Liksom i finska inbördeskriget & revolutionen 1918 var högerns vita terror mångdubbelt värre än vänsterns röda terror. Och liksom i nicaraguanska inbördeskriget & revolutionen 1979 förekom det utomlands en viss heroisering av befrielsekampen och de utländska frivilliga (men sandinistgerillan saknade gevär till mig).
Jag talar om det spanska inbördeskriget & revolutionen 1936 – 1939, där högersidans terror dödade tre gånger så många civila som vänstersidan. Och där den anti-fascistiska motståndskampen och de internationella brigaderna ibland idealiserades i vissa vänsterkretsar.
Och visst var den demokratiska vänsterkampen i Spanien rättfärdig, och en del av andra världskrigets kamp mot fascismen. Men all skönmålning av krig skymmer lidandet och grymheterna. Som i Spanien med sitt blodiga ”brödrakrig” där hat, hot och hämnd växte i onda cirklar. Massakrerna följde på varandra,
Överklass-högern fick stöd av Vatikanen, spanska katolska kyrkan samt katoliker i hela Amerika. Och delar av underklass-vänstern svarade med spontana attacker mot kyrkor, mord på präster och till och med våldtäkter av nunnor. Varpå högerns ledare uppmuntrade sina marockanska yrkessoldater att lemlästa, kastrera, döda, våldta, plundra och terrorisera vänsteranhängare i de områden de erövrade.
Detta enligt historikern Håkan Berggrens senaste, och mycket läsvärda bok; ”Spanska inbördeskriget 1936 – 1939”. Som objektivt följer gängse forskning om den ömsesidigt blodiga och brutala konflikten – militärt, politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Han fyller en lucka med en ovanligt kort överblicksbok, mindre än 200 sidor. Och då hinner han ändå med lite fakta om svenskar i (och kring) de solidariska frivilliga internationella brigaderna.
Internationella brigaderna
Dessa var 40 000 från ett 50-tal länder, drivna av revolutionär, proletär, folklig, demokratisk internationalism. Men dessa och den spanska vänsterns soldatarméer var dock ofta dåligt utbildade, dåligt utrustade, dåligt disciplinerade, ofta dåligt mättade, ifrågasättande och med olika politiska och regionala agendor.
Mot dem ställde högern (förutom förstås sina ordinarie styrkor) 40 000 spanska främlingslegionärer och marockanska yrkessoldater från Spanska Marocko (en spansk koloni i norra Marocko), vilka flögs över från Afrika till Spanien.
Dessa araber/berber i spansk sold var krigsvana, disciplinerade och orderlydande utan tvekan. Högerledaren, militärofficeren, kuppmakaren och supernationalisten Franco, som såg sig som den katolska nationen Spaniens räddare, var beroende av att använda dessa fruktade yrkessoldater som chocktrupper i Spanien.
Av oklar anledning kallade sig den borgerliga Francosidan ändå (och blev kallad) ”nationalister”. Speciellt underligt eftersom vänstersidan också hänvisade till den spanska nationen, och till de regionala katalanska och baskiska folken och nationerna.
Den antidemokratiska nationaliströrelsen, enade under Franco, bestod av upproriska höga militärer (en stor fördel) och högerextrema, konservativa, högernationalistiska, katolska, fascistiska (falangister som gjorde Hitlerhälsning), sociala överklasskrafter. Plus två traditionalistiska konservativa, monarkistiska rörelser med varsin kung i bakfickan – carlister och alfonsister.
Nationalister och monarkister
Nationalistsidan var militärt professionellt och politiskt enade, och den enväldige diktatorn Franco var en fanatisk centralist. Lägg därtill avancerad militärhjälp från fascistbröderna i Italien och Tyskland.
Som italienarnas effektiva empatilösa terrorbombning av baskernas heliga stad Guernica (som blev en tavla målad av Picasso). Så känns också Francos seger plågsamt given från början. Hans segertåg över Spanien onödig att berätta om.
Den motsatta demokratiska sidan kallades ”republikaner” sedan kungen abdikerat 1931. De bildade en bred folkfront av arbetarklass, bonde-lantarbetarklass, medelklass, intellektuella, katalanska och baskiska nationalister. De vann en klar, legal, parlamentarisk majoritet i valen 1936. Men republikanerna kunde inte som nationalisterna hålla sams. En ödesdiger svaghet…
Den lagliga regeringen var vänster-mitten – från liberala republikaner, via moderata socialister (socialdemokrater), stalinistiska kommunister (Moskvalakejer), antistalinistiska revolutionära marxistiska socialister (POUM), och anarkister/syndikalister. Som alla konkurrerade om folkets röster och inflytande i de olika fackliga organisationerna.
