Den radikala vänstern i Europa är djupt splittrad om Ukraina. Det handlar inte bara om en ideologisk strid om hur man ska agera politiskt. Och det handlar inte om splittring av vänstern mellan olika länder, ofta finns stora motsättningar inom vänstern i ett och samma land.
Det går att identifiera tre viktigare strömningar: den internationalistiska strömningen, den ”campistiska” och den pacifistiska.
Tre strömningar
Den förstnämnda är klart solidarisk med Ukraina. Den stöder landets motståndskamp mot den ryska invasionen. I många fall innebär detta också stöd till vapenleveranser men som minst ställer man sig i varje fall klart bakom kravet på att de ryska trupperna villkorslöst ska dras tillbaka från Ukraina. Och även, så lång möjligt, leveranser av materiell hjälp.
Den ”campistiska” strömningen hävdar att huvudorsaken till kriget, eller i varje fall en viktig orsak, är Natos utvidgning österut, vilket fått den att skyla över Rysslands skuld till kriget, utan att alldeles helt förneka detta. I allmänhet kräver denna strömning eldupphör och förhandlingar. Utan villkor och emellanåt med utgångspunkt i de rådande frontlinjerna. Och endera vägrar man att stödja vapenleveranser eller kräver till och med att de ska förbjudas.
Givetvis är denna ståndpunkt objektivt pro-rysk. Följden skulle bli att tvinga Ukraina att förhandla från en svag position. En del campister medger också detta med hänvisning till att kampen mot Nato går först. Andra gömmer sig bakom tvivelaktiga krav på fred, för att uttrycka det milt.
Den pacifistiska strömningen är i princip mot krig och utgår från en önskan om att få ett snabbt slut på kriget. Man delar inte nödvändigtvis ”campisternas” uppfattning. Men det blir ändå ofta fallet eftersom många fredsrörelser i Västeuropa har sitt ursprung i kalla krigets epok och då hade en inriktning mot USA-imperialismen och Nato. Men oavsett om det beror på ”campism” eller bara på en ärlig önskan om fred hamnar de ofta på samma positioner som ”campisterna”: eldupphör, förhandlingar, inga vapenleveranser.
Campisterna
Vad beror dessa motsättningar på? Först kan vi titta på ”campisterna”. En del kamrater undrar varför vi kallar dem ”campister”. Och vi får tillstå att det finns en ironisk knorr där. Under kalla kriget fanns ju verkligen två läger: Sovjetlägret, som kallade sig det socialistiska lägret, och Natolägret, som kallade sig det demokratiska lägret och som andra med rätta kallade det imperialistiska lägret.
Idag finns inget läger som gör anspråk på att vara socialistiskt. Ingen kan påstå att Ryssland skulle vara socialistiskt eller ens progressivt och de länder som röstar med ryssarna i FN är lika omöjliga att försvara, om inte i själva verket än värre: Nordkorea, Syrien, Iran, Eritrea, Nicaragua.
Vad beträffar kvantiteten har majoriteten av ”campisterna” sin bakgrund i kommunistpartierna, eller har fått sin skolning där. Vilket inte innebär att alla kommunister är ”campister” eller att alla ”campister” är kommunister. Det finns ytterligare en grund till ”campismen”, bland dem som bekämpat USA:s krig efter 1991.
Men oavsett om grunden ligger före eller efter 1989-91 blir resultatet detsamma: en förstelnad, och egentligen dogmatisk och sekteristisk, syn på världen. Den konkreta bedömning av konkreta situationer som Lenin satte så högt behövs inte. Under alla omständigheter är USA-imperialismen huvudfienden. Det räcker med att lägga det rastret över alla situationer och vanställa verkligheten efter eget skön. Till exempel genom att kräva hemtagande av något hundratal USA-soldater från Syrien, utan att med ett ord nämna ryska eller iranska trupper och deras aktiva insatser i Assads krig mot de syriska och kurdiska folken.
Pacifisterna
A?rliga pacifister, i motsats till ”campister” som döljer sig bakom krav om fred, är något annat. De kan betecknas som naiva. I en intervju med Mediapart i början av kriget konstaterade den franske filosofen E?tienne Balibar, en stark anhängare av Ukraina, följande: ”Pacifism är inget alternativ”.
I själva verket är pacifism aldrig något alternativ i krig. Att så fort som möjligt försöka få slut på kriget, utan hänsyn till sammanhanget, kan få ödesdigra konsekvenser. Att i fredstid bedriva kampanjer mot krig kan vara ganska respektabelt, utan att för den skull vara effektivt. Upplysningskampanjer och protester mot kärnvapen är mer än värdefullt.
Internationalisterna
Vad kännetecknar den internationalistiska strömningens syn på kriget? Just att göra en konkret analys, att definiera krigets karaktär. Om det rör sig om ett nationellt befrielsekrig eller ett nationellt försvarskrig; stöd åt dem som slåss mot förtrycket. Stöd åt de förtryckta och utsugna och stöd till deras motstånd och deras rätt till självbestämmande. I just det nu pågående kriget handlar det om ett försvarskrig, nationellt och demokratiskt.
