Den enda sanna marxismen

Peter Sundborg har i en artikel som publicerats i nättidningen Parabol kritiserat boken Samtida marxistisk teori (SMT) utifrån ståndpunkten att det bara finns en enda sann och riktig marxism. Han menar att i stort sett alla de marxister som finns med i Samtida marxistisk teori inte överhuvudtaget är marxister. Att läsa Sundborgs artikel är som att läsa en bokstavstrogen kristen persons syn på kristendomen. Det finns bara en sanning och den riktiga uttolkningen av bibeln står vår kyrka för.

I Sundborgs fall finns det bara en enda marxism, den enda sanna marxismen. Det är som jag ser det sådant som skapar sekter, förtryck och ojämlikhet. Det är basen för diktaturer, intolerans och var grunden för det sovjetiska systemet. För Sundborg finns inget hos Marx som kan diskuteras, som kan ifrågasättas och omtolkas. För då förändras den marxistiska läran och blir falsk. De som gör detta kallas revisionister av Sundborg. Det brukade vara ett skällsord som stalinister och marxister på 1970-talet använde mot alla andra inom vänstern som inte omfattade den sanna läran så som den formulerats av Marx, Lenin och Stalin, alternativt Marx, Lenin, Stalin och Mao.

Specifikt angriper Sundborg marxister som Sandro Mezzadra, Brett Neilson, Beverley Skeggs, Ramón Grosfoguel, Slavoj Zizek, Vivek Chibber och Erik Olin Wright. De är inte ens marxister och helt kalrt revisionister enligt Sundborgs lära om den enda sanna marxismen som i hans tappning självklart omfattar Marx, Engels, Lenin och Mao. Oh för Sundberg var Sovjetsystemet den sanna socialismen som byggde på den sanna marxismen. HAns resonemang är så befängt att det främst bör läsas som en komedi.

För den som nu finner min kritik av Sundborg alltför raljant och ytlig så finns det också andra kommentarer till hans inlägg såsom Carl Wiléns svar i Parabol. Det är mer intellektuellt och teoretiskt:

Eftersom vi ägnade mycket tankemöda åt denna fråga under arbetet med boken är det emellertid med viss förvåning som vi tar emot nyheten om att av de 37 teoretiker som presenteras i SMT är ”endast ett fåtal … verkligen marxister”. Inte ens kapitlen om välkända teoretiker som Robert Brenner, Vivek Chibber och Kevin B. Anderson hör hemma i boken, får vi lära oss av Sundborg.

Inför den tredje upplagan kanske vi borde överväga titeln ”Samtida renegater”?

Även om vi nog skulle föredra att behålla den ursprungliga titeln blottlägger Sundborgs inlägg att oenigheten i det här fallet inte i första hand gäller vilka specifika teoretiker som borde ha inkluderats i SMT, utan frågan om vad marxismen är och hur den bör förstås och användas, både som teori och praktik.

För det första ger Sundborg uttryck för vad vi inspirerade av hans eget språkbruk skulle kunna kalla för generalstabsmarxism i förhållande till den strategiska frågan om hur fler ska kunna lockas ta sig an den marxistiska traditionen. Att detta förhållningssätt skiljer sig i grunden från våra ambitioner med SMT stämmer bra.

För det andra förbinder han sig, när han försöker skilja sanna från falska marxister, till ett recept bestående av tre teoretiska måttstockar. Vi kan kalla dessa för analytisk purism, idealism och mekanistisk reduktionism, samt tillägga att ingen av de författare som vi presenterar i SMT skulle acceptera dem.

Smolket i bägaren för Sundborgs egen del är att han genom denna kombination av strategi och måttstockar verkar ha lyckats med konststycket att underkänna sitt grundläggande ärende: att övertyga oss om att det bara finns en marxism.

[…]

Vi redaktörer vill gärna tro att de flesta som läser SMT landar i slutsatsen att dessa frågor kräver vår uppmärksamhet, snarare än i föreställningen att marxistisk teori är som en bruksanvisning till en möbel inhandlad på IKEA, som man antingen kan lyckas eller misslyckas med att följa.

Analytisk-puristisk, idealistisk och reduktionistisk-mekanistisk generalstabsmarxism – även om jag inser att det inte är en tilltalande benämning ur stilistisk synvinkel bedömer jag inte att vi behöver säga så mycket mer om Sundborgs uppfattningar.