Republikaner och socialister
De disciplinerade spanska kommunisternas växande makt, intrigerande, Moskva-orderlydande, ”mini-Gulagande” (inklusive tortyr av vänsteranhängare!) slutade med en omgång gatustrider mellan vänsterpartierna. Särskilt beordrade Stalin attacker mot det POUM, som felaktigt kallades för trotskister och förrädiska femtekolonnare. När det istället var Sovjet-kommunisterna som var den spanska revolutionens kontrarevolutionära dödgrävare genom sin sekteristiska splittringspolitik (min åsikt och nedan).
Den vansinniga söndringen av folkets politiska vänstermittenfront, tillsammans med den likaledes bristande militära samordningen gjorde att den breda vänstern grävde sin egen grav. Inte minst frågan om ”den sociala revolutionen” klöv vänstern:
- Gällde kampen en ”borgerlig demokratisk revolution” som samlade folket och nationen i bredast möjliga sociala koalition mot den reaktionära, feodala, storkapitalistiska, kontrarevolutionära överklassen. Fascism mot Demokrati. Eliten mot Folket?
- Eller var den politiska och militära ”huvudmotsättningen” i inbördeskrigets Spanien snarare: Arbetarrörelse mot Borgerlighet. Klass mot Klass? Det är gamla marxistiska, leninistiska, stalinistiska, trotskistiska, maoistiska frågeställningar.
Sociala revolutionen
1-gruppen menade/menar alla att sociala och demokratiska krafter bör samlas för att enhälligt besegra den fascistiska huvudfienden. Då måste den sociala socialistiska revolutionen vänta, och alliansen med medelklassen bevaras – liksom privat ägande och företag.
Detta ansåg liberaler, socialdemokrater, och kommunister (det passade inte då Stalins geopolitiska spel att stödja ett rött Spanien).
2-gruppen menade att det inte lönade sig med en revolt som enbart bytte en kapitalistisk stat mot en annan. De ville bygga socialismen via förstatligande och arbetarmakt, samtidigt som inbördeskriget omvandlades till revolution. Först det skulle ge något till de arbetande klasserna.
Avskaffa staten
I grupp två fanns revolutionära socialister (marxistiska POUM) och anarkister. För att krångla till de ytterligare ville POUM både ha arbetarmakt och bygga statlig socialism, medan anarkisterna direkt vill avskaffa staten, och snarast börja med arbetarstyrda företag. Först med fascismens kniv mot republikens strupe gick anarkisterna med på att sitta i folkfrontsregeringen.
Västmakterna vägrade hjälpa den lagliga demokratiska spanska regeringen med vapen. Stalinisterna underminerade republiken genom attacker på vänstern. Och den från Moskva-direktiv fria vänstern hade som sagt svårt att enas om, och koordinera, den politiska och militära politiken.
Högerstyrkorna slog däremot ihop sina olika konservativa rörelser till ett enat centraliserat parti, auktoritärt styrt av Franco. Och lika effektivt militärt toppstyrd var Afrikaarmén. Som ju också hade hjälp från Hitler och Mussolino
Så Francos protofascism segrade. Mot sina löften hämnades han grymt på de ”mindervärdiga röda människor” han ville rensa Spanien från. Sedan satt han kvar som spansk diktator i 36 långa år – och dog först 1975.
Hans Norebrink, vanlig arbetare, lumpen som skyttesoldat, arbetande volontär i sex länder
Kommentarer
# Det genomfördes ju skolreformer av folkfrontsregeringen. Kunde man inte ha gjort fler välfärdsreformer som gynnade fattiga, arbetare, bönder, lantarbetarare och kvinnor, enat besegrat fascismen, och tagit upp frågan om socialismen och socialiserade och/eller kooperativiserade företag vid nästa fria demokratiska val, undrar jag förtvivlat.
# Spricklinjer i det komplexa spanska inbördeskriget var majoriteten kastilianer mot minoriteterna katalaner och basker, rika mot fattiga, stad mot land, nationalism mot socialism, religion mot ateism/agnosticism, fascister mot demokrater, godsägare mot lantarbetare, kvinnor mot män. Nation. Klass. Ideologi.
# Jag var ju marxist-leninist och stalinist-maoist som ung vårdarbetare (patienttransportör) på 70-talet, medlem i kommunistiska partiet (KP). Tänk att varje ny vänster-generation ofta verkar måsta gå igenom samma gamla sekterism och dogmatism? Jag/vi hade ju kunnat lära oss av alla realsocialismens misstag – typ vänstersidans misstag i trettiotalet Spanien.
# Ständigt dessa kartor i böcker som inte synkats, så att de i boken förekommande städerna och regionerna inte finns med på kartorna.
Läs mer spanska inbördeskriget:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.