Det finns alltid våld som går att försvara. Våld i sig måste inte alltid fördömas eller anses vara dåligt. Utan det finns mängder med våld som kan försvaras och som också är rimligt. Det är också inställningen i den svenska lagen. Alla medborgare får försvara sig med våld om det anses rimligt i förhållande till det våld som den angripande parten använder. Det gäller även om polisen angriper någon med våld. En person har rätt att använda våld i självförsvar. Men det måste vara proportionerligt och anpassat till situationen.
Det finns också politiskt våld som är legitimt och försvarbart. Palestiniernas mostsånd mot den israeliska apartheidregimen och ockupationsmakten är sådant våld som kan försvaras. Demonstranster självförsvar mot polisövergreppen i Göteborg 2001 är ett annat våld som kan försvaras. Vietnams befrielsekrig liksom de flesta befrielsekrig är våld som kan försvaras. Kanske inte alla ensklida handlingar men våldet i det stora hela är försvarbart och legitimt. Motståndsrörelserns våld mot nazismen under andra världskriget är självklart också våld som kan försvaras liksom de allierades invasion av Tyskland under andra världskriget.
Den som säger att politiskt våld alltid måste fördömas så som Leonidas Aretakis gör i Flamman har inte tänkt ordentligt. Eller så har de helt fel. Allt poltitiskt våld är inte av ondo och behöver inte fördömas.
Acceptabelt våld kräver inget avståndstagande
Jag tar inte avstånd från de demonstranter som försvarade sig själva under Göteborg 2001. Det har jag aldrig gjort. Den gången tillhörde Aretakis en pytteliten marginell organisation som högljutt var för våld mot polisen och förespråkade provokationer och inträngningsförsök samtidigt som de inte vågade göra nånting för att stoppa polisens våld. De hörde till dem som aktivt motverkade en fredlig lösning på situationen när polisen hade omringat Hvitfeldtska gymnasiet. De spelade i övrigt noll och ingen roll under demonstrationerna och kravallerna. De vara bara pratkvarnar och inget annat. Jag var en av de centrala ledarna och satt i alla demonstrationsledningar och hade ansvar för förhandlingar med polisen. Och skrev en dagbok om händelserna.
Jag försvarar även de personer som följde efter Carl-Oskar Bohlin och skanderade slagord såväl som de som satte plakat utanför Maria Malmer Stenergards trappuppgång opch delade ut flygblad. Det framfördes inga hot vid något av dessa tillfällen och det förekom inget våld. Det är helt försvarbara aktioner men det är samtidigt ganska onödiga aktioner som vållat mer problem än positiva reaktioner. Och hade jag varit med i de organisationer som ordnade aktionerna hade jag försökt stoppa dem. Det finns däremot ingen anledning att fördöma dem så som Aretakis gör i Flamman.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.