Fler stora däggdjur – för ett bättre klimat

Under den första halvan av 1900-talet dök antalet gnuer i Serengeti till rekordlåga nivåer till följd av ett omfattande utbrott av boskapspest. Från 1960 började gnupopulationen att återhämta sig, och deras bete och tramp förbättrade markens bördighet och minskade förekomsten av bränder på savannen. En amerikansk studie visade att effekten av detta var så stark att gnuns återkomst omvandlade marken till en kolsänka. I vidsträckta slättområden som en gång varit en källa till koldioxidutsläpp lagras det nu in mer koldioxid än vad som avges – så mycket mer att det kompenserar för en hel del av Östafrikas årliga utsläpp via fossila bränslen.

Historiska förluster av populationer av stora däggdjur (> 40 kg) visar sig i allt högre grad vara kopplade till storskaliga förändringar i hur jorden fungerar. Att återställa ekologiska funktioner i ett område genom att återställa lokalt utdöda eller kraftigt försvagade populationer av stora däggdjur kallas rewilding, ”förvildning”. I artikeln av ekologer från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Utrechts Universitet, Nelson Mandela University och University of New Mexico ges flera starka belägg för att ”förvildningsåtgärder” kan ha en dämpande inverkan på klimatförändringen, till exempel genom inlagring av stora mängder koldioxid i ekosystem.

– Ett annat slående exempel är de stora däggdjurens roll i spridningen av frön från tropiska lövträd, förklarar Joris Cromsigt, som är ekolog och verksam vid SLU och Utrecht University, och förstaförfattare till artikeln, i ett pressmeddelande. Ju hårdare ved ett trädslag har, desto mer kol tar trädet upp. Men ju hårdare ved, desto större är fröna, och desto viktigare är de stora däggdjuren för fröspridningen.

– Ny forskning visar att förluster av stora däggdjur kan orsaka en tioprocentig minskning av koldioxidinlagringen i tropiska skogar i vissa delar av världen. Att återställa och bevara tropiska skogar är en ofta framförd strategi för att motverka den globala uppvärmningen, och det verkar som att ”förvildning” kan göra denna strategi än mer effektiv.

Cromsigt ger ett tredje exempel:

– På nordliga breddgrader lagras mycket kol i ständigt tjälad mark, permafrost. Under global uppvärmning tinar permafrosten, vilket frigör betydande mängder växthusgaser. En av uppvärmningens följder är att buskar blir ett allt vanligare inslag på tundran, och de mörkare buskarna absorberar mer solvärme än gräs, vilket påskyndar upptiningen av permafrosten och leder till mer uppvärmning. De stora betande däggdjuren i den nordliga faunan, t.ex. ren, myskoxe och Przewalskis häst, kan motverka förbuskningen av tundran. Att återinföra dessa däggdjur där de har försvunnit kan alltså också bidra till att bekämpa global uppvärmning.

Om resonemangen från forskarna skulle vara riktiga så borde också nötboskap (kor) kunna bidra till att motverka klimatförsämringar och pratet om deras negativa klimatpåverkan vara delvis falskt. Både gnuer, myskoxar och renar är idisslare precis som nötboskap och borde enligt köttmotståndarnas uppfattningar därmed bidra till växthuseffekten och klimatförsämringarna. Alternativet är att forskarna har fel om de stora vilda däggdjuren och inte har beaktat utsläppen av metan från idisslarna. Men det har de gjort och därmed faller argumenten för att nötkött skulle vara en stor klimatbov delvis även om forskarna konstaterar att nötboskap medför högre utsläpp av växthusgaser än vilda mindre idisslare som renar och antiloper. Tam nötboskap innebär högre växthusgasutsläpp än vilda mindre djur även om de senare är idisslare.

Det bästa vore därför enligt forskarna att öka de vilda förekomsterna av elefanter, kameldjur och uddatåiga hovdjur som tapirer, noshörningar, hästar och åsnor. Trots att renar är idisslare menar forskarna ändå att fler renar skulle bidra till att dämpa uppvärmningen av jorden. Det innebär också att det blir ännu viktigare att rädda det som finns kvar av vilda betande djur i världen.