Visst begriper man att vanligt folk kan bli tjuvar i ett så hjärtskärande fattigt land som Indien (var då, 1977). Men att förstå den kriminalitet nöden föder på ett teoretiskt och politiskt plan, är förstås något helt annat än att visa förståelse då man själv blir lurad och drabbad av de jäkla lymlarna!
I efterhand är jag glad att jag inte kunde förverkliga mina då heta drömmar om att få lägga vantarna på någon av skurkarna. Då hade blod kunna flyta (så kändes det vid den tidpunkten, men jag är i grunden en fridsam person).
Allt började redan en av de första nätterna i Indien, där jag reste runt med min gamle barndomskompis Kalle. Vi hade avverkat Red Fort, den storartade moskén Jama Masjid och annat man ”skulle se” i New Delhi.
Och vid sikhernas heliga tempel, som ligger i en konstgjord sjö i Amritsar, hade vi fått lite mat, utdelat regelbundet till de fattiga (och oss). Sedan bordade vi ett nattåg för att ta oss vidare till de blommande ängarna, glaciärerna, skidorterna, husbåtarna och bergsjöarna i Kashmir (då ännu en fredlig delstat).
Tågsystemet i Indien är utmärkt. Och vår sovvagn hade en låst dörr, och en beväpnad vakt vid den andra ingången. Mitt i natten gick jag halvsovande till toaletten. Bredvid min kompis brits såg jag i mörkret dunkelt skuggkonturen av en figur fryst i en slags konstgjord ställning, och jag minns att jag vagt funderade på hur i herrans namn den stackarn kunde sova i den mycket obekväma ställningen.
På perrongen morgonen därpå föll det ut lite toapapper (alltid med oss i Indien) från Kalles ena jeansbakficka. Den skumma oidentifierbara figuren hade uppenbarligen skurit upp hans byxficka med rakblad, och stulit hans körkort och lite indiska tillhandapengar.
Nästa natt samma sak hände på tåget hade vi just besökt sköna Taj Mahal i Agra (andra turistmål ser lite slitna ut, men inte det lysande gravmonumentet). Vi hade noggrant kedjat fast våra ryggsäckar i underredet till våra sovplatser i den likaledes låsta bevakade passagerarvagnen. Då hade tjuvarna öppnat våra packningar på natten och stulit våra sovsäckar (fast de hade vi ju knappt någon nytta av under de svettiga värmenätterna).
Den tredje stölden hände i den heliga staden Benares (Varanasi) vid den gudomliga (men skitsmutsiga!) floden Ganges. Kalle var ensam inne i det låsta rummet på det fina järnvägshotellet, men gick in på toan, fast ångrade sig, och gick för säkerhets skull kvickt tillbaka in i rummet för att hämta med sig kameran som låg på sängen. Den var borta. Utan ett ljud. Ytterdörren var fortfarande låst. Skickligt måste en motvilligt medge.
Sista dagen i Indien gick vi omkring i den fattiga miljonstaden Calcutta (idag Kolkata) i Västbengalen. Och jag riktigt önskade att någon skulle försöka bestjäla oss en fjärde gång, för då skulle de minsann få på moppe, och jag få en ljuv hämnd. Jag var taggad och superberedd!
Vi tog en risig och gnisslande spårvagn full med folk ner till (drottning) Victorias memorial (från den brittiska kolonialtiden). Min vänsterhand höll jag knuten kring ledstången i taket. Min högerhand klämde åt högra jeansfickan där jag hade en liten bunt lågvalöriga rupiesedlar.
Precis när spårvagnen rullar igång igen efter ett stopp, så hoppar en ung man på i farten och lägger ”av misstag” sin vänsterhand över min. Jag tittar naturligtvis till och förlorar därmed uppsikten över den trånga högerfickan för en kort sekund. Så känner jag snabbt efter, märker att pengarna är borta, och vänder mig om mot mannen. Då hoppar han precis av spårvagnen, som redan har fått sådan fart att jag inte vågar hoppa efter.
