V-ledningen bekräftar att de sviker förortens kvinnor

I en debattartikel i Aftonbladet 3 juli, Att peka ut förorten ökar bara splittringen ger ledningen för Vänsterpartiet sitt svar i debatten om kvinnoförtrycket i förorterna. Formellt är det inget officiellt uttalande, men en offentlig debattartikel från Aron Etzler, Christina Höj Larsen och Rossana Dinamarca är nog att betrakta som deklaration av partiledningens ståndpunkter, bara lättare att senare prata bort som ”några individers” åsikter. Syftet med artikeln är att försvara sig mot anklagelserna om att V sviker de kvinnor i vissa förorter som utsätts för fundamentalistiskt islamistiskt förtryck – men resultatet blir att de till stor del bekräftar dessa påståenden.

Artikeln konstaterar vissa grundläggande självklarheter för varje socialist. Kvinnoförtryck finns överallt, klassklyftor, utslagning och orättvisor ger en grogrund för reaktionära rörelser, och den grundläggande lösningen är att minska orättvisorna och förändra samhället genom en generell välfärd och jämlikhet. Visst, varje socialist håller med om detta. Förr om åren skulle de ha lagt till avskaffa kapitalismen och bygga upp ett socialistiskt samhälle, men i takt med att V har släppt varje koncept om hur detta ens skulle gå till hörs denna målsättning allt mera sällan. I en annan situation skulle debattartikeln ha kunnat betraktas som bara ett alltför abstrakt och ytligt svar på problemet. Men tyvärr är detta inte bara ett allmänt uttalande i frågan, utan ett svar i en konkret debatt.

Det faktiskt ställningstagande som görs finns därför inte så mycket om de väldigt allmänna vänsterståndpunkterna, dessa var redan givna, utan i en annan aspekt av artikeln. ”Däremot är vi inte beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller bara finns i förorten”, skriver de. Åter kan varje socialist hålla med – på ett allmänt plan. Problemet är bara att det inte kan uppfattas som bara ett generellt påstående, och knappast är avsett som ett sådant. Uppenbarligen är det en kommentar till den pågående debatten.

Här kan man fråga sig vem detta är riktat emot. Vem har låtsats som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller bara finns i förorten? Sverigedemokraterna och deras gelikar, givetvis. Emellertid är det knappast SD som är den omedelbara måltavlan, utan de som utgör den centrala platsen i debatten: de kvinnor från vissa förorter som har talat ut om det förtryck de ser i sin närhet: Zeliha Dagli, de nio kvinnor som står bakom debattartikeln Att vara tyst om förtrycket är rasistiskt och, inte minst, deras partikamrat Amineh Kakabaveh och de kvinnor hon har berättat om.

Har dessa kvinnor låtsas som att problemet bara är islam eller bara finns i förorten? Givetvis inte. Man skulle kunna invända att flera av dem bara har tagit upp problemen de själva ser rumt omkring sig, och inte passat på att samtidigt ge en mer heltäckande, samhällelig analys av kvinnoförtrycket. Detta vore en minst sagt märklig inställning. Om bara de som är villiga och kunniga nog att ge en sådan analys – för att inte tala om kapabla att pressa in den på det lilla utrymme en debattartikel i en etablerad tidning ger – ska få uppmärksamma det förtryck de utsätts för eller ser omkring sig så skulle antalet som kan tala ut begränsas kraftigt. Väldigt många människor – kvinnor i förorten liksom personer ur alla andra grupper – har dessutom ingen övergripande analys av kvinnoförtrycket, rasismen etc. Det vore mycket märkligt för ett parti som ska ha som syfte att stå upp för och organisera de förtryckta skulle ha några sådana krav.

Därför finns det bara ett sätt att tolka V-topparnas inlägg. Deras budskap till de kvinnor som utsätts för fundamentalistiskt förtryck är: sluta prata offentligt om ert förtryck, vänta istället på att välfärden återuppbyggs och förbättras, klassklyftorna minskar och rasismen trycks tillbaka, då kommer det att lösa sig för er! Med tanke på att varje vänsterpartist är överens om att välfärden länge har urholkats och klassklyftorna kraftigt har ökat så skulle de få vänta mycket, mycket länge.

Om våra V-debattörer ville bekräfta anklagelserna om att V sviker förtryckta kvinnor i förorten skulle de ha kunnat skriva ungefär en sådan artikel som de skrev. De kommer utan tvekan att skrika i högan sky om kommande angrepp från borgerliga debattörer, men i själva verket krattade de manegen och rullade ut röda mattan för dessa angrepp. Som om de ville säga: här är vår flank, helt öppen och oskyddad, bara att köra på.

V-ledningen: tala inte om förtrycket

Etzler, Höj Larsen och Dinamarca skulle utan tvekan hävda att denna analys är orättvis och rent av förtal – om de skulle nedlåta sig till att börja ta notis om organisationer till vänster om dem vill säga. Men nej, det finns inget annat rimligt sätt att bedöma deras artikel. I en situation där de kvinnor som har talat ut har utsatts för en ström av anklagelser för att spela rasisterna i händerna och rent av vara rasister så nämner debattartikeln inte med ett ord att deras vittnesmål är viktiga och måste välkomnas.

Den enda slutsatsen som kan dras är att de menar att dessa problem – till skillnad från vissa andra debattörer så anser V givetvis att det fundamentalistiska förtrycket i vissa förorter är ett problem – inte ska uppmärksammats offentligt. Kvinnorna som vittnar om det ska helt enkelt hålla tyst. De säger inte detta rakt ut, och inga av debattörerna nämns vid namn. Detta är emellertid knappast något annat än feghet och opportunism. Genom att vara tillräckligt vaga vill de så långt det går undvika att stöta bort potentiella väljare. De vill givetvis att de förtryckta kvinnorna i fråga ska rösta på dem, och se V med sina långsiktiga mål om ökad välfärd och jämlikhet som lösningen – trots att dess representanter uppenbarligen inte vill stödja deras konkreta kamp här och nu.

