Ingenting vad jag kan förstå. De flest människor, den överväldigande delen av alla människor har alltid varit, är, och kommer alltid att vara heterosexuella. Det är det vanliga, det som uppfattas som norm av de flesta. Och normer i sig behöver som jag ser det inte vara fel.
Vad som kan vara fel är innehållet i normen. Dvs om normen innebär att allt annat är fel, att bara heterosexuella får gifta sig, skaffa barn, adoptera och ärva osv. Om normen innebär att folk som inte är heterosexuella diskrimineras så är den fel. Men heternorm som inte innehåller dessa ingredienser måste ju ända vara rätt, eller?
I ett demokratiskt samhälle så måste ju det ändå vara så att det är majoriteten som bestämmer, det är utifrån majoriteten som politiska beslut fattas osv. Eller? Samtidigt som man måste ta hänsyn till minoriteter och dess intressen och rättigheter. Lagstiftning och regler måste självklart vara neutrala, men innebär inte människan som varelse, som djur, som en del av naturen, att heterosexualitet är norm. Att vi uppfattar heterosexualitet som norm.
Låt oss ta ett annat sammanhang. Det är inte extrema kristna som schartauaner och plymouthbröder som utgör norm i samhället. Normen är istället det sekulära. Och så måste det vara. Och utifrån normen så väljer vi vilka minoritetsrättigheter majoriteten kan acceptera. Nu är det lite skillnad på sexualitet, det är oftast inte något man väljer, som religion ju är, och därför måste större hänsyn tas till folk som inte är heterosexuella än till extrema religiösa.
Jag menar alltså att heteronormen inte bör utmanas, i motsats till Elin Grelsson i en debattartikel i SVD, men är samtidigt är jag överens med henne på många punkter, som att förtryck av människor med annan sexualitet än hetero inte kan lösas med identitetspolitik:
Det som dagens HBT-politiska agenda baseras på är en identitetspolitik där sexuell läggning lyfts fram som en särart. Genom detta skapas ett binärt förhållningssätt till den heterosexuella läggningen, som ofrånkomligen uppfattas som norm. Två centrala begrepp i politiken är ”tolerans” och ”mångfald”. Det är samma begrepp som används frekvent i diskussioner kring invandring och etnicitet och precis som i dessa fall lyfts det icke-normativa fram i ett exotiserat och positivt annorlundaskap.
Men jag tror att Elin Grelsson har helt fel när hon menar att man ska utmana heterornormen (även om jag inte riktigt förstår hur hon tänker att man ska göra det). För det hon föreslår (och som jag håller med om) handlar inte om att utmana normen:
Det handlar, i grunden, om att visa på större strukturer. Hur bögrädsla också begränsar heterosexuella män i deras handlingsutrymme, där det finns snäva gränser kring vad som uppfattas som acceptabelt manligt beteende och inte. Att normen kring heterosexuell tvåsamhet påverkar också långt fler än samkönade par, såsom ensamstående föräldrar, singlar eller dem som önskar att organisera sina relationer på annat sätt än monogami.
Utan det innebär att göra det möjligt för alla att leva sitt liv som de vill, även om heteronormen av fullt naturliga skäl finns kvar. Majoriteten av människor har alltid varit, är och kommer alltid att vara heterosexuella. Det är naturligt att det är norm.
Intressant?
Bloggat: Elin Grelsson, Björn Andersson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Heteronorm, Gay, Pride, Normer, Familjepolitik, Sexualitet, HBTQ, Identitetspolitik, Samhälle, Elin Grelsson, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Felet ligger snarast i om de personer som ser heterosexualitet som ”normalt” (heteronorm) därför drar slutsatsen att en person som är homosexuell ska ses som ”onormal”.
Jag kan verkligen förstå de som inte vill bli kallade för det.
Hampus: Ja det är vi överens om.
