Lera Jämlikhet Brödramord

Bokrecension
Hyllning till Katalonien
George Orwell
Rabén & Sjögren

Lera Jämlikhet Brödramord

Ja, egentligen borde det väl numera heta syskonmord, men det ordet har ännu inte fått den vidare mening som termen brödramord har. Det handlar i alla fall om de interna strider i vänstern som pågick i Barcelona och Katalonien under några år på trettiotalet.

Detta mitt under brinnande inbördeskrig när den spanska republiken anfölls av Francos militära fascister med stöd av de tyska nazisterna! Man häpnar och desillusioneras – som författaren själv gör. Vämjeligt, avskyvärt och oförsvarligt med denna vänstersöndring bakom fronten.

Men låt oss börja med leran i skyttegravarna vid fronten – dåtidens gräns mellan spansk överklassdiktatur och spansk folkdemokrati. Där befann sig 1936-1937 den brittiske journalisten och författaren George Orwell (egentligen Eric Arthur Blair) som frivillig volontär för friheten sak.

Han skildrar realistiskt vad kriget innebar: Lera. Löss. Hunger. Råttor. Ammunitionsbrist. Sysslolöshet. Bajshögar. Köld. Värme. Jakt på bränsle. Brist på, och dåliga vapen. Förvirring. Usel organisation. Trasiga uniformer. Dålig punktlighet. Avsaknad av information. Sårade (Orwell själv fick skadad lämna fronten).

Samtidigt med den realismen fanns en ”romantisk” sida. Den tidiga republikens och skyttegravarnas sociala och ekonomiska jämlikhet. Befälsordning och orderlydnad ja, men ingen vördnad för eller privilegier till ledarna. Ett slags klasslösat samhälle i vardande.

En glimt av en verklig socialism, upplever Orwell sig se. Som själv trodde på en direktdemokratisk frihetlig socialism. Jag skulle gissa att stämningen liknade den i den kortlivade jämlika Pariskommunen 1871. Eller varför inte under den tyska staden Münsters kortlivade radikalkristna jämlikhetsrevolution på 1500-talet.

Vad handlade då syskonstriderna inom vänster om mitt under försvarsstriden för den unga spanska republiken? Ja, gamla motsättningar inom vänstern. Världsrevolution eller socialism i ett land. En permanent revolution eller i två led – först en (nationell) demokratisk revolution och sedan socialism. Frihetlig socialism eller partitotalitär ”socialism”. Detta förenklat sett.

På ena sidan stalinisterna understödda av högersocialister och medelklassliberaler som vill stoppa alla försök till social(istisk) revolution – för att samla så många som möjligt kring försvaret av republiken och demokratin.

På andra sidan anarkister och trotskister som ville gå (och ofta verkligen gick) direkt till socialistisk arbetarkontroll av fabrikerna. De menade att demokrati bara var en typ av kapitalism och därför inte värt att försvara i sig, bara som en del av vägen till socialismen.

Problemet som George Orwell tar upp är att även stalinisterna tidigare hade nedvärderat demokratin som borgerlig lögn. Och nu skulle plötsligt folket offra livet för denna demokrati. Att det fungerade dåligt visas bland annat genom att det knappast skedde några folkuppror i den fascistiska delen av Spanien.

Stalinisterna hade i grunden rätt anser Orwell (och jag). Först samla majoritet för demokrati, sedan gå vidare till socialism. Å andra sidan var stalinisterna (som i mycket dominerade republiken) lakejer till Moskva, med förtryckande totalitära terrortendenser gentemot den övriga vänstern, vilken förföljdes och till och med mördades.

Stalinisterna brännmärkte trotskisterna som fascistiska förrädare och folkfiender. Orwell, som själv slogs i den nationella trotskistmilisen vid fronten, avvisar förstås den lögnaktiga Moskvapropagandan. Varför skulle trotskisterna dö för att besegra fascisterna om de själva var smygfascister? En (jag) skäms över att sådana tankebefriade dumheter kan yttras av människor som kallar sig vänster!

