Hatet mot muslimer – bra bok av Andreas Malm

Detta är inte en recension av Andreas Malms utmärkta bok Hatet mot muslimer, snarare är det ett nedslag i några aspekter. Jag är helt överens med Malm om att muslimer i västvärlden och i Sverige diskrimineras. Min ståndpunkt är att de diskrimineras ur tre synpunkter. Muslimer i Europa och andra delar av väst diskrimineras för att de är arbetare, för att de är invandrare eller barn till invandrare och för att de är muslimer. Är den muslimska personen dessutom kvinna diskrimineras hon dessutom av den anledningen. En fattig muslimsk kvinnlig invandrare står alltså längst ner på statusstegen i Europa och västvärlden.

Och kapitlen om hur Eurabien-litteruren och diskuresn fått fotfäste i allehanda miljöer i västvärlden är superbra. Det visar hur även de mest bisarra konspirationstankegångar kan få fotfäste inom etablerade samhällsektorer. Som Mohammad Fazlhashemi skriver i DN:

I sin bok ”Hatet mot muslimer” visar Andreas Malm att denna stolliga genre har släppts in i finrummet. Konspirationsteoretiker som Gisèle Littman alias Bat Ye’or, Bruce Bawer, Walter Laqueur med flera har släppts in i stugvärmen efter 11 september 2001. Deras alster lovordas som god ”forskning” av en del akademiker i väst, de bjuds till västerländska parlament och internationella konferenser.

Malm vill ringa in de idéströmningar vars främsta kännetecken är hatet mot muslimer. Genom sin genomgång av Eurabienlitteraturen och de högerextrema och främlingsfientliga krafter som slagit mynt av dessa idéströmningar visar han hur de här krafterna hetsar mot muslimer genom att framställa dem som ”barbarer” härstammande ur den specifika arten Homo islamicus, som inte har någonting gemensamt med den västerländska människan.

Muslimer framställs som en enhetlig grupp som aldrig kan bli integrerad i Europa. De gestaltas snarare som Europas ”dödgrävare”, en tärande grupp som snyltar på européernas välfärd och lever isolerade i sina ”antisamhällen” i utkanten av majoritetssamhället.

Det framgår likväl att denna idétradition inte begränsas till ytterlighetsgrupper, den återges i lika hög grad av ansedda statsvetare som Samuel Huntington, historiker som Bernard Lewis och Daniel Pipes, debattörer som Sam Harris eller i välrenommerade tidningar som New York Times, Wall Street Journal, Financial Times eller tidskrifter som Foreign Affairs.

Samtidigt tycker jag dock att Andreas Malm gör det lite enkelt för sig ibland. Att muslimska invandrare och deras barn med muslimska namn har högsta arbetslöshet menar han, som jag förstår det, beror uteslutande på att de är muslimer. Detta tror jag är en betydande förenkling. Det spelar säkerligen en stor roll,men faktum är också att invandrare med muslimsk bakgrund och/eller med muslimska namn är det som kommit sist till Sverige och andra länder. Den grupp som kommit sist är alltid den som har högst arbetslöshet och som första får gå från jobben när en kris kommer.

På samma sätt är det med en del andra saker i boken. Andreas gör förenklingar som innebär att man lätt kan ta avstånd från budskapet som helhet och det är en svaghet. Och ibland menar jag att han drar för långtgående och troligtvis delvis felaktiga slutsatser. Som exempelvis kring varför folk slänger grisdelar på platser där det planeras moskéer där Malm har en komplicerad teori som utgåt från att det hela har med Bosnienkriget att göre. Men ärligt sagt, den enklaste förklaringen är väl att man smutsar ner mosképlatser med griskött för att muslimer anser att grisar är orena djur som man inte äter.

När det gäller just kapitlen om Bosnien finns en annan svaghet. Han framhåller hur monfysiterna i Mellanöstern gick över till islam därför att de tidigare varit förtryckta av den ortodoxa kristendomen, Bysans. När det gäller varför människor i Bosnien gick över till islam är han mera famlande och hänvisar vagt till den speciella bosniska kristna kyrkan. Detta utan att beskriva den närmare. Det hela blir då svårt att förstå. Den bosniska kyrkan, även kallade bogomilerna, förföljdes hårt av katolska och ortodoxa kyrkor. Detta för att den var en del av katharrörelsen (kättarna) i Europa och påverkad av den persiska religionsstiftaren Mani (det finns en doktorsavhandling om katharerna av Ylva Hagman där man kan läsa om detta). Dvs man kan i Bosnien se exakt samma händelseförlopp som i Mellanöstern. Osmanerna betraktades som befriare av många bogomiler och detta gjorde det lättare att gå över till islam. Att de som konverterade därefter, tillsammans med albanska och turkiska muslimer, kom att utgöra större delen överheten i de av osmanska riket kontrollerade delarna (Makedonien, Kosovo, Serbien, Bosnien och Hercegovina) av det som sen blev Jugoslavien förbigår han också med ganska stor tystnad. För att korrekt kunna bedöma Bosnienkriget måste man ha med detta i sina tankar, annars blir serbernas agerande och den lätthet med vilken man kunde vinna vanliga människor för att mörda sina grannar ganska oförståelig. Slaget vid Kosovo polje och myterna kring det räcker faktiskt inte som förklaring.

