Kennedy i Nya Zeeland

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Om tredje världskriget bryter ut har en nog det tryggast i Nya Zeeland, världens geografiskt sett ”långtbortigaste” land – ett örike i fred och frihet. Och någon risk för svält lär det knappast bli med tanke på att det går tio får på varje nyzeeländare.

Fåren finns överallt som miljoner vita prickar på landsbygdens nästan sprejmålat friskgröna kullar bakom vilka man skymtar vulkaner, snötäckta bergskedjor, glaciärer, fjordar, halvtropiska skogar och små vita bondbyar. Längst i norr på Nordön finns även Söderhavsöar, och längst i söder på Sydön är man plötsligt i Norge.

I Nordnorr ligger miljonstaden Auckland med sin symbol Sky tower och en tredjedel av nationens befolkning. I närheten kan man besöka hobbiternas by där ”Sagan om ringen” spelades in. Men byn och tornet byggdes efter 1978-79 då jag spenderade ett halvår av naturskönt liftande och svettigt arbetande i önationen.

Auckland. Bild: Russell Gaskell. Licens: CC BY 2.0

Jag bodde i en stor tvåvåningsvilla i Auckland där en gammal tant hyrde ut sovplatser till det globala ryggsäcksfolket, vilka hon behandlade som sina barnbarn. Det var ett ständigt kommande och gående, och på väggarna hängde färggranna kartor över all världens regioner. Men jag gav mig snabbt ut på landet med dess dramatiskt vackra natur – om än säregen.

Som vulkanområdet vid sjön Taupo på Nordön. Liksom Waitomogrottan i närheten, där jag rodde på underjordiska sjöar och såg lysmaskar blinka i taket som stjärnor på natthimlen. Också i närheten ligger turistmagneten Rotorua, som dels är centrum för den urfolkliga maorikulturen, dels är fylld av svaveldoftande stinkande gyttjepölar och heta källor.

Där åt jag jordångkokt gris på en fest där tatuerade och uppmålade maoriska krigare dansade kring grytorna hotfyllt lipande. Den krigsdansen kallas haka och används av det nyzeeländska rugbylaget. Som mest långväga gäst fick jag dessutom äran att hälsa på tre söta maoriflickor på traditionellt vis – gnuggande näsa mot näsa.

Maorispråket är officiellt språk vid sidan av engelskan. De kallar vita ”pakhea” och Nya Zeeland för Aotearoa (De långa vita molnens land). Vita utgör 70 procent, maorier och andra polynesfolk samt asiater 30 procent. De flesta i Nya Zeeland har maoriblod i släkten. Jag fann rasrelationerna vara bra – jag arbetade och vänskapade med såväl vita som maorier. En udda sak i sammanhanget var ett maoriskt (färgat) mc-gäng med gigantiska sydstatsflaggor på hojarna – men hallå?

Jag liftade runt i de glesbyggda maoritrakterna på nordöstra Nordön. Ytterst få bilar, och när jag går liftande hör jag oförhappandes ett ynkligt bräkande bryta tystnaden. Jag ser inget och går upp på kullen bredvid den grusiga landsvägen. I en håla ligger ett sött nyfött lamm med moderkakan bredvid sig.

Lammet har uppenbarligen inte kunnat ta sig upp ur gropen, men jag ingriper som den goda fåraherden och bär bort den till några fårtackor som den genast börjar dia. Dagens goda gärning!

Sydön bebos av blott en fjärdedel av befolkningen. I den största staden Christchurch (där det nazistiska terroristdådet ägde rum) fanns på min tid i landet den beryktade trollkarlen på torget framför domkyrkan. Han förespråkade självständighet för att lösa Sydöns ”Norrlandsproblem”. ”Kapa ellediningarna till utsugarna i norr”, ropade han.

Även i vidare bemärkelse var han ”sydnationalist”, Han bekämpade norra halvklotets nordimperialism. ”Varför ska de vara överst på alla världskartor”, argumenterade han. För det ändamålet sålde han egentillverkade kartor där Australien. Nya Zeeland och södra halvklotet var överst på kartan. Också ”a way to make a living”!

Som vanligt var jag på jakt efter jobb, och jag liftade mig frågande fram bland de sömniga engelskpittoreska småstäderna där pubarna då stängde tio på vardagar och elva på lördagar! Jag antar att det är humanare tider för oss öltörstiga idag.

