Det är inte varje dag man hotas till livet.

Inte i Sverige. I Sverige brukar man känna sig trygg. Det kände jag mig inte när jag gick omkring i Göteborg under toppmötesdagarna förra året. I de stora demonstrationerna var jag trygg, vi var många och de våldsammaste typerna, dom i uniform, syntes inte till. Men hotad till livet blev jag bara en gång under dessa dagar, det var när toppmötet var över, vi skulle bara åka hem. Det var på lördagkvällen på Schillerska gymnasiet.

Och den som ytterst hotade mig, som skickade beväpnade män att hota mig till livet, det var en man jag träffade flera gånger under de aktuella dagarna, en man som jag satt i möten med. En man med järnansikte och kalla ögon, en av de obehagligaste människor jag mött i hela mitt liv. Denne man var kommenderingschef under de aktuella dagarna. På lördag morgon bad han om min hjälp, på lördag kväll belönade han mig för denna hjälp genom att skicka tungt beväpnade män för att hota mig till livet.

"Vaknar av ett brak och stirrar mot dörren. Där står militär med ett ett automat-

vapen riktat mot mig. Ovanpå vapnet finns en lampa monterad som lyser mig i

ansiktet så jag inte ska kunna se klart. Han skriker att jag ska titta bort, han

skriker att jag inte får ta något när jag famlar efter mina glasögon. Han skriker

att jag inte får röra mig. Efter en liten stund säger han till mig att sätta

händerna i nacken, att resa mig och gå sakta baklänges ut ur rummet. Mitt ena ben

sover och jag tänker att om jag ramlar eller trampar snett kommer han att skjuta

mig. När jag är framme i dörren tar han tag i mig och trycker ner mig på golvet.

Samtidigt skriker han regelbundet att jag ska titta ner och ha händerna i nacken.

Får ligga en stund på golvet, tunga skor går omkring, blir sen flyttad en bit.

Efter en kort stund igen kommer någon och befaller mig att res mig samtidigt som

han säger att jag ska titta i golvet. Det verkar som om de hela tiden agerar så

att vi inte ska se vilka de är. Jag leds till en plats ovanför de stora trapporna

i skolan där jag slängs ner på golvet igen. Ligger där en stund varefter jag

hämtas av några som jag upplever vara vanliga poliser. Jag släpas ner för trappan

och ut på gården där det redan ligger många människor uppradade på den blöta

marken. Jag slängs ner i kanten av en rad och hamnar med magen bar i vätan. Hör

hela tiden polisen skrika och gorma saker som "Visa ingen barmhärtighet med de

svinen", "Jävla terrorister". De skriker också hela tiden åt folk att hålla

käften, att ligga still och till utlänningarna diverse okvädningsord. Har ingen

person på min vänstra sida, bara en på min högra. Jag hör dem säga att nu har vi

hittat en till, nu har vi tagit totalt 78 stycken. Efter en stund går de runt och

skriker en fråga om man är svensk. När de kommer till mig och jag svarar svensk

rycks jag upp och förs iväg till en vägg där jag får stå med händerna mot väggen

för att visiteras. De två poliser som sköter detta verkar ganska lugna. Får ta

upp min leg själv ur plånboken. Frågar dem vad som händer med utlänningarna. De

säger att de som inte är svenska kommer att gripas och föras till häktet. Jag

kräver att få bli gripen också för jag vill övervaka vad som sker med

utlänningarna. Vi ska se vad vi kan ordna säger dom. Därefter förs jag iväg till

en maskerad polisman med videokamera. På väg dit möter jag Annicka och vi hejar

på varandra. Jag videofilmas och han som gör det säger hela tiden en massa

förolämpningar och försöker provocera. Han frågar var mina glasögon är. Därefter

förs jag ut på Karl Gustavsgatan och blir tillsagd att gå rakt söderut. Trots det

svänger jag på Engelbrektsgatan för att ta mig till Lagerhuset. Passerar därvid

en linje med kravallpoliser bakifrån. Ute på Viktoriagatan träffar jag två av

Simons kompisar och ber att få låna en telefon av dem. Ringer hem till Simon och

säger vad som hänt. Kompisarna säger att de under dagen tagits två gånger av

polisen. Går vidare mot Lagerhuset, möter en fotograf från GP och i hörnet med

Vasagatan några journalister."

Det är inte roligt att bli hotad till livet, det är en högst traumatisk upplevelse. När jag låg där på marken trodde jag att poliserna som gick omkring hela tiden hade vapnen uppe, hela tiden hade vapen riktade mot oss. Jag var rädd för mitt liv, det är den verkliga sanningen. Jag var utlämnad åt anonyma aggressiva människor som verkade ha tappat kontrollen. Det kändes som att vara förflyttad till Pinochets Chile, som om polisen infört ett lokalt undantagstillstånd i Göteborg. Där polisen kunde göra vad dom ville mot alla i svarta kläder, mot alla de upplevde som demonstranter eller aktivister. Det känns ännu, varje gång jag pratar om det går pulsen upp och jag blir svettig, varje gång jag ser en piketbuss från polisen blir jag nervös. Precis som alla av oss 78 från Schillerska har gjort eller borde göra har jag pratat med psykolog. Och jag har skrivit mängder för att bearbeta mina känslor kring det hela. Men en sak blir jag inte fri från, det är mannen med de kalla ögonen, mannen som bad mig om hjälp och sen skickade män med automatvapen mot mig som tack. Honom kommer jag aldrig att förlåta. Poliserna på plats, de blir nu åtalade och det är bra, det är rätt och riktigt. De ska straffas för det de gjort, för de övergrepp de begått. Dem har jag redan förlåtit. Men jag tycker inte han med de kalla ögonen ska slippa undan. Han borde också få sitt straff.

Anders Svensson