot Bullerbyjordbruket, vilket vi gjorde i debattartikeln, kan man se att:
Bullerbyjordbruket
Bullerbyjordbruket var mångsidigt, så gott som alla gårdar hade hästar, kor, höns, spannmål och potatis. De flesta hade grisar och odlade dels andra husbehovsgrödor och kanske någon specialgrödor som sockerbetor, lin, frukt eller grönsaker. Industrilantbruket är specialiserat på ett litet antal grödor eller ett djurslag, ofta bara en del av det djurslagets livscykel (exvis bara smågrisar, eller att man köper in värpfärdiga höns, eller att mjölkproducenter säljer kalvarna till specialiserade uppfödare).
I Bullerbyjordbruket spelade det manuella arbetet stor roll, medan det mesta arbete i industrilantbruket genomförs med maskiner, där människans roll är att styra maskinen.
Bullerbylantbruket sparade och utvecklade, delvis, eget utsäde och utvecklade eget djurmaterial. Industrilantbruket köper sådant från högspecialiserade företag.
Bullerbylantbruket försåg grödor och djur huvudsakligen med näring från den egna gården som cirkulerade. Man använda små mängder externa gödselmedel och band mycket kväve från luften via baljväxtrika växtföljder. En viss import av oljekakor hade dock redan blivit vanlig i mjölkproduktionen.
Industrijordbruk jämfört med Bullerbyjordbruk
Industrilantbruket är helt beroende av inköpt växtnäring och i många fall också stora mängder foder. Det senare gäller framför allt kyckling och höns där många gårdar saknar foderproduktion. För nötkreatur gör de oerhörda mängderna foder och gödsel att foderproduktionen i stora drag fortfarande sker på det egna företaget.
Arbete i bullerbylantbruket utfördes av den egna familjen och i viss utsträckning av lantarbetare vilka var bosatta på gården eller i närområdet. I industrilantbruket utförs en stor del av arbetet av lantarbetare, vilka i många fall är utstationerade från bemanningsföretag, utan koppling till bygden.
Bullerbylantbruket använde knappast några bekämpningsmedel (de fanns i huvudsak bara i trädgårdsnäringen) utan fick reglera ogräs och skadegörare genom växtföljder, fysikaliska åtgärder samt genom mångsidigheten både minska problemen och minska skadan av enskilda skadegörare. Industrilantbruket är beroende av många olika sorters bekämpningsmedel.
Energiförbrukning var mycket låg i bullerbylantbruket och var i form av elektricitet för stationär utrustning samt hästar och oxar, vilka åt foder från den egna gården. Industrilantbruket använder mycket energi vilken kommer utifrån.
Bullerbylantbruket födde den egna familjen och sålde ett överskott, i många fall lokalt, även om det redan då fanns marknader i städerna och export.
Industrilantbruket säljer sina produkter på en konkurrensutsatt marknad eller på fast kontrakt med en köpare.
Bullerbylantbruket arbetade med nedärvda kunskaper vilka utvecklades och vidareförmedlades på gårdarna och mellan lantbrukarna.
Industrilantbruket köper in specialistkunskap i många olika former och deras ledning och styrning är mycket krävande.
Industrilantbruk 2
En mycket viktig faktor i industrilantbruk är att man använder industrins termer och fokus är på effektivisering och kostnadsjakt. Kontroll, ledning och styrning är centrala och man använder ofta ledningssystem från industrin, som Lean eller ISO 9000. Man talar om produkter och produktionsenheter. Just kontroll är själva kärnan, vilket också är orsaken till man inte odlar tomater i jord, varför man använder kemiska bekämpningsmedel och varför djur hålls inne.
Det är nog ingen helt uttömmande lista, men jag tror du förstår vad jag menar.
På grund av mekanisering och stor omsättning av material behöver industrilantbruket väldigt mycket kapital. Detta, och flera av de ovanstående faktorerna, gör att industrilantbruket är storskaligt. Däremot är det tänkbart att ha ett produktion i stor skala som ändå inte kan kallas för ett industrilantbruk, exempelvis ranchdrift, eller pastoralism (renskötsel i svensk kontext). Och storskaligt betyder inte ett visst antal hektar, en tomatodling på 16 hektar är en storskalig odling, medan en veteodling på 70 hektar är småskalig i dagens mått (men väldigt stor på bullerbytiden).
Svenskt jordbruk av idag
Är då allt svenskt jordbruk av idag industrilantbruk? Nej, inte i min mening och det finns inte heller en fast gräns för när man kan använda beteckningen utan det handlar om grader, Vissa delar av en produktionsinriktning kan vara helt industrialiserade, maskinerna exempelvis. Det är allt mer ovanligt att lantbrukare kan, vill eller får reparera sina maskiner utan de är helt i händerna på maskinföretaen (I USA finns till och med en rörelse för the right to repair, men med tanke på hur moderna maskiner har utvecklats tvivlar jag på att många lantbrukare skulle ens försöka….).
De branscher som är högst industrialiserade är stora konventionella växthus och kycklinguppfödning, vilka egentligen inte är ”jordbruk” eftersom de inte använder mark annat än för byggnader, och tomaterna får inte ens växa i jorden och kycklingarna får inte heller röra den. Äggbranschen och svinuppfödningen är också i stor utsträckning industrialiserade – ett företag har en femtedel av alla värphöns i Sverige, 2 miljoner. Mjölken har fortfarande en större bredd, men utvecklingen mot allt större gårdar verkar obeveklig. Nötkött och fårnäringen har också mycket stor bredd, men inomhusuppfödningen av tjurar uppvisar många av tecknen för en industriproduktion.
Ekologiskt lantbruk
Det ekologiska lantbruket har en rad självpåtagna begränsningar som gör att det, allt annat lika, är mindre industriellt än det konventionella. Det handlar om krav på växtföljd, inga kemiska medel, och en hög andel foder producerad på den egna gården. Men i övrigt är ekologiska gårdar utsatta för samma krafter som driver mot industrialisering som det konventionella, något jag beskrivit i många artiklar, senast denna för några veckor sedan. Det finns en ekogård i Kina med 100 000 mjölkkor!
Industrialisering
På växtodlingssidan har potatis och morotsodlingen industrialiserats och koncentrerats kraftigt på senare tid. 15 % av åkerarealen brukas av företag som brukar mer än 500 hektar åker, och 65 % av företag med mer än 100 hektar åker. En gård med 150 hektar höstvete och raps har många kännetecken för ett industrilantbruk, men sysselsätter samtidigt inte ens en person på årsbasis (inte ens en halvtid faktiskt), så det skulle kännas litet konstigt att kalla en sådan för industrilantbruk. Däremot ingår gårdarna ofta i ett industriellt sammanhang där exempelvis en allt större del av arbetet görs av maskinstationer och liknande och själva processen är högt mekaniserad och därmed kapitalintensiv. Det är andra varianter av industrialiseringsprocessen.
Andel av åkermarken i olika storleksklasser. Källa: Jordbruksverket
Det finns givetvis inget egenvärde att försöka klassa en enskild gård i en särskild kategori. Det gäller för övrigt det av lantbruksorganisationerna omhuldade begreppet ”familjelantbruk”. Det säger betydligt mindre om karaktären på lantbruket än begreppet industrilantbruk. I själva verket åkallar begreppet familjelantbruk just bullerbylantbruket på¨samma sätt som Arlas Bregottkor frammanar ett småskaligt lantbruk med betande kor – samma kor som man nu vill stänga in.
Gunnar Rundgren
Ursprungligen publicerat på bloggen Trädgården Jorden.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.