Vänstern i Ukraina har därför tusen gånger rätt att försvara sitt land. Den riktiga vänstern i Ukraina, inte den pro-ryska ”vänstern”. I förbigående kan vi åter hänvisa till Lenin, som ska ha varit mot parollen om försvar av fosterlandet. Det stämmer inte. 1914 motsatte han sig att den parollen användes för att rättfärdiga stöd åt den egna imperialismen. Men han var inte mot parollen i sig när det handlade om nationella krig, vilket han klargjorde senare.
Vi kan tillägga att internationalisterna inte kommer med pekpinnar från åskådarplats till dem som strider. Idag ser vi hur ”campister” och pacifister inte nöjer sig med krav på eldupphör och förhandlingar. De kräver också att ukrainarna ska göra eftergifter, kompromissa och ta hänsyn till Rysslands intressen.
”Campisterna” är värst och deras råd kommer vanligen från bekväma positioner i länder inom den imperialistiska kärnan av EU. Frågan är vad de har för politisk och moralisk rätt till det. Det är betryggande att de möter allt mindre respekt och trovärdighet i O?steuropa.
Appendix: Allt tyngre vapen
Ur Le Quotidien (Luxemburg), 30 mars 2023
De senast leveranserna av stridsvagnar och långdistansrobotar visar hur Väst anpassar sig till Kyivs behov.
Från början av den ryska invasionen i februari 2022 har Ukraina tillgodogjort sig leveranser av vapenleveranser från Väst. Mellan februari och mars fick de drygt 40 000 lätta vapen, 17 000 manpads (bärbara luftvärnssystem) och granatgevär samt utrustning (25 000 hjälmar, 30 000 skottsäkra västar), osv, enligt uppgifter från Kiel-institutet, som sedan krigets början gjort en förteckning över utlovade och levererade vapen till Ukraina.
Grekland har skickat 20 000 Kalasjnikovs AK-47, USA 6 000 manpads, 5 000 Colt M4 karbider och 2 000 bärbara pansarvärnsrobotar av Javelin-typ, Sverige 10 000 granatgevär och manpads, Tjeckien 5 000 Vz58 automatkarbiner och 320 Vz59 automatgevär.
I ett nödläge går det lätt att leverera sådana lätta vapen och utrustning, plocka ihop dem och förflytta dem på slagfältet. På grund av det hårda motståndet i Kyiv och Charkiv, landets näst största stad, retirerade den ryska arme?n i slutet av mars för att fokusera på områdena i Donbas och i söder.
I april började leveranser av artilleri (haubitsar, raketgevär, osv) i stånd att nå bakom fiendelinjerna och nå ammunitionslager och blockera ryska logistiska kedjor. Fram till hösten levererades 321 haubitsar, bl a 18 franska Caesar-pjäser, 120 infanterifordon, 49 multipla raketgevär, 24 stridshelikoptrar, över 1 000 amerikanska drönare, samt 280 Sovjettillverkade stridsvagnar, i huvudsak från Polen, och som Ukrainas arme? är van vid att hantera.
Pansar anländer
Trots reträtten till landets östra och södra delar har Ryssland genomfört vågor av luftattacker (kamikaze-missiler och drönare) mot infrastruktur på energiområdet och i städerna, långt bakom fronten. För att kunna hantera detta bad ukrainarna om missilsystem för luftförsvaret. USA har levererat åtta system, Storbritannien sex, Spanien fyra och Tyskland ett. Washington gav nyligen med sig och gick med på att leverera sitt Patriot luftvärnssystem, vilket anser vara det bästa som finns i Väst.
De senaste månaderna har skyttegravskrig pågått i Bachmut och Ukraina oroade sig för en större offensiv när nya värnpliktiga anlände. Mot denna bakgrund fick Kyiv tunga och moderna västliga stridsvagnar, vilket man länge krävt, för att kunna ta initiativet och komma ur utnötningskriget. I slutet av januari lovade flera västländer att leverera dem: Washington meddelade att man skulle skicka Abrams-stridsvagnar, London Challenger 2, Berlin Leopard 2, som anses vara bland de ba?sta i va?rlden. Att Tyskland gett gro?nt ljus har gjort att andra la?nder lovat skicka Leopard 2 och Polen har levererat 14.
Hittills har Kyiv bara haft sovjettillverkade stridsvagnar och många av dem har gått förlorade. Västliga stridsvagnar är bättre teknologiskt med mer precisa spaningssystem och elektronik ombord … Nyligen bekräftades de första leveranserna av pansarfordon från London, Washington och Berlin.
De långdistansrobotar av typ GLSDB som USA utlovade i början av februari har också levererats, enligt ryska uppgifter som Kyiv inte dementerat. Ukraina anser att dessa robotar, med en räckvidd på uppemot 150 kilometer, är avgörande för nästa motoffensiv och för att kunna hota ryska ställningar långt bakom frontlinjerna.
Murray Smith
Översättning från engelska: Björn Erik Rosin. Publicerat på Marxistarkiv. Ursprungligen publicerat på engelska på Europe Solidaire Sans Frontiéres och Links International Journal of Socialist Renewal. Artikelförfattaren ingår i ledningen för Dei Lenk (”Vänstern”) i Luxemburg och en av dess representanter i Europeiska vänsterpartiets styrelse. Publiceras här i överenskommelse med Marxistarkiv. Länkar skapade av mig men framtagna av Martin Fahlgren på Marxistarkiv.
Inför publiceringen här har artikeln delats upp i två delar. Den första delen finns att läsa här: Rysslands krig i Ukraina.