En möjlig socialism - del 1

En ny vänster bör ha uppfattningar om hur socialismen kan organiseras på ett bra, vettigt och demokratiskt vis. Det handlar å ena sidan om det politiskt demokratiska systemet, men också om produktionssystemet. Det sistnämnda kommer jag inte att beröra i detta inlägg utan det kommer att beröras i ett annat inlägg.

Grunderna i ett politiskt system i ett socialistiskt samhälle bör vara en kombination av rådsstrukturer och representativa parlamentariska strukturer. Vidare bör det finnas möjlighet att bilda nya partier och organsiationer helt fritt. Risken med enpartisystem är uppenbar, det utvecklas lätt till ett byråkratiskt styre där all form av opposition undertrycks. Sovjetexperimentet tycker jag visar detta på ett övertydligt sätt.

En grundförutsättning för ovanstående och för en fungerande socialism är naturligtvis att det finns ett organiserat samhälle. Total anarki kan inte utgöra grunden för ett socialistiskt samhälle. Det kommer att finnas styrande och styrda, förtroendevalda och väljare. Det kommer att finnas statstjänstemän och proffspolitiker. Allt annat är opraktiskt.

Den parlamentariska strukturen kan vara sådan att man har ett parlament som består av två kamrar (Se Daniel Bensaid, Return of Strategy, François Sabado, Elements of a Revolutionary Strategy). En som utses i traditionella parlamentariska val och en som utgör ett slags centralt råd, utsett av lokala råd. På internationell nivå får man väl tänka sig ett slags generalförsmaling al la FN, fast där olika ingående enheter (länder) har röster i förhållande till hur många invånare de representerar.

I alla församlingar bör också finnas gränser för hur länge man får sitta i ett sträck och hur länge man måste göra uppehåll mellan två perioder. Ett sådant system är en del i att motverka uppkomsten av byråkratier inom de enheter som samhället är organsierat i. Kortare tider är möjliga på lokal nivå, längre tider behövs på nationella och internationella nivåer.

Dessutom bör den parlamentariska strukturen och rådsstrukturerna kombineras med folkomröstningar som är beslutande. En form av direkt demokrati som ytterligare kan vitalisera och demokratisera ett samhälle.

En procedur för att avsätta politiker under gällande mandatperiod bör också utvecklas för att kunn användas om politiker grovt misskött sig i förhållande till sina väljare och det mandat man valts på.

Läs mer: Strategi för vänstern, Trotskijs marxism

Intressant?
Andra bloggar om: Socialism, Vänstern, Arbetarråd, Parlamentarism, Trotskism, Daniel Bensaid, Ernest Mandel, Francois Sabado, Politik
-------------------------------------------------------------------------
Intressanta blogginlägg med beröringspunkter till detta inlägg: Venezuelas växande inflytande, Correa i Ecuador.

Moderaterna backar

Senaste opinionsundersökningen visar precis smma sak som alla gjort under en längre tid. Svenskarna vill inte ha nyliberal politik. Svenskarna vill inte ha en politik som riktas mot de fattigaste, mot de sjuka, mot de som befinner sig utanförskap.

Svenskarna vill inte ha en sån politik, vare sig det är sossarna som för den, eller borgarna. Alla regeringar med nyliberal politik kommer att fall i nästa val. Oavsett om det är borgerliga högerregeringar, som den nuvarande alliansen, eller regeringar med socialdemokratisk majoritet.

Det spelar i det sammanhanget ingen roll att Anders Borg fantiserar om ett "värderingskifte". Nåt sånt visar inte opinionsundersökningarna. Folk iSverige vill fortsatt ha en politik som bygger på solidaritet. Inte en politik som bygger på egoism, egenintresse, kortsiktighet och att man trampar på andra. Dvs folk vill inte ha den politik som den borgerliga regeringen står för.

Att man inte tänker röra den alltför dåliga arbetsrätt vi har i Sverige förbättrar nog inte läget. Jag tror att det bara är en taktisk åtgärd från moderaterna. Man vill inte reta upp stora grupper av löntagare.

Inte heller förstår man att man faktiskt redan gjort det. För i stort sett alla arbetare i Sverige känner någon ellr har en släkting som förlorat stort på den nuvarande regringens politik. eftersom alliansens regeringen består av folk utan insyn i vanligt folks, arbetares liv, inser man inte att den som är arbetare idag är utsliten i morgon. Att straffa den som inte längre kan arbeta på grund av att man arbeta så hårt tidigare i livet är inte något som svenska arbetare tycker är speciellt bra.

Om borgare och socialdemokrater har samma politik hjälper det inte att byta ut dem mot varandra varje val. Det behövs alltså nåt annat. En del människor tror att detta något är Sverigedemokraterna. För min del vet jag att detta något är att rösta längre åt vänster. Därför måste det skapas ett bredare och bättre alternativ på den kanten än det nuvarande vänsterpartiet.

Borgarmedia: SVD1, AB1, SVD2, AB2, SVD3,
Bloggat: Esbati, Kulturbloggen
Andra bloggar om: Opinionsundersökning, Vänstern, Moderaterna, Regeringen, Alliansen, Anders Borg, Politik, Samhälle, Arbetsrätt,

Skåne Social Forum och vänstern

Läs rapporten från Skåne Social Forum av Erik Svensson på bloggen Biology and Politics. Det är en dräpande vidräkning vid "förnyarna" kring den gamle vänsterpartisten Ulf Nymark. Mannen som anser att SP är en sekt. Vilket jag naturligvis omedelbart gick i svaromål om.

Erik kritiserar också den av många så ansedda tidskriften Arena. Vänsterliberal som han kallar den. Suveränt. De anser sig ju själva vara "radikala" socialdemokrater. Men Erik har rätt. De är vänsterliberaler. Eller ska man kalla dem medelklassens banerförare. I detta sammanhang vill jag påminna om den gamla debatten mellan tidningen Internationalens Katarina Wikström och Arenas Karolina Ramqvist. Med ett inlägg av Mikael Wiehe.

Övriga inlägg i debatten:
Katrine Kielos, Hur höger kan Arena bli?
Karolina Ramqvist, Den riktiga vänstern - check
Katrine Kielos, Ännu mer om Arena
Elin Alvemark, Karolina Ramqvist
Svensson, Karolina Ramqvist går högerns ärenden?
Karolina Ramqvist, Mikael Wiehe läser Arena
Johan Sjölander, Varför dagens vänster suger
Erik Svensson, Roligt och träffande
Ali Esbati, Vänstern

Jag pratade på Skåne Social Forum om den europeiska vänstern och vad som behövs även i Sverige. Om breda vänsterpartier etc.

På Socialistiska Partiets hemsida finns en artikelsamling med en mängd inlägg kring detta. På bloggen har jag också skrivit en mängd inlägg på temat "breda vänsterpartier".

Andra bloggar om: Vänstern, Europa, Arena, Tidskriften Arena, Ulf Nymark, Vägval Vänster, SKåne Social Forum, Breda Vänsterpartier, Politik, Antikapitalism.

Arbetare och ungdomar för ett rött Europa!

Ett föredrag av mig på Skånes Sociala Forum i Lund om den europeiska revolutionära rörelsen, med utgångspunkt i kamperna i Frankrike de senaste åren.

I presidentvalet i våras fick den revolutionäre kandidaten Olivier Besancenot 1,5 miljoner röster (4,1%). Hur byggs en social och politisk front mot regeringen? Kommer fransmännen ännu en gång att gå ut på gatorna? Med förhoppningar om att föredraget ska inspirera till diskussion om hur vi med hjälp av våra kamrater i Europa kan bygga en revolutionär rörelse som lämnar det kapitalistiska samhället på historiens sophög.

Plats: Lördag 20 oktober, kl. 12-13.45, Mejeriet, Lund
Arr: Socialistiska Partiet, veckotidningen Internationalen, tidskriften Tidsignal

Läs mer om Socialistiska Partiets programpunkter.

Andra bloggar om: Vänstern, Europa, Olivier Besancenot, Socialistiska Partiet, Skånes Social Forum, Lund, Politik, Samhälle

Vilka väljare?

Vilka väljare vill man nå? Vilka väljare vill man slåss om? Vill vänsterpartiet forstätta slåss om medelklassväljare med miljöpartiet, ja då är Peter Erikssons utspel negativt för partiet. Men vill vänsterpartiet istället rikta sig mot arbetarklassen och börja slåss för deras intressen. Då är Peter Erikssons utspel bra.

Vill vänsterpartiet slåss om arbetarklassväljare med socialdemokraterna och sverigedemokraterna då är Peter Erikssons utspel ointressant egentligen. Det har ingen verkan i arbetarklassen. Miljöpartiet är inte direkt ett parti som appelerar till arbetarklassens intressen. Inte direkt ett parti som för arbetarnas talan.

Exempel från Europa visar att vänsterpartier, för att få framgång, bör hålla en hälsosam distans från regeringssamarbete med nyliberala socialdemokratiska regeringar. Några typexempel på detta är franska LCR och danska Enhedslisten. Motsatsen visar SV i Norge och PCF i Frankrike med sina tillbakagångar. Samarbete i regeringar med nyliberal politik leder till misslyckanden för vänsterpartier.

Därför borde vänsterpartiet gå vänsterut och istället för att fundera på att sitta i regeringen knyta kontakter med andra vänsterkrafter för att på sikt bygga ett vettigt alternativ för den svenska arbetarklassen. Ett sånt arbete är inte gjort på en dag. Det tar många mandatperioder och kommer att misslyckas om man sätter sig i en nyliberal regering. Men man bör på ett tidigt stadium, precis som Enhedslisten, deklarera att man kommer att stödja bildandet av en mp-s-regering, men säga att man inte stöder och inte kommer att stödja försämringar för arbetarklassen och vanligt folk.

I mitt tidigare inlägg länkade jag till vänsterpartisters inlägg i regeringsfrågan. Nu till vad några socialdemokrater säger: Erik Laakso, Sjölander, Jonas Morian.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, GP,
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Vänstern, Socialdemokraterna, Politik, Regeringsfrågan, Regering, Oppositionen

Att sitta i regering

Peter Eriksson inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bra. Vänstern i Sverige bör inte samarbeta med miljöpartiet.

För det är ju precis så som Ali Esbati skriver. Det finns sex borgerliga partier i Sveriges riksdag. Alliansen plus miljöpartiet och socialdemokraterna. Dessutom finns det ett sjunde parti. Ett reformistiskt vänsterparti utan arbetarbas, vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna inte har nåt alternativ till en borgerlig politik visades klart av debatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Man framstår som något av ett "snällare" borgerligt parti.

Esbati har rätt när hans äger att man inte ska börja en debatt med regeringsfrågan. Man ska börja med att diskutera hur man bygger ett alternativ. Hur man kan bygga ett brett antikapitalistiskt alternativ.

Trondheimsexemplet visar klart och tydligt hur mans både ska göra och inte ska göra. Man ska ha ett alternativ som klart och tydligt står för en vänsterpolitik. En politik som försvarar välfärden, arbetarklassen och de fattiga. Men för ett mindre vänsterparti är det i det läget klart att man också måste profilera sig gentemot det störer partiet. man får inte anpassa sig till en regeringspolitik som är allt annat än vänster. Inte heller får det framstå som om man tycker exakt lika dant som det större partiet. Detta är speciellt förödande för ett parti utan nämnvärd arbetarförankring som vänsterpartiet.

En diskussion om ett alternativ till den borgerliga politiken kan alltså inte börja i en diskussionen om regringsfrågan. Den måste börja i verkligheten och utgå från frågeställningen: Hur bygger vi ett alternativ i människors vardag till den borgerliga politiken. Därför tycker jag det är ointressant för vänsterpartiet att försöka komma med i en snällhögerregering med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Börja från början i stället. Bygg på arbetsplatserna. I bostadsområdena. I vardagen. Lämna en del av uppdragen i olika nämnder osv. Tänka brett och långsiktigt måste vara mottot för den svensk vänstern. Att bygga upp nåt nytt från grunden är det viktiga. I det arbetet kan inte vänsterpartiet vara ensamma. Det är dag att ta kontakter med småpartierna längre vänsterut.

Bloggat: Hanna Löfqvist, Josefin Brink, Ilona Sz Waldau, Rossana Dinamarca, Esbati, Approximatiom om vänsterpartiets budget,
Borgarmedia: DN, SVD, Fokus
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Politik, Samhälle, Peter Eriksson, Regering

Sjukhusspionen

Under den period som TV-serien Upp till kamp handlar om utspelade sig också affären med den s.k. sjukhusspionen. Här kommer sammanfatttningen från säkerhetstjänstkommissionens utredning:

Något samband mellan anställningen av ”sjukhusspionen” och IB har inte kunnat påvisats. Däremot torde kopplingen mellan Jan Lindqvist och den till IB på olika sätt knutne Leif Andersson ha varit besvärande nog. Särskilt det faktum att Leif Andersson endast någon månad innan Lindqvist avslöjades tillsammans med två andra socialdemokrater deltagit i en kurs i Elmérs regi, bör ha varit tillräckligt för att oroa personer inom både regeringen och SAP. Inte minst mot bakgrund av att partisekreteraren Sten Andersson och ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström, vid något tillfälle anslutit sig till kurssällskapet. Under kursen hade också Leif Andersson till Ingvar Paues överlämnat en lista på namn han fått från säkerhetspolisen, antagligen genom Jan Lindqvist. Under 1970-talet hade också Andersson och flera andra socialdemokrater i Göteborg haft löpande kontakter med Birger Elmér och Ingvar Paues. Samtalet gällde då ofta extremvänsterns aktiviteter på arbetsplatserna.

Säkerhetspolisen låg aldrig bakom några krav på att en särskild kontaktman skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Ansvaret för detta är enbart Leif Anderssons och motiven är inte alldeles lätta att förstå. Emellertid torde Andersson ha ansett det viktigt för partiet att få in en duglig person i förvaltningen. Socialdemokraterna inom Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) var enligt Andersson ”väldigt passiva” inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson medverkade därför till bildandet av en socialdemokratisk fackklubb där Jan Lindqvist omgående efter sin anställning kom att inta en framträdande position som sekreterare. Genom detta kom Andersson och Lindqvist att sammanträffa omkring en gång i månaden. Men det är också högst sannolikt att Andersson sett Lindqvist som lösningen på vad han ansåg vara påtagliga brister i säkerheten inom sjukvården. Flera av dem SÄKO talat med - personer som känner Andersson väl - har emellertid framhållit att man inte bör läsa in för mycket i detta; Andersson betraktas som ”gråsosse” och skulle, för vilken anställning som helst, alltid rekrytera en socialdemokrat.

För dem som gärna sett att IB låg bakom sjukhusspionen finns dock tröst. I början av 1974 hade Ingvar Paues frågat Leif Andersson om denne kunde sätta honom i samband med någon som hade goda kunskaper om extremvänsterns verksamhet i Göteborg. Andersson ordnade då så att Paues kom i kontakt med en socialdemokratisk ombudsman vid Eriksbergsvarvet, Bertil Levin. Det är ju numera känt att Birger Elmér och Ingvar Paues, i linje med vad JK Gullnäs kom fram till i sin utredning, faktiskt fortsatt med övervakning av svenska medborgare inom landet. Levin var en del av denna apparat. Hade det varit Levin och inte Lindqvist som avslöjats 1975 hade det blivit synnerligen problematiskt för regeringen, SAP och IB. Levin hade nämligen, till skillnad från Lindqvist, så vitt är känt ingen koppling till säkerhetspolisen.

Andra bloggar om: Vänstern, Övervakning, Socialdemokraterna, Upp till Kamp, 1968, Leif Andersson, Jan Lindqvist, Sjukhusspionen, Politik

Sista avsnittet i kväll

I kväll sänds sista avsnittet av TV-serien Upp till Kamp. Om jag ska gå efter artiklarna i dagens Göteborgs-Posten så komemr musikstälelt Sprängkullen att omnämnas i avsnittet. Sprängkullen var ett musikställe som skapades som en följd av Hagahusockupationen, något som också Ulf Bjereld nämner. Han berör också mordet på Cue Clubs ägare Styrbjörn Colliander.

På Sprängkullen fanns från början en del errare, men dessa kom senare att lämna föreningen som drev det stora allaktivitetshuset på Sprängkullsgatan. Sprängkullen var Sverige största proggtsälle och hade som mest cirka 5000 medlemmar. Det blev också ett av Sveriges största spelställen för proggens lillebror, punken. Den konsert som genom tiderna drog flest människor till Sprängkullen var Ebba Grön. Lokalen som låg på femte våningen överfylldes och när man gick på våningen under svajade hela taket när folk hoppade och dansade. En annan grupp som drog mycklet folk var Nationalteatern och när de spelade en hel vecka en gång gick jag en dag med 107 000 kronor i fickan till bankens servicebox.

Aktivisterna på Sprängkullen kom också att spela en central roll när det gäller en av Göteborgs mest framgångsrika politiska aktioner, Kungstorgsockupationen 1976.

Läs min andra inlägg med anledning av TV-serien Upp till Kamp: Hagahusockupationen, Arendalsstrejken, Menedsrättegången, Spanska konsulatet, Gudmundson gör sig dum, 68-vänstern, Stalinismens sjuka ansikte, Hamnarbetarstrejken 1974, IB-agenten

Göte Kildén i tidningen Internationalen.
Andra bloggar om: Vänstern, Musik, Sprängkullen, Hagahusockupationen, 1968, Cue Club, Göteborg, Ebba Grön, Nationalteatern, Hagahuset, Kungstorget, Kungstorgsockupationen, Upp till kamp

Så vinner vänstern valen

Genom att hålla till vänster. Lärdomen av det norska valet och speciellt resultatet i Trondheim för vänstern är att man för att kunna vinna val bör föra vänsterpolitik. En politik baserad på inflytande, solidarotet och gemenskap. Med satsningar på gemensam sektor, gemensam välfärd.

På riksplanet i Norge förlorade vänstern valet. Därför att man svek sina väljare. Därför att man förde en högerpolitik. En nyliberal högerpolitik som vanligt folk inte vill ha.

Samtidigt gick det dåligt för det mindre vänsterpartiet i Norge, SV. Även i Trondheim. Orsaken till detta var att de på riksplanet svek sina väljare och rusade åt höger. I Trondheim la de sig så nära det större vänsterpartiet, Arbeiderpartiet, så att det inte fanns nån anledning för väljarna att rösta på den mindre kopian. För mindre vänsterpartier gäller alltså att inte delta i regeringar med nyliberal politik och att inte lägga sig för nära ett större vänsterparti. Profilering är alltså nyckeln till framgång för mindre partier.

Slustatsen för Sverige är att Socialdemokraterna måste formulera en tydlig vänsterpolitik med tonvikt på gemensamma intressen och solidaritet. Privatiseringar och nedskärningar måste stoppas och utvecklingen vridas tillbaka till att det gemensamm ska ta hand om oss alla. Precis motsatsen till vad den förra socialdemokratiska regeringen gjorde. Och motsatsen till den nuvarande regeringens politik.

Vänsterpartiet måste gå längre åt vänster. Öppna upp sig för samarbete med de små vänstergrupperna (SP, RS). Handlar vi på detta sätt vi kan vi nå oanade framgångar för en solidarisk och rättvis politik i Sverige. En välfärdspolitik.

Läs mer: Nätverket för Gemensam Välfärd
Borgarmedia: SVD,
Bloggat: Sjölander, Aron Etzler
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Norge, Politik, Samhälle, Trondheim, Trondheimsmodellen

Vänstern och demokratin

Förekomsten av en liten vänstergrupp, som förmodligen inte ens finns, Kommando 365, har fått en del liberaler att tappa koncepterna och avslöja sig totalt. Det gäller dels Per Gudmundson som häromdan skrev en usel ledare i SVD och nu också Sakine Madon, en liberal som inte direkt gjort sig känd för sin briljanta logik och slutledningsförmåga.

Enligt henne är hela vänstern ansvariga för vad några Kungsbackaungdomar (eftersom det är Kungsbacka med total borgerlig dominans så är föräldrarna förmodligen oansvariga folkpartister eller moderater och mer ansvariga än vänstern för sina barns stenkastartendenser) häromsistens gjorde sig skyldiga till.

Enligt Madon är alltså alla som är mot den borgerliga regeringens politik ansvariga för stenkastningen i Kungsbacka. Frågan är när hon tänker anmäla mig eller för den delen Kalle Larsson. Det kanske blir bra med kollektiv bestraffning på samma sätt som efter Göteborgshändelserna. Alla som är emot regeringen döms till fängelse för stenkastning. Vilken bra lösning. Då kan Madine få billiga bokhyllor och möbler tillverkade i fängelset till sitt chica hem. Precis som i USA.

Bara upplysningsvis tänker jag också meddela att borgarna visserligen vann valet. Men det innebär inte att det helt plötsligt blivit inskränkningar i rätten att protestera mot det man tycker är fel. Demonstrationsfriheten är en grundlagsskyddad frihet och rättighet och Sakine Madon vill väl knappast inskränka den? Eller vill hon?

Inte heller förstår jag varför vänstergrupper som är anhängare av flerpartisystem inklusive en utvidgad demokrati form av demokratiskt inflytande även över företagen, delvis marknadsekonomi och mot stalinismen ska buntas ihop med de fåtaliga diktaturanhängare som finns kvar.

De slarviga och ologiska artiklarna kan bero på okunnighet hos de aktuella skribenterna. Eller så är det ren vilseledande propaganda a la Goebbels eller Stalin? Namnbyte kanske? Stalin Madon och Per Goebbels?

Bloggat: Feministisk vänstertjej, LOKE
Andra bloggar om: Demokrati, Vänstern, Regeringen, Alliansen, Sakine Madon, Per Gudmundson

Pol Pots närmaste man

Till slut har Nuon Chea gripits (det har inte varit omöjligt at hitta honom tidigare, rent fysiskt, men det har varit politiskt problematiskt att gripa honom). Fram till 1998, då han lämnade Röd Khmererna var han en av Pol Pots närmaste män. Och därför också i högsta grad politiskt ansvarig för det folkmord som ägde rum i Kampuchea. Det finns fler av förbrytarna från den tiden som fortfarande är i livet och på fri fot, exempelvis Ieng Sary och Khieu Samphan. Men förhoppningsvis hinner rättvisan i fatt dem också. Förhoppningsvis blir de också dömda för sitt ohyggliga brott.

Läs mer:
Ben Kiernan, Motsättningarna inom den kommunsitiska rörelsen i Kampuchea.
Mordet på Tha Thu Thau
Trotskismen i Vietnam
Texter om Vietnam och vietnamkriget

Borgarmedia: SVD
Läs också om en av de skurkar (stalinister, maoister) som har mage att kalla sig socialist och dessutom förneka Pol Pots folkmord, Jan Myrdal, samt om Vietnamrörelsen som i mångt och mycket hade en romantisk bild av de röda khmererna. Jan Myrdal har aldrig betytt något för mig, Mats Parners recension av Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen

Andra bloggar om: Vänstern, Vietnam, Vietnamrörelsen, Kampuchea, Kambodja, Pol Pot, Khieu Samphan, Röda Khmererna, Folkmord, Politik, Ieng Sary, Nuon Chea, Jan Myrdal, DFFG, FNL-grupperna

Hyllningar till Stalin lika fel nu som då

När MNW nu ger ut en skiva för att kunna tjäna lite pengar på uppmärksamheten kring TV-serien Upp till kamp har man med en låt av det rätt misslyckade och endast bland dåtidens stalinister omtyckta bandet Knutna Nävar. En låt som hyllar Stalin. Ingen storsäljare då, knappast intressant nu. Osmakligt då, ännu osmakligare nu. Det finns inga anledningar att smutsa ner en skiva, som i övrigt ser ut att bli bra med sådant skräp. Men vad gör inte skivbolag för att försöka tjäna pengar. Det vi ser är en av marknadsekonomins avigsidor. Kan man tjäna pengar på osmakligheter gör man det. (observera att MNW idag är ett helt vanligt privatägt företag).

Och frågan är om det är progg överhuvudtaget. Det ansåg/anser inte jag. Och jag jobbade i musikrörelsen, på musikrörelsens största spelställe, Sprängkullen i Göteborg.

Det fanns och finns en vänster som tar avstånd från Stalin och sån skit.

Borgarmedia: DN
Bloggat: Kulturbloggen
Andra bloggar om: Vänstern, Stalinism, Socialistiska Partiet, Socialism, Politik, Progg, Stalin, Sprängkullen, Musikrörelsen, Samhälle, MNW, Upp till kamp

Per Gudmundsons okunnighet

Det börjar nästan bli lite fascinerande att följa Per Gudmundsons olika kommunisthetsartiklar. Uppenbarligen saknar han all form av kunskap om vänstern i Sverige. Han klumpar ihop rörelser som Socialistiska Partiet (SP) med stalinister som Kommunistiska Partiet.

Han är totalt okunnig om att SP tillhör en internationell organsiation med parlamentariker i en mängd länder, som suttit i regeringen i ett av världen största länder. Att organisationen är anhängare av flerpartisystem osv. Att många av organisationens medlemmar i Sverige sitter på olika fackliga poster. Viktigaste vänstergruppen i Frankrike. Inte direkt nån sekt alltså. Om det vet han inget eller så försöker han bara i sin antikommunistiska renlevnadsiver att låtsas som han inte vet.

Och jag förstår inte riktigt vad det är för fel med att olika typer av vänsterorganisationer demonstrerar mot borgarregeringen. Och jag förstår inte heller att organisationer som är upenbart demokratiska, som Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet ska beskrivas som odemokratiska. Inte heller förstår jag vad det är för fel med att organisationer som är emot borgarregeringens nedskärningar samarbetar. Och kanske är det så att arbetare i Sverige tycker att det som herr Gudmundson kallar "tokvänstern" i själva verket har mer rätt än alliansregeringen. Att vänstern värnar arbetarklassen och de fattiga bättre. Så varför skulle man då inte samarbeta?

Andra bloggar om: Media, Vänstern, Regeringen, 18 september, 18-septemberalliansen, Politik, Per Gudmundson, Kommunisthets, Socialistiska Partiet

Stalinismens sjuka ansikte

Det tredje avsnittet av Upp till kamp visade sig var ett bra mycket bättre avsnitt än de två första. Framförallt mycket bättre än det andra avsnittet som jag tyckte var rent dåligt. Det sjuka hos stalinismen och errarna framgick klart. Och det betydligt mer friska hos de som ockuperade Hagahuset, den vänster som jag senare kom att tillhöra. Trots att även en del av dessa var medlemmar i det som idag heter Kommunistiska Partiet. Den vänster som kom att grunda Sprängkullen och som kom att spela en betydelsefull roll i Kungstorgsockupationen. Även errarrnas isolering när det försökte få ut arbetarna i strejk på Arendalsvarvet framkom väl.

Men vi alla som var med, vet att det var så mycket mer än errarna (även om de starkt dominerade vänstern i Göteborg) och maoisterna. Det var en bra tid, när vi hade framtidshopp, när vi kämpade. Det var inte bara stalinisternas sjuka människosyn. Inte bara deras devota hyllningar till massmördaren Stalin. Det var också det positiva hos andra vänstergrupper, hos kvinnorörelsen, hos musikrörelsen. Det får man inte glömma. Det fanns och finns en annan vänster, en vänster som aldrig hyllat diktaturer.

Dessutom kunde man lätt se paralleller mellan överklassens klubbliv som det framställs i Upp till kamp och det dekadenta livet på Stureplan som figurerat i tidningarna i samband med våldtäkter och annat. Överklassens dekadens har inte förändrats.

Media: AB
Andra bloggar om: Vänstern, Upp till Kamp, 1968, Hagahuset, Arendalsstrejken, Hagahusockupationen, Politik, Samhälle

Framgångar för vänstern i Grekland

Den partier som fick ökat antal mandat i det grekiska valet är de två småpartierna på vänsterkanten, det stalinistiska KKE och den radikala partikoalitionen Syriza. Det stalinistiska partiet fick 8,1% och 22 mandat medan Syriza, som är formerat kring det vänsterreformistiska partiet Synaspismos, fick 5% och 14 mandat. En grupp, Kokkino, som samarbetar med Socialistiska Partiets systerorganisation i Grekland ingår i också i Syriza. Systerorganisationen, OKDE-Spartakos deltar i en annan nybildad vänsterfront som heter ENANTIA. Denna fick inga mandat i valet och det är ännu oklart hur många röster man fick.