Men de mästerstölderna var ändå småpotatis jämfört med den stora avancerade blåsning á la filmen ”Blåsningen” vi utsattes för i huvudstaden New Delhi (Nr 5). Till vårt försvar kan anföras att vi inte visste att våra resecheckar (som man hade i pengabältet på den tiden) var stöldbegärliga, då de ju skulle undertecknas på bank med legitimation och jämförande av namnteckningar. Så fel vi hade – de var högst eftertraktade!
De började med att vi blev ”uppraggade” utanför Nepals ambassad (där vi sökte visa) av två välklädda och vältalande medelklassindier. Kalle var som vanligt pratsam, jag som lika vanligt misstänksam mot främmande människor som sökte kontakt med oss. Jag följde dock motvilligt med dem och Kalle, medan de föreslog en affär vi kunde ”tjäna en bra hacka till reskassan på”. Helt lagligt, ”no problems mister”.
Deras påstådda svårigheter handlade om överföring av pengar till England, dit de på sikt ville emigrera. Med vår hjälp som utlänningar skulle de emellertid kunna kringgå de byråkratiska svårigheterna, hävdade de ordflödigt. Och det var inte brottsligt, bara lite smart.
Tanken var att de skulle ge oss två pengar för att köpa resechecker. Dessa skulle vi sedan använda för att låtsas köpa musikinstrument i deras affär, förklarade de detaljerat. Via den omvägen skulle de (på något svårbegripligt sätt) kunna föra över pengar från Delhi till London, förfäktade de och såg seriösa och trovärdiga ut i sina prydliga kostymer.
Men indierna sade sig också vara försiktiga, då de tidigare hade blivit lurade av utfattiga vita hippies som helt enkelt hade gått upp i rök med de pengar de hade fått för inköp av resechecker. För att se att vi, däremot, hade gott om pengar, och därför inte behövde luras, så ville indierna därför se våra rececheckar (inte få, bara titta på).
Eller rättare sagt en farbror som finansierade de två indiernas affärer ville se våra resecheckar. Detta för att vi skulle kunna lita ömsesidigt på varandra, upplyste de oss. Ju fler resecheckar vi kunde visa upp för deras farbror, ju mer pengar för checker åt dem skulle vi få, och ju mer kosing kunde vi själva tjäna ihop.
De garanterade att våra egna resecheckar inte alls skulle vara involverade i affärerna på något annat sätt än att i betryggande former enbart visas upp för dem och deras ekonomirådgivande ”uncle”. Och om vi kände oss oroliga kunde uppvisandet av våra egna resecheckar ske på en öppen offentlig plats, där vi inte behövde oroa oss för rån, poängterade de bestämt.
När samtalet hade avancerat så långt hade indierna redan hunnit bjuda Kalle och mig på en flott restaurang. Plötsligt dök där även upp en enligt utsago australisk (ryggsäcks)resenär som också han var intresserad av indiernas mycket lockande affärserbjudande, som han själv uttryckte det.
Jag var fortfarande misstänksam, men jag kunde inte förstå hur kostymindierna med det uppgivna upplägget skulle kunna lura oss. Och även om de i någon fas av affärerna skulle lyckas stjäla våra resecheckar, så kunde de ju inte använda dem eftersom de ju måste kontrasigneras på bank mot uppvisande av pass/legitimation (Ha!).
Indierna, som såg min tvekan, passade på att göra upp med Kalle och ”australiensaren” medan jag var på toaletten på matstället. När jag kom tillbaka hade de hastigt beslutat att den ene av indierna skulle ta mig tillbaka till vårt hotell. Medan den andre skulle ta Kalle och australiern till farbrodern.