En annan förklaring som med stor sannolikhet har bidragit är de personliga konflikter och jobbiga situationer som skulle uppstå om de uttryckligen kritiserar dessa personer. Framför allt föredrar de att angripa ”sin” partikamrat Amineh Kakabaveh underförstått istället för öppet och ärligt.

Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, är den mest etablerade av de kvinnor som har talat ut, och hon har utan tvekan haft större utrymme än de andra förortskvinnorna i debatten att klargöra att kvinnoförtryck inte är något som är förbehållet förorten och islam. Detta har hon givetvis gjort, men just i den här debatten har hon tagit upp just en aspekt där vänstern är svag. Att från hennes debattartikel i just den här frågan dra slutsatsen att hon låtsas som att förorten och islam är det enda problemet är antingen väldigt okunnigt – givetvis helt uteslutet i V-topparnas fall – eller direkt oärligt.

Att Amineh är den mest välkända är utan tvekan är en anledning till att hon har angripits direkt. Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi slungade absurda anklagelser mot henne om att föra en rasistisk hatkampanj mot förorterna och alla muslimer. I sin andra artikel släppte dessa debattörer, som inte ger minsta sken av att anse att växande fundamentalism är något problem, eller att ha någon som helst progressiv dagordning, helt på alla spärrar och alla intellektuell hederlighet genom att bisarrt nog hävda att hon och de andra förortskvinnor som har uppmärksammat det fundamentalistiska förtrycket (med Mehdiyars och Abdullahis språkbruk ”den här typen av starkt islamofobiska lobbyister”) är ett betydligt större hot än SD.

Våra ledande vänsterpartistdebattörer gör emellertid inte minsta ansats att ta Amineh Kakabaveh i försvar. I just den debatt de ger sig in i har ”deras” partikamrat utsatts för grova och bisarra anklagelser om rasism, men de försvarar henne inte med ett enda ord. Istället är deras budskap, som vi har sett, att hon helt enkelt borde vara tyst och inte uppmärksamma förtrycket. Uppenbarligen är Amineh Kakabaveh problemet för dem, inte att hon anklagas för grov rasism.

Givetvis kan inga ledande vänsterpartister öppet ställa sig bakom dessa anklagelser – inte utan att i samma ögonblick kräva att hon utesluts från partiet. Men uppenbarligen har de inget emot att hon utsätts för dem. Man tycker att minsta intellektuella hederlighet borde kräva att de kraftfullt tog henne i försvar. Men något sådant ser vi inget av. Istället föredrar de att angripa henne, men ryggradslöst nog bara underförstått. Det är faktiskt ännu värre än så.

Ledande vänsterpartister som Ali Esbati och Christina Höj Larsson retweetade Mehdiyars och Abdullahis första artikel med grova rasistanklagelser mot Amineh. Höj Larsson har alltså bidragit till att sprida dessa anklagelser, och skriver nu en debattartikel som inte på minsta sätts försvarar henne, utan istället attackerar henne i smyg. Minst sagt osmakligt.

Byt ut V-ledningen, byt ut politiken

Debattartikeln representerar dock långt ifrån alla V-medlemmars åsikter. Av dem jag känner, och de reaktioner jag har sett i övrigt har varit överväldigande väldigt kritiska mot Etzler, Höj Larsen och Dinamarca, och tagit ställning för Kakabaveh. Det urval jag är i någon kontakt med, som jag känner direkt eller är med i samma Facebookgrupper som e.d. är säkert inte heller representativa, men det är uppenbart att det finns många som tar ställning för de förtryckta och kämpande kvinnorna även om det är fundamentalistiskt religiöst förtryck i förorten de utsätts för. Nu är det dem det kommer an på om V:s politik ska kunna ändras.

Arbetarmakt uppmanar dem att inte acceptera ledningens linje, och både kraftfullt bekämpa den och öppet och tydligt ta ställning för kvinnokamp även i förorten. De får nog också inse att det kommer att bli svårt att få Etzler, Höj Larsson och Dinamarca att ändra sig – speciellt som de har en lång historia av opportunistisk politik, och speciellt efter deras minst sagt okamratliga smygattacker mot Amineh Kakabaveh, något som torde sätta deras politiska hederlighet i fråga. Vi tror helt enkelt inte att det kommer att gå att få den nuvarande V-ledningen att tydligt och kraftfullt ta ställning för och stödja de förortskvinnor som bekämpar fundamentalistiskt förtryck samtidigt som de lika kraftfullt bekämpar rasism och mobiliserar mot ökade klassklyftor och nedskärningar. V-ledningen måste bytas ut och ersättas med en ledning som har ett klart program för detta. Detta kommer att bli extremt svårt, och det är inte mycket som tyder på att utsikterna är goda för detta. Dock är det den enda vägen att gå för de vänsterpartister som vill att V ska bli ett kampparti och inte ett opportunistiskt bihang till S och som mest av allt suktar efter att accepteras och släppas in till ministertaburetterna.

Jens-Hugo Nyberg. Ursprungligen publicerat på Arbetarmakts hemsida.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Maimuna Abdullahi, Manijeh Mehdiyar, Aron Etzler, Christina Höj Larsen, Rossana Dinamarca, Kvinnoförtryck, Fundamentalism, Islamism, Amineh Kakabaveh, Zeliha Dagli, Feminism, Jämställdhet, Religion, Vänstern, Vänsterpartiet, Samhälle, Politik