Det konservativa partiet Ny Demokrati lyckades dock behålla makten trots en röstmässig och mandatmässig tillbakagång.

Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, SVD
Andra bloggar om: Vänstern, Grekland, Val, Karamanlis, Papandreou, Politik

68-vänstern, upp till kamp och stalinism

Just nu går en TV-serie som heter Upp till Kamp. Jag har sett de två avsnitt som hittills sänts och kommenterat här på bloggen fler gånger. Men framförallt har jag på bloggen publicerat berättelser (autentiska sådana) från den tiden. Om strejker, ockupationer etc.

Men det här inlägget ska delvis handla om personer som använder förekomsten av TV-serien för att gnälla på dagens vänster eller vänstern som helhet. De flesta av dessa är tidigare vänstertyper, maoister och stalinister, vilket är två varianter av samma sak. En är Boris Benulic som skriver krönikor i Metro. Han skrev en krönika om Upp till Kamp som han avslutar med några klockrena formuelringar såsom "Marxismen har rätt, men maoismen var fel väg" . Helt rätt har han i det påståendet. Men han har ingen uppfattning om rätt väg och ganska dåliga kunskaper om dagens vänster.

En annan gammal maoist som brukar låta sin galla gå ut över vänstern är Göran Skytte som i SVD utgjuter sig över hela vänstern. Hela artikeln är full med påståenden utan substans. Idéer som enbart finns i Görna Skyttes förvirrade hjärna. Han har fått för sig saker och samband som inte finns. Men sant är ju att Klas Eklund gjorde en vända i SP/KAF innan han blev borgerlig. Men vändan i KAF gjordes för att försöka vinna KAF/SP till maostiska/socialdemokratiska idéer. När det misslyckades fortsatte herr Eklund sin vandring på det sätt Skytte beskriver.

Gemensamt för de här herrrarna är ofta ett stort mått av egoism, egocentrism och narcissism. De tror att de är bättre och vet bättre än alla andra. Därför kan de hitta på historia och samband som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Det hela påminner en del om den forne anarkisten Gudmundsons försök att göra vänstern till ansvariga för islamismen.

Och deras reflektioner kring Upp till kamp skiljer sig en hel del från mina. Det kan ju i och för sig bero på att de i stort sett aldrig är från Göteborg, de där antisocialistiska självupptagna typerna. Men jag tror inte det är den viktigaste anledningen. Det viktigaste för dem tycks vara att anklaga vänstern för allt dåligt och all skit de kan komma på. Utan logik, med falsk historieskrivning och rena lögner.

För mig handlar det om att TV-serien förmedlar en delvis falsk bild. Droger var ovanligt i vänstern på den tiden. Bland ungdomar var droger vanligt. Många ungdomar var vänster. Dessa fakta rör man ihop och man bringas till att tror att droger var vanligt i vänstern. Så var det inte. När det gäller tunga droger så förekommer heroin i TV-serien. Det fanns inte på 60-talet. Till Göteborg kom heroin först i början 80-talet. Och en amfetaminist skulle aldrig använda heroin. Det är droger som ju har motsatta effekter.

Så där kan jag fortsätta och räkna upp fel. Cue Club s besökare var främst 16-17 åringar, inte universitetsstuderande. Det fanns ingen FNL-grupp i Göteborg 1965. DFFG bildades först 1966. Osv. Felen i sig kanske inte gör så mycket. Men sammantaget blir det hela en falsk bild. Serien kommer att nämna en strejk från den aktuella tiden. Den som var mest betydelselös och oviktig. Den strejk som startade den stora svenska strejkvågen, hamnarbetarstrejken 1969 nämns inte alls. Inte heller den principiellt mycket viktiga och militanta hamnarbetarstrejken 1974. Och sen slutar hela serien precis innan den göteborgska vänsterns stora paradnummer, Kungstorgsockupationen 1976.

Men det är klart att man kanske inte vill nämna den aktionen. För då blir man tvungen att nämna det faktum att det fanns andra viktiga vänsterorganisationer, förutom de stalinistiska och maoistiska.

Andra bloggar om: Media, Vänstern, Upp till Kamp, 1968, Boris Benulic, Göran Skytte, Politik, Samhälle, Droger

CIA fabulerar

Eller är det bara Gudmundsons eventuella sjukdom som tar ut sin rätt?

Per Gudmundsons förvirrade teorier om Bin-Laden och marxismen skrev jag redan tidigare om och där kan du läsa om huruvida CIA fabulerar eller vad det är som händer. Nu har han uppdaterat. Har han själv betalt direkt från CIA för att sprida förvirring? Eller vad fattas honom? Har hans egen Skalle-Per dött? Hur mår han egentligen? Har han börjat odla skägg? Rökt på? Puffat opium? Klämmer turbanen? Förvirrad är han i alla fall.

Några av mina kompisar bland vänsterbloggarna har nu också kommenterat: Jinge, Fredrich Legnemark.

Andra bloggar om: Islam, Vänstern, Bin-Laden, USA, Al-Qaida, Bin-Ladin, Per Gudmundson, Förvirring, Politik

Vänsterbloggarnas enhetsfront

Jag har skapat en ny portal för vänsterbloggar. Hittills har jag inte gjort någon speciell reklam för den då den inte är helt färdig. Men nu tänker jag att jag kan göra det, eftersom Fredrich Legnemark skrivit den på sin blogg.

Anledningen till att jag skapade den nya portalen är följande:

Det började med att jag gnällde över att portalen Bloggvänstern inte hanterade alla vänsterbloggar trots sitt namn.

En del tyckte jag gnällde, Jinge tyckte att jag kunde skapa en egen bloggportal för bloggar med anknytning till Socialistiska Partiet. Det senare var ju inte mycket idé eftersom det bara är fyra stycken. Därför gjorde jag en slags vänsterbloggarnas enhetsfront för att citera Fredrich Legnemark. Det var inte så mycket jobb. Och nån nytta ska det väl ha.

För jag tycker nog att vi inom vänstern bör dominera den svenska bloggosfärens politiska utrymme. Delvis är det ju så redan nu. Just nu är 4 av 10 bloggar på Bloggtoppens lista över mest besökta politiska bloggar, vänsterbloggar. På motsvarande lista hos Bloggportalen är 5 av tio vänsterbloggar i skrivande stund. Osv.

Andra bloggar om: Bloggosfären, Bloggvänstern, Vänstern, Vänsterbloggar, Bloggportalen, Bloggtoppen

Imperialism och globalisering

Via Esbati fick jag tips om en bra artikel på temat militarisering, globalisering, kapitalism och nyliberalism, skriven av Erik Berg på bloggen Approximation, Under Friedmans piska ska vi ro så att svetten lackar.

Artikeln fick mig att tänka på Andreas Malms intressanta bok, När kapitalet tar till vapen, som just lägger en teoretisk bas för vänstern att kunna hantera kapitalismens nuvarande fas, det som kallas globalisering. Och hur kampen mot terrorismen är ett av de vapen som kapitalismen använder för att stärka greppet och försämra för vanliga människor.

Ett kapitel av denna bok finns på nätet och det handlar om en uppgörelse med Hardt/Negris teorier om imperiet. I tidskriften Röda Rummet har Andreas Malm och flera andra debatterat Andreas teorier om globalisering och imperialism. Hela debatten plus ett antal artiklar som kommenterar Andreas bok står att återfinna på Socialistiska Partiets hemsida.

Och vad gäller världens största folkrörelse som Erik Berg nämner i sin artikel på ett sätt som skulle antyda att den är död, vill jag bara påpeka att den är allt annat än död. Det såg vi i Rostock och det kommer vi att se i Malmö om ett år.

Andra bloggar om: Imperialism, Globalisering, Nyliberalism, Militarisering, Erik Berg, Andreas Malm, Kampen mot terrorismen, Terrorism, Politik, Samhälle

Vänstern ansvarig för muslimsk fundamentalism?

Per Gudmundson försöker i en artikel i SVD föra fram idén om att vänstern skulle vara ansvarig för de islamska fundamentalisternas tankegångar. Eller i alla fall omfatta samma tankegångar. Därför att den skäggige mannen hänvisar till Noam Chomsky, som enligt Gudmundson är marxist.

Jag tycker inte rikgti bevisföringen håller här. På vilket sätt skulle det göra Noam Chomksy (om han nu är marxist) och vänstern ansvarig för Al-Qaida och Bin-Laden. Eller ansvarig för deras åsikter eller handlingar.

Vi vet ju all att det var USA som skapde Al-Qaida för att bekämpa den Sovjet-stödda regimen i Afghanistan. Flertalet rekryter till organisationen kom/kommer från länder som stöds av USA (ex. Pakistan, Saudi-Arabien). Det är logiskt. Det är i dessa länder som stöd för den extrema form av islam som Bin-Laden ska företräda, wahabismen, finns. I Saudi-Arabien är det rentav statsreligion. I ett land som USA stöder rejält är alltså Bin-Ladins uppfattningar statens uppfattningar.

Jag får inte detta riktigt att gå ihop med att vänstern skulle stödja muslimska fundamentalister. Snarare verkar det ju som om USA skulle göra det. Jag känner inte heller till någon vänstergrupp som stöder muslimska fundamentalister, ens i ord. Inte i Sverige, inte i Europa. Att borgerlig media och Per Gudmundson upprepar detta som ett mantra gör inte påståendet sannare.

Inte heller är det så att antiglobalister skulle vara vänster. Vänstern är för globalisering. Men inte för kapitalets globalisering. Inte för kapitalismen. Jag vet inte var Gudmundson fått sin underliga uppfattning från. Den är nämligen inte sann. Antiglobalisterna är i likhet med Bin-Laden (om han lever) och andra wahabiter, oftast mycket konservativa och bakåtsträvande. Ofta fascister. Höger helt enkelt. Det är hos dessa grupper man kan finna likheterna med den skäggiges tal. Inte hos vänstern. Så snarare står Gudmundson närmare Al-Qaida åsiktsmässigt än vad vänstern gör.

Är det dessutom så, som Jinge tror, att Bin-Ladens så kallade uttalanden tillverkas av CIA, då mannen i fråga i så fall är död, är ju tolkningen av det hela lite annorlunda. Då kan det ju faktiskt vara så att CIA använder ett språkbruk som kan påminna om vänsterns, just för att diskreditera densamma. Och Per Gudmundson och svensk borgarmedia blir deltagare i en propagandakampanj, orkestrerad av USA:s makthavare.

Borgarmedia: SVD
Andra bloggar om: Afghanistan, Globalisering, Islam, Media, Vänstern, Per Gudmundson, SVD, Bin-Ladin, Bin-Laden, Al-Qaida

Fiasko för SV i norska kommunvalet

Valet i Norge har lett till en halvering av rösterna på SV jämfört med senaste stortingsvalet. Partiet har fått betala för att deltagit i regeringen utan att denna fört en vänsterpolitik.

Där en styrande vänsterkoalition fört en vänsterpolitik, som i Trondheim, har det gått bra i valet. Men även där har det gått dåligt för SV. Det tror jag beror på att det inte finns någon anledning för en väljare att rösta på en liten kopia av ett större parti. Därför har väljare gått från SV till Arbeiderpartiet.

En del väljare har även gått vänsterut som ett resultat av sveket från SV. Det lilla RV har sålunda gjort ett bra val. I Norge finns det tecken som tyder på att det gått väldigt bra för RV bland unga. Exempelvis resultatet i skolvalen. SV tycks ha tappat speciellt mycket just bland unga.

På liknande sätt som i det norska valet har det gått i andra länder där vänstergrupper samverkat i regeringar med nyliberal politik, exempelvis förra parlamentsvalet i Frankrike (inte det senaste) då PCF straffades för sin medverkan i en regering ihop med socialistpartiet som förde en borgerlig politik.

Esbati skriver ett långt inlägg om norska valet utan att egentligen säga någonting. Det kanske är svårt när favoritpartiet hos svenska vänsterpartister gjort ett så dåligt val. Däremot skriver Peter Gustavsson ett bra inlägg om Arbeiderpartiets framgångar i Trondheim. Det gör också Fredrik Jansson.

Borgarmedia: SVD, DN
Bloggat: Josefin Brink
Andra bloggar om: Norge, Norska valet, Vänstern, SV, RV, Politik, Trondheim

En väg framåt för vänstern

Det händer mycket i den politiska världen just nu. Borgarregeringen fortsätter på den inslagna vägen. Det som är dåligt för undertryckta grupper är det som ska drivas igenom. Det som är bra för rika är det som ska göras.

Samtidigt ser vi oroväckande tecken ute på extremhögerkanten. Sverigedemokraterna kan eventuellt komma in i riksdagen i valet 2010. Detta förutsatt att den svenska vänstern inte skärper sig. Men den svenska vänstern och extremvänstern har stora möjligheter att skärpa sig.

Det innebär en fokusering på ekonomiska rättvisefrågor. Inklusive lika lön för män och kvinnor. Sådana frågor är enande för arbetarklassen. Därför ska vänstern driva dem. Det är det effektivaste sättet att stoppa högerextremistisk tillväxt.

Den närmaste tiden fram till valen 2009 och 2010 erbjuder stora möjligheter för vänstern. En kraftfull kampanj med inriktning på en folkomröstning om EU måste startas upp. Tecken på att så håller på att ske syns redan. Vidare har en mängd sociala rörelser, fackföreningar och NGO:s gått samman i Nätverket för Gemensam Välfärd för att bekämpa privatiseringar och sociala nedskärningar. Ett annat nätverk med liknande syfte är 18-septemberalliansen som den 18 september ordnar demonstrationer mot borgarna på ett antal platser i Sverige. Det förstnämnda nätverket är betydligt bredare än det senare som främst innfattar Rättvisepartiet Socialisterna och mindre anarkistiska/syndikalistiska organsiationer. De båda nätverken borde som jag ser det slås ihop till ett. Det gör att vi blir starkare.

Nätverket för Gemensam Välfärd och några av dess medlemsorgansiationer är involverade i arbetet med European Social Forum (ESF) som år 2008 ska gå av stapeln i Malmö. Inför det evenemanget (med planeringsmöte i Stockholm den 14-16 sept) med kanske över 20 000 deltagare från hela Europa har också Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) planer på att tillsmmans med eventuellt lansera en kampanj för ett annat Europa som ska sluta i samband med en demonstration mot EU-toppmötet år 2009 i Sverige.

Samma år är det val till EU-parlamentet och det ryktas att kampanjen för en folkomröstning om EU-grundlagen skulle kunna få en efterföljare i form av en gemensam Nej till EU-kandidatur inför EU-valet på samma sätt som det finns i Danmark. En kandidatur som självklart inte kan inkludera främlingsfientliga och rasistiska partier.

En sådan kandidatur, om den kommer till stånd, finns det all anledning för hela den svenska vänstern och extremvänstern att ställa sig bakom. Den skulle dessutom kunna fungera som inspiration för en kandidatur inför valet 2010 som innefattar flertalet svenska extremvänstergrupper och förhoppningsvis också vänsterpartiet.

Vägen framåt för vänstern skulle alltså kunna innefatta:

• Fokusering på ekonomiska rättvisefrågor
• Krav på folkomröstning om EU
• Stärkande av kampanjerna för gemensam välfärd
• En enad Nej till EU-kandidatur inför EU-valet 2010
• Bred vänsterkandidatur inför valet 2010

ESF-mötet i Malmö, liksom de olika planeringsmötena kan bli avstamp för flera kampanjer med inriktning på motstånd mot privatiseringar och nedskärningar liksom en kampanj för ett annat Europa. Och centralpunkter för en kampanj för folkomröstning.

Om vänstern agerar på detta vis kommer den att stärkas. Samtidigt som extremhögern kommer att krympa.

Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, EU, Folkrörelse, Sverigedemokraterna, Folkomröstning, ESF, Malmö, Politik, Gemensam Välfärd, MJV, Miljöförbundet, Ett annat Europa, 18-septemberalliansen, Samhälle, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Nej till EU
-----------------------------------------------------------------------------
Vänsterfolk som skriver om vårdnadsbidrag: Peter Karlberg, Peter Andersson, Erik Laakso, Sjölander, John Johansson
Vänsterfolk om åldersdiskriminering: Jinge, Alliansfritt Sverige, Jag älskar Sverige

Högerextremt våld

Det högerextrema våldet ökar i Ryssland. Mycket oroande och mycket obehagligt för de drabbade. Det största problemet i Ryssland är dock inte högerextrema smågrupper. Det är en högerextrem, korrupt och förtryckande regim. Som stöder sig på en "demokratisk" författning och en "fri" marknad som delvis utarbetas av rådgivare från väst. Så regeringarna och makthavarna i väst är också delvis ansvariga för situationen i Ryssland.

Även i Sverige påstås det högerextrema våldet öka. Det är inte sant när man tittar på statistiken som BRÅ leverar varje år (tidigare var det Säpo som skrev rapporterna). Men det som händer är ändå väldigt allvarligt.

Under helgen som just gått överföll högerextremister förbipasserande på Järntorget och Brunnsparken i Göteborg med knivar och andra tillhyggen. Detta har delvis framställts i media och av polisen som bråk mellan vänsterfolk och högerfolk. Vilket är helt fel. Att påstå att det är så är att försöka förminska högerextremisternas våld och urskulda det med att det ändå bara handlar om två extremistgrupper. Men så var inte fallet.

Polisen jämför också, helt korrekt, med det brutala överfallet på helt vanlig människor vid Stigberstorget häromåret. Där högerextremister svårt misshandlade ett antal personer utan någon som helst koppling till vänstern. Likadant denna gång. Högerextremister har knivhuggit personer som bara passerat. Personer utan kopplingar till vänstern. Att media (i dett fall GP) väljer att fokusera på nåt som faktiskt inte hänt är bedrövligt. Dessutom anlitar man en s.k. "expert", Magnus Sandelin. (artikeln finns inte på nätet)

Jag har ingen aning om vem det är och bara det visar att han inte är någon form av expert alls. Han påstår att den antifascistiska vänstern och nazismen har närmat sig varandra ideologiskt. Jag förstår inte hur det s kunna vara möjligt. Och det bevisar att karln faktiskt inte begriper det här. Han är allt annat än en expert. Att han tycker sig se liknande metoder från gängen ser han som ideologiskt närmande. Vilket trams. Så korkat.

Hur är det då med liknande metoder. Det finns vissa likheter när det gäller hot mot enskilda. Därvidlag har han rätt. Jag tycker att sådant inte hör hemma bland antifascister. Men att försvara sig mot överfall är helt riktigt. Liksom att protestera mot nazister när de delar ut flygblad. Och att då försvara sig mot våld.

Men jag har aldrig hört talas om att vänstern överfallit förbipasserande på gatan med knivar och andra tillhyggen som högerextremister gör. Vänstern har aldrig utfört några mord och våldsbrottsligheten i vänstern är så låg att den inte ens redovisas längre i BRÅ:s årliga rapport.

Och det dåd mot McDonalds som Sandelin gör stor affär av har den antifascistiska vänstern tagit avstånd från.

Vänstern kämpar för utvidgad demokrati och anser inte att det vi har nu är en speciellt bred och lyckad demokrati. Jag är inte överens med anarkister om hur en utvidgad demokrati exakt ska se ut. Men vi är överens om riktningen. AFA som sådant har väl ingen åsikt om detta. Då det är en rörelse som arbetar med i huvudsak antifascism, inte med att presentera ett politiskt alternativ.

Dessutom tror jag att man ska inkludera rörelser som AFA och RF i bredare samarbeten. Jag tror att inkludering är ett bättre sätt att minska våldsamheter än exkludering och stigmatisering. Samtal är bättre än utfrysning. Vi har alla mer gemensamt med AFA än vad vi har olikheter i åsikter.

Samma gäller dock inte för högerextremister. Där är det faktiskt mer som skiljer den vanlige svensken från deras åsikter än vad som förenar. Ändå tror jag även här att det i vissa sammanhang är bättre med dialog än konfrontation. Men jag tycker vi alltid ska demonstrera mot dem när de delar ut flygblad och försöker sprida sina sjuka åsikter.

Läs mer om rasism och nationalism
Läs mer om den syn på anarkism jag företräder

Andra bloggar om: Antifascism, Högerextremism, Vänsterextremism, Vänstern, Våld, AFA, Anarkism, Samhälle, Göteborg, Ryssland, Demokrati, Politik, Magnus Sandelin

Gudmundson gör sig dum igen

Han skriver en ledare i SVD som visar att han inte begrep nånting av sin tid i Sveriges vänsterrörelse. Var det bara en utflykt från en borgelig miljö eller vad? Han rekommenderar några riktigt dåliga böcker och en riktigt bra (Idlings bok om Kampuchea).

Han låtsas som om hela vänstern i Sverige var puckade maoister och stalinister. Men så var det ju inte. Det fanns ju även andra. Folk som tog avstånd från stalinism, maoism och förtryck i kommunismens namn. Såna som Socialistiska Partiet med sin tidning Internationalen.

Istället för Gudmundsons lista läs alstren på min lista. Längst ner i inlägget finns dom. Istället för Gudmundson så läs mina autentiska berättelser från den tidens Göteborg.

Hamnarbetarstrejken 1969 och Arendalsstrejken 1972
Menedsrättegången 1971
Hagahusockupationen 1972
Spanska konsulatet 1975

Läs artiklar om 1968 av vänsterfolk som var med utan att vara maoister eller stalinister.

Borgarmedia: SVT
Bloggat: Ung Vänster
Andra bloggar om: Göteborg, Vänstern, 1968, Peter Birro, Upp till kamp, Politik, Samhälle

Menedsrättegången

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta korta inlägg handlar om den s.k menedsrättegången och orsaken till den. En av de åtalade i rättegången kom långt senare att vara en av de föräldrar som var aktiva i Föräldraföreningen i efterspelet till Göteborgshändelserna 2001. Dessutom länkar jag till ett inlägg om kravallerna utanför spanska konsulatet 1975. Bägge händelserna utspelade sig gott och väl inom ramen för tiden för Birros TV-serie.

Världsbanksmötet i Göteborg 1971

I mindre skala skedde kravaller vid Världsbanksmötet i Göteborg 1971 där bl.a. delegater träffades av äggkastning. Demonstrationen 1971 ledde till den så kallade "Göteborgsprocessen", där anklagelser och motanklagelser haglade. Två KFML(r)-medlemmar anklagades för våld mot polis men en grupp på nästan 20 demonstranter anklagade i gengäld utpekade poliser för övervåld. Dessa demonstranter anklagades i sin tur för mened. Slutet blev dock att en demonstrant, en av de huvudåtalade, fälldes och fick fängelse. Menedsrättegången, också kallad Göteborgsprocessen ägde rum 1973. Det finns en bok om det hela.

Spanska konsulatet 1975

Läs mer om perioden som brukar gå under namn av året 1968
Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP, SVT
Andra bloggar om: Göteborg, Kravaller, Mened, Menedsrättegång, Vänstern

Hagahusockupationen

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta är om Hagahusockupationen 1972 och bygger på den dokumentation som ockupanterna själva lät publicera år 1972 samt tidningsartiklar från det aktuella händelseförloppet.

Hagahuset och ockupationer 1972

Hagahuset var ett så kallat allaktivitetshus. Detta motsvarar ungefär vad det var tänkt att Ungdomshuset skulle vara. Fast Hagahuset var riktat till flera generationer, inte bara ungdomar men det var mest ungdomar som använde det. Polisen anklagade huset för att vara ett knarknäste och krävde att det skulle stängas. Denna diskussion ledde till ett byte av chef och stängning. Många menade att det var politiska skäl som ledde till stängningen. En kort och summarisk redogörelse för händelseförloppet kring stängningen och efterföljande ockupationer är de jag tänker redovisa här.

Mars -72. En person ur personalen hotas med sparken för att han varit narkoman. Denna person är identisk med den äldre man som iklädd kostym och hatt slogs ner av polisen under Göteborgshändelserna 2001. Resten av personalen hotade med strejk för att hindra en uppsägning.

Augusti -72. Hagahusets byter chef. Den gamle chefen Folke Edwards får i praktiken sparken. Personalen vill ha honom kvar. Som ny chef tillsätts Vivi Nilsson. Hagahuset är stängt över sommaren 1972 och öppning planeras med den nye chefen till den 4 oktober.

4 oktober -72. Hagahuset öppnas igen. Personalen kritisk mot nya chefen.

14 oktober -72. Hagahuset stängs och personalen sägs upp.

15 oktober -72. Stormöte/debattmöte om Hagahuset i Folkets Hus. Krav på att Hagahuset öppnas igen, att den nya chefen får sparken samt att personalen återanställs med fasta anställningar istället för de tidigare tillfälliga. Beslutades också att ockupera huset under ett dygn.

18 oktober -72. Personalen meddelar att man tänker initiera strejk- och bojkottaktioner på fritidsgårdar runtomkring i stan.

26 oktober -72. Stormöte om Hagahuset mitt på golvet inne i Östra Nordstan som då var precis nybyggt. Totalt deltar 400 personer i stormötet/ockupationen. Mötet bestämde att Nordstan i fortsättningen skulle fungera som ett provisoriskt Hagahus och man tänkte återkomma om två dagar. En diskussion om Nordstans funktion bröt ut i tidningarna.

1 november -72. Demo utanför börsen för att Hagahuset skulle öppnas igen.

4 november -72. klockan 18.15. Hagahuset ockuperas. Samtidig flygbladsutdelning runtomkring i stan.

6 november -72. Fler ockupanter släpps in. Polisen hålls utanför och de omringar därefter huset och hindrar fler från att komma in. Kravallstaket sätts upp runtomkring.

7 november -72. Sympatisörer med ockupanterna samlas utanför polisavspärrningarna. Sammanstötningar utbryter snart. Hundar och batonger mot sten och flaskor. Ockupanterna avbryter ockupationen och tar sig ut. Detta gör de för att undvika att våldet eskalerar.

8 november -72. Demonstration för att kräva en öppning av Hagahuset. Diskussion med KFML(r) som planerat en egen demo samtidigt. De två slås ihop. Demon saknar tillstånd och har inget angivet mål för marschen. Hagahuset bevakat av många poliser.

17 november -72 klockan 15.00. Hagahusaktivister ockuperar kommunkontoret. Korridorer och kommunalrådens kontor ockuperas med krav på Hagahusets öppnande. Klockan 17.00 avbryts ockupationen i ordnad form. Orsaken är att man redan i förväg beslutat att avsluta vid kontorsarbetstidens slut. Polisen stod snopna och tittade på.

23 november -72 klockan 19.40. Hagahuset ockuperas igen.

25 november -72 Kommunen stänger av el och vatten. Senare sätter aktivisterna på elen igen. Huset omringas av polis. Senare på natten försöker raggare angripa Hagahuset och hamnar då i konfrontation med polisen. Svåra sammanstötningar äger rum mellan raggare och polis. Inga raggare döms för brott i samband med detta. Förmodligen var det en fascistorganisation vid namn DA (demokratisk Allians) som organiserade anfallet. I DA ingick personer som senare blev kända moderater, andra hamnade i BSS och Sverigedemokraterna, åter andra startade tidskriften Contra. I tidningarna uppstod en diskussion om att polisen kanske skulle använda tårgas och vattenkanoner.

27 november -72 klockan 14.45. Polisen stormar Hagahuset och släpar ut ockupanterna som endast använder passivt motstånd. En timme tar polisinsatsen. Spontan solidaritetsdemonstration uppstår utanför. Polisen pressar bort demonstranterna. Bland kraven som hör i talkörsform märks främst två:
"Öppna Hagahuset" och "Kamp mot kapitalets våldsapparat"

29 november -72. Demonstration med ovanstående krav som går till Hagahuset.

