Boknytt
Macfarquhar/Schoenhals
Mao’s Last Revolution
Harvard University Press
Rättfel revolution
Ett 500-sidigt mastodontverk om ett maximalt misslyckande – Kinas kulturrevolution: hot, våld, tortyr, anarki, kannibalism (?), tvångsarbete, inbördeskrig, ekonomiskt kaos, masshysteri, konspirationstänkande, personkult, elitmanipulation, maktkamp, mobbvälde, ungdomlig aggression. Mao var dessutom en brutal maktmänniska som frossade i lyx och sex. Ändå fanns i maoismen även en ärlig vilja till egalitär folkmakt. Deras metoder var helt fel, men deras analys helt rätt – att Kina verkligen hotades av ett återupprättat kapitalistiskt klassamhälle bevisar ju utvecklingen efter Maos död. Tyvärr är det bara att konstatera: Inga moderna revolutioner, med början i den franska 1789, har lyckats lösa frågan hur folket ska behålla makten, och inte (som överallt skett) förlora den till en ny överklasselit.
Intressant?
I media: NYT, Reviews in History,
Läs även andra bloggares åsikter om Macfarquhar, Schoenhals, Mao’s Last Revolution, Mao, Kina, Maoism, Historia, Revolution, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Om man ska döma av alla negativa signalord i artikeln finns det bättre, mer analytiska skildringar av kulturrevolutionen. T.ex. William A. Jones: New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991.
Kortkort: Kulturrevolutionen var en samtidig revolt mot det kommunistiska byråkratväldet, från folk som på olika sätt hade misshandlats av det. Och därmed värd vår sympati. Den var kortsiktigt mycket framgångsrik – all ordnad administration föll sönder inom stora områden (vilket förstås uppmuntrade mycket kriminalitet) – men dessvärre fanns ingen som helst organisering bakom och därmed inte heller någon alternativ ordning. Så det var jämförelsevis lätt för byråkratväldet att ta kontrollen igen – men man ska nog inte undervärdera kulturrevolutionens betydelse för byråkratins beslut att i fortsättningen minska på mycket direktkontroll och överlåta mycket till marknaden.
Kulturrevolutionen bevisar samma sak som revolutionerna i Europa 1848 – att spontana revolutioner inte fungerar. Efter 1848 drog folkrörelseaktivisterna slutsatsen att det behövs permanenta rörelseorganisationer som upprätthåller någon sorts folkmakt mellan mobiliseringsvågorna. En slutsats som vi har börjat glömma bort i vår beundran för ”spontana nätverk” och vår i och för sig vettiga misstro mot anställda ombudsmän.
Låter vettigt.