Det blev brådstörtat uppbrott och förvirrat, och när Kalle frågade mig om jag kunde låna honom även mina resecheckar för att han skulle kunna visa upp flera, och därmed kunna göra en ännu bättre affär, så gick jag lite bortkommen av öl, värme och den snabba händelseutvecklingen med på det – tokigt nog! Mina två klantiga misstag var att dels lämna Kalle, dels ge honom mina checkar!
Många oroligt väntande timmar senare kom Kalle svettig tillbaka och berättade den sorgliga upplösningen på hela historien. Han, indiern och australiern hade åkt taxi till ett hotell, där deras släkting sades jobba med ekonomi. Där förklarade indiern abrupt att hotelledningen inte uppskattade att främmande obehöriga människor sprang på hotellet:
– Men jag kan ta med mig era resecheckar och gå upp och visa honom dem, sa han hjälpsamt. De tar mig bara några minuter. No problems for me, no problems for you.
Såväl Kalle som ”australiern” tvekade förstås länge inför detta helt nya förbryllande förslag, som de ju inte alls hade kommit överens om på restaurangen. Men återigen blev de tvungna att fatta ett snabbt beslut, och australiern lämnade efter en stund lite villrådigt över sina resecheckar till den rastlöst väntande indiern.
Och då ger Kalle alla våra surt förvärvade resecheckar till indiern (hela rasket). Sen stegar denne in på hotellet med alla checkar, går totalt upp i rök, och försvinner för evigt ur historien.
– Nu börjar jag bli misstänksam, säger australiern oroligt efter en utdragen svettig väntan. Vi går in och letar efter honom. Gå du in på baksidan, så tar jag framdörren.
Och så försvann förstås även ”australiern” ur handlingen för gott. Han var medhjälpare som skulle bidra till bedrägeriet just genom att lämna ifrån sig sina checkar först. Och bidra med sitt trovärdiga västerländska ansikte – en av oss världsresenärer, en broder i äventyret, en västlig vän i främmande hamn.
Så Kalle kom snopen tillbaka till vårt enkla hotell. Alla våra samlade tillgångar under flera års sparande var försvunna. Han hade lämnat över mina och hans samtliga pengatillgångar till en vilt främmande människa, som han hade känt i blott några ynka timmar!
Vi skulle resa jorden runt hade vi optimistiskt tänkt oss, Kalle och jag. Istället blev vi totalt blåsta och fullständigt barskrapade långt borta i India land…
Hans Norebrink
# Vad hände sedan: Hos polisen fick vi reda på att många andra blivit blåsta av den här efterspanade trion. Det berättade en mycket vänlig men pappers-byråkrat-långsam polistjänsteman, samtidigt som han då och då drog i en gripen tonårspojkes hår, och sparkade honom skrikande på smalbenen.
Stulna resecheckar exporterades vidare till andra asiatiska länder, där man varken jämför namnteckningarna, eller begär legitimation, fick vi veta. Hos resechecks-ansvariga ”Bank of America” fick vi ett förskott medan de utredde saken under några veckor. Vi berättade i våra nerskrivna handlingar precis det som hade hänt. Hade vi förskönat det till ett vanligt simpelt överfallsrån hade vi nog legat bättre till, sade andra resenärer till oss.
Vi reste vidare till Burma och därefter till Bangkok, där domen kom från ”Bank of America”. Jag, som hade gett resecheckarna till min gamle vän Kalle, fick alltihop tillbaka. Kalle, som ”inte hade behandlat sina resecheckar på ett betryggande sätt genom att överlämna dem till en helt okänd person”, fick ingenting tillbaka.
Han förlorade 10 000 kronor (mycket pengar på den tiden), och fick låna pengar av mig för att slokörat pallra sig hem till Sverige. Dessutom blev han sjuk – så det visade sig i slutändan lyckligt att han i tid kunde hinna hem och kurera sig på svenskt sjukhus. Inget ont utan något gott med sig…
Läs också:
- F(l)icktjuvar på Gröna ön
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.