Med ditt resonemang är det ju inte bara homosexuella hbt-personer som borde ges full frihet att skapa de familjekonstelationer som dom vill utan ALLA människor, även de som inte har starka lobbygrupper (läs RFSL) bakom sig. Då menar jag t ex muslimer som då borde få ha fyra fruar. Fundamentalistiska mormoner som vill ha 20 fruar borde uppmuntras till detta. Och om man tar bort att mamma och pappa ska vara vårdnadshavare för barn (som man gör då homosexuella adopterar) så borde ju även t ex tre eller fyra personer kunna vara vårdnadshavare för ett barn. Ni som ropar efter att homosexuella ska adoptera borde också ropa för muslimers och mormoners rättigheter annars diskrimenerar ni lika mycket som ni anklagar de som inte vill att homosexuella ska få adoptera gör. Ni diskrimenerar till och med mer eftersom ni vill bryta normen för höginkomstagare i Sverige (läs homosexuella) men inte för låginkomstager (läs muslimer). Varför ropar ni inte efter dessa gruppers rättigheter? Är det för att de inte är svenskar, eller? Är de för att de inte är ekonomiskt starka? Är det för att DN och SvD aldrig skriver om detta?
Petter: Ja, jag är anhängare till frivillig polygami. Eller vilka typer av förhållanden som helst. Jag har resonerat om detta och implikationer kring det på annat ställe på bloggen. Det är inga enkla saker och kräv er en hel del oliak funderingar och överväganden. Så kanske borde du inte dra så många förhastade slutsatser och argumentera mot saker jag inte uttrycker, utan enbart är dina egna hjärnspöken.
http://www.zaramis.nu/blog/2007/12/17/varfor-inte-polygami/
http://www.zaramis.nu/blog/2008/01/05/individuell-foraldraforsakring/
Lite begreppsförklaringar …
”Heterosexualitet är ’vanligast'”: Javisst, så är det. Det är ingen som invänder mot påståendet eller kritiserar att det är så.
”Heterosexualitet är ’normalt’: Javisst, så är det. Kan dock lätt tolkas som att annat är ’onormalt’, enligt Hampus Eckermans inlägg ovan.
”Heterosexualitet är ’normen’: Innebär att samhället och har en uttalad målsättning att alla individer ska leva i heterosexuella relationer.
Det är därför kritiken gäller ”den heterosexuella normen” och inget annat. Ingen säger att heterosexualitet är onormalt eler ifrågasätter att heterosexualitet är vanligast.
Och framförallt är det ingen som kritiserar någon heterosexualitet!
PRIDE, en festival för normupplösning – som möter berättigad kritik
.
Nu är det dags för det årliga PRIDE-spektaklet att invadera Stockholm. I media framställs det okritiskt som en kärleksmanifestation och all kritik mot jippot avfärdas på ett onyanserat sätt som homofobiskt hat.
.
I själva verket är motorn bakom PRIDE en liten klick HBT-aktivister, queerteoretiker och lesbiska ultrafeminister vars värderingar och metoder att torgföra dem troligen är främmande också för flertalet bland de sexuella minoriteter man säger sig företräda. Deras krav stannar inte vid att bemötas med tolerans från det heterosexuella majoritetssamhället. Målsättningen är att riva ned alla normer och att peka ut de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen som fördomsfulla bakåtsträvare.
.
Och om någon ur denna stora grupp dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och meddelar avvikande uppfattning om exempelvis spektakel som PRIDE eller efterfrågar en förutsättningslös diskussion om homoadoptioner, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.
.
Det är ett demokratiproblem att det offentliga samtalet begränsas av en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället. När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personera själva. Även om hot och våld som utomparlamentariska åsiktsyttringar inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.
.
För HBT-rörelsens militanta kärntrupper tycks inget mellanting finnas mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad göras mellan konstruktiv kritisk dialog och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser.
.
PRIDE skapar också en mycket märklig (men förhoppningsvis inte representativ) bild av sexuella minoriteter som ett gäng exhibitionistiska och ultrapromiskuösa freaks. För den som inte har någon person från en sexuell minoritet i umgängeskretsen och saknar andra referenser än PRIDE att bygga sina intryck på är risken stor att eventuella negativa åsikter förstärks snarare än de bryts ned. I så fall har ju PRIDE motverkat sitt eget syfte, om nu inte syftet bara är att provocera det heterosexuella majoritetssamhället förstås.
.
Läs gärna mina artiklar på Newsmill också:
.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/26/vaga-vagra-prajda
.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/15/med-konsneutral-aktenskapslag-offrar-vi-barnen-pa-den-politiska-korrekthetens-alt
Heteronormativitet handlar inte bara om sexuell läggning, utan även hur man uppfattar manligt och kvinnligt. Att ge alla människor rättigheter bortom heteronormen handlar om att se bortom könsroller och kärnfamilj. Den kan man utmana, oavsett läggning.
