Jobbjakt i Australien

Förr var de så måna om att få arbetskraft till Australien att en kunde få resan dit gratis. Men 1978 var de livrädda för att få mer folk som spädde på arbetslösheten. Därför var det fulaste ord du på den tiden kunde säga till en australisk ambassadtjänsteman arbete. Då förvägrades du direkt visum till det som är mångas soliga drömland på södra halvklot (än värre var det om du tänkte stanna kvar där).

Det hände mig när jag hörde mig för om arbetsmöjligheter i Australien på deras ambassad i Stockholm. Dessutom stämplade de ”Australian Embassy” längst bak i passet. Senare förstod jag att det var ett kodmeddelande till andra australiska besiktningar: ”Se upp för den här killen, han tänker leta jobb”.

Året därpå lyckades det ändå för mig att långt borta i Asien krångla till mig ett tvåmånaders turistvisa till Australien. Sedan åkte jag dit och började just leta arbete. Precis som de så riktigt misstänkte… Men det var verkligen stor arbetslöshet, och att hitta ett knog var inte det lättaste.

Jag sökte arbete i miljonstaden och besöksmålet Sydney. Där gick horder av arbetslösa liksom mig upp tidigt på morgonen för att skumma igenom platsannonserna i stadstidningen ”Sydney Morning Herald”. På det överfulla vandrarhemmet där jag sov, var just jobbjakten det ständiga diskussionsämnet bland oss ryggsäcksresenärer (”travellers”) från när och fjärran.

Jämfört med de inhemska australierna hade vi dessutom handikappet att sakna arbetstillstånd. Vi var illegal arbetskraft. Å andra sidan gällde samma regler där som i Sverige. Bara utlänningarna ville ta de smutsigaste jobben – och vi kunde inte klaga om vi lyckades få kneg på tunga industrier eller stressiga restaurangkök (vanliga resenärssysslor).

Ert sådant jobb hade jag och en tysk kompis på kroken en dag: nattlig industristädning i en avlägsen förort, eller snarare ett litet samhälle, långt utanför Sydney – dit en måste ta tåget. Konstigt nog skulle man anmäla sig direkt på fabriken klockan två på natten. Men vi var båda desperata efter mer respengar, och tänkte inte mer på detta.

Det gjorde inte heller hundratalet andra arbetslösa som hade dykt upp vid den angivna adressen – en nedsläckt villa – och oroligt och förvirrat vankade runt på gatan. Och allihop blev vi lurade. Hela grejen visade sig vara en bluff för att trakassera familjen i huset. Vi fick ”gå brandvakt” tills morgontåget kom. När de andra resenärerna senare läste om historien i tidningarna skrattade de gott åt oss…

En vecka senare anlände min amerikanske kompis Clint, som jag hade träffat i Sydkorea, Thailand, Singapore, samt Java och Bali i Indonesien. Vi stämde träff på på det stora postkontorets ”poste restante”, vilket man som resenär i världen kan ha som tillfällig adress.

Vi beslöt oss för att leta jobb tillsammans, och jag redogjorde från min anteckningsbok för olika arbeten jag hade sökt, och planerade att söka. Bland annat berättade jag om en godisfabrik där jag nästan fått napp. Och om hur förnedrande det hade varit att söka enkla jobb på restaurangerna. Detta eftersom ägarnas attityd blixtsnabbt växlade från sliskigt inställsam till nedlåtande överlägsen, när de insåg att man inte var en kund.

Mitt under vårt samtal säger då överraskande den gamla tanten bredvid oss på postbänken: ”Ursäkta om jag lägger mig i, men vill ni ha jobb kan ni måla mitt hus”. Så fick vi äntligen vårt första arbete. Under tre dagar målade vi innertaken i hennes förortsvilla.

Sedan hade vi världens tur igen. Vår norske kompis Viggo (senast haschförsäljare i Kristiania i Köpenhamn) sa att han kunde fixa in oss på sin arbetsplats ”Bradford & Kendall”, ett nerslitet gammalt stålgjuteri i industriområdet Redfern. Två arbetare hade slutat där, och Viggo hade utverkat att vi skulle få jobben om vi dök upp tidigt nästa morgon – innan de hade satt upp de vanliga ”Arbetare sökes”-skyltarna ut mot gatan.

Viggo hade dagskiftet, Clint fick kvällskiftet och jag det längre nattskiftet. Jag fick för mig att ta anställning under det svenskklingande namnet ”Hans Jonsson” ifall de snokande emigrationsmyndigheterna skulle komma och rota runt i personalkontorets papper.

Men det var aldrig några problem eller frågor. Bara att räkna pengar i lönekuvertet och skriva under med sin namnteckning för varje veckobetalning. Mycket informellt – de var vana vid allehanda illegala tillfällighetsarbetare

Jag trivdes också med det tuffa arbetet som stålarbetare. Det var lika fascinerande varje gång att se det levande rödglödgade stålet fylla de färdigpreparerade gjutformarna. Människans makt över naturen!