Stridigheterna fortsätter in på nästa år tills aktivisterna från Hagahuset erbjuds nya lokaler. Dessa lokaler får de år 1974 och de startar nu allaktivitetshuset Sprängkullen i föreningsform. Under hela sin existens kommer Sprängkullen inte att ta emot ett öre i kommunalt bidrag. Föreningen hade flera år i rad omkring 5000 medlemmar och var därmed Göteborgs största ideella förening, fackföreningar oräknade. Hagahuset förvandlas under Vivi Nilssons ledning till Allégården som finns än idag. Sprängkullen heter formellt Föreningen Ett Hus i Centrum och finns än idag. Enda verksamheten är att dela ut räntor på de pengar som finns på banken. År 2001 gav vi pengar till demonstrationsanordnarna och till solidaritetsgruppen. Därefter har vi (jag är kassör i föreningen) gett pengar till ISM och olika kulturföreningar.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP
Andra bloggar om: Göteborg, Vänstern, Hagahuset, Sprängkullen, Politik, Kravaller, Samhälle

Veckans vänsterartiklar, v 35

Den här veckans urval av vänsterartiklar. Från tidningar som Flamman, Yelah, ETC och Ordfront, vars sista nummer om alliansregeringen är riktigt bra.

De kämpar för sina bostäder, Kent Werne (Flamman 30 aug 2007)
Kristna fundamentalister sponsrar Israels olagliga bosättningar, Andreas Bryhn (Yelah, 24 aug 2007)
Sverige struntar i hotet mot Östersjön, Linnea Nilsson (ETC 31 aug 2007)
Ett år med alliansen, Stefan Carlén, Daniel Suhonen och Christer Persson (Ordfront 9/2007)
Värna välfärden, Petra Ulmanen (Ordfront 9/2007)
Minskat bistånd hotar demokratin, Lennart Kjörling (Ordfront 9/2007)
Finlands bluff är vår, Markku Vurio (Ordfront 9/2007) (om pigreformen)

Andra bloggar om: Vänstern, Vänstertidningar, Ordfront, Flamman, Yelah, Alliansen, Regeringen, Politik

Både klantigt och för jävligt

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att anti-rasistiska arrangemang blir angripna av nazister och fascister. Men det är sådant som ibland händer. Därvidlag kan man inte lita på att polisen kan skydda arrangemang av den här typen. Den som organiserar måste själv ordna med skydd för arrangemanget.

Det hade inte Ung Vänster gjort i Farsta. Sådant kallar jag nonchalans och ansvarslöshet. När man arrangerar saker som kan orsaka att politiska motståndare attackerar måste man ordna med ett fullgott skydd för arrangemanget. Ung Vänster tog inte sitt ansvar och utsatte därmed konsertbesökare för stor fara. Klantigt.

Men det är inte så att våldet mellan politiska ytterligheter ökat som Jonas Morian påstår. Det är snarare tvärtom. Våldet från extremhögern minskar och våldet från extremvänstern minskar. Det visar BRÅ:s och tidigare Säpos rapporter klart. Vänsterns våld är numera så litet att det inte ens finns med i rapporterna.

Borgarmedia: AB, DN1, DN2
Bloggat: Slutstadium, Trotten, Rött Hjärta, Esbati
Andra bloggar om: Högerextremism, Nazism, Vänstern, Våld, Ung Vänster, Farsta, Politik, Samhälle

Vänsteranalys av HBT-frågor

Katrine Kielos efterfrågar en vänsteranalys av HBT-frågor. Här finns en, On Lesbian/Gay Liberation. Visserligen på engelska, men jag tror de flesta intresserade kan läsa den.

Borgarmedia: SVT
Andra bloggar om: Vänstern, HBT

Om en krönika i Metro

Min bror arkitekten uppmärksammade mig på en krönika i gårdagens Metro. En krönika av Boris Benulic, som brukar skriva högerextrema krönikor. Denna gång har Benulic skrivit om San Francisco och hur fackföreningarna tillsammans med bögarnas, de svartas och kinesernas organisationer lyckats stoppa rivningar i San Francisco. Ett fruktsamt samarbete som Benulic menar är det som lett till San Franciscos nuvarande dynamik och framåtanda. Tyvärr behäftas en i stort sett bra krönika med lite av Benulics vanliga antivänsterretorik och det ska jag bemöta tänkte jag.

Benulic menar att i Sverige där har vänstern inte agerat på samma sätt som i SF. Man har varit mot mångfald och för att människor ska pressas in i konformismens skal. Men jag håller inte med Benulic här. Jag anser att vänstern inte har det problemet eller agerat på det viset han påstår. Inte vänstern till vänster om sossarna alltså. Däremot har sossarna alltid dragits med det problemet. Även de borgerliga partierna i Sverige har den attityden som jag ser det. Ja, hela det svenska samhället präglas av att man inte ska avvika. Det har inget med vänstern att göra. Det är där som Benulic misstar sig. Helt enkelt för att han vet för lite om vänstern i Sverige.

Facket i Sverige har dessutom väldigt länge kontrollerats av sossarna. Inte av kommunisterna, vilka kontrollerade facket i San Francisco. Och det är knappast extremvänstern i Sverige (eller tidigare kommunisterna) som inte vill/ville samarbeta med invandrarorganisationer etc. Det är tvärtom, invandrarorganisationer, HBT-organisationer etc vill inte samarbeta med vänstern, då det kan kosta dem bidrag. Det är bäst att hålla sig väl med sossarna så man får sina pengar är en attityd jag stött på många gånger. Och sossarna var de som ville riva. Följaktligen inga allianser mot rivningar.

De gånger som gammal bebyggelse bevarats i Sverige är det framförallt på grund av vänstermänniskors kamp. Haga i Göteborg exempelvis. Inte på grund av kverulanter av Benulics typ som har som största mål i livet att klaga på en vänster som man inte har kunskap om.

Jag kommer också att tänka på historikern Håkan Blomqvist när jag läser Benulics krönika. Håkan berättade för mig en gång att en av anledningarna till Gnosjöandan, med alla småföretag etc, var att kommunister i Småland inte kunde få jobb på grund av svartlistning och därför tvingades starta egna företag. Samma dynamik som i San Francisco alltså. Men det vet nog Boris Benulic inget om.

Andra bloggar om: Vänstern, Stadsplanering, Bostadspolitik, Boris Benulic, Politik, San Francisco

Jan Myrdal har aldrig betytt något för mig

Jan Myrdal fyller visst 80 år. Åsa Linderborg uppmärksammar detta faktum i en välskriven krönika i Aftonbladet. Men jag tycker hon överdriver hans betydelse. För mig, som varit aktiv i vänstern i 35 år, har han egentligen aldrig haft någon betydelse. Han stödde ju en vänstergrupp på 70-talet, KFML/SKP (kallades maoister), som urartade, blev nationalister och Pol Pot-kramare. Samma vänstergrupp som dominerade Vietnamrörelsen i Sverige.

I min del av Sverige, Bohuslän och Göteborg, var KFML/SKP aldrig den dominerande extremvänstergruppen. Istället var det KFML(r)/KPML(r)/KP som var det. Med sin ohöljda dyrkan av Stalin. Själv kom jag i början av 80-talet att hamna i en annan vänstergrupp, KAF/SP, från en helt annan tradition än de andra två nämnda. Men kontentan av det hela är i alla fall att Jan Myrdal aldrig spelade nån roll i de kretsar där jag umgicks och verkade.

För mig har Myrdal snarare varit urtypen för den urspårade vänsterintellektuelle. En man utan kontakt med arbetarklassen, världsfrånvänd, som stödde (och fortfarande anser stödet vara riktigt) terrorregimer som Pol Pots i Kampuchea (Kambodja) och med en förvriden inställning till nationen.

Jag har aldrig gillat att ha honom som talare vid antikrigsdemonstrationer. Detta för att jag anser att de som har samma åsikter som herr Myrdal är de som förstört möjlighterna att bygga upp en effektiv ocn bred rörelse mot kriget i Irak, mot USA:s ockupation av Irak. De är visserligen antiimperialister. Men med en felaktigt hållning och utgångspunkt. Det är sådana som ger borgarna möjlighet att kalla vänstern för diktaturkramare.

Borgarmedia: HD, AB1, AB2, DN1, SVT, EX, Smålands-Posten, SVD, Sydsvenskan, AB3
Vänstermedia som hyllar Myrdal: Flamman, Klassekampen, Proletären
Bloggat: Esbati1, Esbati2, Peter Karlberg, Enn Kokk, Utsikt från höjden, H.Palm,
Andra bloggar om: DFFG, Vänstern, Jan Myrdal, Pol Pot, Irak, Politik

Identitetspolitik och Mona Sahlin

Flera socialdemokrater i bloggvärlden har kritiserat Mona Sahlins tal i Almedalen. Däribland Enn Kokk som bland annat skriver:

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter - självfallet inte! - utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

Katrine Kielos har själv skrivit i Expressen och verkar tycka det var blahablaha. Men de flesta skjuter in sig på Sahlins tal om en ungdomspanel. Helt riktigt kritiseras detta och istället föreslår man att socialdemokraterna borde förankra sin politik i folkrörelser.

Men detta kommer inte att ske. Det är lika bra att vänstern inom socialdemokratin inser det och lämnar partiet. Ty den svenska socialdemokratin har för evigt slagit in på en väg som för den bort från folkrörelserna, bort från arbetarklassen. Det bästa är att istället bilda nytt parti på samma sätt som i Tyskland.

Bland de som kritiserar Mona Sahlin återfinns Peter Karlberg, Åsa Petersen och Marta Axner. Den sistnämnda lyfter fram Sahlins ungdomspanel som en eventuell misstroendeförklaring av SSU, medan de två förstnämnda är tveksamma till ungdomspanel och talar sig varma för en folkrörelseförankring.

Mona Sahlins och socialdemokraternas politik är ingen politik för jämlikhet. Det är ingen politik som vill få bort klassklyftorna. Det är en politik för individualistiska medelklassmänniskor och inget för arbetarklassen.

Borgarmedia: EX, DN1, DN2, SVD1, SVD2, AB, SR
Bloggat: Kajsa Borgnäs på Almedalsbloggen, Kajsa Borgnäs, Enn Kokk, Markus Blomberg, Kajsa Borgnäs igen
Läs kritik av identitetspolitik och skriverier om vänstern.
Min tidigare kritik av socialdemokratin och Mona Sahlin.
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Identitetspolitik, Arbetarklass, Klass, Politik, Mona Sahlin, Enn Kokk, Vänstern

Åsa Linderborg- skitbra

Det enda sommarprogram jag lovade mig själv att garanterat lyssna på var Åsa Linderborgs. Idag sändes det. Bara så bra. Som förväntat. Lyssna själv.

Bloggat: Esbati, Enn Kokk, Frihet och framsteg, Hanna Löfqvist
Andra bloggar om: Politik, Vänstern, Åsa Linderborg, Arbetarklass

Mer perspektiv på terrorism

Grotthögern som Esbati kallar dem, har svårt att skilja på person, organisation, politisk riktning och mycket annat i den verkliga världen. I deras egen värld är det enkelt. Det finns dom själva och en massa andra. De andra är ondskefulla och har fel. I allt. Antingen är de islamister med mål att mörda alla västerlänningar, eller så är de korkade vänsterextremister som urskuldar islamister och därför kommer att bli mördade själva. Själva är de ofelbara och har rätt i allt.

Fast de har uppenbart ingen humor och eventuellt en viss brist på förstånd misstänker jag. Svårt att tolka fakta och dra slutsatser har de helt klart.

Ali Esbati är på inget sätt hela vänstern. Han försvarar inte terrorism eller islamism. Hela vänstern har aldrig stött Sovjetkommunismen. Esbatis parti gjorde det en gång i tiden. Men som sagt, varken Ali eller hans parti är hela vänstern. Och vad som gjordes en gång måste väl vara utan betydelse nu. Sovjetkommunismen är ju tack och lov död. Om vi inte kan gå vidare måste vi ju konstatera att borgarna har större problem. De var väldigt länge positiva till Hitlers regim. Skulle det göra dem till nazister idag? Till diktaturkramare? Naturligvis inte. Samma resonemang måste ju gälla fär vänsterpartiet.

Nej, grotthögern visar ånyo sin brist på kunskap om vänstern. Sin brist på analysförmåga och sin brist på proportioner. Lite statistik:

Antal dödade i trafiken 1998 - 2007 (t.o.m maj 2007): 4871 (Källa: NTF)
Antal mördade de senaste 10 åren: 1000 (Källa: BRÅ)
Antal dödade i arbetsplatsolyckor 1997-2006: 504 (Källa: Arbetsmiljöverket)
Antal dödade i terroristdåd de senaste 10 åren: 0

Statistiken gäller Sverige, men jag är säker på att proportionerna är de samma i resten av Europa. Basala fakta. Men jag tvivlar på att grotthögern kan ta in detta. Vad är det vi borde lägga krutet på egentligen om vi vill rädda människor? Terroristbekämpning? Tror inte det.

Läs också: Borgare och terrorism, Frihetens verkliga fiender, Därför är USA det största hotet och problemet, Lite perspektiv på terrorism
Lektion om vänsterextremism för okunniga och om extremism
Bloggat: Esbati, Opassande,
Borgarmedia: SVD, EX,
Grotthögern: Johan Ingerö, Lilla Torg Liberalerna
Andra bloggar om: Terrorism, Vänstern, Högerextremism, Extremism, Politik

En ny modern demokratisk vänster, del 7

I det förra inlägget i min serie om den svenska vänstern skrev jag om organisatoriska förhållanden. Om hur tendenser/fraktioner är en nödvändig ingrediens i ett sånt parti. Jag gav en mängd exempel på hur detta skulle kunna fungera och lovade återkomma med fler synpunkter på saker som är viktiga för den interna demokratin i ett parti.

En sådan sak är de anställdas och förtroendevaldas ersättningar. Både Enhedslisten i Danmark och holländska SP har begränsningar av hur mycket folk kan tjäna. Det uttrycks ofta som att folka ska tjäna en genomsnittlig arbetarlön eller nåt liknande. Detta tycker jag är en bra bestämmelse och bör gälla alla förtroendevalda i olika parlamentariska funktioner, alla förtroendevalda heltidspolitiker inom partiet och alla anställda.

Vidare bör minoriteter i form av organiserade tendenser/fraktioner ha stöd i stadgarna för sin verksamhet, så att onödiga uteslutningar och sådant kan undvikas. Dessutom underlättas interna diskussioner och onödiga missuppfattningar och motsättningar kan undanröjas genom att ingen behöver arbeta i hemlighet. För fraktioner finns alltid i alla partier. Problemet är när det finns en massa hemlighetsmakeri. Det är en styrka för demokratin i ett parti att garantera minoriteter vissa rättigheter som just varande minoriteter. Så här står det exempelvis i Socialistiska Partiets stadgar:

8.6 Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna erkänner rätten till tendens- och fraktionsbildning på en uttalad plattform. Detta innebär att varje medlem har rätt att inom partiets diskussionsforum, organisera en opinion i olika frågor. Rätten till tendensbildning innebär även skyldighet att hålla tendensarbetet inom organisationen, att bedriva det öppet under den nationella ledningens insyn.
8.7 En tendens eller fraktion som omfattar minst 5 procent av partiets medlemmar garanteras automatiskt rätten till inledningar på de möten och sammandragningar på riks-, regional och avdelningsnivå. Innefattar tendensen ungsocialister har den automatiskt rätt att hålla inledningar på Ungsocialisternas nationella sammankomster.
8.8 En tendens som i en avdelning omfattar minst 10 procent av avdelningens medlemmar garanteras automatiskt inledningsrätt på de avdelningsmöten och sammandragningar som avdelningen har under diskussionsperioden. Innefattar tendensen ungsocialister har den automatiskt rätt att hålla inledningar på Ungsocialisternas lokalgruppsmöten.
8.9 När tendenser och fraktioner förekommer vid val av delegater till kongress sker en nationell utjämning av delegaterna som garanterar respektive tendens proportionell representation på kongressen.
8.10 En tendens som omfattar minst 10 procent av partiets medlemmar eller det antal kongressdelegater som svarar mot denna procentsats ska representeras i partiets ledande
organ – partistyrelsen.

Den sista saken jag ska beröra är rotation. Detta är bra då det motverkar maktklickar, att enskilda personer blir för betydande samt byråkratisering. Enhedslisten i Danmark har bestämmelser kring detta som i korthet går ut på att ingen person kan inneha en central förtroendepost i partiet, en parlamentsplats (vara heltidspolitiker) för partiet eller vara anställd längre än sammanlagt 7 år i följd. I praktiken blir därmed alla anställningar förordnanden på max 7 år. Vanligt är att man bara förordnar på två år. Jag tycker detta är en bra ordning och tror att det är ett måste för ett modernt och demokratiskt vänsterparti.

Efter detta är det nog om den interna demokratin och nästa inlägg kommer att handla om flerpartisystem och enpartisystem.

Intressant?
Läs mer om en ny vänster: Breda vänsterpartier, Esbati i Flamman för några år sen,
Bloggat: Biology and Politics, Strötankar och sentenser1, Strötankar och sentenser2
Tidigare inlägg: Del1, Del2, Del3, Del4, Del5, Del6
Andra bloggar om: Socialistiska Partiet, Vänstern, Politik, Demokrati, Tendensfrihet

Falsk varubeteckning

Den här mannen säger att han indexerar vänsterbloggar. Det gör han inte. Han indexerar vänsterpartibloggar. Inte riktigt samma sak. Det finns många bloggare till vänster som inte är vänsterpartister. Så lite mer ödmjukhet kanske vore på sin plats.

En annan som kommenterar är Esbati. Själva sidan där bloggarna indexeras heter Bloggvänstern.

Andra vänsterbloggar kan hittas på lite olika ställen, Konflikt, Agenda 2010+, SP-bloggar, Vänsterpartibloggar (ytterligare ett ställe), sossebloggar (en del av dem är vänster enligt min definition)

Andra bloggar om: Bloggar, Bloggosfären, Vänstern, Vänsterpartiet, Socialistiska Partiet, Bloggportaler, Bloggvänstern

CIA, infiltratörer och provokatörer

Tord Björk på Kristianstadsbloggen skriver intressant om Varför CIA infiltrerade Sverige. Det med anledning av de artiklar som publicerats i svensk media, speciellt i Expressen, kring CIA och Sverige under den senaste veckan.

Det mest berömda fallet i Sverige gällande infiltratörer är naturligvis Gunnar Ekberg i Palestinarörelsen. Nu har vi också fått bekräftat att CIA infiltrerade rörelser i Sverige. Naturligtvis gör amerikanska säkerhetstjänster liksom de svenska SÄPO och MUST (inkl IB/KSI) det fortfarande.

Det hela har också undersökts av säkerhetstjänstkommissionen som skrivit ett antal rapporter, IB del 1, IB del 2, IB del 3 och om övervakningen av Palestinarörelsen inklusive det amerikanska spåret samt den s.k. sjukhusaffären. I Tyskland är det kanske mest uppseendeväckande fallet infiltrationen i NDP som ledde till att ledningen där inte kunde åtalas för flera mord och överfall på invandrare. En stor andel av den högsta ledningen där var i själva verket agenter för det tyska författningsskyddet (Säkerhetspolisen). Allt enligt boken Brunt!

Det är bara att konstatera att infiltration i politiska rörelser är legio från underrättelsetjänsters sida. Men naturligtvis är det hela mycket tveksamt ur demokratisk synpunkt.

Jag har kommenterat CIA tidigare, Det finns många underättelsetjänster. Polisprovokatörer har jag också berört.
Läs mer: Folket i Bild om IB, alla Säkerhetstjänstkommissionens rapporter inklusive det amerikanska spåret, 11-september-utredningen, The Local
Wikipedia: IB, SÄPO
Borgarmedia: EX1, EX2, EX3, Resumé, SVD1, SVD2, DN1, DN2,
Andra bloggar om: USA, IB, MUST, CIA, Underättelsetjänst, Säkerhetstjänst, Politik, Övervakning, Vänstern, Säpo
Technorati: CIA, Politik, USA, IB

En ny modern demokratisk vänster, del 6

Med anledning av mina återkommande inlägg om hur en ny modern vänster kan vara organiserad på ett djupt demokratiskt vis så har jag använt exempel från utlandet. Jag har mötts av en del ifrågasättanden av hur detta kan fungera i Sverige. Av typen, vi kan inte bara importera en modell från utlandet! Vad går man egentligen med i? Tendensen, fraktionen, partiet eller vad?

I detta inlägg ska jag försöka svara på dessa frågor och ange hur det skulle kunna fungera. Försst, jag har ingen förståelse för argumentet att vi inte skulle kunna hämta idéer från andra länder och importera dem till Sverige. Så annorlunda är inte partistrukturen i Sverige. Därför kommer jag även nu att använda mig av utländska exempel (Jag kan ju inte använda inhemska exempel, då modellen aldrig prövats här).

Det finns utlandet flera olika modeller på hur det fungerar. Vi har först det franska LCR som är Socialistiska Partiets systerorganisation och medlem i Fjärde Internationalen (FI). I LCR finns det permanent organiserade fraktioner med egna tidningar etc. Det förekommer dessutom fraktioner som är med i andra internationella vänstersammanslutningar, som inte är överens med Fjärde Internationalen. Exempelvis Socialisme par en bas som också är med i engelska SWP:s international IS-Tendency (IST). För det mesta är det så att en person går med i LCR, men det förekommer, framförallt när det gäller de tendenser/fraktioner som tillhör andra internationella organisationer (internationaler) att en person går med där först, för att sen bli medlem i LCR. Detta senare är något ganska nytt i LCR:s fall. Det har i Frankrike förekommit diskussioner om ett bredare vänsterparti, men dessa samtal har än så länge varit fruktlösa.

I England är SWP med i organisationen RESPECT. I huvudsak fungerar RESPECT som en slags organisationskartell, vilket i detta fall innebär att alla medlemmar i SWP , Socialist Resistance eller nån annan medlemsorganisation automatiskt blir medlemmar i RESPECT också. Men det finns också enskilda medlemmar i RESPECT. Rösträtten i RESPECT följer med en persons enskilda medlemsskap. Men man kan inte vara medlem i SWP utan att också samtidigt vara medlem i RESPECT. För att komplicera det hela lite kan jag också nämna att de flesta, men inte alla, medlemmarna i Socialist Resistance är medlemmar i ISG, Fjärde Internationalens engelska sektion.

Ett annat parti som också startade som en partikoalition är Enhedslisten i Danmark. I detta fall en ren koalition mellan SAP, DKP och VS utan enskilda medlemmar till en början. Så småningom övergick organisationen gradvis till att bli en ren medlemsorganisation och är idag en av de viktigaste och starkaste vänsterorganisationerna i Europa. VS är upplöst som enskild organisation. Idag fungerar det så att man är med i Enhedslisten och dessutom kan vara med i exempelvis SAP (FI) och IS (IST). De flesta går med som enskilda medlemmar i Enhedslisten. Men det förekommer säkert att en och annan först går med i IS eller nån annan av de mindre organisationer som arbetar inom Enhedslisten.

Som ni nu kanske sett innefattar dessa samarbeten ofta medlemsorgansiationer i Fjärde Internationalen och IS Tendency. Dessutom ingår i stort sett alltid det gamla kommunistpartiet, både motsvarigheter till svenska SKP och Vänsterpartiet.

Så är det också i Tyskland. Där är det i praktiken så att det gamla östtyska kommunistpartiet, som blivit PDS i sig upptagit de som bildade WASG och bildat Die Linke. Bland dessa återfinns små vänstergrupper som SAV (systerparti till svenska Rättvisepartiet), Linksruck (IST) och ISL (FI). I praktiken fungerar det så att man är medlem i Die Linke och eventuellt en annan grupp. Det hela är ju alldeles nytt så medlemmar har kommit med på olika sätt. Det förekommer också att en person är medlem i någon av de små vänstergrupperna utan att vara med i Die Linke. En del medlemmar kan också vara med i oppositionella nätverk inom Die Linke, såsom NLO. Många av dessa är också medlemmar i någon av de små vänstergrupperna.

Även i holländska SP fungerar det på liknande sätt. En person kan var medlem i det stora partiet och dessutom vara medlem i en mindre grupp som Fjärde Internationalens holländska sektion SAP. Det hela är dock lite problematiskt då SP med sitt maoistiska ursprung inte formellt tillåter detta, utan snarare tvärtom. Än så länge förbjuder man fraktioner/tendenser formellt, om än inte i realiteten.

Hur kan man då eventuellt göra i Sverige. Ja, i praktiken är väl det enklaste att ha en modell där medlemmar i de små vänstergrupperna tillåts vara med i Vänsterpartiet. Samtidigt som de behåller sina separata organisationer och tidningar. Man ska alltså kunna vara medlem i Vänsterpartiet och en annan organsiation samtidigt. Det är väl också lämpligt i så fall att de grupper som idag använder ordet parti i sitt namn ändrar detta, exempelvis kan Socialistiska Partiet bli Socialististiskt Perspektiv. Svårare än så behöver det inte vara. Men vi behöver prata om det mellan grupperna. Det behöver göras gemensamt och på ett organiserat sätt. Det andra alternativet är ju en organisationskartell, men det det kan ju vara en del problem med det om man tänker på vänsterpartiets storlek i förhållande till de andra grupperna.

I nästa inlägg ska jag skriva lite om hur anställningar kan organiseras och hur lönerna bör vara i ett nytt modernt demokratiskt vänsterparti. Lite om hur stadgar kan se ut osv.

Läs mer:
Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Enhedslisten
Bloggat: Frihet och Framsteg, Trotten,
Andra bloggar om: Tendensfrihet, Vänstern, Vänsterpartiet, Demokrati, Politik

En ny vänster, del 5

Jinge har skrivit en analys av den socialdemokratiska idédebatten där han konstaterar:

Idag står inte frågan längre och stampar kring hur partiet ska komma tillbaka, nu handlar det uteslutande OM partiet ska förmå att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik. Själv tror jag inte att det längre finns några möjligheter. Det är alldeles för många borgare i partiet idag så om en demokratisk socialist höjer rösten så blir vederbörande direkt utfrusen. Något som vi faktiskt också har sett exempel på.

Jag håller med. Och med ett Vänsterparti som ständig svansar efter socialdemokratin blir det inte bättre för den svenska arbetarklassen.

Det behövs alltså en ny vänster i Sverige. En vänster som företräder arbetarklassens intressen. I en sådan vänster hoppas jag att socialdemokratins oppostionella, socialdemokratins vänster kan var med. Då tänker jag på många fackliga kämpar, men också intellektuella som Katrine Kielos och Göran Greider. När ska de inse verkligheten och sluta hoppas på en förändring inom socialdemokratin. På samma sätt som många fackliga och andra socialdemokrater i Tyskland gjort. Däribland en tidigare partiledare, Oscar Lafontaine.

I Tyskland deltog dessa vänstersocialdemokrater i bildandet av partiet WASG. I den grupperingen kom också större delen av Tysklands småvänstergrupper att ingå. Och nu har partiet slagits ihop med det mycket större vänsterpartiet PDS till PDS-Linke. Låt oss göra på samma sätt i Sverige, bilda ett nytt vänsterparti, där vänsterpartiet kan utgöra kärnan och vänstersocialdemokrater vara med. Där också extremvänstern får plats, exempelvis mitt eget parti Socialistiska Partiet. På det sättet kan vi skapa ett slagkraftig alternativ för atbetarklassen inför framtiden.

Ett sådant nytt parti måste vara demokratiskt på så sätt att man i praktiken och helst också i stadgarna tillåter fraktioner/tendenser att finnas. Grupperingar som kan ha egna tidningar och webbsajter. På det sättet fungerar det i franska LCR, holländska SP (som jag vet att en del ledande figurer i Vänsterpartiet är insnöade på), i engelska RESPECT, tyska PDS-Linke, portugisiska BE, danska Enhedslisten och många andra partier.

Med ett parti baserat på en politik för social rättvisa, en politik för de fattiga, en politik för arbetarklassen och för jämlikhet kan vi åstadkomma något. Är det också demokratiskt på det sätt som jag skisserat ovan kan vi åstadkomma ännu mer. Det behövs mer på det organisatoriska planet för att skapa ett modernt vänsterparti men det kommer jag in på i nästa inlägg. Tills vidare kan ni läsa en del annat i ämnet.

Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Katrine Kielos om identitetspolitik nr1, nr2 och kritik av Mona Sahlin
Mina tidigare inlägg om en ny vänster: Del1, Del2, Del3, Del4, Organisationer inom organisationer, Dags för ett bredare vänstersamarbete
Mitt eget om Klass, Postmodernism och Identitetspolitik
Bloggar: SVD:s ledarblogg, Biology & Politics, Erik Laakso, Jonas Morian, Stormklockan, Esbati
Andra bloggar om: Katrine Kielos, Vänstern, Politik, Socialistiska Partiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Göran Greider

Pierre Gillys tumregler och ett argument jag inte förstår

Ali Esbati citerar Pierre Gillys tumregler i ett inlägg på sin blogg. Jag citerar dem gärna igen:

Ett säkert tecken på att en fråga är viktig är att DN inte skriver mycket om den. Ett annat är att man presenterar det som om det inte fanns något alternativ. Ett tredje är att huvudargumentet för det är en lögn. Det nya EU-fördraget uppfyller alla dessa kriterierna.

Därefter skriver Pierre Gilly en artikel, EU tog över, där han argumenterar för att vi ska ha folkomröstning. Vilket vi naturligtvis borde ha. Och sen argumenterar han mot majoritetsval. Och tar detta att det nya fördraget innebär majoritetsval som ett skäl att vara mot EU. Det är ju sanslöst. Majoritetsval och majoritetsbeslut är ju mer demokratiskt än nuvarande system. Så vi i vänstern kan ju inte argumentera mot majoritetsval i princip. Men det är just vad Gilly gör. Men inte bara han, utan även på bloggen Approximation tas majoritetsval upp som ett problem i en för övrigt bra genomgång av vad det "nya" fördraget betyder i praktiken.

Majoritetsbeslut kan aldrig vara ett skäl för oss inom vänstern att säga nej. Även om det i det här fallet rent praktiskt skulle innebära att ett konservativt EU kan bestämma över ett radikalare styrt land. För att råda bot på den situationen får vi ju istället för att motsätta oss majoritetsbeslut och majoritetsval, arbeta för att organisera ett motstånd mot EU:s nyliberala politik, eller om vi vill det, se till att Sverige lämnar EU. Att EU i stort är odemokratiskt råder det dock inget tvivel om. Samma lösningar för det problemet. Förändra eller lämna EU.

Att fördraget inte är nytt, att det genomförs på ett odemokratiskt sätt, det är saker jag redan skrivit om så jag ska inte upprepa vad jag skrivit utan bara länka till inläggen, Folkomröstning om EU - Ja tack och Utan medborgarna.

Andra bloggar om: Demokrati, EU, Vänstern, , Politik, EU-fördrag, EU-konstitution

Klimathotet - en utmaning för vänstern, del 4

Det växande problemet med växthuseffekten presenterar några problem för en klassmässigt baserad vänster. Hur ska vi kunna inför en politik som adresserar klimatproblemen och som inte har några negativa fördelningsmässiga konsekvenser. Jag har i ett par inlägg skissat på hur en sån politik skulle kunna se ut, Klimathotet - vad kan du göra? och Göteborg och klimathotet.

För Sveriges del handlar det väldigt mycket om våra städer, om vi ska kunna minska användningen av fossila bränslen och därmed minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar om stadsplanering. Städerna måste byggas tätare. Det handlar om kollektivtrafik som måste byggas ut rejält. Det handlar om att begränsa bilismen, genom exempelvis Trängselavgifter. Det handlar om att vi måste skapa ett transportsnålare samhälle. Det handlar om att fjärrvärmeverk som bränner fossila bränslen måste ersättas med värmepumpar och värmeväxling.

Detta därför att de alternativa lösningar som finns på energiproduktion och bränsleproduktion inte kan erbjuda hållbara alternativ, något som Miljöförbundet Jordens Vänner skriver om i dagens GP med anledning av etanol som alternativt bränsle. I en intern diskussion i mitt parti förkastas också solceller som ett gångbart alternativ i stor skala. Så här skriver dbr:

Solceller kommer att utvecklas, och kommer att fungera bra i mindre och lokala tillämpningar. Men, för att få ut hög effekt per ytenhet ur en solcell krävs väldigt speciella material (indium, gallium) som det råder brist på i jordskorpan. Även mindre effektiva solceller använder bristmaterial. Och det blir stora transportproblem av elen från Sahara… En kraftig utbyggnad av solenergi (även solvärme, inte bara el) är bra och nödvändig, liksom av vindenergi, men enligt de prognoser jag sett från Energimyndigheten kommer de inte att klara av att kompensera ens de mer modesta sparkrav på fossila bränslen som Sverige och EU har satt upp, utan att det blir rejäl energibrist. I summa: de som studerar hela energisystem är klart mindre optimistiska än de forskare som utvecklar olika energialternativ.

Vi bör alltså inte sätta allt för stor tilltro till alternativen när vi formulerar vår politik, utan faktiskt skissera var och hur vi föreställer oss att vi bör spara energi.

Trängselavgifter som jag är anhängare av har en del negativa fördelningseffekter som vänstern måste kunna hantera. Samma sak med mitt förslag att ta bort alla reseavdrag för biltransporter till och från arbetet. Dessa förslag innebär att rika kan fortsätta köra bil, men inte fattiga. Dvs en fördelningspolitisk effekt som gynnar de rika. Alltså måste fattiga och arbetare på något sätt kompenseras. Riktigt hur vet jag inte just nu. Men en lösning måste funderas ut. För förslagen om att ta bort reseavdrag och införa trängselavgifter i de större städerna tror jag är nödvändiga .

Borgarmedia: GP1, GP2, GP3, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3
Läs mer: Jinge, Arbetarens klimatblogg
Andra bloggar om: Klimathotet, Stadsplanering, Trängselavgifter, Trängselskatt, Kollektivtrafik, Växthuseffekten, Socialistiska Partiet, Vänstern,

Lite mer om en ny svensk vänster, del 3

I mitt förra inlägg skissade jag lite på vad som behövs för att en ny svensk vänster ska kunna ta form. Jag listade där ett antal punkter som är viktiga för att en svensk modern vänster ska kunna företräda en hållbar politik. Men jag skrev inte om det absoluta grundkravet. Det kanske kändes för självklart. Men jag ändrade mig och här kommer det nu.

Grunden för ett nytt parti måste var de sociala rättvisefrågorna. Jämlikheten mellan olika sociala grupper i samhället. En politik som baseras på klass. Dett innebär inte att att andra former av underordning får negligeras. Jag tror inte att kvinnoförtryck, rasism osv skulle försvinna om klassamhället försvann. Orsaken till andra typer av underordning är alltså inte primärt klassamhället. Men jag tror att om klassklyftor tillåts är det enklare för ett samhälle att också tillåta andra typer av förtryck. Systemen hänger ihop och överlappar. En ny politik får baseras på arbetarklassens intressen helt enkelt. Då måste naturligtvis arbetarklass definieras. För arbetarklassen innefattar definitivt inte bara den klassiske svenske industriarbetaren. En skiss på hur arbetarklassen kan definieras har jag skrivit tidigare, Arbetarklass, vad är det?

Mer kanske inte behöver sägas om detta, men intressant i detta sammanhang är också de artiklar jag skrivit om identitetspolitik. Katrine Kielos har också skrivit flera artiklar på samma tema. Nu senast en kommentar till en artikel av Åsa Petersen. Kielos argumenterar för en ändring av socialdemokratins politik. Artikeln är dock läsvärd för hela vänstern, vilket ockås Esbati upptäckt. Jonas Morian har också skrivit ett inlägg kring debatten Petersen och Kielos. Dessutom har Enn Kokk och Markus Blomberg kommenterat, Klassförtryck kontra statusförtryck resp. Katrine Kielos och Åsa Petersen i (s)-märkt framtidsdebatt.

Jag ser att Åsa Petersen använder Iris Marion Young för att försvara sin position. Men allt jag läst av Young utgör ett försvar av Katrine Kielos position som jag förstår det i alla fall. Om detta tänker jag återkomma nån annan gång liksom till Judith Butler som Kielos och Petersen också berör.

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Arbetarklass, Vänstern, Politik, Socialdemokraterna,

Sverige behöver en ny vänster, del2

Sveriges vänster är idag splittrad på ett antal partier och mindre grupperingar. Dessutom tillkommer den autonoma/anarkistiska/syndikalistiska miljön som idag kanske är den största vänstermiljön utanför socialdemokratin. En socialdemokrati som jag brukar hävda inte tillhör vänstern. Det hävdar jag nu också, men det finns många inom socialdemokratin som tillhör vänstern. Dessa borde inse verkligheten på samma sätt som många gjort i Tyskland (Lafontaine, WASG, PDS/Linke) och delta i bildandet av ett nytt brett antikapitalistiskt vänsterparti i Sverige. Den anarkistiska/autonoma miljön kan lämnas utanför diskussionen då de knappast är intresserade av ett nytt parti.

Nyckeln till ett nytt brett vänsterparti i Sverige finns förmodligen hos vänsterpartiet. Något jag skrivit om tidigare, Organisationer inom organisationer och Dags för ett bredare vänstersamarbete. Ett sådant samarbete kan dock inte enbart byggas upp med hjälp av organisatoriska överväganden. Det måste finnas politiska teorier, överväganden och ståndpunkter också. Låt mig skissa på vad ett nytt bredare parti skulle kunna behöva för ingredienser. Allt behövs dock inte för att ett nytt parti ska kunna bildas. Men en del behövs absolut, synen på den interna demokratin och synen på demokrati i stort.

1. Synen på demokrati internt i partiet. Om det handlar mitt ovanstånde inlägg, Organisationer inom organisationer. Kort uttryckt behövs det garanterade rättigheter för organiserade minoriteter. I vänsterspråkbruk kallas detta tendens/fraktionsfrihet. Den "demokratiska centralismen" som den oftast uppfattas (som diktatorisk centralism) bör förkastas.

2. Synen på demokrati i stort. Enpartisystem måste förkastas. Alla områden i samhället ska underställas demokratiska belsut fattade av valda församlingar. Även inom den ekonomiska sektorn, företagssektorn. Uttryck som "proletariatets diktatur" bör inte användas. Och den innebörd, partidiktatur, detta uttryck gavs i stalinismens Sovjet måste förkastas.

3. En modern uppfattning om kapitalismens utveckling behövs. Vad som skrevs för 100 år sen kanske inte alltid har giltighet idag. Detta finns, men används för lite inom den svenska vänstern. Här kan Ernest Mandel och hans efterföljare ge oss en bra grund att stå på.

4. En modern uppfattning om imperialismen. Lenin duger inte längre. De postmoderna marxisterna (ex. Antonio Negri, Michael Hardt) har inte heller kunnat erbjuda någonting. Andreas Malm har dock utvecklat en intresant modern teori om imperialismen, baserad på Antonio Gramsci och Ernest Mandel.

5. En modern syn på vad ett modernt socialistiskt samhälle innebär på det ekonomiska planet. Med hänsyn tagen till att allt omöjligen låter sig planeras centralt. Med möjlighet till småföretagande och närvaron av marknadskrafter på de områden där detta är effektivare än planering.

6. En politik som tar hänsyn till miljön och undviker miljöförstöring. En politik där användning av olja etc begränsas.

7. En vettig syn på regeringsfrågan i ett kapitalistiskt samhälle

8. En socialistisk feministisk politik, något jag tidigare skrivit om, Klasskamp och feminism

9 En syn på invandring och flyktingpolitik som är human och inkluderande.

Jag kommer säkert på mer saker vad det lider och skriver om det då. Alla ovanstående punkter kommer jag att försöka behandla i olika delar av denna serie av artiklar om den svenska vänstern.

Kring några av de ovan listade punkterna finns det samlingar av material att läsa och här kommer länkar till en del av detta:

Om vänsterpartiet
Socialdemokratin
Breda vänsterpartier
Arbetarstater
Förändra utan att ta makten?
Imperialism
Plan eller marknad
Invandrings- och flyktingpolitik
Ernest Mandel
Catherine Samary
Robert Went

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Politik, Vänsterpartiet, Vänstern

Vad är det för fel med den svenska vänstern? Del 1

Jinge undrar varför den svenska vänstern inte ordnar protester utanför riksdagen mot utförsäljningen av statliga företag. Var är den svenska vänstern? utropar han.

Jinge räknar den officiella socialdemokratin som vänster. Det gör inte jag. Socialdemokratin gör inget, därför att de i princip inte har något emot en utförsäljning av statliga företaget. När de luftar protester är det som jag ser det bara ett spel för gallerierna. Ett spel som behövs eftersom en majoritet av svenskarna är mot utförsäljningar av statliga företag. 49% är mot och 28% för utförsäljning enligt en SIFO-undersökning. Socialdemokraterna vill allra minst skapa en opposition på gatorna mot privatiseringar och utförsäljningar. För en sån opinion kan tvinga dem att återförstatliga efter nästa val. Det vill man inte. Bättre att det inte finns nån stark opinion utanför parlamentet tycker de svenska socialdemokraterna. Inte heller anser sossarna att det är så man gör politik idag. Nej, för sossarna är politik nåt som utspelar sig innanför maktens väggar. Bortanför folkets insyn och kontroll.

Vänsterpartiet organiserar inga protester av flera anledningar. Dels vill man hålla sig väl med sossarna. Då kan man inte ordna folkliga opinioner som socialdemokraterna helst vill slippa. Dels vet inte vänsterpartiet längre hur man gör för att ordna folkliga protester på gatan. Inte längre hur man bedriver utomparlamentarisk politisk aktivitet. Alla deras aktiva medlemamr är på ett eller annat sätt uppknutna till politiska uppdrag inom byråkrati och parlamentarisk apparat. För byråkrati och parlament kan folkliga opinioner som uttrycks på gatan vara jobbiga. Bäst att låta bli.

Resten av vänstern, SP, RS, KP och de autonoma/anarkistiska nätverken, är för liten för att på allvar kan ordna några större politiska manifestationer annat än under speciella omständigheter.

Det finns dock vissa hoppfulla tecken inom vänstern på en ny och bred organisering med samarbete över politiska gränser, exempelvis Nätverket för Gemensam Välfärd. Ett samarbete med radikala fackföreningar, fackföreningsföreträdare, aktionsgrupper, extremvänstergrupper och andra.

Till ovanstående problem kommer att det inom den svenska vänstern länge funnits en upptagenhet med identitetspolitik, något som lett till att man slutat diskutera sociala rättvisefrågor. Klasspolitiken har ställts på undantag i två årtionden. Orsaken till detta är i min mening bl.a. en för stor tro på postmoderna teorier.

Dessutom är den svenska vänsterns svaga styrkor idag splittrade på för många organisationer. En ny bredare vänsterorganisation behöver skapas. En som tillåter organiserade fraktioner/tendenser.

Mer i borgarmedia: SVD,
Bloggosfären: Käringen mot Strömmen, LOKE, Alliansfritt Sverige, Jonas Morian om identitetspolitik.
Intressant?
Andra bloggar om: Vänstern, Politik, Privatisering, Identitetspolitik, Utförsäljning

Postmodernismen, del 6

Nu ska jag skriva om hur jag tycker vänstern kan använda begreppet postmodern. För mig har detta begrepp inte nödvändigtvis något med de postmoderna tänkarna att göra. Det postmoderna samhället är för mig detsamma som det senkapitalistiska samhället, den globaliserade kapitalismen, det individualiserade samhället, det samhälle som skapas av nyliberalismen.

På det sättet används ordet av Fredric Jameson i boken The Cultural Logic of Late Capitalism där han också referar till Ernest Mandel och dennes begrepp Senkapitalism. Andreas Malm använder också Ernest Mandel, tillsammans med Antonio Gramsci, när han kritiserar postmodernisterna Hardt/Negri.

Jag anser däremot att de postmoderna tänkarna, såsom Derrida, Foucault etc är fina redskap för makten i samhället, vilket jag ockå berörde i del4 av min serie om postmodernismen. De används för att försvara nyliberalismen, något som också Jimmy Sand varit inne på tidigare i en essä, Du sköna nya värld?: En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv (2002). Han kopplar där samman Lyotard med nyliberalismen och resonerar utifrån Jameson och Mandel med flera. På sin blogg har Jimmy skrivit mer om detta, Senkapitalismens kulturella logik och Senkapitalismens kulturella logik II.

Läs mer om Fredric Jameson: DN1, Tesugen
Läs mer om Ernest Mandel: Mandelarkivet, Mandel på svenska
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Fredric Jameson, Postmodernism, Nyliberalism, Vänstern

Inte så bra som förväntat för Sarkozy

Den förväntade jordskredsgerna för Sarkozys UMP uteblev. Istället skaffade sig alliansen Socialistpartiet/Kommunistpartiet nya platser i parlamentet. Sarkozy har dock en stor majoritet, vilket inte bådar gott för den franska arbetarklassen.

Det faktum att kommunistpartiet bara får 18 mandat kommenteras av vänsterpartisten Hanna Löfqvist och DN. Men ingen nämner att kommunistpartiet kanske inte skulle fått ett enda mandat om de inte samarbetat med socialistpartiet. Socialistpartiet ger i princip ett antal platser till kommunistpartiet. Franska kommmunistpartiets saga kanske närmar sig sitt slut. Vilket inte är mer än rätt för att parti som längre än andra försvarade stalinismen, för ett parti som försökte bli rasister för att stoppa Le Pen. Ett parti som inte på länge har haft en arbetarvänlig politik. Det mest inflytelserika franska vänsterpartiet har idag istället blivit LCR.

Andra bloggar om: Frankrike, Politik, Vänstern, Kommunism
Technorati: Frankrike, Politik, Vänstern, Kommunism
Läs mer: Le Monde, SVD

Pomovänster - nej tack, del 5

Efter att ha behandlat makten i ett antal inlägg är det nu dags för postmodernismens och poststrukturalismens syn på på förnuftet. Så här skriver Richard Wolin en artikel i tidskriften Axess:

"På de avslutande sidorna av Vansinnets historia hyllade Foucault ”icke-förnuftets suveräna verksamhet” som aldrig kan reduceras till rubbningar som kan ”botas”. Foucaults kontrast mellan den moderna vetenskapliga världsåskådningens exkluderande praktik, vars uppkomst sammanföll med Descartes Avhandling om metoden, och ”vansinnets” ickekonformistiska potential i dess egenskap av ”annat” än förnuft, bidrog till att omformulera den teoretiska agendan för en hel generation franska intellektuella.

Inte ens Derrida, som formulerade en kraftfull kritik av Foucaults resonemang, var i grunden oense med den senares centrala påstående att förnuftet i grund och botten är en mekanism för förtryck som opererar genom exklusioner, tvång och förbud. Derridas egna anklagelser mot ”logocentrismen” eller förnuftets tyranni förmedlar en likartad grundtanke: ända sedan Platons tid har det västerländska tänkandet gett uttryck för en systematisk ofördragsamhet mot skillnader, mot det som är annorlunda och heterogent. Efter de prejudikat som etablerats av Nietzsche och Heidegger framträdde dekonstruktionen för att störta och montera ned förnuftets föregivet livsförnekande, förutfattade meningar med dess allomfattande ambitioner.

På ett liknande sätt blev Jean-François Lyotard beryktad för sitt kontroversiella jämställande av ”samtycke” med ”terror”. Föreställningen om en frivillig, rationell överenskommelse är en fantasi, hävdar Lyotard. Under fernissan av ömsesidighet döljer sig makten. Detta vitt spridda tvivel om möjligheterna att lösa tvister genom språket är ännu ett av poststrukturalismens kännetecken."

Jag håller med om ovanstårende och menar att i en användbar och vettig socialism och vänster måste förnuftet ha en plats. Stöd för detta kan man hitta hos en annan modern tänkare, nämligen Jürgen Habermas. Varför ska vi i vänstern använda oss av de problematiska tankegångarna hos postmodernister, när det finns bättre verktyg för att förklara verkligheten och visa på vad vi behöver göra. Det finns ingen anledning alls , menar jag, utan postmodernsimen (inkl senmodernismen, poststrukturalismen etc) ska förkastas. Ska klasskamp, klassbegrepp och maktens erövrande sättas på tapeten igen behöver vi andra verktyg och filosofier än postmodernismen.

En annan kritiker av postmodernismen är Philippe Corcuff som lutar sig på bland annat Maurice Merleau-Ponty, en existentialist som tog en annan väg än Jean-Paul Sartre. Dessa brukar föras till det som kallas den franska marxismen (till vilken även såna som Daniel Bensaïd och Pierre Bourdieu hör). Han menar att postmodernismen visar på en uppgivenhet och bäddar för en mörk framtid. Jag har tyvärr bara hittat texter av honom på franska och min förståelse av det språket är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna förstå mycket mer än det jag skrev ovan. En som också inspirerats av Merleu-Ponty är den amerikanska feministen Iris Marion Young föras. Hennes utkast till en teori som kan hantera klass, könsmotsättningar rasism i en enhet, utan att hemfalla åt individualism och identitetspolitik har jag skrivit om tidigare.

Nu har jag också antytt var jag vill att vänstern ska hämta sina teorier, istället för från postmodernismen. Mer om detta ska jag skriva senare.

Intressant?
I DN om Derrida, Habermas och 11 september 2001, även i SVD (en fråga där bägge verkar ha hamnat helt fel.)
Om postmodernism, Derrida och Habermas med mera på olika bloggar: strötankar och sentenser om Rorty och tidskriften Fronesis, Prometheus, Ge oss ett val, om Nancy Fraser (nämns av Richard Wolin) och hennes kritik av Judith Butler, som Richard Wolin nämner i sin artikel.
I DN om det nummer av Axess där kritiken av postmodernismen finns.
Andra bloggar om: Vänstern, Postmodernism, Poststrukturalism, Politik, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida
Läs mina tidigare inlägg om postmodernism och vänstern.

Pomovänster - nej tack, del 4

Jag har ägnat tre inlägg åt postmoderna teorier, dess syn på makten och hur postmoderna teorier letat sig in i vänstern. Jag menar att det inte är bra för vänstern att använda sig av postmoderna teorier för att försöka förklara vad vi ska göra åt orättvisorna i världen. Däremot kan man använda begreppet postmodernt samhälle om det nuvarande stadiet av det kapitalistiska samhället. Även om jag kanske föredrar det av Ernest Mandel myntade uttrycket Senkapitalism istället. Men det behöver inte betyda att vänstern ska bli postmodern och anamma postmoderna teorier för att förändra världen.

När Blair utformade sin sorts socialdemokrati baserades mycket av tankegångarna på den postmoderne tänkaren Anthony Giddens. På samma sätt har Michel Foucault influerat svensk socialdemokrati, exempelvis kring tidskriften/tankesmedjan Arena. Den moderna svenska socialdemokratin med Mona Sahlin i spetsen har tagit intryck från denna tankesmedja och från den engelska blairismen. Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

När delar av den intellektuella vänstern också hemfaller åt sådana teorier kommer de också att finna att de blir försvarare av det existerande och inte kommer att kunna formulera något alternativ till den socialdemokrati vi har idag. De missar därmed också chansen att formulera ett kraftfullt alternativ till nyleninisters (gamla maoister, stalinister etc) teorier. Det är inte bra för vänstern. Därför måste vi säga nej till postmodernismen. Nej till Pomovänstern.

Stöd för denna inställning har jag hämtat hos en rad källor och författare, däribland;
Richard Wolin som visar på varför vänstern inte kan/borde/ska vara postmodern i sin artikel "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida". Andreas Malm visar hur oanvändbar postmodernismen är för att beskiva vad som händer i världen (i sin specifika allians med den autonoma marxismen) när han kritiserar Hardt/Negris Imperiet. Katrine Kielos har flera gånger kritiserat identitetspolitiken hos socialdemokratin och jag har kritiserat den mer allmänt.

När man förnekar att makten finns någonstans och säger att den finns överallt så förnekar man också möjligheten att göra något åt situationen. Möjligheten att förbättra samhället inför framtiden. Möjligheten att göra uppror mot makten. Det är inte bra för de fattiga, det är inte bar för arbetarklassen. Därför hör postmodernismen inte hemma i vänstern. Därför ska vi säga nej till Pomovänstern.

Läs mer: Jimmy Sand skriver om Pomovänster, Mr Brown också. Alex Callinicos har skrivit kritik, Toni Negri in Perspective. Följande debatter har också bäring på det som jag skrivit om i mina hittills fyra (inkl. denna) artiklar om postmodernism; Förändra världen utan att ta makten, Debatt om imperialism, Strategi för vänstern. Bland deltagarna i debatterna märks Andreas Malm, Ulf Karlström, Charles Post, Claudio Katz, Antoine Artous, Alex Callinicos, John Holloway, Daniel Bensaïd, Hilary Wainwright, Phil Hearse, François Sabado och François Duval.

Mina tidigare tre artiklar:
Postmodernismen - inget för vänstern, del 1
Postmodernismen - inget för vänstern, del 2
Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Anthony Giddens, Michel Foucault, Postmodernism, Vänstern, Politik
Technorati: Ernest Mandel, Michel Foucault, Anthony Giddens, Postmodernism, Vänstern, Politik

Vänsterpartiet på normala 5 procent

Den stora opinionsundersökningen från SCB har presenterats. I den hamnar vänsterpartiet på mer normala 5%, dvs gott och väl inne i riksdagen. Detta faktum förändrar dock inte mitt resonemang i mitt tidigare inlägg, Dags för ett bredare vänstersamarbete.

Jag är allstå ute efter ett bredare vänstersamarbetet byggt på klasspolitik och antikapitalism. Jag vill också ha ett bredare parti på vänsterkanten med rätt till organiserade fraktioner/tendenser inuti partiet. Om detta har jag skrivit i inlägget Organisationer inom organisationer.

Borgarmedia: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen
Bloggare: Jinge, Stefan Lindborg, Yrsa funderar, Solidaritet och Rättvisa, Eva-Lenas blogg
Andra bloggar om: Vänstern, Vänsterpartiet, Politik
Technorati: Vänstern, Vänsterpartiet, Politik

Postmodernismen - inget för vänstern, del 2

Det kan ibland vara svårt att förstå hur vänstern kommit att omfatta postmoderna teorier. Detta med tanke på vänsterns traditionella områden med social rättvisa och en politik baserad på de ekonomisk förhållandena i samhället. Postmodernismen med sådana som Anthony Giddens, Michel Foucault och andra lägger ju tyngpunkten på annat håll. Visserligen har vi ju Michael Hardt och Antonio Negri som försökt sig på en förening av ekonomi och postmodernism à la Foucault. För länkar till kritik av Hardt/Negri se Postmodernismen - inget för vänstern, del 1. Så här skriver Richard Wolin i en artikel i tidskriften Axess:

"Enligt den vedertagna uppfattningen är både poststrukturalism och postmodernism rörelser som tillhör den politiska vänstern. Men det är ett anspråk som snabbt faller samman vid en närmare granskning. Vänstern har ju trots allt i ett historiskt perspektiv varit pålitligt rationalistisk och universalistisk, försvarat demokrati, jämlikhetssträvanden och mänskliga rättigheter. Ett av den politiska vänsterns kännetecken har varit dess vilja att ta sig an frågor som handlar om ”social rättvisa”. Den har systematiskt ifrågasatt trångsynta definitioner av frihet som sanktionerar oerhörda skillnader i rikedom, och i stället krävt att den formella jämlikhetens förespråkare möter socialt missgynnade gruppers behov på halva vägen. Gång på gång har vänstern tvingat det borgerliga samhället att leva upp till demokratiska normer och trotsat trångt individualistiska föreställningar om rättigheter såväl som politiska och ekonomiska eliters plutokratiska ambitioner.²⁵ Den som studerar den utveckling som moderna samhällen har genomgått kan således iaktta en ryckvis förflyttning framåt, från medborgerlig till politisk och social jämlikhet."

