Tyckarvänstern, Hanne Kjöller och antirasismen

Det finns en tyckarvänster, en så kallad vänster, för de är i mina ögon inte alltid vänster. Men det är de människor som uppfattas som vänster av folk i allmänhet och som mediaeliten väljer att förhålla sig till. Det handlar i stor utsträckning om en privilegierad grupp av tyckare och skribenter som arbetar för eller frilansar i de stora tidningarna, i borgerlig media. Maria-Pia Boethius nämner dem och de följder deras agerande kan få i en ledare i ETC:

Vänstern har länge mest agerat på åsiktstorget, knappast i handling. Medievärlden har öppnat en karriärväg för vänstern, som innebär att man kan bli vänsterikon, bara genom att tycka, inte handla, aldrig på allvar utsätta sig. Högern, borgerligheten, näringslivet och finansen behöver vänsteråsikter i sina medier för att ge intryck av att det pågår en demokratisk debatt, deras åsikter skulle självdö om de inte mötte medialt motstånd att slå ner på och vänstertyckare står ständigt till tjänst, men utan att ”ge sig av till spanska inbördeskriget” eller dagens motsvarigheter. En bekväm existens, där högerns dominerande medievärld sett till att skapa en behaglig, högavlönad tillvaro för sina ibland anställda, omistbara och åstundade vedersakare.

Vänstertyckarna skäms ibland i skrift för sina privilegier, men fortsätter att avnjuta dem. Något som Sverigedemokraternas rasande, påstått icke-rasistiska, väljare noterat. En del av dem säger sig ”egentligen” vara vänster eller gråsossar, jag korresponderar med några av dem. De har tappat all tro på vänstern och har lagt sin röst på SD för att skaka om i status quo. Jag tycker de sviker allt jag tror på och säger det också, medan de anser att det inte finns något annat sätt att ge den i deras ögon i maktapparaten inlemmade vänstereliten en chock.

Det är denna elitistiska tyckarvänster som Hanne Kjöller och andra borgerliga skribenter förhåller sig till. En tyckarvänster som i verkligheten har mycket lite med den svenska vänstern och vänsterns åsikter att göra. Som Athena Farrokhzads åsikter om antirasism och antifascism. De delas endast av en liten minoritet av den svenska vänstern och är alltså ingenting som vänstern i sin helhet kan göras ansvarig för eller en tycker. Men det är så Hanne Kjöller reagerar på Farrokhzads mindre övertänkta och rätt obalanserade åsikter.

Genom att släppa fram spektakulära personer som av borgerligheten anses vara vänster och ibland också är det förstås, men med minoritetsåsikter i vänstern, kan borgerligheten konstruera bilden av en verklighetsfrämmande vänster och lätt bekämpa den. På detta sätt medverkar de välartade så kallade ”vänsterskribenterna” med sitt fokus på identitet, individuellt självförverkligande och identitetsfrågor till att avväpna svensk vänster och göra den mindre trovärdig i vanliga människors ögon. De flesta av dessa så kallade ”vänsterpersoner” i media organiserar ingenting och har aldrig varit med i en vänsterorganisation. De är inte representativa för vänstern eller vänsterns antirasism. Hanne Kjöller är ute och cyklar som vanligt. Men det är påstådda vänstermänniskor som gör det möjligt. Hanne Kjöller är okunnig som vanligt. Väsnterkultureliten gör det möjligt för henne att använda det som en tillgång.

All antifascism eller antirasism är inte självförsvar. Påståendet är felaktigt. Dels begränsar det antifascism och antirasism till de som är utsatta, dels omöjliggör den breda allianser som behövs ibland och dessutom motverkar det utformandet av en antirasism som istället för antifascism bygger på att föra fram det som folk har gemensamt. En klassbaserad politik för ökad jämlikhet. En politik som fokuserar på det folk har gemensamt istället för det som skiljer åt. Istället för du är vit och jag är rasifierad, så borde det vara, vi är alla fattiga. Du är fattig, jag är fattig, vi har samma intressen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tyckravänster, Tyckarvänstern, Hanne Kjöller, Maria-Pia Boethius, ETC, DN, Borgerlig media, Vänstern, Media, Antirasism, Antifascism, Samhälle, Politik