Lena Andersson har skrivit en roman. En annan Andersson, Roy Andersson, tror att han är huvudperson i bok. Eller i alla fall förebild för den manliga huvudpersonen i boken. Något som förnekas av den första Andersson. Jag skiter ärligt sagt i vilket och det spelar inte heller nån roll. Är boken bra så tycker jag den är värd att läsa. Själv känner jag mig inte intresserad av att läsa boken, har aldrig gjort och har snarast blivit mindre intresserad nu när den andre Andersson hävdat att han är med i boken.
Jag är heller inte speciellt intresserad av Roy Anderssons filmer. Det sägs att de är bra, men den jag sett tilltalade mig inte och jag kommer sannolikt inte av eget val att se nån annan av hans filmer. Jag tyckee filmen jag sett, som jag inte utan att kolla i nåt filmlexion på nätet vet vad den heter, var långtråkig, trist och pretentiös. Andra tycker säkert filmerna är bra och till och med genialiska. För dem är filmerna naturligtvis sevärda. VI kan dock inte alla tycka om samma saker, samma böcker eller samma filmer.
Vakren Andersson eller Andersson intresserar mig som personer och vad som hänt eller inte hänt när de hade ett förhållande är fullständigt ointressant och deras privatsak. Men för den introverta navelskådande svenska kultureliten tycks det vara intressant. De har vänt ut och in på hur det eventuellt kan förhålla sig med Andersson och Andersson såväl som med den första Anderssons bok och den andre Anderssons självupptagenhet. Eller nåt. Rätt ointressant är det i alla fall.
Media: SVD, DN, SR, Feministbib., Bokhora, GP, AB1, 2, SoS, Dark Places, BB,
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Andersson, Roy Andersson, Egenmäktigt förfarande, Kultureliten, Skvaller, Kultur, Böcker, Samhälle