Detta är något som jag håller med om. Och det blir som jag ser det väldigt svårt att förena med psotmodernismens och poststrukturalismens avståndstagande från förnuft och avvisande av att makten finns hos vissa grupper av människor. Men vad kan då var anledningen till att postmodernismen anammats av många inom vänstern, med resultat en världsfrånvänd teoretiserande kultur där man lämnat de social rättvisefrågorna till nån annan. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den ena av de två grupper inom vänstern som anammat postmoderna teorier. Den gruppen är högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster.

Det beror uppenbarligen på traditioner från 1970-talet då den så kallade strukturella marxismen eller Althusser-skolan, uppkallad efter Louis Althusser, hade stort inflytande i svensk akademiska marxistiska kretsar, bland annat kring tidskriften Zenit. I dessa kretsar ingick bl.a. en av grundarna av Vägval Vänster, Johan Lönnroth. Althussers teorier låg till grund för det som skulle komma att kallas Eurokommunismen, ett projekt som gått i stöpet totalt. De partier som blev eurokommunistiska är idag i huvudsak partier som i praktiken övergivit antikapitalismen. Det svenska Vänsterpartiet är ett sådant exemepl. En annan som tillhörde denna skola är Nicos Poulantzas. En debatt mellan honom och en mer traditionell marxist kan läsas på SP:s hemsida. Althusser-skolan är som sagt en strukturalistisk variant av marxism. Postmodernismen kan också anse vara strukturalism, eller i alla fall bygga på strukturalismen som den formulerats av sådana som Claude Lévi-Strauss. Det kanske inte är så att man kan säga att traditionen i den svenska intellektuella vänstern är obruten, utan det är kanske snarare ett utslag av ett alltför överdrivet intresse av fina teorier på bekostnad av praktiskt politiskt arbetet i verkligheten, som gjort att postmodernismen fått fäste i samma kretsar där den strukturella marxismen hade sitt fäste på 1970-talet.

Den andra gruppen som anammat postmoderna teorier är delar av den autonoma/anarkistiska vänstern. Detta är ännu mer oförståeligt och jag har ingen riktigt bra idé om varför ännu. Men det har troligen med arbetet kring antirasism och feminism att göra. Jag får återkomma om detta. Klart är att det även i denna miljö fått problematiska konsekvenser, livstilism, identitetspolitik osv.

Andra bloggar om: Postmodernism, Politik, Vänstern, Vänsterpartiet, Eurokommunism, Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Nicos Poulantzas, Strukturalism
Technorati: Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Vänstern, Postmodernism, Strukturalism, Politik

Postmodernismen - inget för vänstern, del 1

Jag läste ett intressant kritiskt inlägg om postmodernismen i den borgerliga, liberala tidningen Axess, "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida" . Artikeln är skriven av Richard Wolin, historieprofessor på City University i New York.

Den fick mig att tänka på och att börja läsa om postmodernism. Jag har redan tidigare funderat över om inte Foucaults teorier om att makten finns överallt och att man när man kämpar för förändringar i samhället i själva verket medverkar till att stärka de som redan har makten, leder till att det inte är någon idé att kämpa för att få det bättre. En uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Jag håller inte med allt som Wolin skriver, artikeln är trots allt främst ett försvar för liberalismen (Socialliberalismen som jag förstår det). Men också ett försvar för förnuftet och humanismen. Två värden som jag menar måste ingå i en socialists arsenal. Tolkningen av Foucault delar jag uppenbarligen med med Wolin som skriver:

"Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ”makten” finns över allt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den. I stället för att bekämpa underordningen i praktiken föredrar postmodernister att hålla sig på relativt säker mark och ägna sig åt ”metapolitik” – den isolerade nivå av ”teori” där de största farorna är ”begreppsmässiga” och där konkret politik blir något lätt eteriskt.
Derrida har visserligen nyligen gett uttryck för ett förstulet intresse för en vag ”kommande demokrati” (democratie à venir/avenir), men vad detta metapolitiska dekret – så rikt på retorik och så fattigt på empiriskt innehåll – skall betyda får var och en försöka komma fram till själv."

Han kritiserar identitetspolitik utifrån samma ståndpunkter som Katrine Kielos och jag själv gjort tidigare:

"”Identitetspolitik” bemäktigar sig den traditionella vänsterns intresse för social rättvisa. Skillnader måste självfallet respekteras men det finns inte någon anledning att göra dem till en fetisch. Ett av problemen med ett okritiskt förhärligande av ”skillnad” är att det med lätthet kan resultera i en ny ”essentialism” i vilken frågor om gruppidentitet tilldelas en ställning som yttersta grundsats. Eftersom ansträngningar för att nå fram till samtycke a priori betraktas med hån och misstro tycks det så gott som omöjligt att återställa en meningsfull känsla av att tillhöra en politisk gemenskap. Historiskt har slutresultatet varit kulturvänsterns politiska marginalisering och fragmentering. I stället för att stimulera en hållning av aktiv protest har en inskränkt fokusering på gruppidentitet uppmuntrat en reträtt från politiken."

Och avslutningen av hans artikel är att säga att nazismen är den ultimata identitetspolitiken:

"Som en europeisk vän en gång uttryckte saken: ”identitetspolitik – det är vad de hade i Tyskland mellan 1933 och 1945”. Den kulturella politikens misslyckande speglar den nya vänsterns tillbakagång så som den har skildrats av Christopher Lasch och Richard Sennett: man har gett upp en oppositionell politik som är inriktad på den offentliga sektorn till fördel för en självupptagen ”narcissistisk kultur” som bara följer sin inre röst."

Det man kan säga är väl att postmodernismen är det som skapat identitetspolitiken och identitetspolitiken står emot kollektiva lösningar. Kollektiva lösningar är vänsterns sätt att frigöra individen. En trygg individ är en fri individ. Precis som en person jag träffade på en fest häromdan sa till mig. Hon kom som flykting från Östeuropa i början på 80-talet. "I öst var allting grått, alla byggnader etc, men människorna var trygga och färgstarka. I väst är byggnader och omgivning färgstarka, men människorna gråa."

Den individuella frihet, individaulismen, som postmodernism och nyliberalism skapat och vill vidareutveckla leder alltså till en likriktning av och en ofrihet för individerna. Det ständiga väljandet leder till otrygghet, att man blir upptagen med att anpassa sig till normen (under täckmantel av att man är unik). Så länge man måste sysselsätta sig med överlevnad ( i vårt moderna samhälle i form av ständiga val) är man inte fri. Först när överlevnaden är tryggad kan man vara fri. Tryggheten skapas alltså genom generella kollektiva lösningar.

Istället för relativistisk postmodernism måste vänstern vända sig tillbaka där vi en gång var. Vänstern måste ställa krav på social rättvisa, jämlikhet, mer demokrati etc.

En kritik av postmodern vänster, som Hardt och Negri, finns hos tidskriften Clarté, läs Mikael Nybergs Kalkonmarxismen. En annan kritik finns i Andreas Malms utmärkta bok, När kapitalet tar till vapen. En recension av Malms bok kan läsas hos tidskriften Röda Rummet. Clarté nr 3/06 har en rad artiklar om individen, individualismen och kollektivet. Mikael Nyberg har skrivit en annan artikel i LO-tidningen
och här finns ytterligare en kritik av Hardt/Negri.

Ett försvar av en postmodern identitetspolitik finns att läsa hos bloggen Vänstra Stranden (men han har missuppfattat begreppet identitetspolitik) som talar för ytterligare individualisering av politiken. Det gör också Hörsing. I i tidskriften Arena försvaras "Pomovänstern", som en debattör med samma förnamn som jag har, döpt den postmoderna vänstern till. Rasmus Fleischer buntar där ihop alla de inom vänstern som vill syssla med sociala frågor till något han kallar "nationalvänstern". Det ska jag komma in på i ett annat inlägg i framtiden. Strötankar och sentenser funderar över vad Pomovänster egentligen är i ett inlägg. Här skriver Mr Brown ett annat Pomovänsterinlägg som jag ser det.

Andra bloggar om: Vänstern, Klass, Identitetspolitik, Politik, Hardt, Negri, Social rättvisa, Postmodernism

Extremvänstern i Second Life

Jag har varit helt ointresserad av "fenomenet" Second Life på Internet. Dels för att jag inte spelar dataspel, dels för att det verkar vara ett ganska ointressant spel eller community. Men många har ju fascinerats vilket alla kommentarer om den svenska ambassaden i Second Life vittnar om.

Nyligen läste jag dock en artikel i den skotska tidskriften Frontline som gjorde mig lite mer intresserad. Den handlar om vänsterns närvaro i Second Life och kampen mot fascister som Le Pen där. Dessutom om organisering av G8-protester. Läs mer om extremvänstern i Second Life.

Andra bloggar om: Politik, Vänstern, Vänsterextremism, Second Life, Internet, G8
Technorati: Second Life, G8, Internet, Vänstern, Politik

70 år sen Moskvarättegångarna

Moskvarättegångarna var inledningen till Stalin-epokens terrorvälde i Sovjet. De riktade sig mot medlemmar i och företrädare för kommunistpartiet med oppositionella ståndpunkter, bland annat den s.k. Vänsteroppositionen i vilken Leo Trotskij spelade en ledande roll.

Göteborgs-Posten har idag i sin pappersupplaga en artikel om Stalinperiodens förföljelser och Moskvarättegångarna. I artikeln hänvisar man till diverse böcker, men man utelämnar de flesta ögonvittneskildringar och mer insatta skribenter från den aktuella tiden. Det beror naturligtvis på att de flesta av dessa var socialister. Men det mesta av det material som GP utelämnar går att finna på nätet.

Här finns en del:
Socialistiska Partiets arkiv: Moskvarättegångarna, Stalinismen
Marxistarkiv.se: Leo Trotskij, Trotskismen, Stalinism1, Stalinism2

Andra bloggar om: Vänstern, Politik, Sovjet, Moskvarättegångarna, Stalin, Stalinism
Technorati: Politik, Vänstern, Stalinism, Stalin, Sovjet

Dags för ett bredare vänstersamarbete?

Det går dåligt för vänsterpartiet i opinionsundersökningarna. Man ligger under 4%-spärren just nu. Det kommenteras av partiet i SVD:

"- Man ska inte ta enskilda mätningar på för stort allvar. Men det är klart att vi följer dem med visst intresse, säger partisekreterare Anki Ahlsten."

Det verkar lite väl nonchalant att avfärda opinionsundersökningen på det lättvindiga sättet. Trots de invändningar Jinge och LOKE har mot att ta opinionsundersökningen på för stort allvar. Kanske borde vänsterpartiet fundera över varför man stadigt minskar i opinionen, trots att en borgerlig regering borde innebära ett pangläge för att växa.

Enligt min mening är det vänsterpartiets totala anpassning till den svenska socialdemokratin, det totala knäbugandet för det stora arbetarpartiet som lett till vänsterpartiets dåliga siffror. Finns det två partier med samma politik brukar väljarna ta det det större och mer trovärdiga alternativet. I detta perspektiv ligger vänsterpartiets chans i att bli mer radikalt, inte i mer anpassning högerut. Då kanske det är dags för vänsterpartiet att fundera över ett samarbete vänsterut, på samma sätt som hänt i många andra länder i Europa. WASG och dess sammanslagning med PDS i Tyskland, RESPECT i England och Wales, SSP i Skottland är exempel på bredare vänsterpartier. Uppbyggda på olika sätt, men ändå lika. Nåt att titta på för vänsterpartiet kanske?

Annars kanske det går för Vänsterpartiet som för PCF i Frankrike. Man blir omkörda av extremvänstern, LCR är idag är ett viktigare parti än PCF. LCR har vuxit på sin konsekventa kritik av både högerpartierna och socialistpartiet (socialdemokraterna). PCF har backat då de knäböjer för och slickar fötterna på socialistpartiet.

Kanske nåt att fundera på för svenska vänsterpartiet. Kanske dags att ta kontakt med de två svenska vänsterpartier som i förra valet ökad sina röstandelar i de kommunval där de ställde upp. Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Socialistiska Partiets systerparti Frankrike heter LCR. Det totalt obetydliga partiet Vänsterdemokraterna som bloggaren Peace, Love and Capitalism skriver om är väl knappast lika intressant, då de snarast står ännu närmare socialdemokratin än vad vänsterpartiet gör (hur det nu är möjligt). (fast skulle de vilja vara med, inte mig emot) Om vänsterpartiet inte försöker gå åt vänster och samarbeta med de grupper som finns där kanske man riskerar att försvinna och förminskas till obetydlighet på 10 års sikt.

Mer i borgarmedia: DN.
Intressant?
Andra bloggar om: Vänsterpartiet, Vänstern, Politik

Lågt valdeltagande i Frankrike - LCR gick framåt

Första omgången i det franska parlamentsvalet hade ett extremt lågt valdeltagande. Endast 60% av de röstberättigade deltog i valet. Detta har gynnat de borgerliga partierna till höger. Sarkozys UMP åt upp de röster som Le Pens Front National hade i förra parlamentsvalet 2002. Det fransk valet innebär därför en förlust för demokratin.

Det låga valdeltagandet visar på en kapital misstro mot att det politiska systemet kan komma med lösningar på de problem som folk upplever sig ha. Ett resultat av att politiker av alla borgerliga kulörer (inkl socialdemokratin och kommunistpartiet (PCF)) lämnat över stora delar av beslutandet till den ekonomisk sektorn, marknaden som den kallas. Beslutsfattande har lämnast över till de som har pengar, storföretag och kapitalister. Denna "politikens abdikation" är det som leder till uppgivenhet, lågt valdeltagande och sådan desperation som vi för något år sen såg i franska förorter.

För vänstern till vänster om socialistpartiet gick det ändå förvånande bra med tanke på det låga valdeltagandet. PCF stod kvar på 5%, samma som i förra valet, LO backade och LCR kan ha fördubblat sitt röstetal, från 1,3% till närmare 2% (osäkert ännu). Inte mycket kan tyckas, men i så fall definitivt en liten framgång i ett val som annars ser ut att ha resulterat i en katastrof för den franska arbetarklassen.

Läs ytterligare en kommentar.
Borgarmedia: DN, SVD, GP

Andra bloggar om: Frankrike, Vänstern, Politik
Technorati: Frankrike, Politik

Liten lektion om vänsterextremism

Eftersom jag skrivit ett antal inlägg som klagar på liberala bloggare och säger att dom vet lite om vänstern, väldigt lite om vad som hände i Rostock och om polisen och använder uttryck som vänsterextremist väldigt förvirrat och onyanserat men inte skrivit hur jag tycker att dom borde uttrycka sig. Jag har tidigare definierat vad som är extremism, som jag ser det, speciellt vänsterextremism.

Först kan vi klargöra vilka olika åsiktsriktningar som finns bland vänsterextrema.

Autonoma - kan vara anarkister, marxister, kommunister
Anarkister
För ovanstående gruppers ideologi hänvisas till hemsidor som Socialism.nu, Yelah och Motkraft)
Syndikalister (SUF och SAC, Arbetaren, Yelah)

Trotskister (svenska RS, SP och AM, Internationalen, Röda Rummet, Offensiv)

Stalinister (svenska SKP och KP)
Maoister (kalls internationellt ofta marxist-leninister, men en del grupper med denna beteckning är stalinister) (Clarté, FIB/Kulturfront)

Men kanske nån invänder, var finns AFA. AFA är en antifascistisk organisation där främst anarkister, syndikalister och autonoma återfinns. RF är också en antifascistisk organsiation med medlemmar av olika politisk ståndpunkt. För en bra beskrivning av AFA, skriven av en utanför organisationen se Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?

Det jag vill är att liberala bloggare kritiserar det som de vill kritisera. Må det vara AFA, anarkismen, trotskismen eller stalinismen. Men sluta dra oss alla över en kam. Och innan ni ger er till att vräka ur er nåt dumt, oinitierat och onyanserat. Läs på.

Med särskilda tankar på Gudmundson (gammal kunskap duger inte), Gustafsson i Säffle, Svart på Vitt, Johan Ingerö, dyslesbisk, MinaModerataKarameller, Erik Svansbo, Anti-oppositionen
Andra bloggar om: Antifascism, Antirasism, Vänstern, Bloggosfären, Extremism, Vänsterextremism, Politik

Förvirrade bloggare

Okunniga eller förvirrade bloggare om nationaldagen, vänsterextremister och högerextremister:

Kräk och slödder kallas såna som jag hos Johan Ingerö. Vad blir då han? Onyanserad och okunnig, dessutom okunnig om att liberaler faktiskt både kastar sten och spränger bomber där ute i verkliga världen, som han väl inte besökt på många år (Palestinska Fatah är liberaler).

Den här Clownen använder visserligen ordet extremist korrekt, men har noll koll på vad grundlagen innebär.

Opassande har gått på plyschvänsterns (icke-våldsvänsterns) felaktiga användning av ordet extremist som någon som använder våld. Olyckligt för hans inlägg lider därav.

Gustafsson i Säffle är som vanligt ute och uttalar sig om saker han inte vet ett skit om. Han har missat att det mesta går lugnt till i Rostock. 500 av 100 000 bråkade den första dan (0,5%). Och han har missat att bråken kan ha startats av polisprovokatörer. Vad nu Rostock har med nationaldagen att göra. Och på vilket sätt vänstern skämde bort sig på nationaldagen förstår jag inte riktigt. Gustafsson, skärp dig.

Svart på vitt har sett nävslagsmål där ingen annan gjort det. Och kör med kålsuparteorier. Att högerextremister begår 10 gånger så många brott som vänsterextremister vet han inget om. Bedrövligt.

Det finns naturligtvis mängder med bloggare som skriver kunnigt också. Däribland en del som har en annan politisk uppfattning än vad jag har. Exempelvis Gudmundson, Jinge, Jonas Morian.

Andra bloggar om: Högerextremism, Vänsterextremism, Vänstern, Nationaldagen, Nationalism, Extremism, Bloggosfären, Våld

Vad är en extremist?

Med anledning av en debatt som utbröt mellan mig och Jimmy som har bloggen strötankar och sentenser om hur man definierar vad som är en vänsterextremist finner jag anledning att skriva detta inlägg om hur jag tycker man kan definiera en extremist. Den som är lite insatt ska finna att jag därvidlag ansluter mig till det sätt som ordet används i exempelvis Frankrike.

Men låt oss börja i rätt ända och återkomma till Frankrike lite senare igen. Debatten mellan mig och Jimmy startade med anledning av mitt inlägg, Okunniga bloggare två. På bloggen Frihetligt Forum i samband med ett inlägg om något helt annat kom jag också i debatt med Marcus, som har bloggen Frihet och sanning, om samma sak. Hos Anna-Lena Lodenius och på den blogg jag länkar till i detta inlägg har jag diskuterat min inställning till våld. Dessa debatter är nära knutna till varandra. Men våldet ämnar jag återkomma till i ett senare inlägg.

Från början då:

Vad är en extremist?

Är det en som använder eller kan tänka sig använda våld?
Det kan knappast någon mena att det är. (Fast ovanstående Marcus försöker och visar samtidigt en stor okunnighet om delar av vänstern). Därför att om en extremist är detta så innebär det att majoriteten av alla männsikor är extremister. Men kanske är det då en som kan tänka sig att använda våld för att förändra ett samhälles styrelseskick. Men det håller inte heller för då är Blair extremist, alla svenska folkpartister eller sossar osv. Och så kan vi ju inte ha det. Då blir begreppet oanvändbart. Men en som använder våld för att försöka förändra ett demokratiskt system. Det håller inte heller. För vi i vänstern anser inte att en liberal borgerlig parlamentarisk demokrati är en fullständig demokrati. Så ska vi ha ett generellt begrepp så håller inte detta heller. Men vänstern är extremister som inte tycker vi har demokrati kanske någon invänder. Ja, det kan jag hålla med om. Jag återkommer till detta.

Är det en som kastar sten?
Knappast. Det finns liberaler som kastar sten (Fatah-anhängare bland palestinierna) och än värre för en del liberaler kanske, därmed finns det liberaler som begår terrorhandlingar. I dikaturer kan nästan vem som helst tänkas kasta sten mot en förtryckande polis. Att kasta sten gör dig inte per definition till en extremist.

En fundamentalist måste väl ändå vara en typ av extremist?
Ja, om det bygger på personens åsikter. Då är han en extremist. Oftast en högerextremist. Jag anser att begreppet extremist inte ska användas i förhållande till religion. Då är ord som fundamentalist, moderat osv bättre. Extremist menar jag ska omfatta den politisk-sociala dimensionen. Höger-vänster. Motsättningen arbete-kapital. För mig blir då Hamas och Hizbollah extremhöger liksom många pingstförsamlingar och Livets Ord.

En religiös?
Nej, den religiösa dimensionen har inte med det hela att göra. Det finns religiösa som är vänster till och med vänsterextremister, det finns religiösa som är höger, tom högerextremister.

Är inte en fanatiker samma sak?
Kan det vara . Men måste inte vara det. Fanatiker är som jag ser det ett bredare begrepp som innefattar även den religiösa dimensionen.

Därmed har jag kommit farm till det som ni redan förstått. En extremist är en som har åsikter långt ut på den politiska skala vi konstruerat i samband med motsättningen arbete-kapital. Vi pratar då om högerextremister repektive vänsterextremister.

I Frankrike kallar man partierna till vänster om kommunistpartiet för extremvänstern. Det tycker jag är en bra användning av ordet. Det är inte ett skällsord. Det är bara ett konstaterande av var man ligger på den politiska skalan. Vänsterextremister är anhängarna av dessa partier eller de åsikterna inklusive anarkismen (som ju inte bygger partier). Jag är sålunda en vänsterextremist (jag är medlem i Socialistiska Partiet).

Men det betyder ju inte att alla vänsterextremister har samma ståndpunkter och uppfattningar. Därför kan man inte dra alla över en kam och generalisera på det sätt som många okunniga liberala, konservativa eller högerextrema bloggare gör. Och det är också, som jag visat, fel att som en del vänsterfolk gör, kalla stenkastare för vänsterextremister. Det finns vänsterextremister som kastar sten, men alla vänsterextremister kastar inte sten.

Det finns högerextremister som mördar folk, men alla högerextremister är inte mördare.

Andra bloggar om: Politik, Vänstern, Våld, Extremism, Nazism, Högerextremism, Vänsterextremism

Innovativa anti-fascister i Stockholm

För att protestera mot nazisternas demonstration igår i Stockholm, använde anti-fascister sin fantasi för en gångs skull. Iklädda helt vanliga kläder infiltrerade de en park utan att polisen ingrep. Och sen dök de upp från ingenstans och skanderade slagord. När polisen ingrep lät de sig föras iväg utan att ställa till några större problem. Innovativt, bra och väl genomfört.

Även Nätverket mot Rasisms demo tidigare under dagen genomfördes på ett bra sätt och hade fler deltagare än den nazistiska "Folkets marsch". Saxat från Motkraft:

"Bred demonstration under parollen "Ryt till mot nazismen" anordnad av Nätverket Mot Rasism samlade ca 1000 personer vid Slussen. Demonstrationen gick sen via Mariatorget till Medborgarplatsen. Talare från Nätverket Mot Rasism, Antifascistisk Aktion, Ingen Människa Är Illegal och Ung Vänster lyfte fram att det är högerpolitiken som skapar misär för arbetarklassen, och inte invandringen, och uppmanade alla till fortsatt kamp mot nazismen."

Sammantaget har anti-fascisterna i Stockholm skött sig väl. Endast några mindre incidenter inträffade och det verkar också som de uniformerade "kompisarna" hållt sig i skinnet denna gång. Mina farhågor med anledning av en debattartikel i DN av polismästare Carin Götblad kom därmed på skam. Det är jag glad för. Att två nazister är det de enda som är anhållna för brott är också bra. Det visar på det välkända faktum att nazister begår fler brott än vänstern. Ett faktum som borgerlig media haft svårt att acceptera och som man därför oftast försöker bortse ifrån.

De gångna dagarna har varit framgångsrika för den alternativa vänstern, för den anti-kapitalistiska vänstern. Effektiva aktioner har genomförts i Tyskland och i Stockholm. Det är bra, låt oss fortsätta så.

Andra bloggar om: Vänstern, Antifascism, Nazism, Nationaldagen, Politik, Antirasism, Rasism
Technorati: Antifascism, Antirasism, Nazism, Rasism, Vänstern, Nationaldagen

Varför ska vi ha en nationaldag?

Det behövs inte som jag ser det. Vi kan istället fira midsommar på bredare basis, mer officiellt, precis så som Jinge och Göte Kildén skrivit. Så här skrev Göte Kildén när den s.k. nationaldagen var ny:

"Den helgdag som nu instiftats har i stället sina rötter i högerns försök att avvärja en folklig frihetskamp. Det är en dag då inget finns att fira. Därför blev denna dag också ett enda pinsamt politiskt pladask.

I SVT fick vi till livs att dagen firades dels därför att Gustav Vasa kröntes och etablerade en stark och enväldig svensk kungamakt, dels därför att denna enväldiga kungamakt beskars 1809.

Den mediala akrobatiken avslutades så på Skansens kullar med att vår nuvarande kung hyllade den tokiga anakronismen. I marginalerna kunde vi samtidigt se hur nazisterna i Rålambshovparken tågade fram bakom en vacker svensk fanborg samtidigt som Antifascistisk aktion i en akt av grotesk politisk piercing eller infantilism ropade att de ville skära pungen av kungen och se Sverige falla."

Som det nu är så är det patetiskt. Vi har en nationaldag som i stort sett ingen bryr sig om. Fotbollsmatchen igår var betydligt viktigare för folk, än nån påhittad nationaldag som vi inte har några känslor för. Lägg ner exprimentet med nationaldag. Det är det enda rätta. Låt oss satsa på den mycket långa traditionen av midsommarfirande.

De enda som verkligen försöker bry sig om nationaldagen är den patetiska samling av nazister som Jinge kommenterar och som Gudmundson skrivit en hyfsat bra ledare om i SVD. I slutklämmen är det dock lite oklart vad han menar, är vänstern på samma sida som Götblad, eller är det i mer traditionell Gudmundson-stil att vänstern och högern är på samma sida. Men varför försöker då vänstern få bort nazidemonstrationer från gatan? Lite oklart vad Gudmundson menar här som sagt. Att han menar att polisen skött sig är däremot klart och det verkar faktiskt vara fallet i de andra rapporter jag fått ta del av.

Enn Kokk skriver intressant om nationaldagen, han kommenterar Syrran. Bägge två kommenteras av Ali Esbati.
Mer från borgarmedia: SVD, DN
Andra bloggar om: Nationaldagen, Polisen, Nationalism, Nazism, Vänstern, Politik

Arbetarklassen och Renzo Aneröd

Renzo Aneröd är en krönikör som skriver många bra saker i GT. Men han tycks ha ett par allvarliga fall av blindhet. Han har fördomar om vänstern och fördomar om den klass han själv kommer från. Något jag tidigare skrivit om.

Den 4 juni skrev han krönikan I nationalisternas klass i GT. Så här står det i början på krönika:

"Några av mina politiska motståndare är sverigedemokraterna, och de ska bemötas med argument. Men mediernas attacker mot dem bottnar ofta i förakt för ”outbildad” arbetarklass.
Man har dragit fram att flera av dem är förtids- och sjukpensionärer som inte har råd att betala räkningar.
Med andra ord: En del människor som man på nittiotalet krossade arbetarhedern på genom att kalla dem tärande, har i dag valt att bli stolta svenskar i stället för stolt arbetarklass."

Det resonemanget och fortsättningen på det håller jag med om. Det finns ingen anledning att döma ut någon som politiker bara för att de begått ett eller annat brott. Men fortsätter de begå brott, smita med skatten, lura till sig bidrag. Då ska de kritiseras oavsett om de är arbetare eller inte. Även arbetare måste väl ha en viss antändighet tycker jag. Och det tycker nog Renzo också. För längst ner i sin krönika skriver han:

"De få ur den militanta vänstern som är från arbetarklassen borde snacka med sina föräldrar. De kan nog lära dem lite om heder. Man slår inte flera mot en och man hyllar inte att underklassen tar överdoser. Som antifascist skäms jag över sånt ovärdigt beteende. Visa lite arbetarmoral för fan."