I närheten av den gamla guldgrävarstaden Arrowtown långt ner i södern fick jag mitt första napp hos en man, som höll på att bygga upp en hjortfarm. Liksom i Australien har hemlängtande vita släppt ut hemlandsdjur i det nya landet, vilka i brist på naturliga fiender snabbt har förökat sig och blivit skadedjur. Bonden berättade att statliga helikoptrar sköt hjortar med k-pistar och lät dem ligga och ruttna.

Själv hade han en egen privat helikopter som han åkte runt med och besköt hjortar med bedövningsgevär. Dessa samlade han upp i en stor ”reppåse” under helikoptern. Han kom tillbaka med flera stycken bedövade hjortar åt gången, vilka jag hjälpte till att lasta av. Av hjortarna fick han till försäljning kött, hudar och hornpulver för potensmedel till Kina. Varför undrar jag – är inte kineserna tillräckligt många redan?

Jag körde traktor och harvade jordar. Men mest gjorde jag inhägnader för de nytillkomna hjortarna. Jag arbetade tillsammans med en maorisk lantarbetare, samt hans pakhea-kompis som också var slakteri- och fryshusarbetare. Traktens bönder var ursinniga över slakteriarbetarnas många militanta lönestrejker. De kunde ryka ihop i slagsmål på krogarna.

Mina två arbetskamrater kom en natt stupfulla in till mig och en annan (fransk) tillfällighetsarbetare och hotade honom med gevär, oklart varför. Jag kände mig tvungen att ingripa och i slagsmålet fick jag nåt vajsing med ryggen. Fransmannen försvann, men jag grävde hål för staketpålarna stående på knäna dagen därpå, utan att kommentera det.

Det imponerade på dem och de tipsade mig om jobb på hotellet Lakeland Inn i det stora vykortsvackra turistcentrat Queenstown, omgivet av sjöar och berg. Problemet var som vanligt att jag arbetade illegalt och saknade socialförsäkringsnummer eller annat legalt id.

Queenstown. Bild: Lawrence Murray Licens: CC BY 2.0

Så där sitter jag dystert grubblande på en parkbänk i centrala Queenstown och fruktar än en gång att min jordenruntresa nått vägens och världens ände – vilken den ju faktiskt redan hade gjort (haha). Men när nöden åter är som störst hör jag en välbekant röst ropa ut mitt namn:

”But Hans, what on earth are you doing here in Queenstown. I thought you were still working back in Australia. And where are your Scandinavian and American friends. Still drinking beer, like we used to?

En australisk dryckesbroder från Sydneytiden slår sig glatt ner på parkbänken. Han är på en veckas semester i Nya Zeeland, och jag berättar om mina byråkratiska jobbsökarhinder för honom. ”Inga problem”, säger han, ”jag fixar det åt dig”. Och jag får via honom en fullständigt osannolik tur.

Han var från Perth i Västaustralien, men bodde och arbetade sedan länge i Sydney. Från hemstaten hade han ett körkort som bara gällde där, bland annat för att det saknade foto. Han skänkte därför sitt körkort och sin identitet till mig, eftersom han själv inte hade någon nytta av det (han hade Sydneykörkort).

Mellan Australien och Nya Zeeland råder lämpligt nog en gemensam ”sydlig arbetsmarknad” (som vår nordiska dito). Så med hans körkort, identitet och en lämplig ihopfantiserad bakgrundshistoria förvandlades jag till ”aussie” på jobbjakt bland ”kiwis” (smeknamn på australiensare respektive nyzeeländare).

Min bluffhistoria denna gång var att jag hade en skotsk far och en svensk mor, som efter skilsmässan tagit mig tillbaka till Sverige. Därav mitt skotska namn och min svenska accent. Sedan hade jag återvandrat till Australien, och med den bakgrunden kunde jag arbeta i Nya Zeeland.

Så jag satt en hel helg och lärde mig att förfalska namnteckningen på min kompis körkort. Detta för att den skulle stämma med signaturen på fredagarnas lönekuvert. Med det falska dokumentet fixat och framlagt för hotellchefen fick jag lättvindigt jobb som diskare på turisthotellet Lakeland Inn. Detta med min nya falska identitet som bar det stolt klingande namnet Craig Kennedy!

