Så blir det när det gäller fallet Catrine da Costa. Vem som mördade henne för 25 år sen kommer aldrig att utredas mer. Vi kommer inte att få reda på vem det var. Mördaren kan vara död, det kan var någon av de som misstänkts för det hela, det kan vara någon annan. Förmodligen får vi aldrig veta vilket.
Det är vettigt att lägga ner utredningen. Jag tycker det är bra med preskriptionstider för alla brott, inklusive mord. Ofta finns det ingen mening i att gräva i väldigt gamla saker. Det blir bara att riva upp såren, oftast i onödan, hos de människor som var med och är berörda
Catrine mördades och de två som åtalades för mordet, obducenten och allmänläkaren fick sina liv förstörda och tillintetgjorda. De friades för mordet, men ansågs skyldiga till styckningen av liket. Något de inte kunde straffas för då det brottet var preskriberat vid tillfället för rättegången. Senare har DNA-analyser inneburit att de inte kunnat knytas till Catrine da Costa och förmodligen är de helt oskyldiga.
Läs mer:
Ett mord som aldrig blir uppklarat och ett som kanske blir det
Styckmordet på Catrine da Costa gås igenom igen
Lita inte på polisen
En annan skandal – styckmordet på Catrine da Costa
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Styckmord, Mord, Catrine da Costa, Obducenten, Allmänläkaren, Våld, Brott, Lagstiftning, Samhälle
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Vänstern på väg mot undergång?, Kristoffer Ejnermark skriver SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 1, Björn Nilsson skriver Kallas inte sådant förräderi?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Om mitt minne inte sviker mig så bestod det verkliga justitsiemordet mot de två läkarna av att de utpekades som skyldiga till ”brott mot griftefriden”! De frikändes för att ha dödat Catrine da Costa, men i den frikännande domen utpekades de samtidigt som skyldiga till att ha styckat hennes kropp. Detta utpekande gick inte att överklaga, varför de förlorade sina läkarlegitimationer!
mvh.
x
Låt oss erkänna det först som sist: Vänstern och feministerna spelade med i ett tarvligt mediedrev som förstörde livet för oskyldiga människor. Någonting annat kan inte jag komma fram till efter att ha parallelläst ”Döden är en man” av Per Lindeberg och ”Catrine och rättvisan” av Hanna Olsson. Lindeberg är den som vänt på stenar och gjort det journalistiska grovjobbet, medan Olsson bok mest är en ideologisk pamflett.
Vänstern och feministerna hakade på drevet därför att den väl passade in i den förprogramerade diskursen. Feministerna fick sin patriarkala könsmaktsordning och vänstern tuggade tacksamt i sig tesen om överklassläkarna som klarade sig undan mordåtal. Christian Diesen och Hanna Olsson bekräftar detta mycket tydligt i uttalanden i media.
Problemen uppstår när verkligheten inte riktigt visar sig stämma med reflex och ryggmärgsmässiga ställningstaganden. Allting är nämligen inte alltid vad det ser ut att vara. När Per Lindebergs bok kom ut och läkarna och deras ombud insisterade på DNA-tester började marken gunga under de forna häxmästarna i media.
Jag som skriver detta har alltid stått till vänster i politiken och gör så alltjämt. Därför är det illa när de som faktiskt har ett särskilt ansvar för sanningssökandet sköter uppgiften så uruselt.
Bosse Johansson: Jag har läst alla böcker som finns om målet, desutomd eflesta tidningsartikalr. Det duskriver i början om vänstern stämemr inte. Majroieten av vänstern deltog inte inledningsvis i nån hetsjakt. Det gjorde däremot borgarmedia. Sen kom Olssons bok och då blev det annorlunda.
Att Olssons bok är en pamflett håller jag inte m om, inte heller att Linderbgs bok skulle vara så himla bra. Lindeberg lyckas inte riktigt i sitt uppsåt menar jag. Men det är klart att han visar att obducenten och allmänläkaren utsätt gör övergrepp. Däremot bevisar han inte attd eär oskyldiga. Men det behövs ju inte. Det finns ingen som kan bevis att de är skyldiga till någonting och därmed är de i lagens menng oskyldiga och ska behandlas så
Egentligen är det väl kanske inte så stor mening med att stöta och blöta ett brottmål från 1984. Jag tillhörde själv de som köpte mediabilden på den tid det begav sig. Men jag tror att jag har lärt mig ett par saker:
Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Alla stenar måste vändas. Man skall alltid dra öronen åt sig vid mediedrev och ideologiskt färgade rättsprocesser. Makarna Rosenberg, beriarättegången och Enbomsprocessen i Sverige är spår som förskräcker. Och förskräcker gör även Catrine da Costa 1984.