[…]

Sist men inte minst är det värt att upprepa vad vi skriver i SMT om den marxistiska teorins begränsningar. Vad vi skulle behöva allra mest är att den marxistiska teorins renässans följs av en renässans för ”organisationer och rörelser som – till skillnad från dem vi sett komma och gå sedan finanskrisen 2007–2008 – kan överleva längre än några månader eller år och som kan ta sig an, omtolka, erövra och omsätta den marxistiska teorin i konkret politik i riktning bort från förtryck, exploatering och dominans.”

För den som håller med oss om behovet av sådana rörelser och organisationer står det fritt att välja bland de strategiska resurser som står till buds: Sundborgs marxism i singular eller något av de alternativ som SMT syftar till att öppna dörren för, som i sin tur kan leda vidare till hela den rika floran av marxistiska teorier som inte fick plats i vår bok.

Läs mer:

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Kazimir Malevitj.


Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

3 svar på “Den enda sanna marxismen”

  1. En gång i tiden – för mycket längesedan – försökte jag inta ett marxistiskt förhållningssätt till samhällsutvecklingen men det är väl bara att erkänna att jag inte fick ihop det. Ett av mina stora problem var marxismens endimensionella karaktär och resonemangen om makt och förhållande till produktionsmedlen. T.ex. satt i perspektivet till välfärdsstaten med alla dess av oss alla anställda ”välfärdsarbetare” och försöken att ur något sorts maktperspektiv inlemma dessa inom marxistiska förhållningssätt. Detta blev för mig bara ”helgalet”.

    Lägg där till att Marx byggde sin teori på den tidiga industrialismens och centraleuropeiska/brittiska förhållanden där feodalismen varit förhärskande under århundraden. När industrialismen tog fart uppstod mycket snart skiktningar med en växande andel teknokrater (företrädelsevis tjänstemän och ingenjörer) men också bland dem vi traditionellt kallar arbetare med alltifrån yrkesutbildade ”experter” till outbildade ”hantlangare”. Redan Engels resonerade om det sistnämnda i termer av ”arbetarklassens aristokrati”. Denna mycket heterogena sammansättning av verksamma inom industrin lyckades aldrig, enligt min bestämda mening, marxister fullt ut inkludera i teoribygget. Följden blev en ideal modell som divergerar högst väsentligt från verkliga förhållanden. Användbarheten hos en sådan modell är inte särskilt stor …

    I ett snävare perspektiv och som ett tankeexperiment har jag ibland ställt mig frågan vad som hänt om Marx byggt sin teori på svenska förhållanden under 1800-talets mitt. Sannolikt hade han då funnit ett land dominerat av ”småborgare” eftersom en ansenlig del av vårt lands befolkning vid denna tid var småbrukare i besittning av kapital, om än begränsat, i form av mark och/eller boskap. Med detta inte sagt att Marx borde utgått från svenska förhållanden men det visar ändå på marxismens endimensionella karaktär.

    För mig är och förblir marxismen i huvudsak en historisk ”relik” från en annan tid utan större värde i dagens samhällsdebatt.

  2. Även Marx lär ju ha hävdat att han inte var marxist. Dvs han avsåg inte att bygga en kyrka på en samling dogmer. Han var fullt underkunnig om att ingen analys är den sista. Att verkligheten förändras och ständigt måste omtolkas.

    1. Ja, Marx skulle nog rotera i högvarv i sin grav om han vetat hur hans ”dogmatiska” efterföljare förvaltat hans arv.

      Marx antog ett vetenskaplig perspektiv som utgick från det samhälle som tog form under industrialismens barndom. Hans modell var inte perfekt (inga modeller är perfekta) och förvisso förenklad även på ”tiden det begav sig” och i huvudsak tillämplig för länder med ett feodalt arv men modellen hade tveklöst en relevans.

      Horder av dogmatiska efterföljare låste sedan sin utgångspunkt från Marx tidsålder och vägrade ta in uppenbara fakta från samhällets utveckling. Dessa dogmatiker ägnade/ägnar sig inte åt vetenskap eller ens kvasivetenskap utan åt något som saknar förankring i den reella samhällsutvecklingen under mer än 150 år. En total oförmåga att ta in omgivningen. För att sammanfatta handlar det om ren dumhet.

Kommentarer är stängda.

Your post must include a link to this post.

How does this work?
För att kommentera med ett inlägg på din egen webbsajt skriv en URL till artikeln på din sajt. Artikeln ska innehålla en länk till denna post. Ditt svar kommer sen att synas på denna sida (efter att den modererats). För att uppdatera ett svar så radera din post och skriv in postens URL igen (Läs mer)