Det kan verka konstigt, men det gick förvånansvärt lätt för mig att leva mig in i min nya identitet och livshistoria. Det blev så att jag nästan trodde på den själv. Det var dessutom nödvändigt att även för mina arbetskamrater och de vänner jag fick på jobbet konsekvent vara svenskaustraliern Craig Kennedy under de närmare fyra månader jag arbetade som diskare i hotellköket.

Även mina svenska vänner fick skriva sina brev till mister Kennedy. Och det var bara en gång jag sade fel (alltså rätt) namn – till en tjej på en dans. Sen kom hon undrande och frågade, men jag tittade henne stadigt i ögonen och svarade: ”Du måste ha hört fel, Craig är mitt namn”.

Det andra krånglet med namnet jag hade var när jag skulle lämna landet och fann att jag hade post på poste restante i Auckland – till både mitt riktiga och mitt falska namn. Det blev invecklade förklaringar till postflickan innan hon ganska tveksamt överlämnade mina brev till mig…

På helgerna besteg jag berg med en känd hund som alltid följde med bergsbestigare. Det fanns även en bergbana från hotellet till närmsta ”alptopp”. En långhelg tog jag mig till Milford Sound, en av många spektakulärt vackra fjordar där delfinerna leker kring utflyktsbåtarna, fyllda med ”oh-ande” och kameraklickande turister (det här var före mobiltelefonens tid).

Sedan vandrade jag en sagolikt exotisk vildmarksled kallad ”Routeburn Track” i tre krävande strapatsrika dagar. Ingen bebyggelse, inga mötande människor – bara stigar och oroande prassel av vilda djur i den täta mörka skogen. Ibland störtade en hjort över stigen, ibland skuttade något kaninliknande i snåren, Det var som en annan värld, typ ”Avatar”.

Innan jag började vandra på urskogsleden skrattade folk åt mina gympaskor och sade att jag aldrig skulle klara bestigningen upp till det första snötäckta passet. För det krävdes det specialutrustning, bedyrade de. Men jag snörde på soppåsar ovanpå skorna, och blev snopen över hur lätt det gick att uppförspulsa i sommarsnön, Väl uppe på berget fanns en tom gratis fjällstuga (den enda) med kol att värma sig med. Men jag begriper fortfarande inte hur man får eld på kolbitar Inte med tändstickor i alla fall.

Jag skötte mitt hotelljobb med den äran, men en gång travade jag full in på en fest exklusivt för hotellets gäster, genom en dörr som var låst, men som jag ändå lyckades pressa upp. Föga förvånande fick jag sparken på stört dagen därpå. Innan jag lämnade berättade jag för mina vänner om min fejkade identitet – vilken förvånade alla ty de hade inget anat.

Men snart var jag i full gång med mitt tredje och sista arbete – i  Alexandradistriktet som är ett torrt medelhavsliknande distrikt i södra mitten av Sydön. Som ligger så långt bort från havet man kan komma i Nya Zeeland – därav dess växelvis varma och kalla inlandsklimat.

Där plockade jag persikor med min amerikanske kompis Clint och en trevlig dansk tjej på ”Hintons Orchards”. Alla plockare var travellers från all världens håll. Det var ett friskt solvarmt utomhusjobb efter allt diskande. De hotfullt mörka bergen verkade dock ana att det var slutet för den gröna fruktdalen – året därpå skulle den dränkas av en stort dammbygge.

Det enda problemet var att det var mycket viktigt att man i fruktkorgarna (bundna kring midjan) enbart plockade de persikor som hade den exakt rätta mognadsgraden. Men det kom in ljusgula och gulgröna persikor i den stora uppsamlingslådan i trä, som vi tömde vår skörd i.

Förmännen och ägaren slet sina hår i förtvivlan. Vi blev satta under mycket hård övervakning, och fick snart plocka på timlön istället för på ackord. ”They´ve gotta be mellow yellow” mässade förmännen förtvivlat. De måste ha den rätta varmgula mognadsgraden.

Slutligen fick de tag på den felplockande ”syndaren”, som i linje med de nyzeeländska arbetsmarknadslagarna avskedades på fläcken. Då var den skyldige unge killen närmast lättad över att pärsen med persikorna var över.

Han var nämligen färgblind.

Hans Norebrink

Läs också:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.