Hade republiken vunnit kriget hade Spanien kanske blivit en sovjetstalinistisk centralistisk enpartidiktatur (min reflektion). Eller så hade utvecklingen kunnat leda från arbetarmakt till ”statskapitalism eller – möjligen – till privatkapitalismens återinförande” (Orwells reflektion).

Anarkist-syndikalisterna och de oberoende nationella trotskisterna var alltför ultraradikala med sin ”socialism direkt”, men så var stämningarna i arbetarleden i Katalonien. Där de proletära fackföreningarna tog över fabrikerna, bönderna konfiskerade den feodala godsägarjorden, och folket angrep den reaktionära kyrkan.

Å andra sidan var trotskisterna och anarko-syndikalisterna mer toleranta, samarbetande, demokratiska, och ”mångfaldiga”. De ville (ungefär) att de många vanliga människorna skulle få bestämma decentraliserat underifrån. Med dem vid makten hade en seger i inbördeskriget kunnat leda fram till en verklig socialistisk demokrati (tror jag). Ett löftesrikt, konkret och demokratiskt alternativ till den tidens dominerande ”kommuniststalinistvänster” i Europa.

George Orwell är prövande i sitt tänkande. Han menar att det inte helt enkelt kunde handla om ett ”simpelt” försvar av demokratin (stalinisternas linje). Den demokrati man slogs för måste OCKSÅ innebära vissa (revolutionära) sociala framsteg, som lockar de spanska folkmassorna. Något mer konkret än fria val.

Ungefär så förstår jag författaren. Men även Orwell skriver att han tvingas vara förenklande, för verklighetens spanska republik var en komplicerad historia. Och än idag finns det olika partiska versioner av vad som verkligen hände i trettiotalets Spanien.

Vad gäller hur jag förstår Orwells synpunkter – alltså tvåstegsrevolution OCH samtidigt viss direkt social revolution – (en linje jag helt håller med om) skulle jag vilja göra en jämförelse med den vietnamesiska antiimperialistiska befrielsekampen mot fransmän och amerikaner.

Gerillarörelserna i Vietnam vill samla alla för nationell självständighet. Men bönderna ville gå vidare och i socialistisk anda expropriera den feodala godsägarjorden (vilket de också gjorde ibland). Stora likheter med Spanien alltså.

Den vietnamesiska nationella OCH sociala frihetsrörelsen (som FNL) ville samla alla, även godsägare och borgerliga. Man gjorde därför jordreform, men tog inte all jord från jordherrarna. En vettig kompromiss. Nationell revolution (folkpatriotism) med viss social revolution (klasskamp).

En liknande kompromiss hade kanske kunnat rädda den spanska republiken från inre vänsterstrider, spekulerar jag. Men troligen var det inte på genomförbart på trettiotalet med tanke på vänsterpartiernas dogmatism mellan ensidig demokratikamp (två revoltsteg) och ultravänsterns socialrevolutionära dogmatism (i stort sett ett revoltsteg).

Det är skamligt med denna eviga fruktlösa vänstersplittring, anser jag. Partiet och dogmerna sätts före socialistisk enhet för att tjäna folket och arbetarklassen på kort och lång sikt.

Men som sagt, det är komplicerade saker detta, och jag kanske varken har förstått George Orwell själv, eller det spanska inbördeskrigets realitet. I varje fall är denna klassiker värd att begrundande läsa – eller som läsa igen.

Hans Norebrink, frihetlig demokratisk vänstersocialistisk arbetare

PS George Orwell har med piken riktad mot den totalitära stalinistiska realsocialismen även skrivit bokklassikerna ”1984” (en framtidsroman) och ”Djurfarmen”.

Den senare beskriver hur djuren tar makten på bondgården under ledarskap av grisarna. Efter ett tag ser de övriga djuren ingen skillnad längre på grisarna och bonden. Ett nytt klassamhälle har uppstått (precis som i realsocialismens Sovjetunionen) – enligt devisen ”alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. Läs igen och begrunda…

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hyllning till Katalonien, George Orwell, Spanska inbördeskriget, Barcelona, Inbördeskrig, Samhälle, Politik, Spanien, Katalonien, Krig, Stalinism, Socialism