Elin: Visst är det så. Men begreppet är inte speciellt bra. Att bekämpa heteronorm kommer alltid att upplevas som ett hot av folk som min gamla arbetskamrater på Saab (växellådsfabriken i Göteborg) eller Pååls. Bägge två var ändå fabriksarbetsplatser där vi hade flera öppet homosexuella arbetskamrater. På Saab hade vi till och med en kille som bytte kön och blev kvinna som fortsatte arbeta där hela tiden. Det var inga större problem (dock en del praktiska medan könsbytet pågick) med detta på arbetsplatserna. Det handlar hur man uttrycker sig för att folk ska förstå vad man menar. Med de utryck som normalr används i debatten om HBTQ-frågor så komerm de flesta att stå främmande inför dessa frågor och inte förstå vad vi pratar om.
Jag kan tycka så här: Vad är heteronormen? Det är inte det faktum att en hel del männsikor till övervägande del har heterosexuella relationer. Heteronormen är något större; den skulle kunna innebära (i västerländsk kontext) exempelvis påbudet om tvåsamhet, kärnfamilj, homofobi och till viss del institutionaliserandet av en viss arbetsfördelning i hemmet et cetera. En norm/kultur helt enkelt som givetvis är mer eller mindre omöjlig att helt leva upp till – men som påverkar vår blick och uppfattning om saker och ting och definierar normalt respektive avvikande. Problemet är att när man väl börjar rota i det hela så visar det sig exempelvis att en stor andel män har sex med män men forftarande definierar sig som heterosexuella – vilket gör att man verkligen kan ifrågasätta normens giltighet samt ana att den begränsar oss rätt rejält. För männsikor som definierar sig som hetero begränsar den vad man vågar visa utan att tappa sin priviligierade hetero-position i samhället. För hbt-människor visar den sig exempelvis genom högre självmordsfrekvens vilket man kan tänka hör ihop med de psykologiska konsekvenser som ett ständigt definierande som ”avvikande” ger upphov till.
Bra skrivet Anders. Håller med dig om att heteronormen faktiskt är oundviklig i samhället eftersom den stora majoriteten är just heterosexuella. Däremot behöver inte det innebära diskriminering av människor som faller utanför normen vilket just heteronormen tyvärr har fört med sig.
Jag önskar att vi alla kunde komma att se på homosexualitet som vi idag ser på vänsterhänthet. Vi har av naturliga skäl en högerhäntsnorm i samhället (vi skakar exempelvis hand med högerhanden osv) men bara för det så är det ingen som ifrågasätter vänsterhänta personers rätt att skaffa barn, gifta sig eller jobba vart fan dom vill. Jag har heller aldrig hört att någon kallas ”äcklig” eller ”onormal” pga av sin vänsterhänthet.
Homosexuella ska aldrig acceptera att dom utsätts för diskriminering, våld eller kränkande behandling pga sin sexualitet. Däremot måste dom acceptera det faktum att det stora flertalet faktiskt är heterosexuella. Dom homosexuella jag känner har inte heller några problem med det.
Jag för min del har alltid förundrats över hur hbt-folk i själva verket kämpat väldigt ihärdig för rätten att också få leva i enlighet med vad de kallar ”heteronormen”, få gifta sig med varandra i kyrkan, få adoptera, få kyssas offentligt etc.
Jag tror man kan diskutera mycket kring de olika begreppen som används här. Heterosexualitet är en del av den rådanade könsmaktsordning där kärnfamiljen är grundenheten. Det bygger på att det ska vara en man och kvinna som bor i tvåsamhet, skaffar barn och kvinnan är underställd man. Allt som utmanar detta ansågs och fortfarande anses vara onormal. Heteronormen har inte så mycket att göra med vilket kön man ligger med och mycket mer med denna maktordning att göra – samkönadäktenskap passar in i den heteronormativa mallen.
Vad Anders försöker säga är: att majoriteten kommer ändå välja att bo i parförhållande som består av olika kön. Men det betyder inte att de är en del av heteronormen. Att ifrågesätta heternormen innebär att öppna upp för alla möjligheter, där mannen kan stanna hemma och sköta barnen, där kvinnor kan vara högavlönade, där öppna förhållanden accepteras, där plastmammor och plastpappor kan vara mammor och pappor, där man kan vara trans istället för att facksätta sig själv som man eller kvinna.
