Eller är det bara Jan Björklund? Det senaste utspelet från regeringens galnaste minister (i konkurrens med Beatrice Ask) är att föräldrar till bråkiga barn ska tvingas sitta med på lektionerna. Jag undrar hur han tänkt sig det?
För det första, hur ska man kunna tvinga en vuxen till det? Genom att få polisen att hämta föräldern och köra denne till skolan och bevaka att den vuxne sitter där? Det blir nog för dyrt. Genom att stänga av eleven från skolan om förälderna inte kommer? Det är nog olagligt. Hur? Att bara erbjuda förlorad arbetsinkomst stor jag knappast räcker. De flesta barn med rejäla problem i skolan har föräldrar som också har problem. Många har inget jobb och många är ensamma och har fler barn som man kanske måste vara hemma med. De kommer inte till skolan bara för att barnen bråkar eller för att skolan vill det.
Men låt oss tänka oss att man lyckas få nån förälder till skolan. En pappa modell större fängelsekund exempelvis. Han kanske tycker att hans egen pojk har rätt när denne käftar mot läraren. Vad ska läraren göra då? Eller kanske lyckas man få dit en person som också är lärarutbildad (iofs inte så troligt att de har bråkiga barn, men det kan ju hända) och som tycker att sonens (det är ju mest söner som bråkar) invändningar mot läraren är helt korrekt, om än framförd på ett felaktigt sätt? Hur ska läraren agera då?
Björklund måste faktiskt ha nån form av bristande förståelse för hur människor fungerar och vad som faktiskt är möjligt att gör och inet göra. Han är väl troligen helt enkelt knäpp. Nåt fel måste det i alla fall vara. Sjukdom? Tiillfällig sinnesförvirring? Det är i alla fall så som jag upplever Jan Björklunds allt mer bisarra utspel. Metta Fjelkner tycks också ha drabbats av en lättare släng av samma sjukdom.
Intressant?
Bloggat: Röda Göinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Repression, Kontroll, Föräldraansvar, Bråkiga elever, Folkpartiet, Skolpolitik, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Detta har tydligen reda praktiserats på min dotters friskola, en rörig kille hade sin pappa i klassrummet ett tag för att stagas upp. Han störde de övriga eleverna betydligt mindre när pappan var närvarande. Att pappan tvingades verkar osannolikt, han ville nog gärna hjälpa till.
sl: Ja, om föräldrana vill hjälpa till då fungerar det ju förstås, men då behöver man inte tvinga nån, det är ju bara att fråga. Och det kan man ju göra redan idag utan problem. Det behvls inga nya regler eller lagar för det. Men det var ju inte det som som Björklund föreslog. Han föreslog tvång. Och föräldrar som inte vill komma till skolan får man inte det genom lagstiftning och inte går de att tvinga på nåt rimligt sätt heller. Dessutom så blir det knappast bra om de inte vill.
Det finns en bra tanke bakom. Föräldrarna, inte samhället, har huvudansvaret för barnen och deras uppfostran. Nåt har gått fel där. Hur man rätar till det vet jag inte.
Hans: Det finns ingen bra tanke bakom. Björklunds förslag handlar om bestraffning, kontroll och repression. Det är fel väg att gå. Alltid. Bråkiga barn är ofta bråkiga för att föräldrarna är skit (på ett eller annat sätt). Det vore då bra om skolan kunde fungera bra istället för föräldrarna. Skolan måste vara så bra att även barn från bråkiga hem och/eller med störda eller missbrukande föräldrar kan klara av skolan, få det bra i skolan och lära sig att inte vara bråkiga. Skolan ska fungera för alla. Gör den inte det så är det skolan som måste ändras för att fungera för alla. Med straff, repression, kontroll, hämnd, tvång osv kommer man ingenstans. Men det är den vägen Björklund föreslår.
Samhället (dvs vi andra) ska vara där när föräldrar inte räcker till. Det är en av samhällets uppgifter.
Björklund har sina poänger. Tänk vilket väsen det var/är om tidiga betyg och så visar det sig att betyg hjälper/förbättrar möjligheten för barn från arbetarklassen att klara sig.
Sunt förnuft är väl inte reaktionärt. Varför förkasta ett förslag bara för att det har ”fel” avsändare.
göran: Har du några bevis för att betyg skulle hjälpa arbetarklassbarn att klara sig bättre? Det kan var så, men jag har inte sett några som helst bevis på saken. Så länge du inte presentera några såna så är det inte sant och det är inget mer än en vandringssägen.