Det konstiga är emellertid att han bara kräver moral av vänstern. Inte av fascisterna på högerkanten. Jag anser inte att moral är nåt viktigare krav. Men jag anser att man ska uppfylla sina skyldigheter mot samhället. Det kallas solidaritet. Inte moral. En solidaritet som innebär att de som har inkomster betalar skatt så att att de som inte klarar av att arbeta kan få stöd från oss andra (samhället) till sitt uppehälle. Och snack om "heder" gör mig allergisk. Heder? Heder är väl i så fall att vi alla bidrar solidariskt till allas vår överlevnad. Det är den enda heder jag kan kännas vid. Men jag gillar inte ordet. Jag föredrar solidaritet. Att inte slå flera mot en. Vad har det med heder att göra? Eller med arbetarklass? Eller att inte hylla att människor dör av överdoser? Vad har det med heder att göra? Eller med medelklass? Nej, heder är ett olämpligt begrepp som hör hemma i en annan tid. Associationerna till gangsters och maffia är alltför starka för att ordet ska kunna användas. Är det sånt Renzo menar med arbetarklass? Det är det jag menar med fördomar. När man framställer det som om det är detta det innebär att vara arbetarklass. Nog förekommer det i delar av arbetarklassen. I den delen som ofta kallas trasproletariat. Men det är inte så arbetarklassens majoritet ser ut.

Aneröd visar i sin krönika återigen på den monumentala okunnighet han har om vänstern. Han skriver:

"Nyligen var det en arbetarkille som dog av en överdos. Överdosen hyllades av delar av den militanta 'vänstern' som uppmanade andra nationalister att gå samma väg.
Skrivs det något om dessa vidrigheter i tidningarna? Självklart inte, medelklass- ”humanisterna” håller varandra bakom ryggen. Nassarna är ju drägg, white trash, avskum, epatraktorbönder och pundarsvin utan människovärde."

Överdosen hyllades av den militanta vänstern. Det är inte sant. Det kanske var så att en person från den militanta vänstern skrev en sådan sak i nåt forum. Men att då pådyvla hela den militanta vänstern såna åsikter visar att Renzo Aneröd inte vet ett skit om vänstern. Renzo kan försvara högerextremister med att de är socialt utslagna, de har problem och därför måste man ha överseende med en del av deras avarter. Gäller inte detsamma för vänstern undrar man då? Eller för vem som helst. Det är bra med humanism. Men humanism måste gälla lika för alla. Inte bara för en liten minoritet högerextremister.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Klass, Politik, Vänstern, Humanism
Technorati: Klass, Humanism, Arbetarklass

En upprörd bloggare

En upprörd bloggare kritiserar min kritik av dyslesbisk i detta inlägg för att vara allt för hårt och otrevligt och att jag lägger mig på en låg nivå. Låg nivå vet jag inget om, men en sak är säker. Irriterad är jag på folk som skriver om saker de inte vet nåt om. Folk som skriver om extremvänstern på ett sätt som visar att de inget vet om extremvänstern eller vänsterextrema. Folk som skriver omd emonstrationer utan att veta hur det fungerar. Och killen som kritiserar har rätt. Jag är ganska otrevlig i inlägget, men anser att jag har fog för att vara det.

Jag är vänsterextrem, jag kastar inte sten, jag anser inte att vandalism är okej. Jag arbetar med Nätverket mot rasism (i Göteborg dock, inte i Stockholm). När dyslesbisk jämför mig med högerextremister, med en grupp människor vars brottslighet är 10 gånger så hög som vänsterextremisters brottslighet blir jag upprörd. Självklart. Högerextremister (nazister) med brottslighet som innefattar mord på homosexuella, mord på oliktyckande, bankrån etc. att bli jämförd med sådana kan göra vem som helst upprörd. Speciellt när man i 25 år arbetat mot förtryck, mot diskriminering, mot rasism, mot homofobi. Han som skiver bloggen dyslesbisk (Freddi Westerlund) och killen som skriver bloggen Mitt så kallade liv borde tänka efter innan de skriver om nåt som de vet väldigt lite om. Man kan inte jämföra päron med äpplen.

Och kanske jag borde tänka efter och skriva lite mindre magsurt ibland.

Andra bloggar om: Nationalism, Vänstern, Våld, Bloggosfären, Rasism

Okunniga bloggare Två

Förra gången jag skrev om okunniga bloggare var när bloggare utan några kunskaper om vänstern, om polisen, vad som hände i Rostock osv uttalade sig tvärsäkert om vad det var som hände där nere den 2 juni. De spred sina fördomar och förutfattade meningar på ett bedrövligt sätt.

Nu är det dags igen. Carin Götblad, polismästare i Stockholm, skriver en debattartikel i DN om 6 juni. En debattartikel som i praktiken hotar med våld och övergrepp från polisens sida gentemot demonstranter den 6 juni. Ja, då tar en del okunniga, oinformerade och fördomsfulla bloggare fram tangentbordet igen. Allra bedrövligast är Dyslesbisk som uppenbarligen inte kan hålla isär olika saker, eller kanske är problemet att bloggaren i fråga inte klarar av mer än en tanke i taget. Och använder nån våld så är det alltid samma sak. När jag har försvarat bögar från att överfallas av nazister med våld, är mitt våld då detsamma som nazisternas? Knappast.

När vi i vänstern demonstrerar mot nazismen, rasismen och intoleransen den 6 juni är vi då samma sak som de som demonstrerar för intolerans, mot bögar, mot lesbiska osv. Är fascistidioterna i Riga samma sak som en person från den svenska vänstern som försvarar HBT-personers rättigheter. Knappast. Men det verkar som dyslesbisk anser det. Ska jag nästa gång låta bli att försvara någon som nazister överfaller? Eller vad vill dyslesbisk? Det kanske vore vettigt att hänga med ut istället, dyslesbisk. För att demonstrera mot de intoleranata nazisterna? Kom med i demon och gör den fredligare. Det är så det kan funka. Inte heller är fotbollshuliganer samma sak som vänsteraktivister. Finns det ingen smart på den liberala flanken som har lite kunskap om demonstrationer, poliser och sådant? Inte bara fördomsfullt tyckande och kålsuparteorier.

En del, som Linnébloggen2, nöjer sig med att bara sprida dyngan vidare. Vad har exempelvis Götblads artikel med polisens vara eller icke-vara att göra, eller med Hells Angels? Vilket bloggen Balkanpress ägnar sig åt i sin kommentar. Bloggen MinaModerata Karameller har självklart noll koll på vänstern och jag undrar vad fotbollshuliganer har med 6 juni att göra.

Det finns naturligtvis andra som skriver intressant, som Jonas Morian (fast jag vet inte om jag håller med), andra är inte lika intressanta (och jag håller inte med om att rasismen ökar), en del skriver kort om att nationaldagen är allas (men jag fattar faktiskt inte varför vi behöver en speciell dag för det). Sanna Ryman är bara tramsig och okunnig.

Käringen mot Strömmen skriver dock bra om Götblads dåliga inlägg, vilket också Motvallsbloggen gör.

Själv tycker jag att vi ska avskaffa nationaldagen och göra midsommar till nationaldag som Göte Kildén föreslog i GP häromåret.

Andra bloggar om: Bloggosfären, Nationalism, Nationaldagen, Rasism, Vänstern, Politik

Okunniga bloggare

Oinitierade och okunniga bloggare sprider sina fördomar i bloggosfären. Ett antal bloggare spyr ut galla över vad som enligt dem hände i Rostock. Och hur bedrövliga arrangörerna är.

Gemensamt för dessa bloggar är några saker: Dom var inte i Rostock, dom har noll kunskap om hur det fungerar i demonstrationer (ex.vis om hur bra koll man som arrangör kan ha), noll kunskap om polisen, dom är lättlurade och godtrogna och går bara på pappa borgarmedias uppgifter. När pappa skäller på vänstern, gläfser de små eleverna med. Var är det självständiga tänkandet? Puuh.

Några bedrövliga bloggare: Gudmundson (som dessutom visar hur okunnig han är om vad som hände i Göteborg 2001), Erik Svansbo, Gustafsson i Säffle (citerar som han vill), Anti-oppositionen.
En som är bättre: Per Westberg (men han har noll koll på Göteborg 2001)
Ett par bra som motvikt: Jinge, Tomas Jonsson
En motvikt, men inte lika bra: Röda Raketer

Läs mer om Göteborg 2001, G8 Rostock
Andra bloggar om: G8, Göteborg 2001, Rostock, Vänstern, Våld, Kravaller, Polisen

Invandring, attityder och rasism

En undersökning har idag presenterats av Intergrationsverket. Detta är ett viktigt faktum. Integrationsverket ska läggas ner. De har alltså intresse av att visa att de behövs. Därför beställer man en undersökning. Och icke-förvånande visar denna (enligt samma Integrationsverk) att främlingsfientligheten ökar.

Men det är ett problem med undersökningen. Man jämför med år 2005. År 2005 pågick i Sverige en stor kampanj för flyktingars rättigheter. Denna kampanj medförde att främlingsfientlighet och rasism i Sverige minskade. Had undersökningen tagit nåt år innan 2005 är det inte säkert att någon förändring alls hade kunnat påvisas.

Under väldigt lång tid har andelen presumtiva väljare på främlingsfientliga partier legat runt 25% i Sverige. Men antalet röster på såna partier har aldrig varit höga. Därför att sociala välfärdsfrågor alltid varit viktigare för fattiga väljare i Sverige. Och därför att de högerextrema partierna aldrig lyckats framställa sig som rumsrena. Undersökningen visar som jag ser det inget nytt och faktiskt inte heller nån avgörande förändring i svensk opinion. Den visar däremot på ett problem som funnits mycket länge.

Dessutom gör undersökningen ingen skillnad på flyktingar och invandrare (i alla fall inte i de redovisningar och artiklar som jag sett). Detta innebär att siffran på andelen som kan tänka sig att invandrare ska få åka hem när det inte finns tillräckligt med arbete blir väldigt konstig. Hur hade siffran blivit om frågan bara gällt flyktingar, eller bara gällt arbetskraftsinvandrare?

Man bör också uppmärksamma att omkring 80% av den svenska befolkningen inte har några rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. En otrolig majoritet faktiskt. Helt unik i Europa vad jag vet.

Grunderna till problemet är att arbetarpartierna i Sverige övergett de social välfärdsfrågorna och arbetarklasspolitiken. Socialdemokraterna har med vänsterpartiets (oftast, men inte alltid) stöd lämnat över många välfärdsfrågor till marknadskrafterna. Det gör att politiken innehåll blir urvattnat och enbart kommer att handla om livsstilsfrågor, identitetspolitik. Vilket i sin tur fjärmar arbetarklassen från politiken. När politiken inte längre erbjuder möjligheter till ett bättre liv, varför bry sig? Att politiken lämnat välfärdsfrågorna innebär att partier som tar upp dessa frågor, oavsett vilka lösningar de presenterar kommer att få röster och ökat stöd. Om de lyckas framställa sig som rumsrena alltså.

Sverigedemokraterna är inte rumsrena och ska inte behandlas så. De ska behandlas som paria. De ska inte ha någon offentlighet. Men de frågor som människor upplever viktiga, sjukvård, arbete, bostäder etc måste diskuteras. Det viktigaste är inte vilken mat vi äter, vilken kultur vi konsumerar eller vad vi väljer att köpa för de pengar vi eventuellt får över. Det viktiga är om vi kan få ett jobb, skaffa en bostad, ha tillgång till billig och bra sjukvård osv.

• För fler arbeten - återanställ alla som fått sluta inom offentlig sektor. Förkorta arbetstiden.
• För fler bostäder - återinför en reglerad bostadmarknad med byggandfe av subventionerade hyresrätter.
• För en billig och bra sjukvård för alla - stoppa privatiseringen
• För en lika skola för alla - stoppa privatiseringen och återförstatliga skolan
• För en bra miljö - satsa på kollektivtrafik
  

Sverigedemokraterna bekämpas bäst om vi driver dessa frågor i vår vardag och om politiken tar tillbaka dessa frågor från marknadskrafterna. Det är detta som krävs av arbetarpartierna i Sverige för att rasism ska kunna bekämpas. Detta måste göras så vi slipper en dansk eller norsk utveckling.

Tillbaks till en politik som gynnar alla arbetare och fattiga, en politik som gynnar undertryckta. Det är vad som krävs.

Intressant?
Källor och mer läsning: DN, Esbati, Astudillo, Robsten, SVD1, SVD2, FRP-koden1, FRP-koden2.

Andra bloggar om: Politik, Arbetarklass, arbetsmarknad, Arbetslöshet, Privatisering, Sjukvård, Sverigedemokraterna, Vänstern, Rasism, Populism, Klass, FRP-koden

Skattesänkning i Göteborg - V sa nej

Vänsterpartiet sa nej till skattesänkning i Göteborgs kommun häromveckan. Därmed bröt man med miljöpartiet och socialdemokraterna och tillhör nu inte längre den styrande majoriteten i Göteborg.

Vänsterpartiet motiverar brytningen med att ekonomin är dålig i kommunen och att man vill satsa mer på förskolan. Detta verkar ju vara sunda argument, men låt oss granska dem. Det första påståendet är rent falskt. Göteborgs kommun har inte dålig ekonomi. Det finns stadsdelsnämnder (ex. Linnéstaden) som har dålig ekonomi. Detta är ett lösbart problem. Mer pengar kan överföras från kommunens centrala ekonomi.

Satsning på förskolan skulle innebära att man bygger bort köerna. Frågan är dock om köerna finns på grund av dålig ekonomi? Ja i Linnéstaden kan det vara så, men i den stadsdelsnämnd som har längst kö, Centrum, har det inget med ekonomi att göra. Att det inte finns tillräckligt med förskoleplatser i Centrum beror på att det är svårt att hitta lokaler och tomter, det är svårt att få bygglov och andra tillstånd för att bygga om lokaler som hittas. Inte heller innebär det faktum att kommunens centrala ekonomi skulle bli bättre genom att inte sänka skatten , att det skulle bli en utbyggand av daghemsplatser etc. Beslut om sådant fattas i stadsdelnämnderna och det som då behövs är ett beslut om att överföra mer pengar till dessa. Något sådant har inte Vänsterpartiet föreslagit vad jag kan se.

Vänsterpartiets förslag löser alltså inte de problem som finns i stadsdelsnämnderna, löser inte de ekonomiska problemen som finns i vissa, inte heller problemen med förskoleköer som finns i andra. För mig är det därför svårt att se varför vänsterpartiet bröt med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Pelaseyed menar att vänsterpartiet nu sätter hårt mot hårt. Men för mig är detta svårt att se. Vänsterpartiet har inte försökt mobilisera vanligt folk för sitt föslag. Man har inte diskuterat sitt budgetförslag med arbetarna i Göteborg, eller med någon annan heller. Eftersom förslaget inte heller skulle löst de problem som vänsterpartiet säger att det skulle lösa verkar det hela för vara ett slag i luften. En ganska meningslös demonstration.

Men vad innebär då miljöpartiets och socialdemokraterna förslag i dessa viktiga frågor. Ja, en sänkning med kommunalskatten med 25 öre. 40 kronor i månaden för en låginkomstagare som ETC skriver. En summa som för mig verkar försumbar och inte något som någon fattig människa komemr att uppfatta som en otoligt bra grej. Så jag förstår inte riktigt deras förslag heller, varför försämra kommunens ekonomi på sikt om man inte har ett rejält förslag att komma med? För mig blir det hela ännu mer ett spel för gallerierna när jag läser på miljöpartiets hemsida om budgeten för Göteborgs kommun.

Den enda riktigt positiva satsning jag ser i den budget som socialdemokraterna och miljöpartiet lade fram är satsningen på billigare kollektivtrafik och en utökad kollektivtrafik. Men, men utbyggnaden är totalt otillräcklig. Den omfattar ingen utbyggnad av spårväg till områden där det redan på 1960-talet utlovats spårväg (ex Backa) och där bussarna är totalt överlastade och i rusningstrafik känns som Tokyos tunnelbana, bara mycket smutsigare, nedgångnare och ofräschare. Miljöpartiets och socialdemokraterna förslag förändrar heller ingenting, innebär inga egentliga förbättringar och satsningen på kollektivtrafiken är bara ord utan verklig substans. Bussar kan inte lösa de problem som finns. De har helt enkelt inte tillräcklig kapacitet. På de överlastade sträckningarna får det knappast plats fler bussar. Och utbygganden av spårväg och pendeltågstrafik dröjer alldeles för länge.

Jag har skrivit tidigare om kollektivtrafik och miljö.

Intressant?
Läs mer: GP1, GP2, GP3, GP4

Andra bloggar om: Göteborg, Kollektivtrafik, Miljö, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Vänstern, Förskola

Arbetarklass vad är det?

Jag, man måste ställa sig frågan. Diverse olika borgerliga företrädare och tidningar försöker regelbundet omdefiniera begreppet , förmodligen i ett försök att göar det ofarligt. Vi i vänstern får inte låta dem göra det. Därför är det viktigt att vi som vill ha en politik baserad på arbetarklassens intressen definierar begreppet.

Så här stod det exempelvis i en artikel i Göteborgs-Posten:

"Röster om klassförvirringen:
"Vi menar att en arbetare i dag är en som arbetar och uppbär lön, och vill uppmuntra och synliggöra de människorna" Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet.

"Den plattsättare som kommer hem till mig i den flottaste Mercedes jag någonsin sett, är han arbetarklass?" Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter.

"En arbetare är snarare en tjej som jobbar i långvården. Bilden som partiet fortfarande har är byggjobbare, gruvarbetare. Men arbetare i dag är också en tjej." Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin i Expressen.Fritidsvanor"

Ja ni ser. För moderaternas partisekreterare är alla som arbetar, arbetarklass. För Mona Sahlin är arbetarklassen framförallt kvinnor. Och för Hanne Kjöller kan man inte vara arbetarklass om man lyckats köpa en fin bil.

Dom två borgarna har ingen susning om vad som menas med arbetarklass, eller så försöker de bara låtsas som de inte vet och sen försöka omdefiniera begreppet. Men det finns definitioner på vad som är arbetarklass. Låt oss gå till den eminenta boken Klasstrukturen i Sverige 1930-80, av Göran Therborn, ZenitFörlag, Lund, 1981. Där finns definitioner som är användbara. För att hänga med behöver vi först nämna hans indelning av samhället i fyra ekonomiska sfärer; produktion, cirkulation (handel, varuutbyte), tjänster och reproduktion (sjukvård, barnuppfostran, skolor etc)

"Arbetarklassen är kapitalets motpol, den centrala oppositionella och förändrande kraften i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle."

I hans analys av arbetarklassen i Sverige delar han upp arbetarklassen i olika delar:

1. Arbetarklassen i snäv bemärkelse, dvs arbetarklassen i produktionen
2. Arbetarklassen inom cirkulation, tjänster och reproduktion

Den första gruppen definieras så här av Therborn:

"De löntagare i den produktiva sfären som är anställda av kapitalägare, som inte har några maktbefogneheter delegerade till sig av arbetsgivaren och som inte har en anställnings- och arbetssituation som skiljer ut dem från massan av produktiva kroppsarbetare."

Denna del av arbetarklassen menar Therborn har minskat sen 1930-talet fram till 1980. Den har säkerligen fortsatt minska även därefter.

Om den andra gruppen skriver Therborn så här:

"Arbetarklassen uppstår och utvecklas genom ett särskilt slag av förändringar i arbetets och de arbetandes villkor, en process som vi kan kalla proletarisering. // Proletariseringen omfattar inte bara produktionssfären. Det är inte bara tillverknings-, lager- och transportarbetet som blir lönearbete efter arbetsgivarens order i en kollektiv arbetssituation och ett opersonligt anställningsförhållande. Samma utveckling drabbar också cirkulations-, tjänste- och reproduktionssfärerna. Arbetarklassen i vid bemärkelse är resultatet av en proletarisering av arbetets och de arbetandes villkor inom all de fyra samhällsekonomiska sfärerna"

Denna grupp har ökat oavbrutet mellan 1930 och 1980 och har säkerligen ökat ännu mer efter det. Denna grupp är idag majoriteten av arbetarklassen och omfattar även en hel del människor som inte subjektivt uppfattar sig som arbetarklass, något som också påverkar hur de beskriver sig själva, sitt arbete och sin klasstillhörighet.

Enligt Therborn så minskar andelen av de förvärvsarbetande i samhället som tillhör arbetarklassen i vid bemärkelse endast marginellt mellan 1930 och 1980. Jag är säker på att en undersökning idag skulla visa att det skett en ökning sen 1980 till idag. En reell ökning samtidigt som klassmedvetenheten minskat och därför kommer undersökningar av typen där man frågar viken klass en person upplever sig tillhöra att ge mindre andel arbetarklass än vad som verkligen är fallet.

Moderaterna vill förstås inte omfatta den definition av arbetarklassen som Therborn ger och dom ska ge fan i att försöka omdefiniera begreppet. Hanne Kjöller har överhuvudtaget inte förstått att den hantverkare (som förmodligen har egen firma) hon träffat aldrig någonsin ansetts vara arbetarklass i någon som helst marxistisk, ekonomisk eller annan tolkning eller analys. Hantverkare tillhör ofta småborgerligheten, vilket ju inte är detsamma som arbetarklass.

Klass har primärt heller inget att göra med hur mycket du tjänar. Men omvänt gäller, arbetarklassen tjänar i snitt mindre än mellanskiktet (populärt medelklassen), småborgerligheten och borgarklassen. Inte heller har klass att göra med vilken subjektiv uppfattning som gäller, även om detta kan påverka handlande, röstande etc och också måste beaktas i politiken, men inte vid en klassanalys.

Intressant?

Läs mer: Arbetarkamp, facket, Arbetets villkor.

Andra bloggar om: Arbetarklass, Klass, Politik, Vänstern

Nationalism - inget bra sätt att bekämpa Sverigedemokraterna

Petter Larsson skriver i en krönika i Göteborgs-Posten att retoriken när de borgerliga mainstream-partierna (inklusive sossarna) debatterar mot Sverigedemokraterna går käpprätt åt helvete när man tar till nationalistiska argument. Han menar att detta är förkastligt och felaktigt.

"Men det är att leka med elden. Problemet är att socialdemokratin därmed accepterar en av sd:s grundidéer: att det finns något (en hållning, ett antal värden, en essens) som är svenskt och att detta är bättre än det som är osvenskt. Så normaliseras fiendens språk och tankar.
Risken är att folk går på det - särskilt när det kommer från ett stort parti, som inte kan misstänkas för rasism.

Är det inte just den här typen av klimatpåverkan som är den stora faran med högerpopulismen? Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att bli något betydande parti i väljarsiffror under överskådlig tid - med några få lokala undantag. Men om de tillåts styra det offentliga samtalet, vad vi pratar om och hur vi gör det, så har de redan delvis vunnit."

Jag håller med. Att bekämpa Sverigedemokraterna med deras egna medel innebär ju att deras åsikter vinner, även om de som parti inte vinner.

I stället måste man bekämpa dem på annat sätt. Vi måste ta upp vardagsfrågorna, de sociala rättvisefrågorna och ge andra svar än Sverigedemokraternas papegojliknande upprepande av ett mantra.

Bostadsbrist och bostadssegregation med problem och förfall i en del arbetarklassområden beror på flera saker. Dessa är:

1. Borttagna bostadssubventioner vilket lett till minskat bostadsbyggande och bostadsbrist
2. Ombildning av allt fler hyresrätter till bostadsrätter vilket gör boendet dyrare
3. Arbetslöshet och utanförskap för arbetarklassen som gör folk fattigare vilket elder till ett alltmer segregerat boende

Detta åtgärdas med ett återinförande av bostadssubventioner och byggande av fler hyresrätter. Istället för mer marknad, som bara gynnar de rika, inför vi mer reglering, något som gynnar de fattiga, arbetarklassen. Detta leder till fler byggda hyresrätter och färre bostadsrätter. En politik för full sysselsättning måste återigen införas.

Arbetslöshet, utanförskap, marginalisering, våld slår hårdast mot arbetarklassen. Det finns ett samband mellan dess saker. Arbetslöshet skapar de tre senare. Sammantaget leder de till ökad segregering.

Åtgärdas med en politik för full sysselsättning. Börja med att återanställa 265 000 människor i offentlig sektor. Tidningen ETC tog fram ett förslag inför valet förra året. A-kassan återställs till 100%. Läs ett förslag med finansiering till detta. Att minska löneskillnader är ytterligare en åtgärd som minskar dessa problem. Det kan man gör genom att höja kvinnors löner och genom att höja offentliganställdas löner. Med minskade klyftor i samhället och minskad arbetslöshet minskar också våld och brott.

Arbetarklassen åker mer kollektivtrafik än andra. Att satsa på kollektivtrafiken innebär att man förbättrar för arbetarklassen. Dessutom förbättrar det miljön.

Sjukvården försämras och privatiseras. Privatiseringar leder till en dyrare sjukvård och en segregerad sjukvård. Arbetarklassen får då sämre sjukvård än de rika. Istället ska vi förbättra sjukvården genom att stoppa privatiseringar , göra tandvården fri och förbättra för äldre. Vad ytterligare privatiseringar kan leda till visar Michael Moore i sin senaste film Sicko. Han kritiserar också den svenska regeringen.

Privatiseringen av pensionerna missgynnar arbetarklassen. Pensionssystemet måste alltså förbättras.

De gemensamma egendomar (telefonnätet, järnvägar, busstrafik med mer) som olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar försnillat leder till försämringar för de med sämst betalningförmåga, för de som tjänar minst, arbetarklassen. Ta tillbaka dessa egendomar.

Avregleringar har lett till dyrare priser i exempelvis elmarknaden. Inte heller någon annan stans kan man se nåt som gjort det bättre för arbetarklassen med avregleringar. Regleringar kan införas igen för att gynna arbetarklassen.

Den nuvarande borgerliga regeringen har gynnat de rika med diverse skattelättnader. Naturligtvis inför vi dessa skatter igen och minskar på det sätte klyftorna i samhället. Något som leder till minskat utansförskap, minskad segregering etc. När vi ändå håller på ser vi till att skatt på räntor , aktieutdelningar etc får samma reella procentsats som skatt på arbete. Bör leda till en höjning av det förstnämnda och en säkning av skatten på arbete. SItuationen för arbetarklassen förbättras.

För att minska segregeringen inför vi återigen en statlig skola och avslutar det för arbetarklassen farliga exprimentet med alltfler privatskolor (så kallade fristånde skolor).

Det går säkert att forstätta en stund till, men min poäng kanske kommer fram, vi bekämpar Sverigedemokraterna bäst genom att presentera bättre förslag på lösningar av olika problem. De lösningar vi inom vänstern presenterar på sociala problem måste gynna hela arbetarklassen.

Politiken måste utgå från arbetarklassens behov, inte utgå från diverse livstilsfrågor. För då lämnar vi fältet fritt för populister från höger. Vi i vänstern måste tala i ett underifrånperspektiv. Oxh kom ihåg, det är inte Sverigedemokraterna som främst bojkottas av det etablerade. Det är vänstern. Bojkotten mot oss från borgarmedia är klart större och effektivare än något som eventuellt drabbar SD. Det är vi inom vänstern som behandlas illa. Inte SD.

Intressant?

Andra bloggar om: Arbetarklass, Arbetarkamp, Bostadspolitik, Identitetspolitik, Klass, Kollektivtrafik, Nationalism, Politik, Socialistiska Partiet, Sverigedemokraterna, Socialpolitik, Vänstern

Alla till Rostock - protestera mot G8

Inom kort kommer ledarna för de rikaste industrinationerna att träffas för ett G8-toppmöte i Heiligendamm i norra Tyskland. Där sätts agendan för kapitalets globalisering, som gör de rikare rikare och fattiga fattigare. Vi, som tror på en globalisering underifrån byggd på demokratiska principer och rättvis fördelning av samhällets och jordens resurser, kommer att samlas med kamrater från hela Europa och världen för att visa att G8-ledarnas ickelegitima politik inte accepteras. Från syd till nord, från Prag till Genua, från Göteborg till Tessaloniki har vi visat att en rörelse av rörelser tror på att en annan värld är möjlig. Nu står Heiligendamm nära Rostock på tur för våra krafter. Stoppa G8!