Och snart inser vi att alla tillhör en minoritet och inget är ”normalt” samtidigt som det kräver en solidaritet där alla individers val och likvärde respekteras.
John: Men det är inte så mina gamla arbetskamrater uppfattar begreppet att man vill bryta med heternormen. Det är alltså oanvändbart i förhållande till vanligt folk i den betydelsen. De uppfattar det som att man är mot hetero. Punkt.
John, jag kan inte se att någon utanför en del förvirrade kristdemokrater menar att det är normalt att kvinnan ska vara unerställd mannen. Du tycks ha en märklig idé om vad en heteronorm är.
Då kan vi lika gärna säga att vi måste bryta med havreflingor. Det blir precis lika förståeligt för folk i allmänhet.
En mycket riktig slutsats, Anders. Det är viktigt att uttrycka sig så att folk förstår vad man menar. Men det är i så fall flera politiska begrepp som borde ifrågasättas på samma kriterier. Socialism – det finns många som uppfattar det som sovjetsamhälle. Vänster – det finns många som genast associerar till anarkistiska stenkastare, medan jag har hört åtminstone en som trodde att det syftade på folkpartiet.
I slutänden handlar det förstås om hur många dessa är. En del språkbruk kanske är så små att man inte behöver bry sig om dem. En uppgift för en trebetygsuppsats i språkvetenskap, kanske?
Jan: i en del sammanhang behöver vi begrepp för att definiera en sak. I detta fall behöver vi inte det. Elin Grelsson och jag tycker i princip exakt lika, men hon stöter bort folk genom att kalla det kamp mot heteronormen. Vilket är komplett onödigt.
Socialism är ett ord som betyder både ett samhällsskick och ett ideologiskt system. Det är väl själva problemet med ordet. Ekosocialism däremot är bara ett ideologiskt system. Vänster är ett realtivt begrepp, men är användbart ändå efter som det är ett vardagligt begrepp som folk rör sig med. Omfattar för folk allt från socialdemokraterna till råkommunister och anarkister. För mig är vänster allting från dig och Tord (han hade förresten din bok och gav till lämpligt folk nere i Istanbul, kanske borde jag köpa ett ex, eller om du skickar mig en så recenserar jag den) till mig och anarkister.
Anders_S:
Frågan är om vi alltid ska byta begrepp för att ett begrepp är svårt eller kanske till och med missvisande. I många fall är det nog bättre att försöka förklara begreppen än att byta ut dem. Samma diskussioner och funderingar har jag hört och delvis själv haft när det gäller feminism (som vissa menar tyder på att man är emot män) och antisemitism (som mer korrekt kanske borde kallas judefientlighet).
Problemet är ju att det är svårt att lansera nya begrepp. Det blir oftast förvirring och folk fortsätter ändå att använda de gamla begreppen. Och vad skulle vi ersätta begreppet ”hetronorm” med?
Dessutom anser jag att hetronorm är ett ganska bra begrepp för vad det handlar. En norm som gör att de som inte tillhör normen ses som konstiga och ibland diskrimineras. Vad är vinsten med att behålla en sån norm? Sen blir det ju en pedagogisk fråga att förklara vad det innebär, men där tycker jag att vi redan kommit långt jämfört med för bara några år sedan.
Niklas: Diskussionnen är relevant. Jag menar att ordet är missvisande i sig. I motsats till feminism. Där finns inget missvisande i ordet i sig. Det är dessuom en dieologi. Det är inte heteronorm. Det är alltås ord av olika karaktär och därför är dte ena kanske väsentligt och det andra inte.
Instämmer med Anders. Acceptera minoriteter som likvärdiga människor är självklart. Men majoriteten bestämmer. Och för dem är hetero norm och det finns i grunden två kön.
Vi i majoriteten ska inte påtvinga minoriteterna våra normer. Men inte heller tvärtom.
Anders_S: Det finns flera personer här i debatten som förklarat för dig att du missförstått vad som menas med heteronorm, att det inbegriper så mycket mer än bara sexualiteten. Senare i debatten bemöter du dessa argument med att folk i allmänhet också missförstår begreppet heteronorm. Jag föreslår att du antingen skriver inlägg som utgår från den korrekta betydelsen av begreppet heteronorm eller skriver inlägg som enbart argumenterar mot begreppet/ordet för att det missförstås. Nu gör du varken eller.