Femfrontskrig mot fascismen, del 1

Förbundet Allt åt alla Stockholm har tagit ett uttalande/antagit ett dokumentsom de kallar Femfrontskrig mot nyfascismen. Förutom att ett ord som nyfascism är helt onödigt och enbart förvillande är uttalandet långt och till stora delar obegripligt för den som inte är väl bevandrad i vänsterns vokabulär och tankegångar. Uttalandet är alltså oanvändbart om syftet är att nå gemene man. Jag ska gå igenom deras uttalande punkt för punkt. Ett inlägg för varje punkt

1. Gatufascismen

Den första nivån är det fysiska angreppet från nynazistiska våldsgrupper. De försöker genom små nattliga aktioner injaga fruktan och skapa rädsla i vänsterns strukturer. Vi ska känna oss osäkra inför att röra oss i staden och våra förorter, vara rädda när vi lämnar våra lokaler på kvällarna och titta oss en extra gång genom fönstret innan vi går hemifrån. Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Därför är antifascism självförsvar. Men vilken form av självförsvar? Specialiserade antifascistiska aktionsgrupper kan svara med samma mynt och skapa samma osäkerhet i extremhögerns strukturer – men de aktionerna kommer inte återskapa den gemenskapsförlust eller återupprätta en trygghet och självtillit i våra strukturer. Därför är de breda manifestationerna, både snabba spontana och stora massdemonstrationerna, så viktiga för oss. Då kommer vi återigen tillsammans och bryter isoleringen. Varje antifascistisk samling, kulturfestival, minnesstund, social aktivitet eller manifestation hjälper oss att återknyta till varandra och känna styrkan i vår mångfald. De antifascistiska manifestationerna är därför en nödvändighet och ska inte tolkas som några symboliska feelgood-jippon. De kan förvisso inte ersätta organisering i vår vardag, men de är livsnödvändiga för oss efter varje angrepp.

Så långt Allt åt alla.

Den första delen av punkten håller jag helt med om. Men det hade kunnat vara mycket kortare. Fascister har alltsedan 1920-talet använt våld för att försöka slå sönder kollektiv organisering. Inklusive organisationer som förespråkar kollektiv organisering som vänsterorganisationer. De använder våld för att söndra och sprida rädsla. Så än idag.

Mer än så behövs egentligen inte. Sedan till slutsatserna. Där håller jag inte med helt. Och anser att även det stycket kunde varit kortare.

En följd av detta är in att antifascism är detsamma som självförsvar. Det är en mycket konstig slutsats och den följer inte logisk av resonemanget. Men självförsvar är en del av kampen för kollektiv organisering och kampen mot fascism. Det är en logisk slutsats. Jag är också helt överens om att små kampgrupper inte är det viktiga i sammanhanget, utan det viktiga är att vi kan mobilisera och organisera mycket folk. Samt att vi kan skydda dessa demonstrationer och manifestationer. Där kommer självförsvaret in. Något som är nödvändigt och en demokratiskt självklarhet.

Läs också: Våld som politisk metod – självförsvar

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Allt åt alla, Förbundet Allt åt alla, Gatufascism, Nazister, Självförsvar, Våld, Brott, Fascism, Nazism, Antifascism, Samhälle, Politik