Sen har han fått det med invandringen til Belgien om bakfoten. De flesta invandrare och ättlingar till invandrare bor i Flandern (Antwerpen etc) och inte i gruvdistrikten som låg i de franska delarna av landet (Vallonien). I Flandern låg textilindustrin och det var snarare där som invandrarna arbetade, precis som i England där gamla textilstäder idag kan domineras av befolkning med ursprung i Indien och Pakistan (ex. Bradford). Det var inte gruvorna som behövde billig arbetskraft utan textilindustrin. På samma sätt var det i Sverige där finnarna kom över och i stor utsträckning fick jobb i textilfabrikerna.

Boken är också på tok för omfångsrik och innefattar egentligen för mycket, något som bidrar till att göra det svårt att recensera den. Och som en del recencenter skrivit gör att boken delvis förfelar sitt syfte. Den blir ibland för svårläst, för oöverskådlig, för besvärlig, för detaljrik, men missar en del ändå eller på grund av att den försöker famna för mycket. Så ibland är den istället för enkel, för tunn. Men att han utelämnar den militanta islamismen är inte en av bokens svagheter. Ska man diskutera antisemitism behöver man ju inte samtidigt diskutera sionism. På samma sätt är det med islamofobi och islamism. Ur min synpunkt är det bra att han Malm utelämnar detta. Inte heller tycker jag att Andreas Malm faller i fällan att påstå att all kritik av islam är islamofobi på det sättet som recencenten i SVD påstår att han gör eller att han giftstämplar allt som han inte gillar som Lars Åberg i GP anser att han gör. Inte heller anser jag att Malm skulle var fast i någon binär fälla. Detta trots att jag anser att han i vissa enstaka fall är både enögd och enkelspårig.

Själv svarar Andreas Malm kritikerna i Aftonbladet:

Låt mig då än en gång vara så tydlig det bara går: det finns kritik av islamiska företeelser. Det finns hat mot muslimer. Ifrågasättande av det senare innebär inte nödvändigtvis ifrågasättande av det förra. Eller annorlunda uttryckt: någon kan säga ”det är en dålig idé att låta en man ha fyra hustrur”. Någon annan kan säga: ”det är en dålig idé att ha en muslimsk befolkning i vårt land”. Min bok handlar om den senare typen av utsagor, inte om den förra.

Frågan är dock om denna typ av försäkringar spelar någon roll. Oavsett hur mycket bläck jag spillt på att analysera och kritisera islamism – främst i dess tyngsta moderna gestalt: regimen i Iran – kräver mina kritiker att jag, för att verkligen bevisa att jag tillåter kritik av islamiska företeelser, måste skriva om detta hela tiden. Per Svensson begär att jag i denna bok ska skriva om ”terrorismen, talibanerna, Hamas, föraktet för yttrandefriheten …”. Nils Schwartz går längst: ”Att diskutera islamofobin” utan att ”beröra islamismen annat än i förbigående, är som att sitta på en pall med två ben och låtsas att man inte har problem med balansen” (Expressen 2 april). Jag tror inte Schwartz skulle hävda att diskussioner om antisemitism, som inte till minst en tredjedel behandlar Israels förtryck av palestinierna, är förkastligt obalanserade.

Eller låt oss anta att en bok skrivits om hatet mot afrikaner i Sverige och Europa. Skulle recensenter och debattörer då ondgöra sig över att samma bok inte fylldes med skildringar av Idi Amins brott, bruket av barnsoldater i Sierra Leone, massvåldtäkterna i Kongo? Jag betvivlar det. Rasism betraktas i allmänhet som ett fenomen i sig, i egen rätt – men inte i det här fallet. Islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism.

I år är det fyrahundra år sedan massfördrivningen av Spaniens muslimer – den största etniska rensningen i det tidigmoderna Europa – nästa år är det 15 år sedan folkmordet på Bosniens muslimer nådde sin kulmen i Srebrenica och varje månad tycks de partier som lever på samma slags retorik som föregick dessa båda händelser gå framåt i Europa men ändå ska vi inte kunna tala om hatet mot muslimer som sådant.

Malm gör vissa saker komplicerade (som det med grisarna) och andra saker förenklade (som det med arbetslösheten). Samtidigt som hans beskriver att muslimer bara och främst diskrimineras för att de är muslimer så hävdar han samtidigt att förortsungdomar som är muslimer aldrig eller i stort sett aldrig gör uppror för att de är muslimer. Jag tror bägge delarna är avsevärda förenklingar. För en del deltagare i de franska (eller för den delen brittiska) upploppen så tror jag att religion spelat roll, på samma sätt som jag tror att även andra krafter än just religion spelar roll för diskrimineringen. Även om religion eller snarare företällningar om religion, om islam, är en betydelsefull faktor för att många från muslimska länder blir diskriminerade,

Med dessa små nedslag i Andreas Malms bok gjorda så vill jag understryka att boken bör läsas av alla som är intresserade av hur islamofobin brett ut sig i Europa och till och med nått långt in i stora borgerliga liberala tidningars ledarredaktioner. Hur det över hela Europa växt fram fascistiska eller högerpopulistiska partier med islamofobi som viktigaste och sammanhållande budskap.

Hatet mot muslimer är en bra bok som är ett måste för den som vill hänga med i samhällsdebatten.

Intressant?
Bloggat: Esbati, Arbetarens klimatblogg, Svarten,
Läs mer: ETC1, 2,
Borgarmedia: EX1, 2, 3, AB1, 2, 3, Axess1, 2, 3, 4, 5, GT, IDG, Dagens ledare, NM1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Malm, Islamofobi, Hatet mot muslimer, Bosnien, Belgien, Jugoslavien, Arbetslöhet, Invandring, Rasism, Samhälle, Politik