Under dagarna 1-8 juni kommer demonstrationer, blockader och direkta aktioner försöka störa och stoppa toppmötet. En bred mobilisering av den tyska vänstern står enade i olika nätverk; fackföreningar, miljörörelsen, autonoma vänstern, och vänsterpartier. Från Sverige åker aktivister gemensamt från bland annat Stockholm med G8-gruppen och Malmö med Malmöbor mot G8

Nu till en överblick av de planerade protesterna:

Fredag 1 juni: Antimilitära aktionsdagen Aktioner mot Bombodrom, ett militärt övningsområde. De olika campen öppnar. Convergence centers öppnar i Hamburg (Rote Flora) och Berlin.

Lördag 2 juni: Stor internationell demonstration i Rostock med huvudparollen Stoppa G8 - en annan värld är möjlig. Konserter på kvällen i Rostock.

Söndag 3 juni: Internationell konferens mot G8 i Rostock, konserter på kvällen.

Måndag 4 juni: Aktionsdag med tema migration

Tisdag 5 juni: Aktionsdag mot militarism, krig och tortyr. Aktion mot militärflygplatsen Rostock-Laage. Alternativ-möte 5-7 juni.

Onsdag 6 juni: Toppmötet börjar. Massblockader och civilolydnads aktioner mot toppmötets infrastruktur på tillfartsvägarna mot Heiligendamm. Ett brett spektrum av fackföreningar såsom IG Metall jugend, antifascister såsom Antifascistische Linke Berlin, miljögrupper såsom Grön ungdom, attac, kändisvänster såsom Naomi Klein kallar till blockaderna.

Torsdag 7 juni: Blockader av toppmötet. En stjärnmarsch från olika punkter och orter mot Heiligendamm. Har tyvärr blivit förbjuden av tyska polisen.

Fredag 8 juni: Avslutande manifestationer

För att bo sätts tre olika camps/tältläger upp; ett i Rostocks hamn, ett i Reddelich och ett i Wichmansdorf. De olika spektrumen av rörelserna blandar sig gemensamt på de olika campen där duschar, mat och information kommer att finnas.

I Rostock kommer ett informationscenter/convergence center finnas på Ehm-Welk-Schule i Rostock Evershagen. Där kommer det under hela toppmötesdagarna att finnas aktuell information och kontakt till advokater och solidaritetsgruppen kallad "EA" och Rote Hilfe. Hela 90 vänsteradvokater kommer att stå till förfogande för hjälp till gripna under protestdagarna.

Organisera er i vängrupper och delta i de stora protesterna med vår rörelse av rörelser. Krossa G8 - en annan värld är möjlig!

Läs mer: Motkraft, Attac, Socialistiska Partiet, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, SR.

Andra bloggar om: G8, Imperialism, USA, Vänstern, Heiligendamm

Enhedslisten - ett ljus i det danska mörkret

För en och en halv vecka sen var jag besökar på Enhedslistens kongress i Köpenhamn. Det hela var en uppvisning i demokrati, sansade diskussioner, öppenhet och tolerans. Det hela bevakades noga av all dansk media, främst på grund av möjligheten att en ung muslimsk kvinna, Asmaa Abdol-Hamid skulle kunna utses till folketingskandidat. Så skedde också, trots att en del medlemmar i partiet var klart emot detta.

Enhedslisten har varit det enda parti som konsekvent stött ungdomarna i Ungdomshuset på Nörrebro. Det har fortsatt ge stöd till dem även efter att Ungdomshuset rivits och trots att Enhedslisten inte varit helt förtjusta i oroligheterna och upploppen. Nu när de danska politikerna och den danska polisen återigen genom provocerande uppträdande skapat kravaller i samband med rivningen av ett hus i Christiania har Enhedslisten återigen agerat bra och stött Christiania-invånarna.

Huvudfrågorna på kongressen var vid sidan av valet av folketingskandidater i nästa val ett par frågor som diskuteras i hela den europeisk vänstern. De frågor som diskuterades var hur man ska ställa sig till en socialdemokratisk regering i ett kommande val om ett sådant regeringsbildande skulle vara beroende av stöd från Enhedslisten. Vidare diskuterades sjukvårdsfrågorna, synen på EU och synen på prostitution.

När det gäller prostitutionen antogs med knapp majoritet en resolution som innebär krav på kriminalisering av sexköpare enligt svensk modell. I EU-frågan antog en slags mittenlinje, kritisk mot EU och för ett annat slags Europa. I regeringsfrågan sa man att man skulle stödja bildandet av en socialdemokratisk regering, men deklarera att man inte tänker rösta för danska krigsäventyr i imperialismens tjänst i Irak eller Afghanistan, inte heller tänker man rösta för något som innebär privatiseringar av allmän egendom eller nedskärningar som drabbar de fattiga i landet. Överlag imponerade diskussionerna på mig genom ödmjukheten och kunnigheten hos de allra flesta debattörerna.

Andra saker som också imponerade på mig var hur friktionsfritt de olika fraktionerna (tendenserna) som finns inom Enhedslisten kunde samverka med varandra och med de som inte är medlemmar i någon tendens eller fraktion. Lika imponerad blev jag av det rotationssystem som partiet tillämpar för att motverka framväxten av en intern byråkrati som skapar egna priviligier. En folketingsledamot får sitta max 7 år för partiet, man får sitta i folketinget eller ha en tjänst i sammantaget max 7 år, eller inneha en tjänst i max 7 år. Inga partitjänster är anställninagr, utan alla är förordnanden på max 1 år. De måste alltså förnyas varje år. En garanti för att ingen kan var anställd i mer än 7 år.

Här har svenska partier som mitt eget, Socialistiska Partiet, och Vänsterpartiet mycket att lära. Vänsterpartiet vad gäller fraktioner, tendenser och arbetsrotation, mitt parti vad det gäller arbetsrotation.

Andra bloggar om: Danmark, Christiania, Imperialism, Kravaller, Ungdomshuset, Vänstern, Tendensfrihet

Finns det en Hizbollah-vänster?

I DN presenterade Ulf Bjereld häromdan en undersökning från SOM-institutet om svenskars attityder gentemot de olika parter som är verksamma i Mellanöstern. Däribland staterna Israel, Palestina och USA, rörelserna Hamas, och Hizbollah. Undersökningen visade klart att svenskarna inte har förtroende för nån aktör i konflikten. Inte ens den svenska vänstern eller högern har nåt förtroende för någon part.

Bjereld tar också upp den debatt som varit tidigare om att det finns en svensk vänster som stöder Hizbollah, exempelvis Rasmus Fleischer som i en artikel i Expressen myntade uttrycket "Hizbollah-vänstern". En debattartikel som för övrigt är full av en otrolig massa dumheter om den svenska vänstern. Senare nyanserade Fleischer sin kritik. I en annan artikel försvarar den av Rasmus Fleischer utpekade Andreas Malm sin syn på Hizbollah och stöd till motståndet i Libanon. Nu har Fleischer återigen kommenterat frågan på sin blogg, en reaktion på Ulf Bjerelds artikel.

Hur ligger det egentligen till med vänsterns Hizbollahstöd? Det finns som jag ser det inget stöd för något påstående om att det skulle finnas ett stöd för Hizbollahs politik och syften inom den svenska vänstern. Det finn en och annan debattör som vill gå så långt att de hyllar Hizbollahs raketattacker, men inte längre. De flesta som kommenterat denna fråga inom den svenska vänstern anser att Hizbollah har rätt att göra motstånd mot Israels regelbundet återkommande angrepp på Libanon. I sådant motstånd kan naturligtvis ingå att skjuta raketer mot Israel. Dock motsätter sig de flesta i vänstern att man som primärt mål för bombningar väljer civila mål. Men Hizbollah var inte ensamma att göra det vid förra årets israeliska angrepp på Libanon. Även Israel gjorde sig skyldig till samma sak. Fördömanden av Israels agerande i borgerlig media var inte tillnärmelsevis lika stark som fördömanden av Hizbollahs raketer.

Som jag ser det har Rasmus Fleischer alltså fel när han påstår att det finns en Hizbollah-vänster, det finns ingen vänster som stöder deras politik och syften. Att det finns enskilda debattörer som verkar Pro-Hizbollah gör ingen Hizbollah-vänster. Ulf Bjereld har fel när han tar undersökningen sonm intäkt för att Fleicher är ute och cyklar. Det är som att jämföra äpplen och päron. Fleischer pratar om aktivister i vänstern och Bjereld om en allmän vänsteropinion. Inte riktigt samma sak.

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Libanon, Terrorism, Hizbollah, Vänstern, Politik
Intressant.se

Johanne Hildebrandt är okunnig om vänstern

Läste en artikel i webbtidningen Yelah, Extremvänster, hatmail och hatkolumner. Den handlar främst om definitionen av vad extremvänster är och vänder sig mot en krönika av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, ”Varför släppa ut minkar som dör”.

Först kan vi peka på okunnigheten hos både Johanne, skribenten i Yelah och minkkramarna. Det stora problemet när man släpper ut minkar i den svenska naturen är kanske inte att de dör. Det stora problemet är de som överlever. Dessa ödelägger nämligen ofta det ekologiska systemet i det område där de behagar slå sig ner. Minkar har sen jag var liten (60-talet) varit ett stort problem i västkustens skärgård. De äter upp fågelägg, fågelungar osv i en takt som är problematisk. Det har hänt att de utrotat allt på små holmar. Den vilda minkstam som finns i Sverige är resultatet av rymningar från pälsfarmer och hålls i schack genom jakt. Detta är det främsta problemet med utsläpp av minkar.

Vad är det för mening med ungdomshuskravaller i Köpenhamn skriver Johanne? Jag låt oss då se vad det hela handlade om. Ungdomarna hade fått ett hus. Kommunen sålde sen huset trots att man gett bort det. Kan man inte bli lite förbannad för sånt? Ungdomarna var beredda att överge huset om de fick ett nytt. En lokalpolitiker från Enhedslisten som jag pratade med i helgen menade att man i stort sett hade nått en färdig lösning. Då stormade polisen huset och socialdemokraterna i Köpenhamn drog tillbaka alla erbjudanden om förhandlingslösningar. Kan man inte bli förbannad av sånt? Kravallerna på Nörrebro kanske inte har lett någon stans, men ibland blir livet bara för mycket och det smäller till. Kanske Johanne Hildebrandt borde klaga på de okänsliga och odemokratiska politikerna istället för på ungdomarna. Förresten är jag tveksam till om ungdomarna som drev ungdomshuset ska kallas extremvänster. Nog hade/har de någon sorts vänsteråsikter, men de tillhör inte den organiserade vänstern. Var det de som deltog i kravallerna skulle kanske Hildebrandt fråga sig? Ja, säkert, till en viss del. Men huvuddelen av de som deltog i kravallerna var andra ungdomar från Nörrebro. Ungdomar, invandrare som har all anledning att försöka hämnas på polisen för alla oförrätter som denna myndighet begått mot dem. Kanske borde Johanne åka till Nörrebro för att se vilket stöd ungdomarna från ungdomshuset haft/har från lokalbefolkningen. På vart och vartannat hus hänger banderoller som utropar sitt stöd till ungdomarna. Sitt stöd för ett ungdomshus. Är det verkligen att betrakta som extremism?

Återigen påstår en oinformerad människa att vänsterungdomar har rika föräldrar. Hon baserar sig på en polis uppgifter. En polis av den diskreta sorten. Menar den kära Johanne en säkerhetspolis? Sen när blev en polis sanningsvittne i såna här fall? Sen när blev den svenska säkerhetspolisen trovärdig? Det kan mycket väl vara så att alla vänsteraktivister han känner till har föräldrar som är rikare än snittet. Men för guds skull, det är inget bevis. Det finns flera felkällor här. De mest aktiva i vänstern åker aldrig fast för nåt, av två anledningar, de gör inget som man kan åka fast för, respektive att de är för skickliga för att åka fast. De som åker fast är oftast perifera personer, personer som åker fast just därför att de egentligen inte vet vad som är på gång. Undantag finns såklart. Men de är få. Polisen uppgifter blir därmed falska, även om de skulle vara sanna. Hur är det med rikedomarna då? Ja, 15-20-åringars föräldrar brukar vara kring 50 år gamla. Just i den åldern man tjänar mest och har störst bostad. Så genomsnittligt tjänar aktivisters föräldrar mer än genomsnittet för den svanka befolkningen. Men hallå, det är ju en puckad jämförelse och jag slår vad om att vänsteraktivisters föräldrar tjänar genomsnittligt mindre än andra personer i samma ålder. Och då flyger ju Johanne Hildebrandts fördomar sin kos. Och har hon aldrig funderat över polisens syfte med att säga saker till henne. Han kanske vill sprida desinformation? Jag vet inte, men det är inget ovanligt när det gäller säkerhetspoliser.

Till slut, det finns granskningar av extremvänstern (om man med det menar anarkister och autonoma), skrivna av andra vänstermänniskor. Johanne Hildebrandt borde läsa dem istället för att skriva krönikor helt nerlusade med fördomar.

Läs mer:
Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?
Anarkism och syndikalism
Efter Göteborg och Genua

Andra bloggar om: Våld, Vänstern, Ungdomshuset, Danmark, Johanne Hildebrandt, Kravaller

Oroligt på Frankrikes gator

Det är oroligt på Frankrikes gator efter Sarkozys valseger. Det är inte underligt då han vunnit valet genom att överta en stor del av sina argument från fascisten Le Pen. Grova påhopp på invandrare och arbetare är inget som Sarkozy dragit sig för. Kanske förvånande för många, då Sarkozy själv är ättling till invandrare. Men förstås inte vilka invandrare som helst, ungerska adeln är hans ursprung. En adel med kända historiska traditioner om att stödja diverse fascistiska grupperingar i hemlandet. Så det är inget att undra över, när han kommer med hätska angrepp på fattiga människor. Det föraktet har han lärt sig från sina föräldrar och förfäder.

Vi kommer att få se en nedmontering av välfärden till förmån för de rika och storföretagen. Precis på samma sätt som sker under den svenska högerregeringen.

För mig framstår det inte underligt alls att ungdomar och andra går bärsärkagång på Frankrikes gator. Inte underligt alls. Visserligen leder det ingenstans. Men ibland kan man behöva ventilera sin frustration. Nej, för att de franska arbetarna ska kunna bemöta Sarkozys kommande offensiv mot deras intressen och liv krävs organisering tillsammans, krävs mobilisering på gatorna, i bostadområden och på arbetsplatser. Det krävs att den franska vänstern går till frontalattack mot den nyliberala politiken. Dvs den franska vänster som kan utgöra ett alternativ till den rasistiska och nyliberala politiken. Dit hör tyvärr inte Royal.

Inför nästa val borde den franska vänstern ena sig kring det starkaste partiet, LCR, med sina talesmän Olivier Besancenot och Alain Krivine. Förhoppningarna om eller möjligheterna för detta är inte stora. Kommunistpartiet (PCF) vill väl snarast liera sig med Royal och socialistpartiet. emn det utgör inget egentligt alternativ för den franska arbetarklassen. Det innebär bara nyliberal politik i en mer smakfull förpackning. Bättre än Sarkozy - ja. Men inte tillräckligt bra för att kunna försvara välfärden

Läs mer på svenska Besancenot-bloggen, hos franska LCR och på International Viewpoints webbsajt.

Källor: Yelah, DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3.

Andra bloggar om: Frankrike, Franska presidentvalet, Vänstern, Politik

Katastrofval för vänstern i Skottland

Scottish National Party vann som förväntat valet i Skottland. För Labour blev det en katastrof. Det innebär dock ingen egentlig politisk förändring. Det handlar bara om att SNP vill föra nyliberal politik i Skottland, medan Labour vill gör det i hela Storbritannien. För arbetarklassen och de fattiga förändras ingenting. Denna aspekt ser förstå inte de borgerliga svenska tidningarna DN och SVD.

För Scottish Socialist Party (SSP) innebar valet at man förlorade alla sina platser i det skotska parlamentet. En rejält misslyckande således. Anledningarna till detta är två.

Många röster förlorades till SNP för att väljarna ville säkra en majoritet för skotska oberoende. SSP är också för oberoende, men enligt opinionsundersökningar var det osäkert om de skulle komma in och då är det bäst att rösta "användbart och säkert". Ett resonemang som är ganska vanligt hos många väljare i samband med val.

Den andra anledningen var att ett annat vänsterparti, Solidarity, ställde upp i valet. Solidarity är en splittring från SSP och leds av Tommy Sheridan som tidigare var SSP:s mest kände företrädare. Solidarity fick i stort sett överallt fler röster än SSP, mycket på grund av Tommy Sheridan.

För mer läsning hänvisas till SSP:s hemsida och artiklar om splittringen i SSP.

Andra bloggar om: Skotska valet, Skottland, Vänstern, Politik

Royal vs Sarkozy - andra omgången i franska presidentvalet

Det ser ut som om Sarkozy kommer att vinna andra omgången i presidentvalet. Debatten mellan de två i TV tycks inte ha förändrat något. Oavgjort i fransk valdebatt skriver DN medan högertidningen SVD anser att Royal vann debatten. En ung svensk kvinna i Frankrike kommenterar debatten på sin blogg. Hon är personligen övertygad om att Royal vann debatten, men familjen hon jobbar hos verkar tycka tvärtom.

Omröstningen på Le Mondes webbsajt har dock gett Royal segern i debatten mot Sarkozy. Men lik förbannat ser det ut som högermannen Sarkozy kommer att vinna. Vi kan nog se fram emot en het period i ett Frankrike styrt av den föraktfulle högermannen Sarkozy.

Annars kan man konstatera att väldigt få kommentarer från media kring den första omgången nämnde alla segarer. Man brydde sig bara om tre segrare och en förlorare. Den fjärde segraren Olivier Besancenot sket man i. I Flamman koncentrerar man sig på vänsterns totala tilbakagång och analyserar egentligen inte varför det blev en tillbakagång för all vänsterkandidater utom LCR:s Olivier Besancenot. Ma skyller på främst på splittirngen inom vänstern, men då borde väl LCR också gått bakåt. Läs om varför Besancenot lyckade snä de andra i yttersta vänstern misslyckades på Besancenot-bloggen.

Andra bloggar om: Frankrike, Vänstern, Franska presidentvalet

Skotska valet - hur går det för SSP?

Kommentarerna, ex Stenhård slutstrid i skotska valet i GP, Ett stillsamt ödesval i DN, Nationalister utmanar i skotska val (SVD och GP), kring det skotska valet i Sverige uppehåller sig naturligtvis främst kring det som ser ut att bli en stor framgång för Scottish National Party (SNP) och ett bakslag för Labour. Bägge partierna företräder i stort sett samma politik, med skillnaden att SNP vill föra denna borgerliga politik i ett fritt Skottland istället för i Storbritannien. Som jag ser det är det ingen väsenskild skillnad för vad politiken kommer att betyda för arbetarna i Skottland.

Det finns ytterligare ett antal alternativ i det skotska valet på vänsterkanten, Scottish Socialist Party (SSP) och Solidarity. Solidarity är en utbrytning ur SSP, ett parti som haft ett par mycket turbulenta år. I valet är Solidarity chanslösa, dom syns knappt i opinionsundersökningarna (max 1%). SSP har också, som ett resultat av turbulensen och splittringen i partiet, tappat mycket om vi ska tro opnionsundersökningarn. Det ser ut som om de endast kommer att få en plats (motsvarar cirka 3% av rösterna) i det skotska parlamentet, vilket är avsevärt färre än nu. Platserna i parlamentet fördelas på ett annat sätt än i Sverige så om ett parti får platser eller inte beror på hur mycket röster de får i olika valkretsar och egentligen inte på andelen röster totalt. Läs om valet i en svenskas blogg, Skotska valet 3 maj - första steget i UKs upplösning? , Mitt i valrörelsen (Skotska valet, alltså).

De två vänsterpartierna i Skottland har varsina motsvarigheter i Sverige, SSP har vänskapliga förbindelser med Socialistiska Partiet och Solidarity har det med Rättvisepartiet Socialisterna

Andra bloggar om: Skotska valet, Nationalism, Vänstern, Skottland, Politik

Identitetspolitik vs klasspolitik

Finns här en motsättning eller inte? Jag har läst igenom större delen av en debatt som förkommit på diverse bloggar med anledning av ett inlägg av Katrine Kielos om Mona Sahlin på Jonas Morians blogg.

Det är lätt att se att debatten varit något förvirrad. Man har inte varit överens om begreppsapparaten och det har lett till allehanda tolkningar och diverse spretiga inlägg från skribenter och bloggare som tolkat betydelsen på sitt eget sätt. Därför tänker jag börja med att försöka reda ut vad begreppet identitetspolitik egentligen står för.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser. Några som behandlade identitetspolitik från en svensk horisont var Arwid Lund som skrev ”Flykten från partipolitiken” och Anki Bengtsson i artikeln ”Kan identitetsrörelser bli gränsöverskridande”, bägge två i nättidningen Yelah.net. Likhetstecknet mellan identitetsrörelse och enfrågerörelse var starkt och man menade att dessa skiljde sig från politiska rörelser. Politiska rörelser kunde förstås som rörelser med ett helt system av frågor och lösningar, ex politisk partier. Bägge två var emellertid exempel på sociala rörelser. Man såg också den globala rättviserörelsen som exempel på hur små och stora identitetsrörelser (ex.vis gay-, miljö-, kvinnorörelser) kan samarbeta för att tillsammans bli en politisk rörelse och på så sätt bli mer effektiva mot en gemensam fiende. Det är denna betydelse av identitetspolitik som Jimmy Sand hänvisar till i en av sina artiklar om frågan, Vad fan är "identitetspolitik"? (del 1 av 2) när han citerar engelska Wikipedia Men som vi snart ska se är denna betydelse inte längre den giltiga i Sverige. Här har begreppets innebörd förskjutits.

I olika diskussioner inom den autonoma miljön har begreppet gradvis förskjutits till att få en annan innebörd och kommit att i praktiken betyda detsamma som livsstilspolitik (livstilism). Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism. I en av dessa debatter säger en ledande autonom aktivist och ideolog att Gunilla Thorgren i DN den 4 mars 2003 gav en perfekt beskrivning av vad identitetspolitik innebär. Det är Karolina Ramkvist som intervjuar.

"-Du skriver att parollen "det privata är politiskt" har förvandlats?
-När vi använde oss av den handlade det om de problem som kvinnor upplevde var deras eget fel; att man var en dålig mor som inte ville vara hemma eller en dålig hustru som var arg på sin man. Vi sa att det här är politik, det är inte oss det är fel på. Att vi inte fungerar privat är ett resultat av att vi är förtryckta, att vi har en omöjlig livssituation. Idag har det blivit en individualism, en privatisering av politiska frågor.

Identitetspolitik är alltså individualism, en privatisering av politiska frågor. Denna tolkning av begreppet identitetspolitik överensstämmer väl med den Kielos gör sig till taleskvinna för när hon skriver:

"Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik."

"Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin."

"Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Istället är det min uppfattning att klasskamp måste kombineras med kvinnokamp (feminism), antirasism, kamp mot förtryck av HBT-personer osv för att vi inom den socialistiska vänstern ska kunna bli framgångsrika.

Eftersom ingen utrett bakgrunden och utvecklingen av begreppet identitetspolitik har debatten blivit förvirrad som jag redan tidigare skrivit. Exempelvis har bloggen Vänstra Stranden hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. De debatterande bloggarna har i många fall helt enkelt inte förstått att begreppet förändrat betydelse under den korta tid det använts i svensk debatt. Men det har Kielos gjort. Olika inlägg som gått emot Kielos har därför helt missuppfattat var frågeställningarna står och argumenterar mot fantasier som jag ser det. Inte undra på att debatten blir förvirrad när begreppet ges olika tolkning av olika debattörer. Såväl Roya och delvis Axner skjuter följaktligen förbi målet när de argumenterar mot Kielos.

En politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen är alltså inte vad som idag menas med begreppet identitetspolitik. Det finns i min uppfattning ingen motsättning mellan detta och klasskamp. Istället måste de olika frågorna komplettera varandra (om hur detta kan gå till tänker jag återkomma till). Inte heller bör begreppet identitetspolitik användas för att beskriva enfrågerörelsernas kamp, vilket Charlotte W påpekar i ett inlägg på sin blogg Kamferdroppar. Tyvärr har hon just missuppfattat begreppet på det sättet och argumenterar därefter.

En av de som däremot läst Kielos rätt är Peter Karlberg som skrivit två inlägg i debatten, ”Klassanalys och identitetspolitik” samt ”Feminism – identitetspolitik eller?”. I det andra inlägget kommenterar han Katrine Kielos andra inlägg i frågan, en artikel som ursprungligen publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Peter Karlberg kritiserar med rätta i sin artikel en del rena motsägelser i Kielos resonemang i Tiden-artikeln.

Läs mer om flyktingfrågor, etnicitet, rasism och invandring
Debatt om integration och mångkultur
Öppna Gränser, Kampanj från Socialistiska Partiet år 2005.

Läs mer om feminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp

Fjärde Internationalens HBT-resolution från 2003 (på engelska)

Andra bloggar om: Klass, Flyktingpolitik, Feminism, Identitetspolitik, Vänstern, Katrine Kielos

1 maj med Socialistiska Partiet

I Stockholm gick Socialistiska Partiet (SP) i samma tåg som Vänsterpartiet. Detta renderade en mening i DN, "Socialistiska partiets kollektiviseringsivrare". Det var ju ett positivt omdöme som jag ser det. SP är konsekventa motståndare till privatisering av offentlig egendom och verksamhet. Dessutom vill SP återta sådant som olika borgerliga (inklusive s) regeringar försnillat och sålt av. Esbati rapporterar postivt om tåget, I gotta say it was a good day.

I Göteborg fördubblades antalet åhörare på SP:s torgmöte, där Göte Kildén höll sitt 20:e förstamajtal. Ett fantastiskt tal var det också och det finns att läsa på Socialistiska Partiets hemsida. Faktum är att alla vänsterdemonstrationer (utom en kanske) ökade sitt deltagarantal detta år i Göteborg. Ett resultat av att V och S befinner sig i opposition.

I Lund genomfördes också en lyckad demonstration där Socialistiska Partiet deltog. Kvällsposten har fått för sig att den var olaglig och riskerar att bli polisanmäld, då den genomfördes utan tillstånd. Journalisterna borde lära sig lagarna lite bättre. Det finns inga olagliga demonstrationer, inte heller finns det någon lag som kräver att man söker tillstånd.

Största demonstrationen i Umeå var som vanligt den som SP deltar i, Enad Vänster. Läs mer om detta på Vänster.nu och i Västerbottens Folkblad. I Västervik uppmärksammas SP:s demo av en lokal bloggare och av Västerviks-Tidningen.

Även i andra orter som Västerås, Jönköping, Borlänge, Sundsvall deltog Socialistiska Partiet i olika 1-majdemonstartioner. Mer om detta kan läsas på SP:s hemsida.

Andra bloggar om: Vänstern, Socialistiska Partiet, 1 maj

Volontärer på 1-maj - ingen bra idé

Tidningen Arbetaren har publicerat en artikel om vilka insatser polisen planerar inför 1-maj i Stockholm, Polisen kallar in volontärer. Med volontärer menas i detta fall ett antal männsikor från olika föreningar som ska vara ute i demonstrationerna och se till att går lugnt till. Sen när skulle demonstrationerna på 1-maj inte gå lugnt till?

Det rör sig om samma typ av människor som brukar var med i "nattvandrarföreningar", "föräldrar på stan" etc. Alltså i stort sett människor som inte är politiskt aktiva på vänsterkanten (det kan naturligtvis finnas såna med också, men min erfarenhet är att de flesta inte är det). Dvs dessa personer har egentligen inga möjligheter att skapa ett förtroende bland unga vänsterdemonstranter.