Sunt förnuft är varken eller, men Jan Bjöklunds förslag är korkat. Det är inte ens sunt förnuft. Det är dumheter, motsatsen till sunt förnuft.
Allvarligt talat, barn är olika. Vissa barn är lugna och vissa mer aktiva, i vissa fall finns det andra problem. Att en lärare skall hantera 25-27 elever under en dag, veckor och månader, kan väl vem som helst räkna ut var det slutar. Politikerna får nu ta tag i problemet, höj statusen på läraryrket. Alla är inte lämpliga att utbilda sig till pedagoger.
Det känns som allt ansvar hela tiden lägg på föräldrar och individer. Självklart har man ansvar för sina barn och jag tror att alla gör sitt bästa. Men samhället måste ta sitt ansvar när det inte fungerar, mer och mer vill företag, banker, myndigheter frånskriva sig skyldigheter och ansvar. Vart är vi på väg……
Marie Demker trodde förut att betyg hjälpte barn ur arbetarklassen men gör det inte längre, och motiverar varför: http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/07/05/betyg-inte-langre-arbetarbarnens-basta-van/
Om föräldrarna är sån skit får man väl ta barnen från dem.
Självklart så skall skolan uppfostra barnen – på skoltid. Föräldrarna har ansvar på fritiden. Men vi har skolplikt i Sverige. Genom lag är föräldrarna skyldiga att lämna över barnen till skolan under den tid som skolan är öppen. Därmed så tar skolan över ansvaret för barnens uppfostran och utbildning under skoltiden.
Jag minns en artikel från ETC. Där hade de problem med ett barn som bråkade för mycket. De bad en av föräldrarna komma dit. Pappan kom dit och la sig på en bänk längst bak i klassrummet. Efter några timmar började sonen att störa. Pappan gick då fram och gav honom en rejäl örfil. Sen var sonen tyst.
Lärarens kommentar var: hur kan man som lärare hålla ett barn från att bråka med muntliga tillrättavisningar när de är vana vid att få stryk när de gör fel? Och vi kan fråga oss om inte bråket är något han lärt sig hemma, att den som är start får slå svagare. I vilket fall var det garanterat sista gången föräldern bjöds in till skolan.
Samtidigt är det inte så enkelt att man ska ta barn från föräldrarna. Hur det gått för barn som tvångsomhändertagits visar med all tydlighet att det ofta är en riktigt usel idé.
Halmhattsfjantarna måste kastas ur riksdagen efter valet.
Barnen är inte föräldrarnas ansvar, barnen är allas vårt ansvar. Mer behöver inte sägas.
http://www.unt.se/uppsala/tidiga-betyg-gynnar-svaga-elever-968370.aspx
Information om betyg(inte relativa)gynnar arbetarklassen. Sedan har väl betygens betydelse alltid varit klar för de flesta inom klassen, men inte för dessa representanter under några decennier. Det kanske har något med ”verklighetens folk” syndromet att göra.
”Sedan har väl betygens betydelse alltid varit klar för de flesta inom klassen”
För den som står bakom studien är det visst inte lika klart:
”I höst ska riksdagen ta ställning till förslaget att återinföra betyg i årskurs sex. Även om det brukar sägas att man bör lära sig av historien tycker Anna Sjögren att det är svårt att veta effekter av ett sådant beslut .”
Göran, arbetarklassen gynnas främst av hög lärartäthet. Den som Folkpartiet skiter i eftersom det kräver mer pengar till skolan:
”….en ökad lärartäthet har förbättrat meritvärdesrangordningen för elever vars föräldrar har högst 9 års utbildning. Om lärartätheten ökar med 10 procent skulle en elev med lågutbildade föräldrar förbättra sin position i meritvärdesfördelningen med strax under 0,4 procentenheter.”
http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2007/r07-05.pdf
Björklunds uttalande vittnar om en stor okunskap när det gäller barn.
Visst kan det lugna i klassrummet om en förälder är med men man går inte in på orsaken till problemet.
Innan man tar in föräldrar tycker jag att skolan skall göra det som krävs och för att det skall
’kunna göras behövs utbildning av lärarna för att identifiera ”problemet”
1.Se till att alla lärare både utbildade och de som är under utbildning får kunskap om hur olika neuropsykiatriska handikapp visar sig hos barn i olika åldrar och kön.
2.Se till att det finns tillräckligt med skolpsykologer som
kan göra en basutredning på de barnen som har behov av detta.
3. Se till att det finns tillräckligt med speciallärare och små grupper för de eleverna som behöver detta.
Kunskapen innom skolans värld är mycket ojämn där det fungerar bra i vissa skolor och är en katastrof i andra.