Mina redogörelser för händelserna vid Victoriabron, Göteborg, vid
EU-toppmötet 2001.

På fredag morgon vaknar jag och min kusin/farbror Leonard hemma hos mig, dit
vi hade dragit oss efter gårdagens oroligheter vid Hvidtfeltska och den stora
demonstrationen mot Bush. Vi hade inte fått nyheterna från Avenyn ännu, utan
beslutar oss att gå ner till stan. Klockan är nu c:a 11 på morgonen. Vi
kommer ner till ett förstört Avenyn, men inte tillnärmelsevis lika förstört
som många sa. Vi vandrar ner mot bron över vallgraven, en bit ner på avenyn,
där vi ser att två poliskedjor har ställt upp en massa kravallstaket, för
att hindra folk att komma över bron. Vi undrar varför, men beslutar oss att
gå runt istället. Sagt och gjort, vi går bort mot kungsparken och går över
på den närmsta bron, och bort till andra sidan av den avspärrade bron. Där
träffar vi några av Leonards kompisar. De berättar lite om vad som hade hänt
på morgonen. Jag och Leo börjar röra oss längs vallgraven, bort mot Sociala
huset och Victoriabron. När vi når området där vi kan börja se Fritt Forum,
upptäcker vi att Polisen har stängt in en liten del demonstranter mellan två
poliskedjor och vallgraven/muren till sociala huset. Vi beslutar oss för att
gå runt huset för att se vad som händer vid Fritt Forum. Vi tar oss ganska
kvickt över och runt området, så att vi är på samma sida som Fritt Forum
området. Väl där avviker Leonard för att det blev oroligheter en lång bit
bort och någon av hans vänner var där: han försvinner iväg.

Jag är ensam kvar, förutom en massa fotografer, turister, ungdomar och
annat. I parken på andra sidan verkar det vara lugnt, medan mer poliser
anländer till platsen för att, som jag trodde, spärra in den gruppen med
svartklädda och andra demonstranter, som de höll inspärrade mellan kanalen
och en mur. Samtidigt står en poliskedja och blockerar så att folket från
Parken inte kan ta sig över till Fritt Forum sidan. Jag är inte speciellt
orolig, utan tar mig bortåt till Fritt Forum för att läsa vilka som ska
tala. Ser någonting som verkar intressant, så jag beslutar mig att vänta på
denna talare. Jag går ut utanför området igen och sätter mig på en ställning
av något slag. Träffar några vänner och diskuterar lite med dem. Plötsligt
börjar polisen röra på sig, släpper gruppen dom hade tagit fast och istället
börjar ett flertal poliskedjor komma fram mot den stora trevliga hopen med
människor som njöt av vädret och dagen, och ytterligare poliser rusar runt
för att ringa in dem. Jag finner mig själv slagen av den plötsliga händelsen,
och börjar ta mig bort till Fritt Forum där polisen inte har gått in, och
inte heller kommer de gå in där under hela processen. Fritt-Forum vakterna
informerar om att området är säkert och polisen inte får gå in där, men de
gör ingenting för att folket utanför inte ska bli tagna. På vägen dit kommer
dock 3 poliser och springer upp till sidan av Fritt Forum, vid ingången, och
innan jag riktigt har förstått, har jag fått ett teleskopbatongsslag i
bröstet och kommandot "BACKA!" skriket i ansiktet på mig av en mkt. storväxt
polis. Jag börjar backa, in mellan ett tält och vallgraven, bröstet värker
något otroligt. Jag, tillsammans med kanske 3-4 andra, trängs in där och
börjar ta oss mot Victoriabron. Samtidigt dyker det upp poliser på andra
sidan tältet, 2 eller 3 stycken, som skriker samma kommando åt oss "BACKA".
Det vill säga, backa in i deras kollega som verkar tycka om att slå ungdomar
med batong är någonting han kan tänka sig att göra oftare, om han bara får
skrika lite till dom också. Vi är alltså instängda mellan poliser på båda
sidor, och båda grupperna skriker att vi ska backa. När vi försöker förklara
att det är polis på andra sidan också, slår dom oss upprepade gånger. Till
slut verkar myntet ramla ner, och poliserna som står vid Victoriabron verkar
förstå att det kanske är bra att släppa igenom ungdomarna. Sagt och gjort,
vi blir inträngda på bron.