Vid gjutningstillfällena skulle jag se till att bryta loss stålet som flödade över formarna innan det stelnade. Jag hjälpte också kranmaskinisten att placera ut gjutformarna. Och en annan arbetskollega och jag hjälptes åt att hacka bort gjutsand från formarna.

Vi tre resenärskompisar hyrde ett (1) rum gemensamt i nöjesdistriktet ”King´s Cross”. Vi sov på madrasser på golvet. Det blev ett fasligt springande i den lilla ”lägenheten”, eftersom vi ju gick olika skiftpass. Dessutom blev jag ständigt trakasserad av prostituerade när jag skulle ta till bussen till nattskiftet. Som pricken över i började de borra upp gatan utanför rummet!

Vi trivdes ändå med att ha jobb och därmed veckoslutstid att kolla in det vackra Sydney. Från ”Sydney Tower” blickade vi ner på det berömda fantasibyggda operahuset, hamnkvarteret ”The Rock”, där det vita Australien började som fångkoloni, järnvägsbron över den vackra hamnen, och alla segelbåtsfyllda små grönskande havsvikar med vitkalkade hus och en nästan sydeuropeisk atmosfär.

När vi lämnade centrum dök vita surfstränder upp. Och ett jättelikt akvarium där kvinnliga dykare handmatade hajarna i bassängen med stora köttstycken från en stor påse gjord av rep.

Tjejerna frågade oss skämtsamt (?) om vi ville hjälpa till. Inte för allt smör i Småland, tänkte jag!

Senare prövade Viggo en inköpt bumerang, men den kom inte alls tillbaka utan kraschlandade på en välputsad lyxbil. Viggo blev med ens utomordentligt angelägen om att vi raskt skulle gå vidare. Nej, han skrev ingen ”skuldlapp” – han skulle ändå inte ha råd att betala reparationen.

En helg besökte vi och andra världsluffare den tråkiga sterila lilleputt-huvudstaden Canberra – planerad och byggd eftersom de båda storstäderna Sydney och Melbourne inte ville låta den andra staden vara huvudstad.

Trevligare besöksmål på veckosluten var de exotiska skogsbergiga nationalparkerna ”Royal”, Blue Mountain” och ”Ku-ring-gai Chase” (det senare förstås ett aboriginnamn). I de svårtillgängliga australiska bergen skulle man senare i ett ännu strängt hemlighållet område hitta träd och växter som överlevt från urtiden!

Men efter knappt två månader var det slut på friden (och mitt visum). Vi hade förstås solidariskt gått med i stålarbetarfacket, och plötsligt befann vi oss i en segsliten övertidsblockad. Senare hamnade vi i en regelrätt strejk – mitt livs första och enda.

Men innan dessa händelser hade jag redan börjat undersöka möjligheterna att förlänga visumet. Vanligen fick man tre månaders turistvisum, som enkelt kunde förlängas tre månader till, väl på plats i landet. Och eftersom jag nu kunde visa upp pengar för uppehåll trodde jag inte att det skulle bli några problem att få mer tid för att se mig om i landet (och smygjobba vidare…).

Men icke. Stämpeln från Stockholm spökade fortfarande. Det visade sig att mitt tvåmånadersvisa inte gick att förlänga i landet. Jag fick nej på visakontoret i Sydney. Då reste jag mellan två nattskift till grannstaden Wollongong, och sov på stranden medan jag väntade på snabbesked – blott för att även där bli nekad mer tid i Australien. Det blev till att snöpligen lämna jättelandet efter att bara ha sett en ynka lien fläck av det…

Ett långt år senare, då jag befann mig i Sydamerika, dyker oförmodat ”Bradford & Kendall” upp i mitt liv igen. Jag hade ju via företaget automatiskt betalat skatt i Australien. De pengarna hade jag förstås sett som ohjälpligt förlorade. Fel!

Eftersom jag på mina två månaders futtiga arbete inte nått upp till skattepliktig inkomst fick jag skattepengarna tillbaka! Trots att jag hade arbetat illegalt gör sig alltså de snälla australiska byråkraterna på skattemyndigheterna besväret att skicka skatteåterbäringen till min mor i Sverige – vars adress jag hade fått uppge om någon olycka skulle drabba mig.

Så där står min mamma Britta konfunderad i Europa, med en check på tusen kronor (mer värda då) från Australien, utställd på ”Hans Jonsson”, som egentligen heter Hans Norebrink, och nu befinner sig i någon oklar stans i Sydamerika.

Hon gick utan några större förhoppningar ner till lokalbanken i Borås, och drog hela berättelsen om mitt jordenrunarbetande. Men bankfolket tyckte förbluffade att historien var alldeles för elaborerad och invecklad för att inte vara sann. Mamma fick mina pengar!

Hans Norebrink

Läs mer:

• Storm över Jotunheimen
• Marockanske anden 
• Blåsta i New Delhi
• F(l)icktjuvar på Gröna ön
• Kravaller på Nordirland 
• Spionmisstänkt i öst
• På tummen i Japan
• Engelsklärare i Sydkorea
• Mak(g)en till resa!
• Hemliga polisen i Honduras
• Besök hos huvudjägarna