Polisens huvudsakliga tanke med det hela är dock enligt artikeln att man ska undvika bråk i samband med en eventuell Reclaim-fest (någon sådan finns inte annonserad). Men om de civila volontärerna inte kan skapa förtroende bland unga demonstranter, vad kan de då göra för nytta? Ingen alls är mitt svar. Snarare tvärtom, de kommer att skapa upprördhet och missnöje. De kommer att betrakats som polisspioner och tjallare. Nej, jag tycker nog att polisen borde överlåta till demonstrationsarrangörerna själva att sköta ordningen i tågen och på fester. Risken är annars att mer problem skapas istället för det som polisen tänkt sig, mer lugn.

Speciellt misstänksam blir man ju när polisen svarar så här på frågan vad de ska göra om de observerar brott:
"– Det de då ska göra är att agera som varje medborgare, alltså att rapportera till polisen. Det där kan förstås bli ett dilemma. Det är inte det huvudsakliga syftet att de ska rapportera."

En sån inställning innebär ju faktiskt att polisen anser att de ska vara tjallare: jag tycker det verkar vettlöst och ansvarslöst. Man utsätter ju dessa frivilliga volontärer för fara då ju ingen ser positivt på tjallare. Det hela kan i själva verket totalt motverka sitt syfte och skapa mer oroligheter än det avhjälper.

Det enda som fungerar bra är att demonstranterna själva sköter allting. Det krävs förhandlare och medlare som har ungdomars och demonstranters förtroende för att sånt här ska fungera. Stockholmspolisens volontär uppfyller inte de kriterierna och det är en meningslös satsning som jag ser det. Läs mer om detta i min uppsats, Dialog eller konfrontation.

Dessutom, vilka är det som ska kontrollera poliserna? Det är ju denna grupp som oftast startar bråk genom provokativt eller odisciplinerat uppförande. Det är ofta polisen som står för det värsta våldet. Så borde inte det allra bästa vara att polisen hålls borta helt från demonstrationer och fester.

Andra bloggar om: Polisen, Vänstern, Våld

Demonstrera 1 maj

Demonstrera med Socialistiska Partiet i Borlänge, Göteborg, Lund, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Västervik och fler orter.

Arbete åt alla!
Sex timmars arbetsdag!
Försvara kollektivavtal och arbetsrätt!
90 % i a-kassa och sjukförsäkring!

Borlänge

Samling Vänster 1 maj

Torgmöte vid Cafe Esplanad kl 12.
Möte på Cozmos kl 12.30.

Talare: Alfred Hallmert, Mijlöförbundet Jordens Vänner, Sofia Nyström, Ung Vänster
Musik, fika.

Arr: Samling Vänster

Göteborg

1-maj möte på Järntorget 12.00 - 13.00.

Talare: Göte Kildén, Reza Chitsaz med flera

Arrangörer: Socialistiska Partiet, Ungsocialisterna, ORWI med flera

Osekteristiskt Första Maj-mingel!

Första Maj, arbetarklassens och socialismens högtidsdag, är knappast ett tillfälle där arbetarklassen visar sin styrka. Till och med ett år som detta när vi utsätts för en hård borgerlig offensiv är det en uppvisning i vänsterns och arbetarrörelsens splittring.

Men när alla traskat åt varsina håll kan vi väl i alla fall träffas efteråt och snacka över en kopp kaffe?

Få reda på de verkliga siffrorna för de olika tågen.
Tjafsa om vem som höll det bästa talet.
Gör reklam för din aktivistgrupp.
Hör skvallret om vem som tågade var.

Och diskutera kanske också lite om ett annat, mer enat, Första Maj skulle kunna vara möjligt.

Välkomna till Osekteristiskt Första Maj-mingel!

Plats: Pölgatan 5 (Ordfronts lokaler)
Tid: 13.30 och framåt

Arr. Socialistiska Partiet, ORWI, Ordfront.

Lund

Revolutionär 1 maj 2007 i Lund.

Inga fler kompromisser!

Samling 15.00 Knut den stores torg. Avslutning i Lundagård med picnic, underhållning, ballonger och sockervadd.

Stockholm

Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna demonstrerar i egen avdelning i i en med vänsterpartiet och flera gemensam demonstration.

Samling kl.12.00 Medborgarplatsen. Avmarsch 13.00 till Kungsträdgården för avslutade möte.

Sundsvall

USA ut ur Irak, Försvara arbetsrätten och återställa a-kassan.

Vänstertåget

Avgår från Hamnplan 11.45
Möte på Stora Torget 12.00 - 12.40

Arr: V, SUF och SP med flera.

Umeå

Enad Vänster

Kamp mot högerpolitik- för Socialism!

Samling Mimerskolans bollplan kl. 13.00

Arr: SP, RS, Umeå LS med flera

Västervik

Samling för demonstration: Fängelsetorget kl 13:15.
Möte med fika, musik och tal i Stadsparken: 13:45

Talar gör:
Johannes Regell (Skogs- och Träfacket)
Marcus Jansson (Handelsanställdas Förbund)
Sahra Ahmed (Kommunalarbetareförbundet)
Dmitri Tångered (Skogs- och Träfacket)

Arr: Skogs- och Träfacket sektion 1, Socialistiska Partiet

Franska presidentvalet

Det är snart presidentval i Frankrike. I skuggan av de kandidater som dominerar intresset i svensk media, Sarkozy, Royal, Bayrou och le Pen, gör socialistiska LCR:s (Ligue Communiste Révolutionnare) karismatiska kandidat Olivier Besancenot en stark valkampanj. En kampanj i Frankrike är uppmärksammad och välbevakad. I opinionsundersökningarna ligger han på 5:e plats, före alla andra kandidater som finns till vänster om socialdemokraterna. Med bakgrund av bla. förortsupproret och CPE-striden i fjol så finns det chans att årets stora valskräll kommer från vänster istället för från höger.

LCR:s svenska systerparti heter Socialistiska Partiet och har gjort en sida som kontinuerligt uppdateras med nyheter från det franska valet: http://besancenot.fjardeinternationalen.se/

Anna-Lena Lodenius - vad vet hon egentligen?

Kring kravallerna i Köpenhamn behövde olika TV-kanaler folk som kommenterade. En del valde Lodenius. En person som faktiskt inte riktigt vet vad hon snackar om. TV4 valde mig, en person som förmodligen vet mer än Anna-Lena Lodenius vad det gäller kravaller, snutar och aktivister.

Om Lodenius har jag skrivit tidigare: Undermåligt om autonoma och nazister
Om Lodenius på Shitlist

TV4-nyheterna där jag var med.

Har det politiska våldet trappats upp?

Regelbundet återkommer tidninagrna med rapporter om att det politiska våldet trappats upp. Nu senast GP, Politiska våldet trappas upp . Stämmer då detta? SÄPO publicerade fram till 2005 rapporter om det politiskt våld i Sverige. Efter det året har siffror ersatts av lösa påståenden i deras årsredovisning. Fram till 2004 såg det ut så här:

Politisk_miljö		2001	2002	2003	2004
Nazism		1201	1161	1278	1266
Autonoma		118	136	312	206
Övrig_vänster		366	357	-	-

En ökning fram till 2003 alltså, därfter en minskning av politiska brott. Jag tolkar SÄPO:s upphörande med att publicera rapporten om politisk brott som att den inte längre behövs då politiska brott faktiskt minskar. Trots detta fortsätter man i sin årsredovisning att hävda att politiska brott ökar, när siffrorna faktiskt tyder på något annat.

Den stora ökning man kan se förden autonoma vänstern mellan 2002 och 2003 beror till stor del på ändrade redovinsings rutiner hos SÄPO. Samtidigt försvinner övrig vänsters brott från statistiken. Detta tyder förmodligen på att vänsterbrotten totalt har minskat rejält.

När GP sen tar exempel på den ökade brottsligheten hittar man två fall från 2006, i övrigt är det mesta från 2004, framförallt de brott som några personer åtalas för. GP tar alltså exempel från ett år då det även med SÄPO:s ögon skedde en minskning av antalet politiska brott. Att GP ser sämre än SÄPO är bara beklaga och vi kan konstatera attborgarnas kampanjer mot alla typer av vänster fortsättr som tidigare. Dom ljuger, dom har fel och dom slarvar. I artiklarna förkortas Götebogs nätverk mot Rasism som SMR istället för GNMR. SMR är en nazistorgansiation. Man redovisar bara 4 medlemsorgansiationer i GNMR när antalet faktiskt är 6 stycken osv. Dålig kvalitet på faktamaterialet borgar för samma dåliga kvalitet artiklen igenom.

Noterbrat är ju också att antalet brott som vänstern står för är en tredjedle av de som extremhögern står för. Vidare så bör man ta SÄPO:S siffror för bvänsterbrott med en nypa salt. I siffrorna ingår även brott begångna av invandrare, utan kontakter med vänstern, mot nazister.

Läs också:
Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister? , Röda Rummet 3/2001.
Artikelsamling om anarkism och syndikalism.

Om nazisters och autonomas brott:
Malin Beeck, Ett lika stort hot?, Internationalen 17 juni 2006.

Undermåligt om autonoma och nazister

Om boken Gatans parlament av Anna-Lena Lodenius.

Mycket av det Lodenius kritiserar är sådant som jag själv (utan att själv vara autonom eller anarkist) upplevt att de autonoma kritiserat sig själva för. Redan innan Göteborg 2001. Det känns som hon beskriver och kritiserar en rörelse som inte längre finns. Och kanske aldrig har funnits. När boken riktar kritik mot livstilismen och en del andra företeelser i den autonoma miljön, är det något jag upplever att de autonoma till viss del tagit avstånd från för länge sen.

Hon tar också händelserna i Göteborg 2001 som utgångspunkt för att kritiken mot de autonoma/anarkisterna är korrekt och att allt fler insåg detta i samband med Göteborg 2001. Nog för att händelserna i Göteborg samma ödesdigra år som terroristattacken mot WTC i New York ägde rum har haft en stor betydelse för vänstern i Sverige men inte på något av de sätt som nämns i boken. Händelserna var nog avgörande på så sätt att de påskyndade en utveckling inom den autonoma rörelsen som påbörjats redan innan Göteborg 2001. En utveckling bort från RAF(Baader-Meinhof)-romantik, på väg bort från våldsförhärligande och sabotage och bort från livsstilism. En utveckling som naturligtvis haltar och är ojämn, men som jag ändå upplever finns. En utveckling där klassbegreppet fått allt större betydelse, en utveckling som inom SAC yttrar sig genom något som kallas facklig reorganisering. Genom att kritisera saker som nästan inte finns längre och som ofta kritiseras internt i den autonoma rörelsen längre skjuter Lodenius över målet.

Här och där har Lodenius en korrekt kritik av de autonoma. Men det är svårt att ta seriöst då boken är skriven på ett sätt som gör den mindre trovärdig. Med glidningar, ordvändningar, antydningar försöker hon frammana en bild där de autonoma/anarkisterna jämställs med den nazistiska miljön (vit makt-miljön) i Sverige. Det är inte heller riktigt klart vad hon menar med den autonoma/anarkistiska vänstermiljön då hon bland exemplen tar upp aktioner som andra grupper (ex. Socialistiska Partiet) genomfört.

Hon försöker i boken påskina att den autonoma/anarkistiska vänstermiljön och nazistmiljön är likadana. Det är två sidor av samma sak, två sidor med samma användning av våld. De bägge politiska riktningarna är lika goda kålsupare. Då bortser hon ofta det hon själv faktiskt påpekar i boken, nazisternas våldsamhet är mångdubbelt större än den autonoma vänsterns. Där nazisterna mördar och misshandlar sysslar de autonoma med klotter och materiell skadegörelse. Enligt Säpo misshandlades år 2004 383 människor av personer ur nazistmiljöer, men endast 40 misshandlades av personer från autonoma/anarkistiska organisationer. 794 fall av olaga hot från nazister rapporteras av Säpo samma år jämfört med 21 st. hot från anarkister/autonoma. Lika goda kålsupare?

När Lodenius försöker hitta motsvarigheter till nazisterna många mord och bankrån så hittar hon inte ett enda. Då beskriver hon istället RAF:s mord och bankrån i 70-talets Tyskland. Vad nu det har med den nutida autonoma miljön i Sverige att göra? Enligt Lodenius har dom mycket med varandra att göra, i själva verket är de unga anarkisterna i Sverige på väg att bli som Baader-Meinhof. Ja, dom är lågskaliga terrorister skriver hon. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande och inte ens Säpo verkar dela Lodenius bedömning, I boken Spioner och spioner som spionerar på spioner skriver den tidigare Säpo-agenten Tore Forsberg att skillnaden är stor mellan terrorister och den autonoma rörelsen. ”De autonoma använder sällan våld mot personer och har inte som målsättning att genom våld skapa skräck” skriver denne man som rimligtvis är mer trovärdig än en författare/journalist som har gjort ett dåligt researcharbete.

Att Lodenius verkligen gjort ett dåligt arbete med sin research visas tydligt av de avsnitt som handlar om Göteborg 2001. Små delar av boken visserligen men så fulla av felaktiga uppgifter, att om resten av boken är likadan borde boken aldrig ha getts ut. Detta trots att en del av kritiken av de autonoma/anarkisterna är sådan att man kan hålla med. Hon skriver exempelvis ”Att det fanns enskilda aktivister som åkte dit för att bråka är en sak, men att det också fanns arrangörer och organiserade aktivister som gjorde det är svårare att smälta”. Min fråga är vilka arrangörer och vilka organiserade aktivister gjorde detta? Och vad vet Lodenius egentligen om det? Hon nämner att stämningen inför Göteborg 2001 var uppskruvad och hävdar att detta beror på sammanstötningar vid olika Reclaim the Streets/Reclaim the City-aktioner. Det stämmer att stämningarna var uppskruvade, men den viktigaste orsaken till detta var polisens övergrepp mot demonstranter vid EKOFIN-mötet i Malmö några månader tidigare. En händelse som hade stor betydelse för förberedelserna inför demonstrationerna i Göteborg, men som hon inte nämner med ett enda ord. Hon påstår vidare att arrangörerna i Göteborg var naiva och trodde att det inte skulle kunna uppstå oroligheter och kravaller i Göteborg. Vad vet hon om det? Hon har inte intervjuat eller pratat med en enda person bland arrangörerna i Göteborg år 2001. Detta faktum gör att i stort sett varje uppgift som hon har om Göteborgshändelserna är falsk. AFA-affischen med Godzilla betalades inte av Göteborgsaktionen. Vänsterpartiet kritiserade först bara demonstranterna, inte tvärtom som Lodenius påstår. De var inte medborgare i Göteborg som delade ut rosor till polisen utan en enskild sossepolitiker.

Enligt Lodenius fanns inga polisprovokatörer i Göteborg. Frågan är då vad de poliser som iklädda maskering och svarta kläder grävde upp stenar och bar omkring på dessa ska kallas? Frågan är vad de svartklädda och maskerade poliser (de enda maskerade personerna på platsen) som försökte provocera fram en aggressiv stämning på Järntorget lördagskvällen, när polisen omringat 400 fredliga demonstranter, ska kallas? Frågan är vad det som polisen gjorde mot den stora demonstrationen på lördagsmorgonen ska kallas? En händelse som Jörgen Hassler i Internationalen beskrev så här ”Vi sprätter upp som stålfjädrar båda två. ’Dom är ju galna! Dom är ju helt jävla galna!’ Kent som satt inspärrad på Hvitfeldtska ett par dagar tidigare, backar ner längs väggen, medan jag rusar med kameran mot dom framryckande poliserna. Plötsligt tvärstannar formationen, någon skriker en order och de drar sig sakta tillbaks igen” Polisen ville angripa den helt igenom fredliga demonstrationen, men ändrade sig då demoledningen ändrat tågordningen och flyttat runt blocken så att polisen missade det ”svarta blocket” som de ville gripa. Är inte de händelser som jag beskrivit här provokationer så undrar jag vad detta begrepp innebär? Det hade ju varit enkelt för Anna-Lena Lodenius att kontrollera uppgifterna om Göteborg 2001. Hon kunde kontaktat någon av arrangörerna. Hon kunde läst Göteborgskommittén rapport eller något annat ur den stora flod av material som finns om Göteborg 2001. Men inte, istället sprider hon falska uppgifter och bidrar därmed till falsk historieskrivning och förvirring istället för klarhet.

Eftersom boken är så full med felaktigheter kring Göteborg 2001 är det lätt att misstänka att den är likadan när det gäller även andra avsnitt. Trovärdigheten i olika uppgifter om autonoma eller för den delen nazister måste därför ifrågasättas. En nödvändig kritik av vissa inslag i den autonoma/anarkistiska miljön sjabblas på grund av detta bort av Anna-Lena Lodenius. Inte heller upplever jag att boken tillför något när det gäller nazisterna. Det mesta av uppgifterna kring dem kan läsas i andra böcker med bättre kvalitet, vara fler är skrivna av bland annat Lodenius själv. Att kalla den autonoma vänstern i Sverige för terrorister är att förringa den verkliga terrorismen och att vilseleda folk. Det är att urvattna begreppet terrorism så att det inget betyder. Att jämföra den autonoma miljön med den nazistiska miljön är att bagatellisera den allvarliga brottslighet som nazister gör sig skyldiga till hela tiden. Det är att förminska morden och övergreppen på homosexuella liksom övergreppen och hoten mot politiker och andra som den nazistiska miljön ständigt ägnar sig åt. Sättet som boken är skriven på spelar också högern i händerna och medverkar till att göra det lättare för regeringar i Sverige att införa hårdare lagstiftning och integritetskränkande övervakningsåtgärder. Lodenius medverkar genom boken till ett mer odemokratiskt samhälle. Genom att ge ut denna dåligt faktakontrollerade och dåligt researchade bok har också Ordfront gjort sig skyldiga till vilseledning och att skapa förvirring. Kort sagt, boken borde aldrig ha getts ut i befintligt skick.

Anders_S

Lästips om man vill veta mer om den autonoma rörelsen och läsa en konstruktiv kritik av densamma.:
Marco Espvall, Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?, Röda Rummet 3/2001.
Artikelsamling om anarkism och syndikalism.

Om nazisters och autonomas brott:
Malin Beeck, Ett lika stort hot?, Internationalen 17 juni 2006.

Renzo Aneröd visar okunnighet

I tidningen City Göteborg läste jga idag en krönika av Renzo Aneröd. Skriven ur perspektivet att "jag är den ende arbetaren som vet nånting i hela världen, vänstern är skit och SD är dom enda som lyssnar på arbetarklassen, tyvärr".

I krönikan radar han upp sina fördomar. "Vänsterpartiet demonstrerar med fascisterna i Hizbollah". Förutom att det är tveksamt om Hizbollah är fascister så är det dessutom fel i sak. Vänsterpartiet har inte varit med och organiserat demonstrationerna mot Israel i samband med detta lands invasion av och övergrepp mot Libanon. Hizbollah har heller inte deltagit som arrangör. Däremot har anhängare till Hizbollah synts i demonstrationerna. Och vi har ju en demokrati, eller hur? Så dom får väl gå med om dom stöder demonstrationernas syfte. Som var att kritisera Israels politik. Och som sagt, Vänsterpartiet var inte med.

Och som den stora "expert" Renzo uppenbarligen anser sig vara, slår han också fast att "akademikerynglen" i den antifascistiska rörelsen i första hand slår mot arbetarklassen. Frågan är vad Renzo vet om detta. Så vitt jag vet har han ingen som helst kunskap om den antifascistiska miljön, vilka som är medlemmar osv.

Med sån okunskap och sådana fördomar som han visar upp är det svårt att ta hans krönika på riktigt allvar. Men det värsta är nog att det faktiskt finns folk som gör det och därför gör Renzo enbart fascisterna i SD en tjänst (trots att han vill det motsatta) och den antirasistiska kampen en björntjänst.

Anders_S

Socialistiska Partiet i valet

Och så några äkta valaffischer från Socialistiska Partiet. Tre av kandidaterna för SP i Göteborg presenteras på detta sätt.

Lars Danielsson - MUST:s man i regeringen

Lars Danielsson - ökänd för sin förvirring kring telefonsamtal i samband med tsunamikatastrofen har visat sig vara inblandad i fler fiaskon under de senaste åren. Han verkar bära ett visst ansvar för att Göteborgkravallerna år 2001 blev så allvarliga som de blev. Detta genom att förmedla falska hotbilder från MUST (Militärens underrättelse- och säkerhetstjänst). Hotbilder som MUST i sin tur fått från amerikanska underrättelsekällor. Läs mer i ett par intressanta artiklar i ETC, Fredsforskare: ”Regeringen bär ansvaret för kravallerna” och Hemligt säkerhetssamarbete mellan Sverige och USA orsakade Göteborgskravallerna. Läs också min tidigare kommentar, Amerikanska säkerhetsintressen orsak till Göteborgskravallerna? och Hans Abrahamssons debattartikel i Göteborgs-Posten, Felaktiga hotbilder låg bakom polisens agerande

Stoppa clownernas attacker på arbetarklassen - Rösta rätt - Rösta rött!

I år är det valår och valcirkusen har just dragit gång på allvar. Riksdagspartierna kommer att tjafsa på som vanligt och i deras kölvatten kommer återigen de främlingsfientliga och högerextrema småpartierna försöka skräna sig hesa. Precis som tidigare år så kommer de använda lögner och feltolkningar av fakta för att försöka värva röster. De kommer att anspela på människors berättigade oro över sin livssituation för att försöka förmå så många som möjligt att godta deras enkla lösningar på komplexa problem. Tillsammans ska vi se till att de inte lyckas.

Läs mer på Nätverket mot Rasisms hemsida.

Kan vänstern stödja Hizbollah?

Mitt svar är nej. Vänstern bör stödja vänstern, inte islamister elelr andra typer av religiösa organsiationer. Innan jag utvecklar detta vill jag emellertid länka till en del inlägg i detta ämne, i Arbetarens ledare i nr 29 skriver Andreas Malm "Slut upp bakom Hizbollah i dess kamp för ett fritt Libanon" . Rasmus Fleischer dammar i sin tur på Andreas Malm i Expressen, Hizbollah-vänstern stöder judeutrotning och på yelah.net, "Hizbollah måste
avväpnas". Den autonoma vänstern argumenterar mot all typ av samarbete med Hizbollah, Utvärdering av kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon

Andreas Malm svarar de autonoma och Rasmus Fleischer i Arbetaren, Vem ska vänstern stödja, i Expressen, Därför ska vi stödja Hizbollah. Rasmus Fleischer återkommer med svar i Expressen, Bra att syndikalister tar avstånd från Andreas Malm

På Yelah.net har Andreas Bryhn och Ronny Stansert skrivit flera artiklar i en debatt med Fleischer, Ännu en fradgetuggande Israelförsvarare, "Dubbla måttstockar i debatten om Mellanöstern". Maj Greitz har skrivit den utmärkta artikeln "Rasmus har fel om Hizbollah" som intar ett mellanläge. Den kände libanesiskfödde debattören Gilbert Achcar intar också en slags mellanposition, Twin Battles, The 33-Day War and UNSC Resolution 1701.

Förutom Achcar kommenterar flera andra FN-resolutionen, Ali Esbati, FN-resolution och FN-styrka, Michel Chossudovsky, The United Nation's highest body upholds Israeli War Crimes, in Violation of the UN Charter

Och till slut om att inte stödja Hizbollah utan stödja vänstern. För att komma till denna slutsats tycker jag man först ska analysera Hizbollah. Det tycker jag Andreas Malm gör på ett utmärkt sätt. Men han går för långt i sitt stöd till Hizbollah. Man kan faktiskt stödja organisationens kamp mot Israel utan att stödja organisationens alla metoder. Terrorbombningar mot civila är inte acceptabla exempelvis. Så, stöd alltså kampen mot Israel, men inte Hizbollah. Vilka ska man då stödja, ja man kan exempelvis stödja den vänster som finns, exempelvis RCP som har tagit ett uttalande, Låt bli att ändra spelets regler!, om Israels anfall på Libanon. Det är enkelt att skicka stöd till denna vänstergrupp, ge ett bidrag till den insamling som organisationen Solidaritet utan Gränser startat

Kandidat i kommunvalet i Göteborg 2006

Jag är kandidat för Socialistiska Partiet i kommunvalet i Göteborg. En speciell affisch för min kandidatur finns att ladda ner, Trygghet kan inte skapas med övervakning. Annat valmaterial för Göteborg och andra kommuner finns på SP:s speciella valsajt, SP2006

Organisationer inom organisationer

Sverige är när det gälller organisering av moderna vänsterpartier på efterkälken och det är framförallt vänsterpartiets fel. I andra länder finns breda partier med möjlighet för minoritetsuppfattningar att uppträda på ett organiserat sätt. Det fungerar bra. I Brasilien (PT) och Uruguay (Frente Amplio) sitter olika varianter på såna partier i regeringsställning. Nätverkspartier kan man nästan kalla dom. Andra partier av samma typ inkluderar RESPECT i England, PRC i Italien, Enhedslisten i Danmark, IU i spanien och BE i Portugal. Även de grupper som är anslutna till Fjärde Internationalen tillåter orgnaiserade minoriteter (detta kallas ofta fraktioner eller tendenser). Exempel på ett sådant parti är LCR i Frankrike.

Men i Sverige går det inte. Igår var jag ute och tog en öl med den lokala ledningen för Ung Vänster i Göteborg. Dom kunde inte begripa hur en organisation med fraktionsfrihet kunde fungera. Det är omöjligt sa dom. När jag pekade på brasilianska PT bara upprepade dom argumenten. Helt oförstånde för PT:s sätt att fungera. Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund är tyvärr ett sorgligt kapitel i svensk vänsterpolitik. Inte en tillstymmelse till förnyelse och nytänkande där. Varken när det gäller politik eller när det gäller organisation. Det är inte att undra på att dom rasar i opinionen.

Det finns faktiskt ett litet parti i Sverige som tillåter minoriteter att vara organiserade, Socialistiska Partiet. Det är ett parti som också är mycket intresserat av att bilda ett nytt brett parti med fraktions-/tendensfrihet dvs rätten för minoriteter att organisera sig separat. Det är dessutom ett parti på vänsterkanten som aldrig stött de östeuropeiska stalinistiska diktaturerna.

Jag anser det är dags för vänstern i Sverige att ta tag i dessa problem, det är dags att vi gör som i resten av Europa, går samman för större slagkraft. Dom har gjort det i Tyskland, först med WASG som sen gick i allians med PDS och bildade Die Linke, i England med RESPECT, i Italien, med PRC, Spanien med IU, Danmark med Enhedslisten, i Skottland med SSP och Portugal med BE. Det är dags att bilda ett svenskt Enhetslistan, ett svenskt RESPEKT.

Anders_S

Vänstern är Jämos propagandamaskin

En folkpartistisk politiker upprörs i dagens GP av att Jämo för fram samma argument för jämställdhet som vänsterpartiet och socialdemokraterna. Jämo är vänsterns propagandamaskin skriver Tina Acketoft. Men har det inte slagit henne att det kanske är tvärtom. Och att folkpartiet och dom andra borgerliga partierna därmed i själva verket är mot jämställdhet och jämlikhet mellan könen. Om bara vänstern driver jämos krav blir ju det konsekvensen. Debattinlägget är ett riktigt självmål.

Anders_S

Arbetarsolidaritet över gränserna

Borgarpartierna vill förbjuda arbetare att visa solidaritet över gränserna. Det hela är ett grovt angrepp på de svaga i samhället.

Kapitalisterna får ju lägga ner företag och flytta fabriker över gränser precis hur dom vill. Enda sättet för arbetare att försvara sig mot detta är kollektiv solidaritet över gränserna. På det sättet kan arbetarna hindra att grupper i olika länder spelas ut mot varandra.

På sikt är regionala och internationella kollektivavtal enda möjligheten för arbetarklassen att försvara sig mot den globaliserade kapitalismen.

Att kunna utlysa sympatiåtgärder med arbetargrupper i andra länder är en nödvändig del i den kamp mot kapitalismen som ligger i arbetarklassens intressen. När borgarpartierna vill förbjuda detta går man de rika kapitalägarnas ärenden.

Anders_S