Väl på bron, så har polisen trängt ihop ungefär 150 personer, tätt packade
som sardiner, många är helt vanliga människor som inte förstår vad som står
på. Poliskedjan på andra sidan bron börjar tränga ihop oss, men vi tillåts
fortfarande att stå upp. Jag ber polisbefälet, eller någon som ger order
till de andra iaf. om att få ta mig till sjukstugan då jag har fåt upprepade
slag på samma ställe i bröstet, och det gör förbannat ont. Han säger
ingenting, ser inte ens på mig. En sekund senare låter han en dam och en ung
flicka gå rakt igenom. Jag står och lutar mig över räcket till bron, bröstet
värker något otroligt och jag har svårt att andas utan att få tårar i
ögonen. Vi förstår inte vad som händer, men att vi skulle bli arresterade
var otänkbart. Nu tränger polisen ihop oss ytterligare och skriker åt oss
att vi ska sätta oss ner. Jag sitter närmast poliserna, precis nedanför en,
tillsammans med två stycken journalister för ett nättidning som har sin
redaktion i närheten. Bakom mig sitter en grupp ungdomar som har rest till
staden för att demonstrera, och till vänster sitter engelsk man som jobbar i
området. Han är mycket upprörd på polisen och vi diskuterar lite, han verkar
dock ta det hela som ett skämt. Han påpekar till polisen att han kommer för
sent till jobbet, men de lyssnar inte. Vi blir sittandes där ett bra tag.
När vi frågar varför vi har blivit inträngda svarar de med "Paragraf 13".
Jag tar upp min utskrivna Paragraf 13 från Polislagen, tagen direkt från
lagverket. Läser upp hela för polisen. Pekar på det som står där och
berättar att det dom gör nu är olagligt, dom bryter mot sina egna lagar,
iaf. om de förklarar det hela med Paragraf 13. Jag lugnar ner ungdomarna som
satt bakom mig, de håller på att bli panikslagna. Samtidigt samlas en massa
folk utanför avspärrningarna som protesterar, och i parken på andra sidan är
det rejäla oroligheter med ständiga chockar av polishäst och polishundar.

En man ställer sig upp, han pratar bara engelska, med stark brytning. Han
försöker förklara att han har kramp i benet och måste sträcka ut det. Detta
svaras med skrik av "SÄTT DIG NER" på svenska. Ingen förstår att han inte
talar svenska. Jag och ett par andra försöker förklara detta till polisen.
Mannen blir slagen på benet av polisen som stod närmast honom. Snart börjar
de inspärrade skandera saker, ganska aggressivt, men jag vill inte att det
ska bli oroligare, så jag uppmanar till lugn. Folket tystnar, och istället
sjunger vi lite sånger. Snart blir Poliskedjan avlöst, och jag frågar
Polismannen som ställt sig framför mig varför de håller oss här. Han svarar
( ! ), och säger att han inte vet någonting, de har just kommit från
stationen och blev kommenderade att hålla en grupp ungdomar på en bro. Sedan
pratar han inte mer, på order av befäl. Jag ser några av mina vänner på en
annan del av bron och försöker få kontakt, de märker dock ingenting. Jag
diskuterar en hel del med mina nyfunna vänner som sitter runtomkring mig.
Förklarar att polisen inte får göra så här och att dom troligtvis kommer
släppa oss eller köra ut oss härifrån och släppa oss direkt. Samtidigt
börjar bussar dyka upp, först endast en. Nu har vi suttit där ca. 1 timme.

Vi märker att de nykomna poliserna är mycket lugnare än de förra, även om de
inte får prata, och inte vet någonting. Sakta börjar de ta ut folk från de
inspärrade, visiterar dom ( högljudda protester hörs från de kvinnliga
inspärrade som vill ha kvinnor som visiterar dem, detta ignoreras totalt av
polisen som fortsätter ta en efter en. I början tar dom endast folk som ser
misstänkta ut, och jag säger att jag tror de endast kommer arrestera ett par
stycken av oss, då de bara kört fram en buss. Mina förhoppningar krossas då
2 till bussar anländer och mer och mer folk blir visiterade och förda in i
bussarna. Inom kort förs jag upp av två ganska trevliga poliser, som pratar
lite med mig, och visiterar mig under lugna former. Poliserna som genomförde
aktionen verkar inte vara kvar på platsen, då ingen vet någonting. Vi blir
satta på den andra bussen av tre, jag sitter tillsammans med en dansk
punkare, ett par ungdomar från stockholmsområdet, en vegantjej och ett par
andra, av vilka några har mobiltelefoner, som de genast börjar använda för
att ringa folk. Snart kommer en polis upp och stoppar dem.

Bussen börjar köra, samtidigt som området blir oroligare och oroligare,
polisen verkar frukta för sin egen säkerhet. På andra sidan bron har en
polisbil blivit stulen, en ganska lustig händelse i sig. Stora mängder
demonstranter har anlänt, och när bussen kör förbi möts man av många starka
scener, mängder och åter mängder av människor står längs vägen med
knytnävarna i luften, som ett tecken på att vi inte är ensamma, detta pågår
i hela innerstan, överallt där vi blir transportade ser man knutna nävar i
luften. Då känns allt bra, när man vet att tusentals människor står på ens
sida och vet vad som hände, människor som inte läser allt i tidningarna och
tror på det.

