Koloniala kvarlevor minskar urfolks inflytande i naturskyddet

Majoritet av världens naturskyddsområden är etablerade på urfolks traditionella marker. Dominerande föreställningar med rötter i koloniala idéer påverkar urfolks möjligheter till inflytande i förvaltning och styrning av naturskyddsområden som ligger på deras marker, visar en avhandling från Umeå universitet.

Även om urfolks politiska ställning har stärkts de senaste decennierna lever koloniala idéer och maktrelationer kvar, många urfolk kämpar fortfarande för att få sina rättigheter till land och självbestämmande erkända. Detta är också högaktuellt i förhållande till skyddade naturområden.

En majoritet av världens naturskyddsområden är etablerade på urfolks traditionella marker, och inrättandet av skyddade områden har ofta inneburit stora sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser för urfolk. Baserat på studier av dels internationella konventioner för områdesskydd, dels skyddade områden i de svenska och norska delarna av Sápmi, analyserar Elsa Reimerson i sin avhandling om det politiska handlingsutrymmet för urfolk i styrningen och förvaltningen av naturskyddsområden.

Majoritetssamhället styr

– Urfolks möjligheter till deltagande och inflytande påverkas av majoritetssamhällets syn på deras rättigheter, egenskaper och kunskaper, och beroende på vilka roller de tilldelas ser deras handlingsutrymme olika ut, säger Elsa Reimerson.

Uppfattningar om hur naturskyddsområden bäst bör styras och förvaltas spelar också in. Detta blir tydligt inte minst i jämförelsen mellan de svenska och norska delarna av Sápmi.

Avhandlingens studier av världsarvet Laponia i Sverige och införandet av lokala styrelser för skyddade områden i Norge visar på betydande skillnader mellan de svenska och norska delarna av Sápmi. I Norge finns en mer utvecklad institutionalisering av samiska rättigheter och ett tydligare fokus på lokalt deltagande i naturskyddsförvaltningen generellt.

Det ger ett vidare handlingsutrymme för samiska aktörer i den norska delen av Sápmi än i den svenska, där förvaltningen av Laponia står ut som ett undantag vad gäller samiskt inflytande.

Samtidigt är samerna i Norge hänvisade till etablerade norska kanaler för inflytande, medan förvaltningsorganisationen i Laponia har utformats med inspiration från samiska arbetssätt och organisationsformer.

– Laponiaförvaltningens form kan underlätta och möjliggöra samiskt deltagande och inflytande. Å andra sidan tillskrivs Laponia en ställning som unikt och extraordinärt, och det är inte säkert att detta enkelt kan ”exporteras” till andra skyddade områden i svenska Sápmi.

Tystade alternativ

Avhandlingen visar att vissa föreställningar och uppfattningar, flera av dem med tydligt koloniala rötter, har blivit så dominerande att de uppfattas som självklara. Skyddade områden framställs som något naturligt och obestridbart, liksom nationalstaternas makt och kontroll över dem – även då de ligger på urfolks marker.

Naturvårdens målsättningar prioriteras framför urfolks viljor och intressen och urfolks kunskap villkoras utifrån sitt eventuella bidrag till uppfyllandet av naturvårdsmålen. När urfolk får möjligheter till deltagande och inflytande är det vanligen inom majoritetssamhällenas politiska strukturer, som ofta är präglade av ojämlika maktrelationer.

– Att de här föreställningarna blivit så dominerande bidrar till att tysta kritik och alternativ. De gör det svårt att få gehör för radikala ifrågasättanden av själva grunden för naturskyddsområden, av synen på förhållandet mellan människa och natur eller av hur samhället och politiken ska organiseras. Det är viktigt att vi fortsätter belysa och kritisera det som tas för givet, så att vi kan skapa plats åt alternativa tolkningar och annorlunda visioner. På så vis kan vi öppna upp för förändring, säger Elsa Reimerson.

Svensson/Umeå Universitet

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Umeå universitet, Naturskydd, Naturområden, Sapmi, Laponia, Elsa Reimerson, Urbefolkning, Samer, Norge, Sverige, Natur, Samhälle, Politik