Jag har läst Willy Vlautins senaste roman Mörkret som faller (originaltitel: The Night Always Comes). Det är den första av hans böcker jag läst, men inte den sista. Den var nämligen mycket bra.
Romanen handlar om Lynette, som bor tillsammans med sin mamma och sin utvecklingsstörde bror och som sliter som ett djur för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa det hus de hyr. När det väl blir dags att genomföra affären backar hennes mamma dock ur och Lynette tvingas ut på en två dygn lång odyssé genom de mindre fashionabla delarna av Portland för att försöka skrapa ihop ännu mer pengar.
Berättelsen om Lynettes förtvivlade jakt på pengar präglas av spänning och högt tempo. Men romanen innehåller också tillbakablickar på huvudpersonens tidigare liv som ger henne psykologiskt djup och som placerar in berättelsen om hennes pengajakt i ett större, socialt och politiskt sammanhang.
Faktum är att Vlautin bättre än de flesta lever upp till det ideal som den marxistiske litteraturkritiken Georg Lukàcs formulerat för den realistiska romanen, nämligen att den ska skildra typiska personer under typiska omständigheter. Samtidigt har han emellertid också förstått och förmått omsätta den insikt som Lukács-kritikern Bertolt Brech ständigt påminde om: att det inte spelar någon som helst roll hur väl ett konstverk förmår att beskriva samhället om det inte förmår fånga publikens intresse. Mörkret som faller är helt enkelt både en fängslande roman som är nästan omöjlig att lägga ifrån sig och en berättelse som får läsaren att fundera över sakernas tillstånd.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på bloggen Litteratur och Klass år 2021. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.