Under resans gång bekräftas våra misstankar, vi ska bli tagna till Kviberg
och bli arresterade. Polisen som åker med oss vet ingenting, men han är
förhållandevis ganska trevlig, till skillnad från Polisen längst fram i
bussen, som högljutt förbjuder alla att röra på sig, och plötsligt blir en
man som ställt sig upp för att påkalla uppmärksamhet, jag tror att han
behövde använda toaletten i bussen, slagen av nämnda polis. Bussen är
olidligt varm, många lider av vätskebrist och undrar när vi är framme. Till
slut når vi barackerna i Kviberg, där vi får gå på toa. Tjejer tas till
Socialens toaletter, medan killarna får bara pissa bakom huset.
Diskriminering? Vem vet. Vi får iaf. berättelser om att tjejerna blev
behandlade mycket väl av Socialens arbetare. Vi blir förhörda, blir av med
alla våra saker. Jag blir även av med mina skor, min skinnrock, min jacka,
och allt annat, jag är endast klädd i ett linne och inne i baracken är det
kallt. Många andra får ha kvar sina jackor och skor. Vet inte varför de tog
mina. De tar kort på oss och tar våra personuppgifter, dock kollar dom inte
leg. utan går helt på det vi uppger. Säger att vi ska få tillbaks fotona.
Leds in igenom trånga gångar till den stora baracken där de har ställt upp
stålburar som har ca. 30 pers i varje bur, helt omgärdade av galler. Blir
placerad i en med endast äldre killar. Folk informerar mig om att socialen
kommer och hämtar folk som är under 18 och de blir släppta tidigare. Som tur
är har jag inte fyllt arton ännu, så jag har väl tur antar jag. Folk får
chans att gå på grisiga toaletter bakom huset.

Jag försöker diskutera med en kvinnlig polis som vaktar våran cell, hon
kommer bland annat med denna intelligenta observering, "Vi kan inte göra
allting vi vill, vi har inte resurser, vi skulle egentligen vilja spärra in
alla sådana som dig, så skulle vi ha det lugnt". Jag frågar, "Vadå, sådana
som jag?". Hon svarar: "Alla ungdomar som bara förstör".

Polisens medvetenhet är underbar, don't you say?. Sedan förklarar hon att vi
visst har brutit mot Paragraf 13, annars skulle vi inte vara där, och att vi
säkert har gjort olagliga saker. Sedan ändrar hon sig och säger att hon inte
vet någonting och kan inte uttala sig.

Jag försöker sova en liten stund, men fryser alldeles för mycket för att
kunna sova ordentligt. Efter ett par diskussioner med mina kamrater i cellen
om polisens agerande är jag säker på att det är sådana här saker som fick
våldet att trappas upp. Folk som inte har gjort någonting och aldrig trott
illa om poliser får här ett brutalt uppvaknande, och många säger sig vara
tillräckligt förbannade på polisen för att göra mer än bara lydigt bli
inspärrade. Jag lämnar resten osagt, men folk var redigt förbannade. Till
slut kommer socialarbetare och tar hand om de som är under 18 år. Då har vi
suttit i cellen i tre timmar, totalt varit inspärrade i 5 timmar. Först
måste vi dock igenom en poliskontroll där de ska ge oss tillbaka våra saker.
Vi, som är mig själv och en fotograf för IMC från Finland, träffar ett
polisbefäl som har åsikter som helt strider mot mina, han anser att om vi
inte accepterar att vi blir arresterade ska vi inte vara på stan alls dessa
dagar, och att det är helt normalt att man blir arresterad för ingenting.
Sedan går jag förbannad därifrån, med alla mina saker. Johna ( som
Finländaren heter, tror jag. Kommer inte riktigt ihåg ) har fått sin film i
kameran beslagtagen. Jag blir tagen till deras kontor i en byggnad nära
barackerna. Där får man ringa hem, jag ringer min syster och rapporterar om
läget. Sedan möter jag några nyfunna vänner där, vi sätter oss, äter lite
kex och kakor, dricker lite saft osv. Till slut beger vi oss därifrån, och
kommer ut på gården. På vägen ner mot spårvagnen utropar någon "Men! Det är
ju Maritas son", och där står några Syndikalistföräldrar med en bil som var
på min mors 50-års fest. De känner igen mig, och de berättar att de bjuder
alla som har varit inspärrade på mat och dricka och liknande. Vi får
blåbärssoppa och bröd. Sen kommer det polis och kör bort dom under
motiveringen att dom är för nära barackerna. Vi beger oss därifrån och in
till stan igen.

- Simon Lindman Svensson, 17 år.