Tomt i mitt hus

I två och en halv vecka har det varit full rulle i mitt hus. Bägge mina barnbarn, bägge mina döttrar och deras män har varit på besök. Varje morgon har jag tittat på blommor och fåglar med det ena barnbarnet. Det andra barnbarnet har vaknat senare och varit enormt intresserat av traktorerna som står utanför en grannes hus. Bägge har de hjälpt mig med att bygga en altan och eftersom de båda bara är cirka 1 och ett halvt år gamla har bygget inte gått särskilt fort.

Nu har de alla åkt hem till sitt. Den ena familjen har åkt till USA och New York. Och inte har jag hört att det skulle finnas nån terroristskräck där. Det, liksom det stormkaos som svenska tidningar rapporterat om, verkar vara mindre i verkligheten än i media. Man kan inte lita på de svenska tidningsdrakarna.

Den andra familjen har bara åkt till Halmstad. Därifrån har jag inte hört om några katastrofer. Kanske inte lika intressant med Halmstad som New York.

Det har bara gått en dag sen den ena familjen och det ena barnbarnet åkte till New York och för bara några timmar åkte de andra till Halmstad. Men jag saknar dem redan. Det är i och för sig lugnt och skönt. Men samtidigt är det så tomt, så tomt.

Andra bloggar om: Barnbarn, Halmstad, New York

Besök i Halmstad

I morgon ska jag till Halmstad för att passa mitt andra barnbarn. Inte lika fräckt som New York. Men enklare att hälsa på. Och barnbarn slår ju det mesta.

Halmstad mest känt för buskishumor, fotboll, Tylösand och Per Gessle. Inga saker eller personer som jag är så där jätteintresserad av. För mig är Halmstad konst, medeltid, min dotter och mitt barnbarn. Halmstadsgruppens moderna konst gillar jag. En som inte gjorde det var tidernas mest misslyckade moderatledare, Yngve Holmberg, som en tid var landshövding i Halland. Han lät helt sonika måla över målningar av Halmstadgruppens Stellan Mörner (tror jag det var). Dessa fick senare restaureras för dyra pengar. Han var ingen billig man för skattebetalarna.

Andra bloggar om: Konst, Halmstad, Halmstadgruppen, Yngve Holmberg
Technorati: Konst, Halmstad, Halmstadgruppen

Jag gillar USA

I alla fall New York där jag är varje år. För att besöka min dotter och mitt barnbarn. Det enda ställe i USA där jag varit utöver New York är Williamstown i Massachusetts. En liten universitetsstad. Därför att min svärson kommer därifrån. Lite begränsad erfarenhet kanske för att kunna säga att jag gillar USA.

Jag gillar i alla fall New York, att vara där, att det finns så mycket att göra, att där finns en sån fräck park och så många fantastiska skyskrapor (det New York jag brukar besöka är Manhattan)

Jag har inget emot amerikansk mat. Ska jag äta snabbmat kan jag lika gärna äta en hamburgare på Burger King som en kebab hos min turkiske kompis vid Grönsakstorget. När jag dricker öl föredrar jag öl utan beska. Mexikanskt eller amerikanskt oftast. En och annan gång nån brittisk ale.

Hade jag bott i USA hade jag haft jobb i morgon. Där hade de skitit i min politiska övertygelse och min ålder. Två saker som verkar göra det stört omöjligt för mig att få ett jobb i Sverige. Jag gillar också amerikanernas öppna och vänliga attityd. Ingen verkar dra öronen åt sig bara för att jag är högljudd och viftar med armarna så som det ofta händer i Sverige.

Så det finns några bra saker med USA. Men det finns också många dåliga. Många saker jag inte gillar. Sjukvårdssystemet, socialförsäkringssystemet, fackföreningsfientligheten, den överdrivna religiositeten, utrikespolitiken, stödet till militärkupper och fascister. Alla krig som landet startat. Det odemokratiska valsystemet. Segregationen, jag upplever USA som ett mycket mer segregerat samhälle än Sverige. Mer om det en annan gång. De dåliga sakerna är mycket allvarliga för de drabbar framförallt fattiga, arbetare och minoriteter. Därför är USA som helhet kanske inget sådant samhälle som jag vill ha.

Men jag trivs i New York. Och idag är det den 4 juli.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN1, DN2, AB, DN3,
Bloggat: Jinge, Livet enligt mig, LOKE
Andra bloggar om: New York, USA, Politik

Jag blir varm i hjärtat när jag ser mitt barnbarns kläder på tork

Har just varit ute i den göteborgska våren för att hänga en tvätt. På klädstrecket hängde mitt ena barnbarns kläder på tork. Kläder som hans mor hängt upp efter att ha tvättat dem för hand. Vårvärmen, småbarnskläderna (han är bara ett år), styvmorsviolerna som tittar upp ur backen gör mig varm och lycklig. Det är skönt att leva helt enkelt. Skönt att finnas till. Härligt. Gott.

Enda smolket i glädjebägaren är att jag inte tycks kunna få nåt jobb. Jag har sökt över 150 jobb. Jag är välutbildad inom en bransch som regelbundet hävdar att de inte kan få tag på folk att anställa. Frågan är då, varför anställer de inte mig? Är jag för gammal? För det kan väl inte vara mina politiska åsikter som hindrar arbetsgivarna? Det är frågan?

Söker jag jobb som kräver lägre kvalifikationer så får jag inte jobben av anledningen att jag är för högutbildad och söker jag jobb som jag är kvalificerad för, får jag inte jobb heller? Vad är problemet? Får man inte tycka vad man vill i Sverige? För då får man inget jobb?